(PDF) SON MAHNI med levande ljus - ebs.org.tr · EĞİTİM-BİR-SEN PUBLIKATIONER SON MAHNI Minnen av undervisning med levande ljus

UTBILDNING-Bir-SEN PUBLIKATIONER

SLUTLIG SÄKERHET i levande ljus

Undervisningsminnen

UTBILDNING-Bir-SEN PUBLIKATIONER

SLUTLIG SÄKERHET i levande ljus

Undervisningsminnen

EĞİTİM-Bir-SEN PUBLIKATIONER: 13Literary Series: 5

Alla publiceringsrättigheter tillhör Eğitim-Bir-Sen.

1:a upplagan februari 2006, ANKARA

ISBN: 975-6153-05-9

Tryck: Başak Printing Ltd. Şti.Tel: (0312) 384 27 61- 62

Eğitim-Bir-Sen högkvarterG. M.K. Boulevard Sh. Danis Tunaligil Sk. Nr: 3/13

Maltepe / ANKARATel: (0312) 231 23 06

Fax: (0312) 230 65 28www. egitimbirsen.org.tr

e-post:[e-postskyddad]

UTBILDNING-Bir-SEN PUBLIKATIONER

SLUTLIG SÄKERHET i levande ljus

Undervisningsminnen

UTBILDNING-EN-DU

Organisationskommitté

Halil ETYEMEZ Mustafa AYDIN

Erol BATTALŞaban ABAK

İrfan COŞKUN

Juri

Rasim OZDENOREND. Mehmet DOGAN

prof. Dr. Ramazan KAPLAND. Necmettin TURINA

UTBILDNING-Bir-SEN PUBLIKATIONER

FINAL MAHNI från Candlelight

INNEHÅLL

INTRODUKTION ........................................................ ................................................... ...........................................1 FÖRORD .... ........................................................... ................................................................... ................................................................ ....7VAR ÄR MIN FLYGANDE BALLONG?Zeliha DEMİRCİOĞLU ..................................... .... ..........Eskişehir ................................9 JAG HAR ATT BETYKA FÖR DIG .......................................... ................... ...............Manisa .............. ................... .17 SISTA "MAHNI" I LJUS LJUS Mustafa DURAK .................... ................... ...................Gaziantep .......... ................ ..21 DELA EN DRÖM MED EN STUDENTacettin ŞİMŞEK ........................ ...................... .........Erzurum-1 ............... ................27SOUTH GİDER storkarMehmet Şah ERİNCİK ............................ ..................... ......Istanbul-3 ................... ......38 VÅR BAKOM CILDIKISIK TUNNEL Kadri Raşit MEDELHAVET .... ................................ ................Kırıkkale ..........................47 TÄNKAR MED HJÄRTETKezban KERMAN ................................................................ ........ Edirne ..... ................................55 HUS UTAN MOMHidayet SELİMOĞLU ................................................................ ....Adana ............. ....................62ELMA OCH ÇAYVeysi ATICI ........ ................................................................ ............. Adiyaman .. ............66ZEYNEPS SKOLA OCH TEARSİBrahim BAŞ ................. ................................................................ ................ ...Afyon ........................................ ......74BRÄNNA FACEMurat ALAN ........ ................................. ................................ ...........Smärta ..... ................................. OM JAG FÖRLOR TILL 84, I MORGONSTülin ÇETİN ......... ........................................................................ ........Aksaray ............................ ......88BAHAREmine AKTAŞ ..... ................................ ................................ .......Amasya ........................ ........92VÄNSTERFINGERHüseyin KARA ....... ................ ........................Ankara-1 ..... ............... ..........98 HÄR... VÅR ŞAHİNAysel ÖNDER ................... .... ..................................Ankara-2 ............... .. ...........105 MIN LÄRARE, EN GALEN ATTACKAD BAKOM Perihan ERK ............. ................. ...................... Antalya .......... ................. ...111“ZEYNEP”Mehmet Ali KAYA ................................ ................... ................... .................115HUR SER UT HUR VACKRA MED SINA GRÖNA ÖGON ELİFHikmet YILMAZ .... ............................................................ .......Aydin ............................................118

UTBILDNING-EN-DU

MIN FÖRSTA KÄRLEK ÇENGİLLİ Ekrem Ahmet GÖKÇE .......................................... .. .....Balıkesir ............................126 CIGARETT FRÅN PENCILAhmet BURGUCU .......... ................................................Bartin .... .............134 BYLÄRARE ELLER LÄRARE SOM ARBETS I BYNAlaattin GUNAN .......... .................. ................................................ .. .Batman ................................137ISKENDERS KOMMENTAR PÅ MEVLANAAdem KARAKELLE .......... .. ............................................ Bayburt .. .. .............145ENES' VÅTA BLONDA HÅRHüseyin KÖSE ................. .............. ...................................Bilecik .............. .................. EN DAG FRÅN 148 DAGAR; DAGEN DEN DAGEN...Okan ALAY ........................................... .. ...........................Bingol ................... ............. ...........150FÖRLUSTER ELLER VINNING ?Ahmet KOÇAK .................... ........... .................................Delad ..... ........... ...................154MINNE FRÅN EN LÄRARE FRÅN KIN-KLASS Fatime ESER ........... ............................................................ ..........Burdur ... .................................159DAGAR BATINCARamazan GUNHAN .... ............................................................ ..Bursa ........... ...................168 MIN HISTORIA OM EN PENMujdat ERDOĞAN .......... ............................ ...........................Canakkale ........ ...... ............173 KRAFT AZMINAyhan DİKCE .......................... ......... ................................Çankırı ........ ......... ..............182SNÖTÄCKT VOVOLSNaci ÖZDEMİR ...................... ........... ............................ Çorum .......... ....... ...............186BERÄTTELSE OM EN INFLUSENSER som kan ...................... ......... .................................Denizli ......... ...... .............193ŞAKİRS SPEL (INSPEKTERAD),Resul ÜSTÜN ............... .............. ................................................................ .. Diyarbakir ......... ................................................ ................................ ..Düzce ................... ..............203 LUFTEN LUFTAR AV LÄRNINGÖncel ÖZTÜRK ......... .................. ................................................ .. ...Elazig ...................................206FÖR LJUSETGülcan TATLI ....... .. ................................................................ .............. ..........Erzincan ......................... ...210FJERGENS VÄNÜjgan SARIMAK ........ .................................. ................................ Erzurum-2 ............... ..........215RABIAAahmet Murat YÜCEL ................... .................. .........Giresun .............. ..............221LJUS STYR FRÅN ÖSTER ELLER...?Ismail HAYAL . ........................................................................ ...............Gumushane ...... .................226 RESA TOYONCALIKİzzettin SJU ....... ............................................................ ........ Hakkari ............ ...............233

FINAL MAHNI från Candlelight

FÖRSTA ARBETSPLATSENMuhittin ALACA ................................................. ..... ...............Hatay ................................ ..... 240 BESTÄMMELSER OM VICDANSLokman KAPLAN ........................................ ....... .............Isparta ............................. ....245FRAMGÅNGDESSERTHediye AYANOĞLU .......................................... ........................ .....Istanbul-1 .................. ........245 "HAR BAHÇE" AV FRAMGÅNG Turgay ANAR ....... .......................... ........................................................................ .Istanbul-2 .........................258BECAYİŞSüreyya ŞAHİN ........ .......... ................................................................ ...... ......Istanbul-4 ..........................267KLASS BIBARASESedat SOYLULAR ...... ............................................................ ....Istanbul- 5 ...........................278 LÄRA MINNEAci SILVER ............ ............................................................ .....Izmir .. ..........................281EN DRÖM ekar i Hope ValleyHalil TUTEN ........ ........................................................... ................... .......Kahramanmaraş ...............289JAG BEHÖVDE LEVA JAG LEVA,Dursun YEŞİLOĞLU ................................................................... ....Karabuk ............... ..............296A ATT VARA LÄRAREugay KOÇAK ............ ............................................................ ....Karaman ................. ............305 ÅTERSTÅENDE SOFRANesrin RIK ............ ............................................................ .Kastamonu ........................... ....309 FYRTOFEM MINUTESAHmet BEYAZKUŞ ................. ......... ..............Kayseri .......................... .......312SNÖKLOKKE OCH LÄRAREHalil YÜCEL .......................................... ........... ...................Kırklareli ................... .............319BARN OCH BARN BETAhir MEDELHAVET ................................ ................................ ...............Kırşehir ................ ................327MÖTE LINEFahri HOŞAB .............................. ........................................................................... ...Rapport ................................ ....329 OZBAL MOT ALLT ...... ............................................................ ................... Kocaeli ................... ......... .339 ATT BLI LÄRARE ehice ALTINOK .................................. .......... ............... Konya ................................ . .......348YAYLI ERHANİBrahim KÖSE ................................................. . ................................. Kütahya .................... .... .....356MUHAMMEDHakan BİLBAY ...................................... .... ......................Malatya .......................... ....... .....361 INAN OLSUNÖmer Faruk TÖRER ................................. ......................Mardin .......................... ......364I MITT YRKE EN DAG. Bashir YAVUZ ................................................... .. ...............Mersin ................................ 366

UTBILDNING-EN-DU

JAG MINNS MIN FARFeyza Rüya (ŞENGÖZ)ÇAVUŞOĞLU ...........................Muğla ............. ... .................368 FÖRSTA ÖGAT SMÄRTIG GUNGOR .......................... .... ...................................Mus ............. . .......................373MILARHÜseyin KOCA ........................ . ......................................Nevşehir ........ .. ...................375 SOM ETT STJÄRNASKIFT I SKYMURAT SOJAKEN ...................... ..................................................Nigde ..... . .......................... .. .................................. Armén ................ ................ ..........386 LYCKA TEACHERKeziban YEŞİLDEMİR ............... .................... ...........Osmaniye ............ ...............394SEVDA UĞRUNAHavva Nur YETGİN ....... .......................................................................... .Rize ........................ .............397MUHSİN BEYAyşegül SERDAR ........ .......................................................................... ..Sakarya ........................... .........402 ÄR INGEN TILLGÄNGLIG?Necmeddin METİN .......... ............................ ...................Samsun ................ .............. ...411 DET VAR KALLT OCH JAG ÖPPNADKadir KIZILKAN .......................... ................... ...............Siirt ............... .................. ......428 LEENDE MED BILAGARNA... Sümeyye YILMAZ ................ ...................... ........................Sinop .. ........................... .........432 ANAdem TURAN DÄR TIDEN HAR STATAT ....... ........................................................................... ....Sivas ................. .........438UMUTMehmet SARSIŞ ................. ................................................Sanliurfa .... ................ ........446EN BRA UTBILDNING BÖRJAR VARJE JOBBEKIR YÜKSEL ................... ....................................................Slapp .. ..................................456RÄTT VALYeliz BAYRAK ................. ............................................................ Trabzon ..................................463DUACmali-MÖNSTER ................. ............................................Uşak ... ........... ......................467LITERATURÇIFuat ARPA ............... ........................................................... ........ Van .. ...................................476REFIKMehmet Emin DESTICI . ........... ...................................Yalova .. ......... ...................481LÄNGTAR EFTER RÖST AV “MAMMA”Cemil KILIÇARSLAN ............ ........ ................................... Yozgat .......... ....... ................488ZOR GURbetMuhammet ARDIÇ ........................ ......... ...........................Zonguldak ............. ........ ...494 MINNESFÖRFATTARES BIOGRAFI ................................... .......... .............507

FINAL MAHNI från Candlelight

PRESENTATION

Jag såg dig, jag kom för nära för att se dig. Just nu; med helt nya spänningar, med helt ny information,

Du tog farväl av dina elever med vänlighet och frid. Han var glad över nöjet att ta ytterligare ett steg, om än svårt, med medvetenheten om att de fräscha bilderna och ljuden av dem förvandlades till en fest...

Du såg sorgset på bergen; ditt huvud ligger på ensamhetens axlar... Teet du förväntar dig kommer att dra... Vi vet att detta inte har något med trötthet att göra; en till spänning, en handling, ett steg till, ett steg till…. ännu en gnistra, reflektionerna från ögonen.. Jag förstod dig, jag förstod lite mer... Jag kan också existera, jag kan övervinna det till synes ogenomträngliga mörkret, gryningen av att se, veta och leva...

Jag såg dig, du kunde inte ta blicken från den: ovanför ditt huvud

Han såg ut som en liten medelålders man med sin enorma keps som såg ut som ett paraply. På dina fötter; de hade vita ullstrumpor och gummiskor, vilkas anklar var knutna med tofssnören. Han låg uppkrupen på piedestalen och smattrade cigarettrök och dominobrickor. Du frågade, han hade bara farfar; Du kände att du också skulle ha en roll i hennes öde.

Det var du, min mamma! ring min mamma! Skriker internatskola

ekade runt dem, du sprang först, kramade, kramade dem med moderlig tillgivenhet... Du lämnade dem inte ensamma i sin utbildning efter grundskolan. Du såg den på gymnasiet. "Tänk om det de säger är sant, tänk om han verkligen inte går hem ikväll, tänk om han bryter banden med sin familj helt?" din oro för ett gatubarn... Vem mer kunde höra det än du? En obeskrivlig önskan att dela, en känsla av tillhörighet; dina elever lever också, du

UTBILDNING-EN-DU

hos sina elever. Kanske borde ”samlevnad” vara något sånt här; så ni glömde aldrig varandra. Du såg, av en slump, i en bok tillägnad hans namn, att han skapade mästerverk från fattiga, övergivna medvetanden.

Jag läser dig: "Höst, generöst ljus och värme från solen

Du kom in genom att säga "han hade en sommardag som han presenterade för dig". Medan jag vandrade runt på höjden av min idealism, med en svart väska i handen, med några filer som jag trodde att jag skulle behöva i mitt yrkesliv... Det var nästan omöjligt att trampa på marken, full av svarta stenar ... Det var min första resa till de unika geografierna i mitt land, som jag hade läst men aldrig sett; som skymningen förvandlar sin plats till beckmörker...Om de som kommer med svarta väskor... fortsatte du

Du gjorde en anteckning i historien: "Det finns inget hjärta starkare än hjärtat hos en volontär -

tur.” Barnen reste sig halvsvälta från bordet. Tillägg i tid-

Du tog en rapport om bagarna som inte kom med maten. Bageriet tillhörde kommunen... Vice borgmästaren kom: hot, förolämpningar...

Du öppnade ett bibliotek; Genom att ta bort dörrarna till stålskåpen och lägga dem på sidorna. Du täckte dem med omslagspapper och radade upp böckerna från hela Turkiet. Efter varje rad gick du och tittade på den. Under tiden var dina händer skrumpna av kyla, dina fötter var domnade, klockan var redan över midnatt, men du var så glad och så upprymd: Du skulle öppna ditt bibliotek nästa dag. Våra barn läste böcker. De skulle bli upplysta, de skulle bli informerade. Du brydde dig inte om att det var kallt, att det redan var över midnatt eller att du var i en fängelseliknande skola: "Ingen annanstans kunde göra mig lyckligare än här just nu", sa du. Några dagar senare, chefen för nationell utbildning och inspektörsskolan-

FINAL MAHNI från Candlelight

De kom för att besöka dig: "Vem har gjort skåpen så här?" sa. Du kastades omedelbart ut, "Jag! Det fanns ingen plats att lägga böckerna på." du sa. Du trodde att killen skulle gratulera dig till din uppfinningsrikedom. "Nu när utredarna är här, ska vi inleda en utredning mot dig för att ha skadat statlig egendom?" säger han inte! En kniv genomborrade hans hjärta, din mage drog ihop sig. Något fastnade i halsen.

Du gjorde en anteckning i historien: Ingen varelse kan göra människans grymhet mot människan. Jag såg dig: ett huvud som flydde från ditt grepp och gick in i ett okänt utrymme.

Du tog hand om lonsarna. Du kunde inte bestämma dig, inte heller de som såg dig; Var det din barndom som flög iväg? Var det dina elever som du älskade som dina barn? Det fanns glädje i hans ögon ... beslutsamheten, modet, viljan att existera som spred sig över jorden ... skulle det vara tröstande? Vem vet….

Jag såg dig; om livet, om undervisning, om dina barn, om barn-

Du hade drömmar om dem. Dina drömmar brukade tävla med de häftigaste drakarna; Han skulle resa med ljusets hastighet till universums yttersta hörn. Bara du visste och dina drömmar. Då rycker en ilska som inte är känd från vem eller varifrån den kommer från sin plats med förbittring; det sliter av dig... då släpps rekordet... parker är organiserade i ditt namn, gator och bakgator är uppkallade efter dig, om inte boulevarder.

En ny era Hundratals volymer av episka berättelser dyker upp ur ditt liv, vilket

vi kan med tiden rädda några av dem från att gå förlorade. Men vi är inne i en ny era. Forskare, forskare, präster, konstnärer, köpmän som vi delar samma värld med; verktyg vi har till vårt förfogande: datorer, penslar, musikinstrument, böcker; lokaler: bio- och teatersalar, skolor, bibliotek... Allt detta betyder att vi är "meningsfulla, självförverkligade kompetenta individer".

UTBILDNING-EN-DU

var inte tillräckligt. Det kommer inte att räcka för våra barn.

Om vi vill spekulera om en persons framtid behöver vi känna till hans världsbild. Så hur formas världsbilden? av individen; Den bildas av det undermedvetnas aktivitet, som ett resultat av alla slags kunskaper och intryck om människor, liv och varelser. Och människans värdesystem, hennes känslomässiga preferenser bestäms av dessa undermedvetna bedömningar. Och det kan motsäga vad han medvetet tror. Låt oss fortsätta med en annan fråga: I det här fallet, vem bestämmer vad vi kommer att konsumera mentalt, och därför vår världsbild? De som äger medlen för att producera och sprida kultur. En kultur är till sin natur komplex. Men när vi tar hänsyn till medias makt står det klart vem som får lejonparten...

Människors världsbild består av deras acceptans, oavsett vad som står i lagen. Det betyder inte att alla individer delar samma uppfattning. Allt är mat för sinnet. Vår världsbild är konstruerad från vad vi mentalt konsumerar, från mat.

"Indikatorer och strategier" som inte har något att göra med social eller historisk verklighet har blivit instrument för dominans. Mening är på väg att förlora sin makt att dra samhällen iväg. Massorna vill ha "skådespel" snarare än mening. Allt innehåll är redo att accepteras, förutsatt att det finns en show i det. Vi är inne i en period där allt reduceras till det som syns. Det som är mest chockerande är det faktum att väldigt få människor inser "sanningen": världsåskådningar, beteendemodeller, värdebedömningar, utan att veta att det som ses kommer fram genom den undermedvetna blandningen av det. Så, framstår elever som skyddade från denna process? Tvärtom, de är den största målgruppen...

FINAL MAHNI från Candlelight

Karta: Det är en skiss av jorden eller en del av den ritad på planet genom att reducera den enligt ett visst förhållande.

Bild: Utseende, form; kopia av text eller bild...Den synliga sidan av tillvaron..

Bild: Formen av ett objekt skapat av verktyg som linser, speglar; Formen av ett objekt som erhålls som ett resultat av vissa ljushändelser.

I dagens värld; Verkligheter och hjältar produceras genom miniatyriserade celler, matriser, minnen och kommandomodeller, utan att en verklighet behöver ha ett ursprung. På så sätt sprids nya händelser, nya spel, nya hjältar snabbt. Istället för att köpa böcker av varandra får barnen äventyra virtuella hjältar som bor på dessa virtuella platser. Från och med nu kan de ersätta rationell verklighet med virtuell verklighet, verkliga hjältar med virtuella hjältar.

I den nya generationen kommer det att bli svårare och svårare att hitta eller bilda sig ett perspektiv på verkligheten. Vi vet att information transporteras i den mänskliga hjärnan med hjälp av neurotransmittorer, lagras i cellkärnan genom en biokemisk process, med vilka medel informationen ska ges, hur ofta den upprepas, lagras i permanent minne och koordinationen mellan hjärnhalvorna. Användningen av teorier som multipla intelligenser, flera karaktärer och multipelt lärande inom utbildning är naturligtvis ett stort steg framåt. Men de brutna banden, den alltmer virtuella världen, meningen (?) som sprids från massmedia... Människors nyfikenhet på spelhjältarnas framtid snarare än deras egen framtid...chatt, mobilmeddelanden som ersätter genuina relationer...Och vi lärare; Vi har läroplan, läroböcker, källböcker, datorer...

De som inte vet vad de ska göra med sina liv kommer inte att vara med oss i denna process...

UTBILDNING-EN-DU

I den mån de förlorar sin funktion och blir någons stridsredskap kommer de inte att kunna bidra till att vi är bättre rustade. Vi har inget annat val än att möta denna nya våg.

I utbildningsekvationen; vi måste vara kloka lärare som är självförverkligade, som erkänner sin mänskliga potential och kan använda den till fullo. Utan en mekanisk fixtur av skolan; utan att låta våra elever bli mekaniserade, vilse i det virtuella universum eller på gatan; han har löst teknikens koder och den tidsålder han levde i; Vi kan vara exemplariska aktivister som älskar, visar och inspirerar vad de gör.

Ahmet Gündoğdu generalordförande

Ankara, februari 2006

FINAL MAHNI från Candlelight

FÖRORD

Människor går igenom olika upplevelser under hela sitt liv. Detta sträcker sig från den enklaste sensoriska uppfattningen till den mest mystiska. På ett sätt är människans historia lika mycket som summan av hennes erfarenheter. Och det som gör människor annorlunda är det unika i deras upplevelser som inte kan upprepas.

Varje person som har gett sig ut på en jordisk resa måste ha haft en lärare; detta sträcker sig från människorna närmast honom till alla varelser han kan komma i kontakt med i det universum han existerar i. Utbildning är grundförutsättningen för att vara människa. Lärare är ett yrke lika gammal som mänsklighetens historia. I detta sammanhang har deras minnen också en särskild betydelse.

Idag har lärare som har en organisationsstruktur haft möjlighet att närma sig varje fråga som berör dem på ett mer systematiskt och utrustat sätt. Vi, som Eğitim-Bir-Sen, har bevisat vår oumbärlighet i vårt lands framtid tack vare våra studier om utbildningssystemet och lärare, en av de viktigaste aktörerna i detta system.

Vi kunde inte låta människors minnen, och därför bleknar lärare som hade en viktig plats i nationernas historia. Vi gav oss ut med uppropet "Låt dina minnen vara våra minnen". Förutom att ledningsnivån i vårt fackförbund inte deltog, införde vi inga restriktioner för lärare. Vårt samtal fick tusentals svar. Provinsiella vinnare av juryerna som bildas av våra filialer och representationskontor i provinserna, och juryn som bildas i vårt huvudkontor; Journalist -Författare Rasim ÖZDENÖREN, Journalist -Författare Mehmet DOĞAN, Prof. Dr. Vinnarna utsågs av Ramazan KAPLAN, journalist-författare Necmettin TÜRİNAY.

Prisutdelningen hölls på Lärarnas dag (2005) med deltagande av framstående gäster, inklusive vår nationell utbildningsminister.

UTBILDNING-EN-DU

Minnen vi samlar i den här boken kommer att läsas mycket: Elever, lärare, föräldrar; studenter, fakultetsmedlemmar, författare av lärarutbildningsfakulteter; de som styr vårt land, de som strävar efter att styra; Chefer och medlemmar i icke-statliga organisationer som sysslar med utbildning kommer att vilja bevittna vad som har gjorts, vad som inte har gjorts, vad som inte har gjorts.

Du kommer att bevittna många saker i den här boken: Ibland handlingar som påminner om hängivenhet från vismännen för århundraden sedan, ibland en skräckfilm, de förödande resultaten av en felaktig modell... Behärskning, värme, närhet i berättelserna; Din kompetens inom analys kommer att överraska dig...

Du hittar mycket i den här boken Till alla våra lärare för deras deltagande och bidrag;

till våra grenpresidenter och medlemmar i grenens styrelser; Vi vill tacka alla som bidragit.

På organisationskommitténs vägnar

İrfan COŞKUNG Allmän utbildning och social

Affärssekreterare

FINAL MAHNI från Candlelight

Vinnare i Turkiet

VAR ÄR MIN FLYGANDE BALLONG?

Zeliha DEMIRCIOGLU

Sommaren 1975...Jag tror inte det! Kommer det någonsin att finnas en flygande ballong? Men i sagor

allt kan hända. Jättar, dvärgar, talande insekter, trollstavar... Är den flygande ballongen lika magisk som dem?

Syster, har du sett en flygande ballong? "Titta på det!" Färgglada, knubbiga, knubbiga ballonger...

Ballonger som flyger...Jag vill röra, jag måste röra... Eller så

Jag kommer inte att tro på denna magi. "Vill du ge mig pengar, far? Jag ska köpa en saga. tack, godhjärtade

min hjälte.” ”Kom igen, ge mig min flygande ballong. Nåväl, knyt den till min handled, syster!” Jag vill inte sova inatt. Varför släckte du ljuset-

lari? Jag ska titta på min ballong, hur den står i taket... Jag ska inte sova... Jag ska inte sova... U-yu...

Det är morgon. Precis när jag tog min ballong till gatan... Det är okej om du inte knyter den. Jag håller det hårt i alla fall!

Himlen är gnistrande, blå. Far... I vilket utrymme undkom det mig? Hur flög molnen iväg

mellan? Kan jag få tillbaka min flygande ballong? Kan min far få det, syster? Glid, sväva, hopplöst, beslutsam...

UTBILDNING-EN-DU

Jag lärde mig som jag levde; vissa älskare faller bort från ens själ... De blandar sig med folkmassorna... Vissa älskare faller ner i den svarta jorden...

Att kunna klämma mina handflator medan trasiga drömmar blöder; Jag lärde mig att med resignation se efter dem som lämnat. Jag lärde mig att det du har tagit ifrån tiden inte kommer tillbaka.

Tjugo år senare... Erciyes!... Jag har blivit en favorit bland bergen. bergen litar på

Det ger mig känslan av att mina fötter slår i marken. Och bergen är ledstjärnan för den riktning jag måste gå.

Men ironin i varje skönhet... Frosty... Jag gav min första lön till kol som det var. hand för att värma-

Jag kommer att växa upp lågor från gnistorna i mina elevers ögon för att värma mitt hjärta. Ändlösa källor i regnbågsmarmorering...

Jag har ingen tv än. När det väsentliga står stilla är det inte dags nu. Jag är glad att jag tog med min mammas gamla radio från min hemstad. Çeliks "Hercai" spelas. Nu Gü-lay... "Har du modet att älska"...

På utlandskvällarna kryper bitterheten i mitt hjärta från dessa låtar upp bakom bergen när solen skiner. När kvittrande barnröster fyller mig med livsglädje, när jag glömmer varenda problem!.. Frågar, undrar, spirar lite mer för varje fråga; Röster från barn som gråter, slåss, kommer överens, gläds, väntar på att bli älskade...

Så det är vad du säger, stora Erciyes! Så jag älskade det här yrket och mina elever...

Mars 1997 Jag har gått i denna gymnasieskola i två månader. Jag går in i klassrummet. "God morgon!"…

Inget ljud. De är inte glada över att se mig. Vilka drömmar jag hade om att undervisa på gymnasiet! Varför kan vi inte nå varandra? Vad är det de motsätter sig så mycket?

FINAL MAHNI från Candlelight

"Abraham!", "här", "Yaşar!", "här."..."Innan jag går till klassen vill jag göra ett tillkännagivande.

Vänner: Det finns en länsövergripande poesiskrivartävling.” De tittar på mitt ansikte men för en mycket kort stund. Återigen kommer de där berömda enorma väggarna mellan oss. Svarslöshet... Mina ögon kan inte se dina ögon.

Även om jag inte sa något sådant, Nimet: "Måste vi skriva?" säger. Det verkar som om han bara vill slåss mot mig som vanligt. Jag är rädd att jag en dag ska uppfylla den här tjejens önskan! "Ja!" Jag säger. "Jag kommer att ge din muntliga notering av dina dikter." "Jag har ingen talang. Hur ska jag skriva? Det du har gjort är orättvist!” "Skriv ditt bästa!" Recep, med sitt mer moderata uppträdande, stammade: "Okej, sir, vi skriver." säger. Det finns hat i Nimets ögon.

Varje lektion i den här klassen sviker mina drömmar och min personlighet!.. Jag kan inte känna igen mig själv längre. Är jag, Al-lah, läraren som hotar med en lapp och kastas runt i dödläge?

Här ropar jag igen, jag blev galen på slutet: “Yalçın! Lämna dina flickvänner ifred! Du har en syster också, eller hur?"

För första gången gör jag mig skyldig till att inte kunna älska en student.

April 1997 Nimet kom först i tävlingen. Jag antar att efter det

vissa saker förändras. Välsignelsens väggar och till och med hela klassen kommer att falla, hoppas jag!

Vid prisutdelningen meddelar programledaren att hon kommer att recitera Nimets dikt. Jag är stolt.

Tystnad i hallen... Leende händer som förbereder sig för att applådera... Vi väntar.

UTBILDNING-EN-DU

Nimet bråkar med programledaren på scenen. "Jag kommer inte läsa!" säger. Han tittar argt inte bara på mig utan på alla i hallen och går därifrån.

Vi hänger på... Synd, jag hade fel! Tänk att allt kommer att ordna sig om ett ögonblick.

Jag var...Åh, jag vill inte valla den här kamelen; hur många alternativ tillbaka-

vad är kvar?

November 1997 Erguvan-doftande Nevbahar, hur snabbt svepte kanonen bort

kvar på sina blad. Mina drömmars blå är skuggan av sorg... Vattnet har blandat sig med jorden. Löv till marken... Jord i tystnad så mycket som möjligt... Tystnad djupt inom mig... När jag satte mig in i djupets mysterium fann jag meningen med livet. Livet är lika mycket liv som djupet berörs. Den är lika mänsklig som den blinkar till mänskligt djup. Hemligheten med oupptäckta skönheter reflekteras i speglarna när ögonen ser på själen.

Vi gör improviserade talövningar. Jag tar bort den genom att välja från listan; Jag tar dem till pallen.

"Ibrahim! Ämnet är "utbildning". Det tar fem minuter. Ja, vi lyssnar på dig.”

Recep håller ett bra tal om "ungdom".

Tjejerna där bak skriker igen... Vi blir förskräckta på en gång. "Min lärare! Yalçın...” Jag är trött på den här ungens utbrott!

”Res dig upp Yalçın! Du kommer att tala." Hela klassen går tillbaka. Hittills har han inte kunnat svara ordentligt på någon av de frågor som ställts i kursen. Ingen tror att han kan sätta ihop två meningar om något ämne. Nu ser du hur det är att försätta tjejerna i en svår situation. "Välj ämnet själv. Allt du behöver göra är att prata här i fem minuter.” Yalcin lite

FINAL MAHNI från Candlelight

Efter att ha tänkt: "Jag ska prata om vädret." säger. Jag inser att jag gjorde ett misstag genom att säga "välj ämnet själv". Men det vore inte rätt av mig att ta tillbaka mitt ord. "Okej Yalcin!" Jag säger, "tiden har börjat."

Yalcin talar i fem minuter. Den berättar om luft och vatten. Ibland med sina meningar, ibland med sina gester, ibland med sina rörelser...

Jag börjar skratta i slutet av den första minuten. I slutet av den tredje minuten lämnar vi oss alla till den trevliga resan av denna humorists överraskningar.

Vem sa att Nasreddin Hodjas, Kavuklu Hamdis, İsmail Dümbül människor inte skulle födas på nytt!... Vilken underbar gåva ges till människor för att kunna få ansikten som glömmer att le att le!

Vi behöver ditt samtal, Yalçın, för att skratta och känna att vi lever! Snälla var inte tyst längre, eller hur?

Februari 1998 ”En tävling hölls i vår skola: att sjunga nationalsången

tävling...”Så fort han hörde ordet läsa, lade Recep huvudet framför honom.

han böjer sig. Jag kan inte hjälpa det. Det är orättvist mot honom själv att han inte ens tänker på att delta i denna tävling på grund av sitt handikapp. Om stammare kan sjunga kan de också läsa poesi. Ska jag ta risken och uppmuntra honom? Tänk om vi inte lyckas, om det slutar i besvikelse... Jag kan aldrig kompensera för det.

"Kommer du också med, Recep?" Jag säger. "Jag ja. Vi arbetar tillsammans. Stanna efter lektionen.” Jag ger henne rytm. Som konduktören... Det går bra. Även om Receps hela kropp darrar, gör inte hans ord det.

UTBILDNING-EN-DU

Mars 1998 Allt började med att tro...Och...Och Recep var den andra...Sedan, i uppsatsskrivartävlingen, Turkiet

Jag vet inte vilken seger som är störst: Hundratals söker-

hans seger över utlänningar som aldrig kände till hans svårighet att tala; Eller är det hans seger över sina vänner i vår lilla skola där alla känner alla andra, som tittar på hans ansikte som för att säga vad du än har att säga medan du lyssnar på honom?

April 1998 Prisutdelning igen... Första priset hittar sin vinnare:

Välsignelse!..Känslor kan bara förvandlas till ord så perfekt.

verser, som är hjärtats ambassadörer, kan bara spilla så mycket mellan två läppar... Hela salen står... Applåder... Välsignelse tar hans förtroende från guvernören. Kayma-kam Bey, till hallen: "Den här pojken är en lovande talang, en pärla för vårt land. Det kan inte komma till den bästa punkten det kan få eftersom det inte stöds, om det förbrukas kommer det att vara en förbannelse över oss. Som din distriktsguvernör tar jag hand om det här barnet i din närvaro och står för alla utbildningskostnader.”

Vi är med Nimet efter programmet. Ikväll får jag svaret på frågan jag undrade: ”Herre, jag gick inte upp på prispallen vid prisutdelningen förra året, jag tänkte att jag borde skriva en bättre och jag kunde skriva den. Jag har inte glömt att jag är skyldig dig en ursäkt. Jag hoppas att du har förlåtit mig ikväll. Denna prestation är din mer än mig. Om du inte hade tvingat oss hade jag inte ens vetat att jag skulle kunna skriva en dikt en dag."

Vilken ursäkt kan få en ursäkt att glömma så snabbt? Vilken fördröjning är värd att vänta på så här?

Hur kunde frukten av tålamod vara så söt?

FINAL MAHNI från Candlelight

Juni 1998 Strålande på Simurgs vingar... Den vidsträckta himlen Horisonten... Åter horisonten... Återigen horisonten... Ta med dig en bit av mig; En kärlek, ett hopp, en bön... Flyg så långt du kan, min fågel, Jag kommer alltid att vara med dig! ”Dina sista rapportkort. Låt oss ta det. Ibrahim, Yalcin,

Nimet, Recep, Yaşar...” Yalçın ser ledsen ut. "Mästare, om du älskar mig, så är det här.

få tillbaka dokumentet!" säger. "Varför Yalcin?" ”Vår familjelycka kan inte hantera så mycket lycka, min lärare. Min pappa, som är van vid samma scener varje rapportkväll, ska nu förvandlas till en staty med handen i luften. Min mamma måste ha fått en hjärtattack och undrar om du skulle visa oss dessa dagar också. Min bror slår mig och säger: "Du kan få ett tack, men varför fick du det inte i alla år?" Min syster begår självmord för att hon inte vill leva i en värld där till och med Yalçın tackas. Bäst, ta detta tack från mig medan vägen är nära, sir.”

Herregud, det här barnet är komedi! Vi ler mot linserna. vårt lyckofoto

förevigad i hans ramar. Bara ramarna som fångar ögonblicket är värdelösa...

Flickorna omringade Yalçın. Yalçın ser blyg och busig ut.

Graduation night... Recep skapade texten till programmet. Erbjuder välsignelse. Vi beskriver livet med dikter; barndom, ungdom, hängivenhet

hans liv, kärlek och död I det sista avsnittet improviserar Yalçın. Komedi mästare-

gnäller...

UTBILDNING-EN-DU

Applåderna upphörde, gästerna gick "Yaşar, låt oss sjunga vår sång!" Det är lite arabesk, men vad som helst, vi älskar det. Särskilt Yaşars

När du tappar förståndet ... "Låt detta vara slutet!" Yaşar säger: "Jag brukade vänta på dig i det där avskilda hörnet ... Din hand-

Och du brukade köra böcker till mig...” Som om vi lyssnade på den mest smärtsamma främmande countrylåten var våra huvuden framför oss.

vi lyssnar på Yaşar snett. Tonerna faller och flödar in i oss. Det lämnar knutar i halsen och tårar i ögonen.

Oktober 2005 Telefonen ringde. Abraham ringer. hörde jag, i ett klassrum

blev chef. "Hallå! Hur är du lärare? Hur mår ni? Kan du träffa?" "Jag mår bra Abraham. Som ni vet... Det var Nimets bröllop i somras. Vi vaknade med våra tjejer på hennakvällen. Han arbetar i Istanbul. Fortsätter till det andra universitetet... Han förbereder sig också för en magisterexamen. Recep är i Istanbul. Han gjorde också en magisterexamen. Han gifte sig förra året. Yalçın tog examen från teateravdelningen på konservatoriet. Alla mår bra. Vi träffas alla, men jag började tro att du glömde mig."

"Vad säger du, mästare! Att glömma dig? För att vi ska glömma dig måste vi först glömma oss själva.”

Nu vet jag att det inte finns någon magi i den flygande ballongen. Magi kan flyga med den... Och trollstaven är i våra händer... Vi tar farväl av fåglarna som breder ut sina vingar till Simurg från våra hjärtan en efter en.

Så fort LÄRARE rör vid sina elevers hjärtan med sina trollstavar, flyter de till oändligheten bortom molnen med harmonin av dussintals ballongdanser. Och med kärleken som förökar sig i den unika smaken av tillvaron, är de etablerade på sina hjärtans troner för alltid.

FINAL MAHNI från Candlelight

Türkiye tvåa

Jag har en bekännelse till dig Filiz NAMLI

Vacker pojke som lärde mig meningen med livet, jag ville skriva till dig ikväll...

Månen stack bara ut huvudet genom fönstret; Jag lyfte på huvudet och tittade mot himlen. Jag hade ensamhet på min vänstra sida, och minnena lämnade jag för åtta år sedan. Stjärnorna står på rad på himlen, så ljust ikväll. Dina ögon kom till mig: dina ord som påminde mig om mänskligheten. Min vackra ängel, hur kunde jag glömma dig... konstigt jag vet, men du kanske var min mest ärade lärare.

Kommer du ihåg mig? Året var 1998, jag hade glädjen att få diplom och att vara man, som min mamma uttrycker det. Ja, jag växte upp, läste och blev man. Medan en del av mig är så busig full av ambitioner att tjäna pengar; Den andra delen av mig var med rätta stolt över att tjäna mänskligheten. Den kanske största gåvan är detta yrke, det som Gud erbjuder. Mitt kapital finns i mina barn, men tro mig; Jag var lika mycket ett barn som du här i livet. Det där smärtsamma som kallas längtan låg alltid bredvid mig. Jag kom till den här staden och lämnade alla mina nära och kära bakom mig. Vi var väldigt lika varandra faktiskt; du hade förhoppningar om framtiden; drömmar som godisäpplen. Mina drömmar är kvar för att tjäna pengar...

Jag var på väg och kysste min mammas händer. "Gud välsigne dig baby. Var aldrig arg på dina barn." Jag har aldrig glömt det här ordet, jag har aldrig glömt det... Vilken skön känsla det var, lärare.

UTBILDNING-EN-DU

Vilken ära jag hade. Jag kanske inte kunde vara mamma, men jag var den dyrbaraste skatten av hundratals och tusentals. Om mitt ansikte är lite blekt; Du skulle förstå av min situation, du skulle veta att något var fel. När jag skrattade, skulle dina ögon le, solens sken skulle falla på ditt hjärta. Inget bröd, inga pengar eller något annat. Du förväntade dig bara lite medkänsla från mig med ditt oskyldiga hjärta. Jag var så stor i dina ögon; så dygdigt, det du sa var som en lag i hans lilla ordbok. När jag började lektionen såg du med sådan beundran; Jag kanske var din hemliga hjälte snarare än din lärare. Jag visste allt; Jag förstod allt, jag kände mina barn från deras ögon... Förlåt mig, snälla förlåt mig, lilla. Jag kunde inte förstå dig...

Kom du ihåg? Det snöade i Isparta, fjällande snö. Alla gator, berg, slätter var täckta av vitt. Så majestätisk att Davraz såg ut. Det fanns typen utanför. Om dina händer är varma på ryggen, vem vet kylan som tränger in i benen, vem vet?

Jag gick in i klassrummet. Vi hälsade på varandra som vanligt. Du vet, det finns inget sittande i vårt yrke; du måste ge rättvisa åt pengarna du får.

Jag ställde mig upp och berättade läxan. Du lyssnade på mig igen, det där vanliga där du sitter oskyldigt. Jag sätter dig på tavlan. Du hade ett annat uttryck än vanligt. "Jag vill inte gå upp!" du sa. Jag kunde inte tro det, lilla. Gå inte förbi mig - jag kunde inte tro det. Jag blev arg, jag sa ditt namn igen, "stå upp!" Dina ögon fylldes av tårar, men du reste dig inte. Vad synd att jag blev besegrad av min stolthet. Jag, läraren som förstår allt; Jag kunde inte känna din värdighet, som var kall av frånvaro. du reste dig upp; ja du reste dig upp; en droppe föll från dina ögon, du kom till mig, du såg in i mina ögon. Jag vet att du inte skulle prata om jag inte insisterade. Du kom mjukt nära mig, viskade du i mitt öra. Jag hör fortfarande det ordet "Lärare, mina skor är trasiga, mina strumpor är synliga. Jag skämdes för vänner att se; Det var därför jag inte gick upp...”

FINAL MAHNI från Candlelight

Vet du? Bly dödar en person en gång; Jag dog tusen gånger i det ögonblicket. Alla tittade på dig när du var så värdig. Alla såg sina lappade strumpor; när jag var så rebellisk och osympatisk. Förlåt mig, min ängel, sa jag, om du har en böld hemma, om du har några ören i fickan, blir du kungen av detta universum. Ridån sänker sig plötsligt för hans ögon; eller dina ögon ser inte; eller inte vill se, ditt hjärta isolerat från mänskligheten. Du satte dig ner igen. Är det lätt att lära ut läxan när dina små fötter är fyllda med snövatten; medan din tunga som inte kan ljuga rebeller mot fattigdom. Hur länge skulle du lyssna på vad jag sa, när du var krossad bland så många människor. Efter paus gick alla ut. Jag ville att du skulle stanna, du grät. Du grät så mycket att floder talades i dina tårar; Berget Ararat stod i uppror. Du kramades hårt, vet du? Ingen har någonsin kramat mig så igen. Vi såg på varandra, som mor och son; sen skrattade vi åt vårt gråt. Solen slog i ansiktet, dina svarta ögon lyste igen. Jag tog upp pengar ur fickan och gav dem till dig. Att köpa en ny sko; Du var så hedrad att du inte tog det. Sedan berättade jag en historia; du trodde mig. "Jag lovar, lärare." du sa. Vet du? Jag sov inte alls den natten. Jag frågade mig själv många gånger. Att lägga påsen på armen och ta en runda i skolträdgården är inte undervisning; Jag förstod den dagen. Medan jag skriver dikter om livet i mitt mysiga rum; Jag lärde mig med dig att undervisningen inte stannar vid tavlan, vackra pojke. Jag återupptäckte livet med dig. Dagen efter var en ännu större chock i mitt liv. Leende kom du in i lärarrummet; du ringde mig Det var den där glimten i dina ögon; Jag föddes på nytt med den utstrålningen. Du visade mig dina skor; Dina skor var lika ljusa som dina förhoppningar. När du gick gav du mig lite pengar.

"Vad är det här?" Jag sade. Du sa att du köpte dina skor från marknaden för att de inte skulle vara dyra, och du kom med resten av pengarna till mig.

UTBILDNING-EN-DU

Vilken ädel du är, vackra barn; vilken ädel du är... som lärde dig att vara så oskyldig och uppriktig. Var jag din lärare; Eller är det du som lärde mig mänsklighet?

Det har gått åtta år sedan dess. Jag växte upp med dig, jag mognade, jag blev förnyad. Vem vet i vilket land av stjärnor du befinner dig nu. Med vem delar dina små händer nattens kyla; Vem delar du halva ditt bröd med... Jag är på samma linje som jag lämnade dig, men på en helt annan parallell nu. När jag kommer in i klassrummet ser jag mer uppriktigt in i mina barns ögon. Jag kan förstå vad de vill utan att fråga dem. Innan jag glömmer, istället för att få en till, tar jag en mindre som du och delar resten med dem. Jag har fortfarande ensamhet på min vänstra sida; du lärde mig detta, min lilla lärare; Jag delar min ensamhet med människor utan att skämmas...

Jag insåg det ; Allt lär sig inte från böcker. Tusen tack till dig; SVARTÖGAD ÄNGEL som lär ut hur man är människa.

FINAL MAHNI från Candlelight

Turkiet trea

DEN SISTA "MAHNI" I LJUS LJUS

Mustafa DURAK

... Om jag hade vetat att du väntade på mig från morgon till solnedgång, så hade jag aldrig gått till stan. Jag skulle inte ha gett dig den om jag hade vetat att han skulle dö när han framförde sin sista duett med ljusets låga.

Om jag inte älskade min mamma, skulle jag inte älska dig så mycket Och om jag inte kände dig; "mahnı"s folkvisa, "kartol"s sång

Tates, jag skulle aldrig ha lärt mig att "istol" var ett bord. Om det fortfarande gör ont idag, exakt tio år senare, kommer jag att förlora dig-

Det är för att jag inte kan smälta mat.......September var vinterns sigill här, inte hösten. Olja-

Eftersom den sista stormen innan regnet sopade bort halm och stoft från byn och försvann bakom de mäktiga Allahüekberbergen, skulle snön inom några dagar knacka på dörrarna för en lång vistelse. Här avgjorde väderförhållandena människornas vägkartor.

Detta var fallet i byn Gedik i Göle-distriktet i Ardahan i september.

......Det var dagen då jag fick slut på bröd. Han åt sin sista bit på kvällen-

team. Antingen skulle jag äta frukost med pasta och te från baksmällan, eller...

UTBILDNING-EN-DU

Det fanns inget "eller". Teet hade kokat. På väg till köket för att brygga smällde dörren hårt. Innan jag hann säga "Vem är det" spred sig en dimma av varmt bröd i ansiktet innan dörren öppnades. Sedan kom moster Hyacinth in. Han bodde i huset mitt emot stugan. Efter att ha kommit över den första vågen av glädje, talade han:

-God morgon lärare, jag tog med bröd till examensarbetet, han öppnade det vita locket i handen. Brödet var vitt som ett täcke

och varm...vänta inte ens på att jag ska tacka dig genom att önska mig lycka till-

gick ur. Det änglalika uttrycket i hans ansikte satt fast i hans hjärna.

......Så började vårt första samtal med moster Sümbül. HAN

bodde ensam hemma. Han hade ingen. Enligt vad jag fick veta senare hade hennes man inte återvänt från Iğdır, där han shoppade för 25-30 år sedan.

Sedan den dagen har det inte kommit några nyheter om hans död eller levande.

Moster Hyacinth, ursprungligen från Krim; Hennes man Mirza var azerisk. Hon och hennes man hade kommit hit för flera år sedan för att få arbete och stannade i byn med tiden. Vad jag förstod av deras samtal, väntade hon fortfarande med oändligt hopp på dagen då hennes man skulle komma tillbaka.

......Efter den dagen kände jag mer än tacksamhet mot faster Sümbül.

Jag är förbunden av känslor. Hon är min moster, min mor, min vän, min folkvisa vän; Så det var mitt allt. Det jag gillade mest var den noggrannhet han visade i städningen trots sin 65-åriga ålder.

Han hade en annan stämning med sitt tal, sitt uppträdande, klädsel, mest av allt med sitt hennahår som han flätade upp till midjan. Och hans oöverträffade överlämnande och uppriktighet mot sin Herre...

Han brukade kalla mig: "Lärare älskling, lärare själ."

FINAL MAHNI från Candlelight

Varje gång han såg mig framför boendet sa han "god morgon" innan de hårda vindarna. Även brödet han bakade var ett annat välsignat sådant. När skolan var över tog mina fötter mig till honom som om jag lydde ett heligt bud. Om jag inte gick och drack hans te, som han bryggde i en speciell porslinstekanna, skulle han bli förolämpad och skicka mig nyheter med barnen. Medan hon dricker te berättar hon om barn- och tonåren på Krim och hur hon flydde till Mirza, något jag aldrig hört talas om; Han brukade sjunga "mahnı" som jag inte kunde få nog av.

Jag visste att du var sjuk. Han hade både hjärtsvikt och led av astma. Han rökte också ibland.

......November var precis över. Jag skulle till stan dagen efter.

Jag tänkte stanna till hos Hyacinth Mamma, som jag alltid gör, och fråga henne om hon behöver det. Jag lämnade precis min sista lektion. Det var i trädgården. Hans bleka ansikte såg ännu mer ledsen ut idag.

-Nej, min hennatant, sa jag.-Lärare, jag har ett behov av dig, sa han. din kofta

Det var en grå bild som kom upp ur fickan, inlindad i lager. Genom att visa bilden:

-Det här är min dude Mirza; Jag drömmer alltid om honom nuförtiden, gör det större, kära lärare, sa han. Jag tog bilden och sa att jag gärna skulle göra det. Jag erbjöd mig att brygga och dricka te, men han gick därifrån och sa att hans ko var sjuk. Jag, å andra sidan, stirrade avundsjukt på en hjälte som filtrerats bort från sagorna.

...... Nästa morgon vaknade jag med en ny våg av snö. Knälång

Den fallande snön gav ifrån sig en dyster stämning. Det fanns inget sätt en bil kunde åka till distriktet i detta väder. Men jag var tvungen att gå. Med en släde jag stötte på på vägen gick jag upp till det tjugo kilometer långa vägskälet i länet. Nu var det lätt efter det. Det blev dock middag innan jag nådde distriktet. Officiellt foto-

UTBILDNING-EN-DU

Jag tog den till asken. Fotografen sa att tavlan skulle komma först dagen efter. Så jag tänkte stanna i Göle inatt. Innan jag gick till lärarens hus för att lägga mig, tillgodosåg jag några av mina speciella behov. Jag somnade och tänkte på hur glad tant Hyacinth skulle bli när hon såg bilden mot natten.

Det var en otroligt vacker och solig morgon. När jag såg den svarta och gyllene solen på marken kom jag ihåg gåtan han hade frågat mig för några dagar sedan. Han sa:

-Det går över när det kommer, det kommer inte när det kommer. Det kunde inte vara solen för den hade gått några gånger, men det här-

dagen var kommen. Han fick säga sitt svar idag. Han skulle inte ens säga något. Jag skulle inte ha gett bilden heller. Denna tanke gjorde mig ännu gladare. Utöver det skulle jag sjunga en folksång från Krim, "Bride to the End"...

......Jag drack en soppa och gick till fotografen med snabba steg. Bild,

förstorade, inramade och inslagna medan vi pratar. Jag behövde inte stanna i stan längre. Jag tog en buss till Kars och gick av nära byvägen. Det fanns fortfarande inga tecken på att några fordon skulle passera på vägen. Den 20 km långa vägen väntade på att bli vandrad av mig. Uppriktigt sagt, det växte sig inte för stort. Problemet var bara att fötterna var svåra att få ur den nyfallna snön. Enligt mina beräkningar skulle det bli en ansträngande fyra timmar lång vandring. När jag närmade mig boendet var den femte timmen på väg att gå ut, svärtan framför boendet kunde inte ha varit någon annan än han. Varför reser han sig inte upp och kommer mot mig när jag vet att han har sett mig? Och varför:

Han gjorde inga manövrar och sa: "Är du här, kära lärare?" Han kanske sov. Jag stannade precis framför henne och tappade väskorna på golvet.

"Selâmunaleyküm, Krim-Dilber", sa jag. Han reagerade fortfarande inte det minsta. Hemska saker kom till mig.

Mina tankar började suddas ut. Och jag kramade om din hals.

FINAL MAHNI från Candlelight

Tårarna rann inte från mina fransar som hade börjat frysa av kylan. Det var då han höjde huvudet på ett förbittrat sätt. Försöker att le med våld:

"Du kom, älskling", sa han och kramade mig. Han fortsatte: -Vet du, jag har tittat på dig sedan morgonsolen?Det var definitivt på väg att frysa. Jag är väldigt arg. Han öppnade boendet-

Medan jag gjorde det tände jag dyngspisen som jag hade förberett dagen innan. Jag gjorde te, lagade något. Vi satt vid bordet och åt. Efter en stund avtog hans darrning, blod forsade till kinderna och han började prata. Det blev levande.

-Har du fixat depositionen, kära du? frågade. Det är som om ordet "liv" tog min själ.

Jag försökte öppna bilden i påsen genom att säga ja. Detta förhindrades och:

-Jag kan öppna den hemma, du lämnar den, sa han. Han bad om cigaretter och vi tände en var. I detta lugn nynnade jag vagt på låten "Come to the End". Mitt mål var att få honom att säga det. Och det började:

"Sona Bride leker vid leksaken. Civanerna ställer in ett rum. En glöd är gay i min produktion, Den får den fula att gråta. Låt den mörkögda Sona. Låt den söta Sona..." Och vad mer sånger hon sjöng den dagen. Med folkvisor inom mig

En rik trädgård kom till. -Männ du gurbanam lärare

hade förlängts. Han reste sig för att gå. Det började bli mörkt. Det fanns ingen elektricitet i byn, och jag visste att han inte hade några ljus. Jag gav några ljus och skickade min moster Sümbül till hennes hus. När jag kom tillbaka till boendet kastade jag mig på sängen utan att ta av mig kläderna på grund av utmattning.

UTBILDNING-EN-DU

......Jag öppnade ögonen runt niotiden en söndagsmorgon. Låter kommer-

trött, trångt och konstigt... Jag gick ut. Vädret var molnigt och kallt idag. En student gav de förödande nyheterna som jag inte förväntade mig:

-Märare, farmor Hyacinth är död! Världen kollapsade i det ögonblicket. Jag kunde inte tro det, jag kunde inte tro det. På hälarna på mina fortfarande blöta stövlar sprang jag mot hans hus. Jag kunde varken gråta eller tänka klart. Mitt enda hopp var att det var en lögn. Det var ganska trångt framför huset. Publiken gav vika när de såg mig.

Hyacint Anne-nem i hennan låg på sängen mitt i rummet. Hennes röda hår var öppet och kammat. Bilden hon höll i sin röda blommiga klänning mellan sina knäppta händer på bröstet var en inramad bild av hennes man. Jag visste att moster Hyacinth sjöng sin sista sång i levande ljus för sin man Mir-za.

Tja, "när det kommer kommer det inte", vad var det, min moster Hyacinth, vad var det? Var det du, var det dina sånger; Eller är det kärleken till Mirza som du lägger till mah-ni?

Jag har fortfarande inte lärt mig det här, men jag lägger inte så mycket ansträngning på att lära mig det längre. Jag letar bara efter ditt "gå bort" i ditt varma leende som jag gömmer djupt i mitt hjärta. I varje elev som jag lär ut låten "Come to the End", jag förstår att den "kommer".

FINAL MAHNI från Candlelight

Hedersomnämnande

DELA EN DRÖM MED EN STUDENT

Tacettin SIMSEK

Jag får samtal från Siirt då och då. Som litteraturlärare för många år sedan hör jag fortfarande röken av kärlekens eld som jag tände i hjärtan och själar. I ett land som ligger geografiskt avlägset men som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, är min första glimt den ointresserade, icke förhandlingsbara, innerliga hängivenheten hos mina kära elever. Jag berättade för dem Dede Korkut, Yunus Emre, Fuzuli, Namık Kemal, Fikret, Cenab, Akif, Yahya Kemal, Ömer Seyfettin från Nihat Sami Banarlıs litteraturbok. Jag tror att jag inte nöjer mig med att berätta om Reşat Nuri och Necip Fazıl, men jag även uppleva nöjet att vara individ, samarbete, dela och självförtroende genom sociala och kulturella aktiviteter. Jag är glad att jag valde läraryrket, jag är glad att jag gick och tjänstgjorde i 44 månader i Eruh. Nationalsångens stolthet som jag sjöng vid flaggceremonierna, entusiasmen hos presentatörerna jag gjorde vid festfirandet, ansvarskänslan som lades på mina axlar av de ceremoniella befälhavarna, inbjudan till ungdomen jag sjöng många gånger, dikterna Jag sjöng Flag and Sakarya Folk Song... den är inne.

Liksom många av mina idealistiska kollegor är jag en av dem som tycker att en lärares utbildning är en gudomlig välsignelse för en person.

Under den sista tiden av mina studentår på universitetet sa jag ofta följande mening: ”Min utnämning gick till en av tre platser.

UTBILDNING-EN-DU

Men: Semdinli, Şırnak, Beytüşşebap.” "Inte den som säger det, säg det - titta på huden!" sa de. Jag blev inte tilldelad någon av dessa tre platser, utan till ett distrikt mycket nära Şırnak: Eruh. Det var de sista dagarna av 1986. Utan att vänta på 15-dagarsperioden skulle jag ge mig av från Konyas Ereğli-distrikt (jag gick på gymnasiet i Ereğli och tog examen från İvriz Teacher's High School) och åka till Siirt via Kayseri-Elazığ. Jag kunde ha valt vägen Adana-Antep-Urfa-Diyarbakır, men min barndomsvän, min vän Temel, hade gått till jobbet som fransklärare i Elazığ; Jag ville besöka honom och säga "lycka till".

Den 2 januari 1987 var jag lärare på Eruh High School med 30 timmars kursbelastning, 25 timmar litteratur, 2 timmar konsthistoria och 3 timmar vägledning. Detta var mitt första seriösa möte med titeln "sir" till mitt namn och "sir"-adressen som ersatte mitt namn.

De första lektionerna, de första spänningarna, de första nybörjarna... Dagarna delade med Tevfik, Niyazi, Sabri och sedan Kemal, Özer, Erdal och İsmail Hodjas i lägenheten som tilldelats ensamstående lärare i Eruh Regional Internat Primary Schools boende. .. Turkiska läraren Ökkeş Hocadan Minnen från Bergama vi lyssnade på... Kompotterna av russin kokade i en tekanna... De läckra rispilafferna från Özer Hodja som hittade sin konsistens i destillationens fingrar... Iftars öppnade på korgstolar framför mataffären Ömers butik... Kemal Hodjas skratt inger glädje i livet ...

Information, intuition, kärlek, känslighet förs till 5/ Litteratur, 5/ Vetenskap, 6 /Litteratur, 6 /Vetenskapsklasser i trevåningshuset på Eruh High School för 6, 13, 15, 16 personer... och skrivande, Psykologi, konsthistoria, måleri, musik, affärs-teknisk, filosofi Gruppkurser... En uppoffring till filosofi och sociologi, tack för den klassiska delen av logik, men timmar av att konsumera två krita samtidigt som du förklarar symbolisk logik...

FINAL MAHNI från Candlelight

Året är 1988! Jag är litteraturlärare på Eruh High School. Det är ett adjektiv som jag kan bära med stolthet resten av mitt liv. Samtidigt är jag vägledningslärare på Kultur- och litteraturgrenen. Mina elevers intresse för teater är otroligt. Det insåg jag redan under mitt första år som trainee.

Eruh var en symbolisk plats. Det är en plats där skotten inte slutar förrän på morgonen, där bekymmer delas och oro lever i hela hjärtat. För mig är det en söt liten stad. En värld där jag tror att det finns många hjärtan att erövra utantill. När du satte de gemensamma nämnarna som "kärlek", "tro", "hemland" och "lust att leva tillsammans" var det inte svårt att hitta de adresser som ditt budskap skulle nå. Därför räckte det inte för mig att förklara litteratur för mina elever från podiet. Jag ville öppna mina elevers sinnes- och hjärthorisonter och bidra till utvecklingen av deras personligheter genom fritidsaktiviteter. Vad ska jag göra? Jag älskade teatern. Jag gjorde teaterstudier under gymnasie- och universitetsåren. Pjäsen "Zeytin Eyed Nazli", som jag skrev 1982, sattes upp på Ereğli Girls' Vocational High School och väckte stor uppmärksamhet. Medan jag tog examen från fakulteten i juni 1986 hade vi satt upp min pjäs "Living Today". Jag skulle kunna använda den här erfarenheten och iscensätta pjäser med mina elever. Jag satt. Jag skrev en pjäs som heter "Vatana Kurban" som skulle sättas upp den 18 mars 1988 runt Çanak-kale Martyrs' minnesprogram.

När det kom till krig fanns det ett behov av kassetter med krigseffekter. Det var enkelt! Elva soldater behövde elva gevär, elva kostymer och elva par stövlar. Han var en medlady också! Jag pratade med bataljonschefen. Jag pratade om spelet, jag listade våra behov. Han fick den gärna. Han skickade en säck med material till salen och lovade att han definitivt skulle komma för att se pjäsen. Han skickade elva gevär till hallen genom att tilldela två soldater. Kostymer och accessoarer var kompletta. Sceninställningen var redan klar. I första akten, utsmyckningen av ett byhus med dess cederträ, gaslampa, matta som hänger på väggen, gevär och Koranen;

UTBILDNING-EN-DU

I andra akten skulle vi skapa en fasadvy med tallgrenar, sandsäckar och stora stenar.

Repetitionerna gick väldigt snabbt och framgångsrikt. Mehmet spelades av Behzat och han var helt enkelt fantastisk. Förmåga från topp till tå. Så var det i dramatik, men Behzat tänkte visa upp sin riktiga teatertalang i komedin "The Bride Money", som vi sätter upp året därpå. Mehmets far spelades av Hikmet och löjtnanten Nurettin, som representerade viljan att skydda och rädda hemlandet i spetsen för en grupp soldater vid fronten.

Dagarna då slaget vid Çanakkale fortsatte intensivt. På fronterna faller landets unga söner en efter en. Mustafa och Mehmet vill också lämna en by i Anatolien och gå till fronten frivilligt. Mehmet är den enda sonen till sina föräldrar. Den ende sonen är inte rekryterad, men Mehmet är inte en tapper man för att stanna hemma och passa in på en trång plats som kallas hem. Han tigger, tar tillstånd av sin mamma. Hans far har precis kommit tillbaka från fronten, förlamad. En morgon, vid tiden för bönen, gav sig Mehmet och rektorns son Mustafa iväg. Det är slutet på första akten. I den här delen av pjäsen bör en uppmaning till bön reciteras från baksidan av scenen i saba-läget för att få dig att känna tiden för uppmaningen till bön. Så vem kommer att recitera bönen? Jag har en elev med en vacker röst: Bülent, som kommer att spela rollen som korpral Abdurrah-man i pjäsens andra akt. Han reciterade alltid adhan vid repetitioner.

"Kom igen, Bulent! Uppmaning till bön!" När jag säger det ser jag att Bülents gom är torr av spänning och hans röst är hes. Han sprider båda händerna. Världen är tyst, hjälplös, med en söt blick. Backstage är det ett tjugotal elever, varav tretton står framför scenen. Det finns ingen nytta av Bülent. Jag behöver någon att recitera azan. Just nu! WHO? Ingen närmar sig. Huvuden svajar snabbt och skramlar. ”Jag kan inte, lärare, jag svär att jag inte kan läsa. Allah, boken, Koranen, jag kan inte, jag kan inte." Vad ska man göra? Jag säger att jobbet är klart, jag tar min hand och reciterar mitt livs vackraste morgonbön. "Hayya alessalah"

FINAL MAHNI från Candlelight

I den andra delen avtar ljudet gradvis och ridån stängs.Det finns en annan azanscen i andra akten. dina konflikter

Vid en tidpunkt när den är avskuren kommer adhan att kallas för att meddela middagstid. Återigen letar mina ögon efter Bülent. Bülent har fortfarande inte kommit över sitt utbrott. Jag vänder mig till de andra: "Kom igen, killar!" Jag säger: ”Det är din tur. Jag läser morgonbönen, åtminstone en av er läser eftermiddagsbönen." Behzat, som spelar Mehmet, ler busigt: "Jag svär, sir", säger han, "det finns bara en muezzin i vår moské." "Självklart är det klart," säger jag, "min roll som muezzin i det här spelet." Och hur ska jag säga det, den här gången läste jag "Eşhedü enlâ ilahe illallah"-delen av biraza, som jag inte är säker på om det är slump eller hijaz, och jag är säker på att Müftü Bey, som var bland publiken, kunde särskiljer det inte heller. Återigen försvinner ljudet.

Sammandrabbningar börjar. Sedan, med offer av Mehmet, som kom till fronten frivilligt, skrivs ett epos i Conk Bayırı och den sista kullen tas tillbaka från fienden. Mehmet är martyrdöd. Löjtnanten hänvisar till namnet på spelet, samtidigt som han uttalar en tirad mellan Mehmet och andra martyrer, vilket antyder andan som vann Çanakkale:

"Vänta länge, mina tappratar. Må du vara välsignad. (Går, tittar på martyrerna. Han tittar bort.) Detta är en uppståndelse. Ett framfart... Vi var ensamma, vi var tysta, vi var bittra. De sa "sjuk". De sa "det bekräftar inte från platsen". De sa att detta är en möjlighet. Sedan kom hela världen över oss. Hur många fiender har vi? Mörka moln sänkte sig över oss. (Kort tystnad) Vi rätade upp oss så mycket. Vi skrev ett nytt datum. En ny saga. Ja, ett epos... Dess hjältar... (Visar flaggan.) Dessa solar som går ner för en halvmåne (visar martyrer). De gav blod till flaggan. De gav livet till jorden. De grävde ett monument ur ett vrak. De sprang till sin död. Varför? För vem? (Tystnad) För mig... (Till publiken) För dig... För oss alla... (Tystnad) Idag är det Eid al-Adha. De kunde inte leva på festen. Så att vi kan leva. Offrade-

UTBILDNING-EN-DU

s. Uppoffring till landet. Hundra, tusentals, hundratusentals offer. (Tystnad) Det är vad vi är. En dag kommer vi att offras för vårt land."

Ridån stängs mitt i floden av applåder. Vi är trötta, men all vår trötthet faller sönder av nöjet att ha gjort ett fantastiskt jobb. Natten är slut, jag gratulerar mina elever en efter en. De låtsades inte, de levde. Jag sa till dem "låtsas inte", känn det, lev det! De kände, de levde, de upptäckte en själ, de förvandlade känslor till medvetande. Vad mer kan jag begära som lärare? Ja, grattis! Jag riktar alla gratulationer till mina elever. Den verkliga framgången är deras. Jag banade precis vägen för att den gömda pärlan i dem skulle avslöjas. Jag höll upp en spegel för att de skulle upptäcka dem själva. Så!

Dags att montera. "Godnatt!" vi är på väg att önska och skingra. Muftin Eyup Bey kommer backstage. Kram och grattis.Vi tackar unisont. "Jag undrade," säger herr Mufti, "vem sjöng morgonbönen i pjäsen?" "Se, killar," säger jag och skrattar och vänder mig mot eleverna, "den första kritiken kommer från vår mufti." Mr Mufti sa, "Jag var verkligen nyfiken." Han säger: "Vem reciterade den adhan?" Även om jag inte vill säga det, sa en av eleverna: "Känner du inte igen det från din röst, lärare?" Han säger, "Tacettin Hodja studerade. Han läste bra, eller hur?" "Och middagssamtalet?" frågar Mufti. Det är omöjligt att dölja. "Ja!" Jag säger. Mufti Bey tar min arm, "Du vet, imorgon är det fredag," säger han, "Du kommer att ringa adhan vid Centralmoskén!" Även om jag säger: "Gör inte, mufti," Müftü Beys attityd förändras inte. "Jag förstår inte, lärare!" han säger, "Var vid moskén i morgon vid bönestunden!" "OK." Jag säger. Nästa dag stiger en uppmaning till bön från minareten i Eruhs centralmoské, denna gång lite närmare hejaz maqam, till himlens kupol.

Jag är nu säker på teaterns positiva och konstruktiva effekt på mina elever. Året därpå skriver jag en pjäs som heter "Bruden". En komedi i två akter. Jag har en hjälte som heter "Abbas". Far till åtta söner. Till sin son Ali med en ros-

FINAL MAHNI från Candlelight

Han går för att fråga efter en av mannens sex döttrar, Zeyno. Güllü Bacı vill ha tio tusen dollar brudpris. Om Abbas Agha lägger ut alla sina åkrar, åsnor och oxar till försäljning, kommer han bara att kunna leverera en fjärdedel av de tiotusen dollar. Dessutom är detta bara den första sonen. Det finns ytterligare sju söner bakom: Asım, Kasım, Rasim, Hazım, Nâzım, Kazım, Mülâzım.

Däremellan försummade inte Abbas Agha att fråga om pengarna var kontanter eller inte och hur mycket de skulle kosta om de var på avbetalning; Güllü Bacıdan sa, "Abbas Ağa, vakna! Ska du köpa tvättmaskin, kyl eller stereo? Tänk pengar! Tio tusen dollar!" han åt sin zılgıt.

Binnaz tvingar sin fru och hennes son Ali tittar på henne med vädjande ögon. Abbas Agha måste hitta ett botemedel, eller snarare pengar. Han kommer på en lösning: Han överlämnar sju säckar till sina sju söner, cirkulerar dem bland publiken, ber om hjälp med brudpriset, men hittar inte det stöd han hoppats på från publiken. En möjlighet kvarstår: Alis farbror i Istanbul! Ali kommer att åka till Istanbul, arbeta hårt, tjäna tio tusen dollar och återvända till sin by. Han har sex månader framför sig. Akt ett avslutas med Alis resa till Istanbul.

Men är det möjligt att tjäna tio tusen dollar på ett halvår? Speciellt när Güllü Bacı höjer brudpriset med 50 % efter sex månader blir jobbet helt omöjligt. Ytterligare sex månader! Femtio procents höjning igen! Sex månader till! Femtio procents höjning! I den här takten kommer Ali att ruttna utomlands. Åren går, äntligen återvänder Ali till sin hemstad från Istanbul med en säck utländsk valuta och Kurtalan Ekspres. Abbas och Binnaz väntar på Ali på tågstationen. Familjens prövningar är inte över än. Den här gången är tåget försenat, Abbas Agha säger: "Varför är tåget försenat?", "När kommer det?" Han stör ofta officeren som slumrar vid kassan med sina frågor. Slutligen fyller den otåliga officerens fulla röst scenen: ”Var är Istanbul, var är Kurtalan? En dag kommer det säkert. Är detta ett bra plan? Sätt dig och vänta, vän, titta, alla väntar.”

UTBILDNING-EN-DU

Efter att pjäsen satts upp blev det lång tid i skolan, lärarhuset och på marknaden. meningen kommer att eka och stanna.

Jag gjorde castingen. Abbas Agha var Behzat. Till rollen som Ali valde jag Saba-hattin, en nybörjare från gymnasiet, som är en av stamgästerna i "Hodja, jag kan inte se dig, du kan inte se mig"-stilen i Litteraturklasser. Det var nödvändigt att introducera detta barn till en känsla av självförtroende. (Efter pjäsen gick det inte längre att få Sabahattin i handen. Sabahattins pekfinger fanns också med i samlingen i litteraturklasser.)

I pjäsen var Binnaz Hayriye, och Güllü var Yüksel! För många år sedan fanns det en galning vars pappa åkte till Tyskland men inte återvände, och som behöll stationen som plats i väntan på sin pappa. Han är en galning som sover på bänkar, vandrar runt på stationen och upprepar sången "The train comes, welcome, ley ley lum lei". Murat skulle också spela den. Jag gav rollen som Zeyno till Vatan. Mina elever som ska spela Abbas Ağas sju söner var också uppenbara: Hayrettin, Bülent, Suat, Münir, Yılmaz, Altuğ, Remzi...

Jag skrev texten på vaxat papper, återgav den på duplikatorn och delade ut till eleverna. Hikmet, som jag gav rollen som kassatjänsteman, dök upp tidigt nästa morgon. Teater text i handen. Han räckte den till mig: "Sir, kom in." sa. "Vad hände, Hikmet?" Jag frågade: ”Har du gett upp skådespeleriet? Vad är anledningen?" "Ska jag ge upp, sir," sa han. "Varför skickar du tillbaka texten?" Svaret på min fråga var "Jag memorerade min roll, lärare." var meningen. Hikmet tillbringade natten på dagen jag gav texten till honom, arbetade med sin roll framför spegeln och memorerade texten.

Efter en veckas skrivbordsarbete var memoreringsfasen klar. Vi började scenarbetet. Efter en månads arbete var pjäsen klar att sättas upp.

Game, EYİBO (Eruh Regional Boarding Primary School) Ti-

FINAL MAHNI från Candlelight

Den skulle sättas upp i Yatro Hall. Mevlüt Bey, biträdande rektor för vår skola, var också chef för EYİBO. EYİ-BO bad eleven i 8:e klass Kasım att rita en affisch om programmet. Jag ringde Kasım och beskrev affischen och sa: "Din fantasi är dock viktig." En dag senare kom november ut med affischen ritad av kulturministeriet, generaldirektoratet för bibliotek och publikationer, på baksidan av tillkännagivandet om High School and Equivalent Inter-School Research Competition. En bild på en hjälte som bär en trasig, lappad säck full med pengar på ryggen. Mynningen på säcken är öppen, mynt är utspillda och utspridda. Rubrik: "Eruh High School Farewell Night." Efter denna huvudtitel, den ena under den andra, Bride Money (Spel), Komedi i två akter, Skriven av: Tacettin Şimşek... Och folkmusik, konstmusik, folklore, sketcher, parodier, refräng, överraskningar, teckning!

I nedre delen av affischen står följande uppmaning: Kära Eruh människor! Vi är stolta över att ni hedrar den underhållningsfest som era barn har förberett. Obs: Inbjudan är betald. Biljetter kan erhållas från gymnasiedirektoratet.

Plats: YİBO Hall, Datum: 7.6.89, Tid: 20 Tiden på dygnet har kommit. Programmet har startat. Skisser, par-

önskningar, folklore, sedan första akten av pjäsen, folkmusikkören skulle ingripa, sedan andra akten, sedan skulle natten avslutas med en överraskning. Sabahat dirigerade den turkiska folkmusikens flickkör och Nafiz dirigerade pojkkören. Båda var mycket bra. Även om det var helt obligatoriskt för dem att komma ut i två sådana här refränger var det bara vi som visste det. Under repetitionerna kunde vi inte harmonisera flickornas och pojkarnas röster, så vi bestämde oss för att gå ut separat.

Sedan började pjäsen. Abbas spelas av Behzat och i scenkonstens lexikon var han verkligen "shedding". Hayriye, Yüksel, Wisdom, Murat, Bülent... Faktum är att i avsnittet där säckar cirkuleras bland publiken för att hjälpa till med brudpriset, Abbas Ağas "One"

UTBILDNING-EN-DU

Sjung en folksång och låt oss slappna av.” Osman, som han kallade till scenen som Âşık Hasan... Det var som om alla framför och bakom scenen hade svurit att göra en överlägsen prestation.

Spelet fick mer uppmärksamhet än vi förväntade oss. Vi lyckades imponera på publiken. Från framsidan av scenen till backstage var hela skådespelaren mycket nöjda. Utan tvekan spelade toleransen hos Mehmet Ceylan, vår chef för nationell utbildning, som var på protokolllinjen, också en stor roll i detta. Abbas Ağa går in i en dialog med publiken vid det skede där han och Güllü Bacı förhandlar om titeln ”Güllüs systers jobb är affärer. Han har sex flickor. Tio tusen dollar för varje tjej. Vad gör den? Sextio tusen dollar... Lätt att säga... Svårt att räkna på tre dagar... Hur är det med mig? Fuqara Abbas. Vad ska jag göra? Tänk på mig. Låt mig gråta gråta. Åtta pojkar. Hur får jag så mycket pengar? Tio tusen dollar för varje pojke. Är jag en pengafabrik? Åh vad gott! Fru och pojkefabrik, jag pengafabrik... Ni pojkars fäder! Du är vid gott mod, eller hur? Stackars Abbas slingrar sig här. Du är där för att skratta och ha kul. Vi ses också." sa han. Det intressanta var att vår distriktsdirektör för nationell utbildning också var pappa till fem döttrar och var bland dem som skrattade mest åt skämt.

Överraskningstimmen har kommit. "Vad är överraskningen?" Vi hade bemästrat frågan. Endast tre personer kände till överraskningen, som vi höll hemlig från första början. Veysi, vår första gymnasieelev, Perihan Hanım, vår matematiklärare, och jag. Veysi var överraskningens hjälte. Perihan Hanım var personen som förberedde Veysi för scenen, och jag var Vey-sis upptäcktsresande. Det fanns också en busig och olycklig sida av att sätta Veysi på scen med en sida som ingen kände till.

Veysi skulle göra en orientalisk på scenen. Veysis kostym och smink gjordes av Perihan Hanım och var helt enkelt perfekta. En slöja av tyll hade bara blottat Veysis ögon. Veysi är prydd med tyll från topp till tå.

FINAL MAHNI från Candlelight

Hon intog scenen i en vintrig, mönstrad, sultanatliknande bindalklänning. När Samara, det arabiska musikkassettbandet, spelades upp började Veysis framträdande. Hade jag förväntat mig en sådan reaktion, kanske. Hade jag förväntat mig så här mycket, nej! Jag tittade från luckan bakom scenen, det var en svängning i publiken. Några personer började skrika i ilska: "Tuu! Skam! Omoral! Utbildar du magdansare?"

Förutom Veysis spänstiga dans, trodde publiken att Veysi var en kvinnlig student och uttryckte tydligt sin reaktion på grund av Perihan Hanıms noggranna smink. Det var en tre minuters show. Vi stängde av bandet. Jag gick på scen med Backstage Veysi. Jag avtäckte hans huvud på scenen, presenterade Veysi och bad publiken om en kraftig applåd för Veysi. En skrattsalva bröt ut från publiken, som just hade gråtit av ilska.

Det som återstod av avskedsnatten, som varade i ungefär två timmar, var målningarna som får mig att le när jag minns dem, och ett uppskattningsbevis undertecknat av chefen för nationell utbildning. Och lyckan att veta att mina elever, som vi under de åren utförde teaterverksamhet med, fortfarande är teaterintresserade.

Den yngsta är nu ett trettio år gammal; Stora män som Nail, Suat, Bü-lent, av vilka några blev mina kollegor, var mina älskade barn. Vi delade en dröm med dem. Kärlek till människor, land och flagga, inte med torra råd; Vi återgav den med språket teater, poesi, sport och musik. Dessa barn drogs inte in i falska, blodiga äventyr som drevs av hat, de fick inte sina själar korsfästa i bergen. Även om det inte finns någon intressekonflikt säger han ändå "Hodja!" Om jag hör varma hälsningar och rop tror jag att kärleksfröet som jag försöker plantera i hjärtan måste spela en roll.

Lyckliga är de som har en del i bildandet av en karaktär, grunden för ett liv och frälsningen av ett hjärta!

UTBILDNING-EN-DU

(Honorable Mention Award)

STORKAR SOM GÅR SÖDER

Mehmet Shah ERINCIK

Kära vän, medan jag funderade på vem jag skulle skriva detta brev till, min

Jag skriver till dig på det skarpaste sättet och tänker att bara du kan förstå mina känslor... Du vet att jag började undervisa i Üsküdar. Det är ett riktigt slitsamt jobb, att hantera barn reflekterar hela tiden på min hals och min hälsa i allmänhet. Om du kommer ihåg, i vår mellanstadie, när lärarna stördes av vårt oväsen och även när de var hjälplösa, brukade de förbanna: 'Jag hoppas att du kommer att bli lärare en dag och se din dag!' hårt hem. Undervisningen kräver stor dynamik. Barn är väldigt energiska och det verkar inte vara möjligt att hålla jämna steg med sina energier... Jag skriver faktiskt inte det här brevet för att förklara dessa saker, men det kom till min tunga och jag sa det.

Idag upplevde jag en händelse som tog mig tillbaka till min gymnasietid. Det verkar dock som en normal situation; men det skakade mig djupt. Min kära vän; Jag har en student, världen är vacker om du ser. Han har ett lugnande leende. Man kan säga att han alltid ler. Medan han skrattar är det som om min entusiasm för undervisningen vädras... Vi var på lektionen idag igen och alla skrattade åt skämten som härrörde från den naturliga atmosfären i klassrummet.

FINAL MAHNI från Candlelight

han skrattade högt.. Speciellt vår pilot Özgür.. Efter att ha läst Exuperiys lille prins bestämde han sig för att bli pilot. (Han gillade boken väldigt mycket och sa till och med till mig: 'Min lärare, det här är den första boken jag har kunnat slutföra från början till slut.') Ett tag fångade jag Cansu. Cansu tjatade och tittade på tavlan. Jag vet inte om man kallar det att stirra, det var så djupt att det var som om det ville tränga igenom väggen och fånga något som var förlorat långt, långt borta. Hans försvinnande fortsatte till slutet av lektionen. Jag ropade till min sida i rasten, 'Vad är det för fel tjejen, är du fortfarande? ' Jag frågade. Först sa han: 'Ingenting, lärare.' Jag kände att hans arrestering berodde på hans vänner bredvid honom. Jag tog honom till vägledningsrummet. "Berätta för mig", sa jag. Sedan, 'Jag kanske inte kan göra någonting; men jag vet hur man lyssnar.” tillade jag. Först var han tyst, sedan dök två droppar tårar upp i hans ögon... Åh kära vän, du skulle ha sett de där tårarna; de var långt bortom vad de berättade, de flödade så oskyldigt... I det ögonblicket insåg jag att det inte var lätt att bära tårarna. Jag kände att något inom mig gick sönder och kastade sig in i tomrummet, men jag sa: 'Säg mig'. Han suckade djupt och sa: 'Det är tungt, lärare.' Jag frågade: 'Vad är tungt, flicka?' "Mitt liv är så komplicerat, jag orkar inte. Varför hittar allt mig?” frågade han. Även om jag inte kan tröstas, sa jag: 'Vi har alla olika smärtor, tjejen. Tycker du att livet alltid är så rosa? Inget sådant! Och om så var fallet, skulle det vara någon mening med vårt liv? Det finns svårigheter, men det viktiga är att kunna stå emot dessa svårigheter.” sa jag. "Men lärare, jag har skjutit sedan jag var liten. Jag vill inte skjuta längre. När jag frågade "Vad är det du lider av?", berättade han om sina ekonomiska svårigheter. Jag förstod att han överskattade dessa problem på grund av den goda allmänna ekonomiska nivån i hans klass. Han upplevde besväret att komma till skolan utan att göra sina läxor och inte kunna betala pengarna som samlades in i klassen. För oss vuxna är detta normalt;

UTBILDNING-EN-DU

men barn känner smärtan innerst inne eftersom deras influenser är olika. Mina barndomsår blinkade framför mina ögon. Fast jag projicerade det inte på dig eller någon annan; men jag kände också samma förälskelse... Nere till mina ben. Jag vet inte ens om du kommer ihåg de gånger då Müzeyyen Hanım bad om sin avgift... Hur är det med den där klockan som ringer? I tider som dessa, om jag kunde hitta ett litet hål att gömma mig i, skulle jag gå in och gömma mig. Och återigen kommer jag till skolan utan en bok... Du vet, jag hade inte ens en turkisk bok på mellanstadiet... Om du kommer ihåg, brukade jag titta på dig när jag läste texter, och jag brukade göra läxor från din anteckningsbok kl. skolan på fem minuter... Du vet, jag hade de där ryska anteckningsböckerna, den ena svart och den andra brun; hur svårt det var att skriva till dem så mycket att det jag skrev skulle raderas efter några dagar. Jag tillskriver bristen på förbättringar i mitt skrivande till dessa anteckningsböcker och de hastigt skrivna uppgifterna.

Här blev Cansu en bro från där jag undervisade nu till mina svåra barndomsår. Han är inte alls som mina andra elever, jag har aldrig träffat en elev som uttryckt sina känslor så mycket som han gjorde i mitt utbildningsliv. Han vet hur man gråter förutom sitt skratt; Det minsta flimmer i honom reflekteras omedelbart i hans ansikte. Separationer skakar barn djupt, och tyvärr är graden av skilsmässa i vår tid svindlande! Tänk på det, det finns många barn vars familjer är splittrade... Cansu är en av dem, som älskar sin pappa lika mycket som sin mamma; det är därför han har en ande som går fram och tillbaka mellan hans mor och far... Denna motsägelse skadade honom ännu mer. När han ser sin mamma och kommer tillbaka blir han en helt annan person, om du kunde se hans ögon då, min kära vän, de lyser starkt... Det är då hans ringande leende alltid finns i klassrummet. Även om han inte kan se sin mamma nuförtiden, återspeglas detta i hans uppförande och hållning. Så mycket att hans kroppslängd, som var upprätt förra året, verkar ha krympt i år. Återigen, det finns inga tecken på hans självförtroende förra året... Han spelade på teater för ett år sedan... Han hade förmågan att agera. Nåväl, det var en succé. Men

FINAL MAHNI från Candlelight

Dessutom var hans klasser dåliga. Speciellt turkiska. Han hade svårt att sätta ihop meningar. Detta berodde på att hans mor och far var av tysk härkomst. Och även om hans pappa, som var på jobbet hela dagen, försökte ta hand om honom, räckte det inte på egen hand. Det fanns också fragmentering i deras kompositioner. Enligt min mening är det sekundära situationer i en elevs utbildning. Det viktiga är att vara förberedd på livet. Tycker du inte det? Vi försöker överväldiga barn med kunskap. Det vore dock trevligt om vi kunde lära dem simma. Tyvärr finns det några problem i vår läroplan, när vi säger låt oss göra saker officiella; vi förlorar barnen helt... Föreställ dig, vi behandlar barnet som ett officiellt dokument... Många fler problem...

Kära vän, medan jag lyssnade på Cansu gick jag tillbaka till min egen barndom då och då. Om du bara visste hur glad Cansu sa: "Lärare, du värdesätter mig...". Jag vet inte, minns du Itri Bey? Hon gav mig också det värde jag gav Cansu första dagen hon kom till skolan... Du gillade inte musik, kanske minns du det inte, men jag glömde det aldrig. Allt jag gjorde var att lyssna på Cansu, allt hon gjorde var att säga en mening och en touch... Det var allt...

Hur Mr. Itri gick in i klassen i hans majestät, förblev vi alla tysta. Hur visste man att han inte var som Adnan Bey eller vår geografilärare? Vi agerade försiktigt ifall hon blev arg... Jag vet inte om det påverkade dig också? Den dagen sitter fast i mitt minne i alla dess detaljer. Jag minns mycket tydligt; Jag vaknade med de ringande och raspiga ropen från vår franska lärare Müzeyyen... Du var alltid vaken, jag brukade sova då och då, jag skämtar fortfarande med mina elever på morgonen, jag säger: 'Gör inte avbryt min sömn, mina damer och herrar!' Eleverna skrattar och svarar naivt: "Men lärare, ni är vakna!" Jag säger till dem, "det tror ni", med ett leende. Sedan fortsätter vi lektionen. (Igen

UTBILDNING-EN-DU

Jag förstörde min vän, den här vanan hos mig kommer aldrig att försvinna...) Du gick ut vid den tredje och fjärde timmen, och jag stannade inne eftersom jag åt inne. Haluk Bey, den där enorma musikläraren med tjock mustasch, sa till mig för en vecka sedan: 'Om du kommer utan flöjt, kom inte till skolan!' En oroande väntan... Alla väntan är oroande, det här var en av de värsta... Sedan kom Mr. Itri in och jag var lättad efter att jag sagt dessa ord. "Jag är Itri Yücel, din musiklärare, jag kom från Istanbul. Jag tog examen från Mimar Sinan University State Conservatory. Det är mitt tredje år i undervisningen. Nu ska vi träffa dig.» Då sa vi alla vårt namn och vår fars yrke. Faktum är att varför var våra fäder egenföretagare då? Varför kunde vi aldrig berätta om vår fars yrke? Varför kunde vi inte säga, 'Min far arbetar i ett yrke som inte kan försörja oss'? Varför kunde vi inte säga: 'Min far blekte sitt hår på ett år för att försörja oss'? Eller skämdes vi? Du vet, den barndomen berör mig mycket. Både väntar på anteckningsböcker och kläder framför Socialstyrelsen, och mina skor till ledstänger... Kommer du ihåg de där svarta ledstängerna? Hur är det med trasorna på min topp? Jag glömmer inte. Jag hälsade herr Itri med en smutsig, ostryken skjorta, en jacka som uppenbarligen använts i flera år och svarta ledstänger på fötterna som alltid skämde och krossade mig. Cansus kläder är inte så illa, tack och lov. Samma som de i klassen...Mina är huvudpersonerna i mitt hat... På den tiden trodde jag att alla tittade på mina skor och förringade mig. Jag undrade om Cansu tyckte detsamma; Men jag frågade inte om det skulle göra ont. Varje skada lämnar ett stort sår på själen. Jag är rädd för att orsaka detta. Rädslan för att lämna ett dåligt betyg på någon av mina elever utan att veta om det... Om jag kan lämna ett bra betyg, kommer jag att vara glad...

Vet du hur glad jag skulle bli om jag kunde göra som herr Itri?

FINAL MAHNI från Candlelight

Mr. Itri kom med ett instrument... Naturligtvis kände jag till ett av instrumenten, flöjten och instrumentet jag såg i böckerna. Det var något annat. Det såg inte ut som ett vass. Den hade en vacker färg. Han lade den på bordet och använde frasen "mitt hjärta" för sitt instrument, som han höll i handtaget medan han smekte det medan han pratade med klassen. På den tiden verkade det väldigt konstigt för mig att ett instrument kunde vara "i min själ". Sedan sa han: 'Detta är ett instrument' och gjorde en paus; Sedan, i tonen från någon som är medveten om vad han säger, 'Tinnitus är det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten. Det är ett instrument som enkelt kan användas i nästan vilken musikgenre som helst. Eftersom intervallen mellan gardinerna är mycket breda, kan det förmedla alla känslor som sorg, glädje, rädsla.' "Vill du att jag ska spela?" frågade han klassen. "Ja!" vi sa. Han plockade upp detta instrument med fyra strängar, gjorda av metall eller djurtarm. Han hade bågen i sin andra hand. Jag minns väl att min nyfikenhet var fokuserad på vilket ljud det skulle göra när han klämde fast instrumentet mellan nacke och axel... Ljuden från instrumentet fluktuerade i klassrummet som mysiga barn. Jag insåg i den där musikklassen att det är omöjligt att inte bli känslosam. Jag tror att jag kände diktens ådror på mina handleder i den klassen, i det ögonblicket, med den magiska musiken. Jag kunde inte beskriva mitt hjärtas entusiasm för, som Sait Faik sa, "vi var alla lite poeter", eller hur?

Min kära vän, jag kan inte beskriva lyckan inom mig när musiken slutar. Jag tror att vi alla var förtrollade. (Vet du, Mr. Itri berättade en gång för mig att han var proffs som spelade i musikband på TRT. När jag frågade honom varför han lämnade sa han: 'Jag älskar barn'.) Den fascinationen var kortvarig och vår klass återvände till sitt gamla faderskap, och du berättade för dem.Du var med, men mitt intresse var för Itri Beys instrument. Jag lyfte fingret

UTBILDNING-EN-DU

Tack gode gud att han hade sett mig direkt och genom att slänga ett leende på mig tände han mitt hjärta. (Även om, du vet, vi var för att inte ställa frågor till lärarna som klass, eftersom det fanns en möjlighet att bli utskälld för de frågor vi ställde. Förstod du till exempel naturvetenskapslektionen? Jag frågade inte Adnan Svara några frågor även om jag inte förstod det. Eftersom Adnan Bey deltog i lektionen? Det upphörde att vara en lektion, det blev en mardröm. Vi brukade tänka på slutet av lektionen snarare än att försöka förstå lektionen. Jag gissar att det satt på taggen. En kvävande 80 minuter... Jag lovade från den dagen att jag inte skulle bli en sådan lärare.) Herr Itri; han brydde sig inte om mina kläder, mina räcken och han kom fram till mig... Jag kände hur hans hand rörde vid mitt blonda hår. Sedan rörde han vid mitt ansikte och sa: 'Du är en så söt pojke, jag har en brorson som liknar dig'. Bara en beröring och igen bara en mening... Jag glömde aldrig den meningen och den där beröringen... Jag trodde inte att jag någonsin skulle glömma denna händelse och dessa ord i det ögonblicket; men jag måste erkänna att mina säten var svullna... Sedan frågade han mig varför jag räckte upp handen och jag sa att jag undrade vad instrumentet han spelade på. Han sa också "Violinen". ’Vill du stjäla? Om du ser ut som min brorson, kan du spela min fiol, som jag inte gav till någon!” tillade han. Jag nickade "ja" med ett belåtet min. Sedan vände jag mig mot dig och log...

När jag tog fiolen i handen kände jag en tyngd. Sedan, med en känd musikers smidighet, höll jag fiolen mot halsen. Fiolen gjorde konstiga och smärtsamma ljud när jag rörde stråken mot stråkarna. Det är som "sluta vad gör du!" verkade säga. Jag försökte igen; men ändå samma ljud... Jag lyckades inte den dagen göra ett korrekt ljud från den fiolen. Tja... Jag rörde vid en fiol för första gången i mitt liv och jag såg ut som Itri Beys brorson. Vad kan vara bättre än det? Tro mig, min kära vän, en touch och en söt

FINAL MAHNI från Candlelight

De två orden hade tänt mina förhoppningar som hade släckts... Jag kände mig viktig. Jag existerade; och på ett sätt som varken Jean Paul Sartres Existentialism eller Albert Camus Främlingen kan beskriva... Jag inser just nu att en händelse som kan minnas som ett ögonblick, men som ryms på några minuter, kan manifestera sig i alla områden i livet. Fanns det några situationer som påverkade dig så under din gymnasietid? Kanske är det så det tar form i allas liv... Små sammanträffanden eller tillfälligheter kan förändra en person på ett sätt som tusentals ord inte kan. Denna händelse förändrade mig så mycket att jag är skyldig att det fanns en violinist i både mina dikter och berättelser till det ögonblicket.

Faktum är att huvudpersonen i en av mina berättelser är en violinist... Jag vet inte om du har läst den här historien. Om du inte har läst den så skickar jag den till dig. Ämnet är kortfattat följande; Violinisten kommer från ett osäkert tomrum och spelar fiol på Kadıköy Square... Violinisten har varken ett förflutet eller en framtid. Han pratar inte alls och kommer överens med människor med strängarnas ljud. Bara sorgliga sånger; det blir längtans och lidandens språk... Violinisten går in i tystnaden när han kom från tystnaden... En liten skylt på Kadıköy-torget... Ett litet tecken i mitt liv. När jag skriver den här artikeln är min elevs tårar ett litet tecken för mig... De tre åren vi tillbringade med dig är ett litet tecken... Dessa små märken kommer en dag att förvandlas till stora märken...

Minnen öppnar minnen, min kära vän, du minns vår turkiska lärare Ms. Gülşen, vår lärare som vi höll tyst i hennes klass även om hon inte var arg på oss... Läraren vars fru vi fruktade snarare än henne... När vi skrev något efter på eftermiddagen såg hon plötsligt storkarna flyga utanför och återvände till klassrummet med ett barns glädje "Titta, titta, storkarna rör sig..." ropade han med en darrande röst... Vi tittade alla mot fönstret i en förvirrad och obegripligt sätt. En grupp storkar var på väg söderut. Solen var ljuslila. Det var verkligen en magnifik syn;

UTBILDNING-EN-DU

men det var inte storkarnas kollaps som gjorde intryck på mig, utan en lärares barnslighet när hon grät av glädje. För vi har alltid sett lärare bara med sin seriösa sida. Det föll mig inte ens in att de kunde vara glada. Det var det som förvånade mig den dagen, fru Gulsen gladde sig som ett barn. Jag var faktiskt säker på att han skulle ha hoppat som barn om han inte hade varit framför oss...

Nu, med den glädjen, tänker jag inte på den meningen då och då. Nu ser jag mer fantasifullt på storkarnas vandring... Barn är storkar och de dör när det är dags... Jag använder Gülşen Hanıms fras efter eleverna jag tar examen varje år... Titta så vackert storkarna vandrar...

Solen är röd, livet flödar söderut, en målare står där och målar en levande bild av min barndom på duken... En barndom i min hand... En skakad bild... Men söderut... Alla hopp mot söder...

Itri Bey och Gülşen Hanım...De skickade mig söderut...till huvudstaden med stora landmärken...

FINAL MAHNI från Candlelight

(Honorable Mention Award)

DET ÄR VÅR BAKOM CILDIKISIKS TUNNEL

Kadri Raşit MEDELHAVET

Året är 1991. Det är sista veckan i september. Jag tar Karabük-bussen från Ankara. Jag har precis förlovat mig, hälften av mitt hjärta finns i min hemstad. Jag ryser. Jag blev lärare, jag blev utsedd till Karabük Imam Hatip High School som litteraturlärare. Jag har en liten resväska med mig. En kostym, slips, rakset och pyjamas som jag aldrig använt sedan gymnasiet... Efter Gerede svänger vi till Karabük från Istanbulvägen. Det höstgula i Centrala Anatolien ligger långt efter. Vår buss går ner mot Karabük i en drömfest i de länder där klimatet letar efter grönt. Bussen korsar Derinkisik-tunneln, vi närmar oss staden. Jag liknar denna stad, omgiven av höga berg, som andas giftet från järn- och stålfabriken, vid ett fängelse. Och Derinkisik-tunneln till fängelsets ogenomträngliga dörr. Men hur meningslösa och till och med grymma bedömningar jag har gjort för denna stad, där jag kommer att tillbringa de mest meningsfulla åtta åren av mitt liv och undervisning. Det visade sig att denna stad, där järnstålsfabriken, gömd i bergens skrymsle, spydde ut gift, gömde ett sagolikt, mångfärgat hjärta i sin dammiga hud. Skinkisik-tunneln var himlens dolda port.

När Eylül tar farväl börjar jag min tjänst. Det är en ganska stor skola, sovsal för internatstudenter i en stor trädgård, ett gym, en fristående söt plats i ena hörnet.

UTBILDNING-EN-DU

Det har logi. Chefen är bosatt i boendet. Jag går på lektioner med en blyg attityd. Elever som märker din oerfarenhet visar ord och beteenden som testar ditt tålamod. Klasserna är ganska trånga... I vissa klasser når antalet elever till femtio, sextio eller till och med sjuttio. Jag är rädd, jag är förtvivlad, jag tänker på min egen studenttid, jag minns inställningen vi tog till de nya lärarna, jag får mod igen. Jag har en klass för en av mina gymnasieklasser. Jag går till klassen, jag signerar klassanteckningsboken mellan nyfikna blickar. De skrev namnet på Tahtayaders, ämnet och mitt namn: K. Raşit Akdeniz. Jag hör eleverna prata från skrivborden nära lärarbänken.

-Vi förstår Raşit Akdeniz, men min son, vad är detta "K"? Personen bredvid honom svarar: - Kebabpojke, kebab!

En fotbollsturnering mellan skolor anordnades, "Han spelar boll."

Är du redo?” Jag säger, ”Jag ska spela”. Redan i första matchen träffades Sefer Bey, som senare skulle bli vår manager, av att bollen kom ur min vänstra fot, och han blev sjuk ett tag... Han spelar inte igen. Vi tar oss till final. Som ett resultat av intriger går vi inte till finalmatchen och vi kommer tvåa. Våra fans, våra elever...

Senare blir de våra lagkamrater och rivaler på skolgården. Vi träffas.

Min vänstra fot blir berömd. Sedan börjar våra mattfältsmatcher, som kommer att pågå i flera år.

Vi är alltid med våra elever på dagtid i skolan och under nattpassen på elevhemmet. Vi bygger starka band. Det kommer aldrig att lösas!

Oavsett hur mycket utbildning du har, är undervisning fortfarande undervisning.

FINAL MAHNI från Candlelight

man lär sig genom att göra. Om du undervisar genom att glömma din egen barndom och ungdom är ditt jobb mycket svårt. De som skrapar sin kärlek på skrivborden med en kniv, de som värnar om sin platoniska kärlek med Ferdi Tayfur, Müslüm Gürses, Orhan Gencebay, de som provar all sorts akrobatik vid ingången till skolan, speciellt på måndagar, för att inte skära deras hår, som är noggrant kammat och format, och de som följer tjejen de älskar och tittar på hennes väg, De som inte kan hänga med och många fler... Utöver dessa, dussintals ansikten som är ganska idealistiska, som växte upp tidigt eller som trodde att de hade blivit vuxna, som räddade landet, som inte tittade upp från lektionen förrän på morgonen, som inte ser något annat än lektionen, som inte misslyckas med att visa respekt och som skäms... Vad vackra ansikten de var.

Jag är ny på undervisningen och är hyresgäst. Min hyresvärd vill att jag ska utrymma hans hus med motiveringen att hans son ska leva. Jag ska hitta ett nytt hus, jag ska flytta. Mina elever hör om att de blivit rörda. Ett traktorljud hörs när jag samlar ihop sakerna. En elev till mig, som också ägnar sig åt jordbruk, kommer för att hjälpa till genom att ta 10-15 av sina vänner till traktorns chassi. Vem har sagt att du är hemlös utomlands! Jag byggde ett nytt bo, mina grejer är begränsade. Vi ska flytta, vi börjar bli hungriga, vi ska äta ett snabbt mellanmål. Jag är inte ensam, mitt bröst höjer sig, mina ögon är fyllda av tårar.

Vi går inte hem direkt efter skolan. Vi går till marknaden arm i arm med mina lärarkompisar. Vi har ett tehus, vi bildar en publik. Vi träffar AIi Ayçil. Vårt bord blir vackrare, samtalet blir djupare och rikare. Ali pekar på de vackra klimat som vi passerar längs kusten och inte kan se. En poet rör vid ordet, sedan öppnas ordet i en annan färg. Vi ska till Safranbolu. Vi går i skuggorna av husen med burspråk, där doften av lind och doften av trähus smälter samman. Vi dricker te i skuggan av svala plataner efter varandra... "Hej är bredvid dig".

Vi vilar i Arasta.

UTBILDNING-EN-DU

Speciellt på helgerna tål vi inte ropet från den omgivande strandpromenaden. Vi ska antingen till Çetören nära Eskipazar eller till Eşekdüzü på Kastamonuvägen. Urskogarna på vägen Gürleylik eller Ovacık nära Safranbolu är också bland platserna vi stannar till. Vi minglar, delar, sörjer och saknar varandra.

Året är 2005, det har gått 14 år sedan jag började jobba. Jag har undervisat i Kırıkkale i 6 år. Jag är engagerad i barn. Den äldsta av mina 3 barn går i åttan. Trött på år i ansiktet, trädgårdar av rosor i mitt hjärta...

En hög med brev på mitt skrivbord, många daterade 1999-2000. Alla är brev från mina barn som jag lämnade i Karabük. Eftersom de är elever på Imam Hatip High School, är en uppsättning som plötsligt står framför dem slutet på rosendoftande drömmar. Jag är mycket ledsen över att lämna dem i deras svåra tider och be om min tid. Vi tar skydd i penna och papper och skriver brev. Tårar, fallna bokstäver på den...

Torsdag, 04.11.999, Kära Kadri Hodja, jag är Fatma från Karabuk. Hur länge har du skrivit till-

Jag ville göra det, men det var tur att säga det idag. Det här är som ni vet... Naturligtvis skiljer det sig från det gamla; blev konstiga, föräldralösa... Men ändå försöker de som blev kvar att trösta sig med de vackra aspekterna av denna plats. Vad vi ska göra, vi har inget annat val...

Jag gick precis igenom min dagbok. Jag tog en blick på dina och mina vänners artiklar. Mina ögon fylldes, fylldes och svämmade över. Nu har jag din bild framför mig. Din bild som jag älskar som lärare, pionjär, bror eller till och med pappa... Återigen faller några droppar från mina ögon. Men dessa ord kommer att tänka på: "Längtan är en vacker sak, om det är ödet att möta..."

FINAL MAHNI från Candlelight

Dessutom, lärare, jag väntar fortfarande på dig på te, jag har inte glömt ditt löfte. Men jag fördömer dig inte för jag vet att om du kunde skulle du definitivt komma.

Förresten, hur är det där? Fick du nya vänner? Har du elever där som gör dig upprörd som oss? Vi har inte glömt dig, sir, jag hoppas att du inte heller har glömt oss.

Jag har också dåliga nyheter för dig; Ismail Abim misslyckades på högskoleprovet. Det kanske är bra. Nu förbereder de sig inför tentan med min bror Akif. Fast det är svårt att studera i det här landet... Det är väldigt svårt att studera vare sig man jobbar eller vinner. Vi ser vad som händer; Du gör 99 av 100 frågor, du kan inte vinna, du vinner, du kan inte läsa. Låt oss säga att du har läst det, de gör inga ursäkter av det den här gången igen. Vi har inget annat val än att hålla ut. Kanske Akifs;

"O Herre, finns det ingen morgon för denna olyckliga natt? Finns det några olyckor i apokalypsen, eller har du tur?"

Det är möjligt. Men jag tror fortfarande att de mörka nätternas morgon kommer att stiga och jag väntar på det. Men nu är mitt tålamod slut.

Jag är orolig för framtiden. Kommer jag att kunna läsa med min huvudduk? Kommer jag att få betalt för mitt arbete? Även om min beslutsamhet att arbeta inför händelser inte minskar.

Imorgon är det förresten Miraç Kandili. Årsdagen för natten då den store profeten kallades och tröstades av Allah (swt) under ett av hans sorgligaste år. Vi väntar också på att bli tröstade. Ha en välsignad natt, sir. Insha Allah, denna lampa kommer att vara fördelaktig för dig, för oss och för alla troende.

Lärare, jag lägger också två torra löv i kuvertet. Jag gillade dem verkligen. Jag hittade dem i min bok. Jag ville skicka ett andetag till dig från Karabük. Det är torrt men kanske kommer det att påminna dig om levande minnen.

UTBILDNING-EN-DU

Till sist vill jag berätta att min mamma och mina bröder hälsar så mycket. Jag skulle bli glad om du också skickade mina hälsningar till Dilara. Han kanske inte kommer ihåg mig vid namn, men om du påminner Abant om att vi åkte till och från Abant tillsammans, att han sov i mitt knä, att vi chattade med honom, så kanske han.

Jag kommer alltid att minnas dig väl, Gud välsigne dig. Din elev som älskar dig Fatma Şengül

03.10.1999 Med kärlek från ett olyckligt och hopplöst hjärta... Jag skulle inte vilja börja med en sådan adress. Men på riktigt-

Det är ingen idé att förneka det. Vår närvaro har minskat med de hinder de lagt framför oss för att vara glada och hoppfulla; kommer att minska. Klassstorleken har halverats. Jag blev chockad när jag hörde att din tid släpptes. Jag hade väntat mig det, men det var förstås värre när det hände. Jag bad fem gånger om dagen för att din tid inte skulle komma ut, men förgäves... Kanske var det bättre så här. Jag är säker på att du också skulle bli ledsen att se den här situationen. De gjorde oss olyckliga genom att skilja oss från våra vänner. Vi vet inte hur vår framtid kommer att bli. Det är som att jag väntar desperat. När jag kommer till skolan varje dag, "undrar jag om det kommer att finnas något evenemang som väntar på mig idag? Kommer jag att kunna gå in i skolan i min vanliga klädsel?” Hans frågor räcker för att rubba min moral. Jag vill inte ens studera. Jag vet inte vad som kommer att bli mitt slut... Hur ska jag jobba?

Jag skulle inte vilja gå in på så dåliga ämnen som den svarta nyhetsreportern, men jag kan inte hitta ett bra ämne. Skolan känns så tråkig i år att jag måste gå varje dag. När jag tänkte på förra året brukade jag springa. Tomma klassrum, tomma korridorer och en tom trädgård. Det finns inga bollspelare i trädgården längre och inte heller lärare som fördjupar samtalet. Som om allt

FINAL MAHNI från Candlelight

du samlade i trädgården. Nu kommer ingen lärare ut och sätter sig vid poolen. Vi minns dig ofta när vi gick under tallarna med vänner. Vår flykt från lektionerna, våra samtal med dig... Det är allt i det förflutna nu. Vad jag inte skulle ge för att gå tillbaka lite till förra året. Men det finns inte ens den minsta möjlighet till något sådant. Jag kände mig så främmande första veckan i skolan att det var som om jag kom till skolan för första gången. Jag hade ingen lärare jag kunde gå till och prata med. Jag hatade till och med den här skolan som jag kom till genom att kämpa mot min familj och min miljö under denna korta tidsperiod. Naturligtvis vänjer man sig vid allt med tiden. Sista skoldagen sa du till mig "du vänjer dig", det gör det verkligen, men hur? Sedan, vem vet hur många tårar som kommer att falla från de violetta ögonen (som du uttrycker det).

Inget är vettigt för mig längre. Jag sitter kvar med ett monotont liv. Jag kan inte hitta den minsta anledning att roa mig. Faktum är att alla i klassen är så, första dagen i skolan stirrade de tomma skrivborden på oss, vi tittade på de tomma skrivborden. Det var som om de som hade lämnat fortfarande satt på samma plats. Alla log där de satt. Allt eftersom dagarna gick blev vi medvetna om fakta. Den som gick kom inte tillbaka, kunde inte återvända (som du). Jag tycker mest synd om de tre pojkarna i vår klass. De blir uttråkade på oss och tre personer kan inte ens när de vill spela boll.

jag -

Det kanske var bra. När vi inte kunde hitta ett jobb för oss själva gav alla sig själva till lektionen. Insha Allah, vi kommer att belönas för våra ansträngningar i framtiden. Var och en av oss bosätter oss på universiteten för våra ideal. För nu har jag ingen annan önskan, detta är min enda önskan från Allah.

Det är omöjligt att inte prata om dig efter varje litteraturkurs. En dag i framtiden kommer vi plötsligt att se dig framför oss.

UTBILDNING-EN-DU

vi vill äta. Men den där ena dagen ska inte vara för lång. NESRİN Mina barn, vars drömmar undergrävs, är förvisade till förtvivlan.

mina födda barn... Mina dygder, i vars hjärtan ondska och hat aldrig kan hitta en plats... Till karga klimat när de förvisas. Mina barn återvänder med buketter rosor i händerna. Efter varje dag. Han låg i bakhåll en natt. Plötsligt är det mörkt. Det är inte känt att månen kommer att gå upp mot det kolsvarta med ett leende. Att vända rädsla till hopp. Trots allt fortsätter de flesta av dem sin universitetsutbildning. De som har möjlighet studerar utomlands. En del av dem fortsätter sin högre utbildning trots att de inte är de skolor de förtjänar. Några har tagit examen från universitetet, några är i militären. De kommer inte att få andra att uppleva de problem de har upplevt. För de som förstår nåd bäst är de som har fallit längst ifrån den.

Det har gått exakt fjorton år sedan jag för första gången gick genom Derinkisiktunneln. Utöver sitt första intryck är denna metalldoftande stad i skuggan av Kardemir inget annat än en ros för mig idag. Vem vet hur många husvagnar som har landat och migrerat från denna stad. Jag är säker på att det är en ros fäst vid varje sadelväska.

FINAL MAHNI från Candlelight

(Juryns specialpris)

HJÄRTAT KAN TÄNKA

Kezban KERMAN

Jag vet inte när denna galna passion började, när den förankrade mitt hjärta. Jag kanske inte tror att min pappa älskar sina elever mer än jag, kanske fick min mammas elever att ropa ”Min lärare, min lärare!” att jag blev förälskad i denna kärlek.

Fyra bröder, fyra lärare. Är detta en tradition? Något med gener att göra? Känner inte den här familjen till ett annat yrke, en annan livsstil?

Jag vet inte, hur ska man leva utan en lärare? Vad man ska äta, vad man ska dricka, hur man går på vägen, jag vet inte! Mitt bröd, mitt vatten, min kärlek, mitt yrke. Jag öppnade mina ögon för honom, jag ska stänga dem för honom.

Ibland tycker mina elever och släktingar att denna kärlek är överdriven. De kan inte tro mitt försök att hoppa till klassrummet och säga "Haylay lom, haylay lom", säga "lycka till, bra lärare." nästan varje morgon!...

Ibland skäms jag över att säga denna kärlek. ”Det är ett jobb!” Vissa säger: ”Bröd är pengar!...” Nej, inte dessa! Jag säger: 'Mitt hjärta är fullt av lever, mitt yrke, min undervisning!', jag känner mig konstig.

’Var blev jag tilldelad, var?’ ’Silivri, Atatürk Primary School.’

UTBILDNING-EN-DU

"När ska jag börja?"

kom.” säger de. Är det jag, det är fru Hoca? Wow! Lärare Ms. Herregud, är jag premiärminister eller president? Nej älskling, något högre upp... Jag flyger. Jag kom in i klassrummet, eleverna ställde sig plötsligt och snabbt upp, jag var rädd. Vad är det som händer, varför reste de sig, vad ska jag göra nu, eller säga? En kort stunds tystnad och stirrande Ja, ja, de förväntar sig att jag ska säga sitt ner, sitt ner. Jag går in i klassrummet och hela klassrummet reser sig... 'Haaaa! Sätt dig ner, sätt dig ner!’ Skratt….

Ett mellanbarn... Redo att älska... Oavsett vad du designar eller gör, är du helig. Vad är detta för känsla??

"Lärare, hur gammal är du?" "Lärare, hur vacker är du"

Det var någon, Murat, den styggaste i klassen, när jag blev lite arg kom han och sträckte ut sin hand och sa: 'Skjut mig, min lärare'! Det skulle göra ont i hjärtat skulle jag ha tänkt länge!... Sen tog de honom från skolan, han brukade sälja köttbullar till sina kompisar efter skolan, det blev min eviga tanke.

Någon skrev i mitt minne det bästa exemplet på ett kortfattat uttryck genom att skriva: "Jag älskar någon, han har äldre bröder, de får mig att springa varje dag, så vad kan vi göra för att uthärda det!"

När jag sa till dig att skriva ett minne som du inte kan glömma, 'Vi hade en ko, den träffades av blixten, den dog. Förvånad över hans författarskap; Jag skrattade inte ett dugg när han sa "Vi har en öppen lärare" medan han beskrev en lärare med håravfall.

Och när jag blev utnämnd till Edirne sa jag till mina elever: 'Min fästman väntar på mig där, vad ska jag göra killar, om jag inte går så stannar jag hemma.'

FINAL MAHNI från Candlelight

"Jag vet, lärare, du måste gå.

Kan jag inte vara lärare för alla barn samtidigt? Den studentlösa världen, som en stjärnlös himmel, är tråkig, dämpad. På vägen eller någonstans jag inte vet, säger någon till dig:

Jag är lärare!” ropar han ibland. Det är en bekant röst, men... Du kan inte säga "Du är 318 Cetin" som i gamla dagar, dina ögon och ditt hjärta känner igen den här rösten och dess ägare, han har blivit läkare, lärare, ingenjör, ibland till och med ett te maker, du är så stolt att du inte kan beskriva det, det är i princip inte nödvändigt….

Ibland känner de inte igen dig, du går tillbaka till mamman som övergav sitt barn. Du stirrar efter valpen, lite kränkt, lite arg, lite fundersam; "Vad gjorde jag, vad gjorde jag inte"...

På föräldramötet luktade mina föräldrars händer av blekmedel när de jobbade i en skola i slummen; Jag skulle förstå att de flesta gick till städning. Vissa förlorade sina män i cancer, andra är kroniskt sjuka hemma... Vissa, man och fru är arbetslösa, åtta barn i ett rum... Jag glömmer aldrig någons ordspråk: 'Hodja Hanım, skär av dig örat när du beter dig illa!' Vi lärde de flesta av dem att älska sina barn först, så de gick hem bekvämt...

Allt var en barndröm, Mellan sömn och morgon trodde jag att hela staden var min, jag förblev ett barn i mina drömmar.!(1)

När jag sa att jag var barn med dem, Edirne High School!... Ungdom, ungdom. Vad! Jag kan inte vara det! Hur gör jag, vad gör jag? Jag arbetade i grundskolan i flera år, mina kunskaper var bortglömda, gamla... jag ville själv gå dit, men...

Andra första lektionen....

UTBILDNING-EN-DU

Jag är rädd...De här barnen är för stora...Barn? Ungdom? Jag tvivlar inte på att de vet mer än jag, dessutom

de älskar varandra, inte mig... Det är något fel med den här verksamheten.. Jag jobbar dag och natt, förresten, jag gifte mig, en baby-

Jag har ett barn, lilla. Han sover aldrig på natten; Barnlektion, hon vill ha mjölk. Skola, klasser, program...

Jag kan inte hänga med... Elevernas hånfulla blickar när de inte kan något i klassen,

ibland lägger smärtans ord till deras blick... Ingen undervisning, ingen värdighet... Vem är du?

Hemska år, andra universitet, kamratskap, moderskap, undervisning? Hur ska rankingen vara?

"Herre, jag har avslutat franska klassiker, vad skulle du rekommendera mig att läsa nu?"

…………………! ’Herre, börjar modern teater med drama eller tragedi?

och vad föll Shakespeares "Hamlet" in i?…………………” Och mina kollegor…”Nu skickar de sin väg till gymnasiet. till repetitionen!” “Vi är fem litteraturlärare, tänk om jag inte gör det. inte komma? Har barnet-

Jag har inget ställe att springa..." "Vi uppfostrade ett barn också, men vi kom aldrig med några ursäkter för honom!" Mardröm eller verklighet? "Du måste komma!" '

FINAL MAHNI från Candlelight

Helgen är kall, det är snö överallt. Jag tar min bebis till rätt skola. Värmaren fungerar inte i skolan. 15 elever, 5 lärare, vi börjar jobba. Barn läser poesi, vi sa också att det hände, det hände inte, fixa det här, vi säger si och så. När vi säger vi kan jag inte säga mig, för Elif (min dotter) slutar inte! Smutsade han ner sitt guld? Är han hungrig? Bara sex månader gammal!

’Nej, du måste komma! Det var så vi växte upp!” ”Det gör ont i hjärtat!”

Jag gör allt jag kan, men det är allt det kan vara... Jag blir sjuk, långa sjukhusdagar... 'Mina barn, ni är mina elever också!'

återvänd. O Turk, darra och kom till sans! Jag kom. Jag vande mig vid det. Jag växte upp, de blev mindre. Endast-

Jag blev lärare igen, ingenting var lätt, framgången presenterades för dig på ett guldfat.

Jag visste att folk inte visste. Sedan priserna, raderna med många, många priser. Väntar på dessa-

rum, för att jag jobbar hårt. En dag, min dåvarande chef, nu redan pensionerad,

Han kallade mig till sig och sa: 'Hodja fru, jag ger dig två dagar ledigt, ditt barn är också sjukt, du kan ta hand om honom och vila lite.' Jag blev förvånad men också glad. Tja, äntligen ska mitt arbete uppskattas. Jag tackade Tim, gick hem.

Nästa dag sa ett telefonsamtal: 'Lärare, vet du, kompositionen jag skrev vann förstaplatsen i Turkiet, eftersom du var ledig, regissören hade sitt namn skrivet, vi kommer att följa med honom för att ta emot priset. De skulle ta emot oss i tre dagar i Ankara och tre dagar i GAP. Jag önskar att vi gick med dig!

Jag är så glad, så ledsen!

UTBILDNING-EN-DU

Du kommer att tro på gudomlig rättvisa! Gudomlig rättvisa manifesterades och vid den tiden tilldelades en annan uppgift till min rektor, min elev och jag gick för att ta emot en utmärkelse.

Jag är en student som kom först i Turkiet. Vi fick utmärkelser från premiärministern och presidenten, mitt hjärta har växt lika mycket som bergen. Min student! Min student! Herregud vilken stolthet!

Genom att säga, 'Dessa barn är smarta, dessa barn är avancerade, de är som en pärla som ska bearbetas', och genom att säga, 'Som läraren är, så är klassrummet'; Jag ägnar all min kunskap och kraft åt dem, framtidens tillfälliga ägare, genom att säga: 'Läraren är den som gradvis kan göra sig själv onödig'; I flera år hade jag mina minnen i mitt hjärta, inte i mitt huvud.

Dagen har kommit, jag glömde mitt eget barn vid skolporten! Jag var inte stolt över det, men jag var fördjupad i att lära andra barn. Var och en av dem var min... Alla mina...

En morgon vaknade jag plötsligt med en dröm om döden(2): 'Os-man! Min Osman, som studerar på gymnasiet och har 9 smala människor! Svartögd, stor, ung man som ett lejon, Osman! Min Osman! Han hängde sig på tågbron!... Jag kunde inte tro det! Rösten i telefonen gråter och säger: "Jag är också skyldig till två av nio, jag gick två lektioner!" En skuldkänsla hos alla lärare!

Jag hade hennes bror undervisad på en förortsskola! Hans bror hade anförtrott Osman åt mig när han gick till armén... Jag kunde inte ha förtroendet! Min Osman! Min son! Om du bodde ensam, om alla 100-tal var dina! Hur gjorde du, hur? För första gången kände jag för att slå en student, lyfta, animera och slå! Är du galen vad gör du!! Min Osman!...

Dagen innan han tog sitt liv sa han: 'Märare, var inte svag i min lektion!' Jag sa: 'Det är för sent, rapporterna har redan skrivits ut, du kan arbeta och spara dem!' Som jag minns blir jag min egen värsta fiende. Jag undrar om jag kan göra något????

FINAL MAHNI från Candlelight

Min Osman! Mitt hjärta har brunnit sedan den dagen!... Det är så det är... Vi lever tusentals liv i en kropp. Ett

Vi är inte människor och är i en dröm. Det är ingen dröm, det är ingen slump. Detta är en berättelse om tillvaron, i utplåning... Undervisning, livets fält, livet i livet; lära ut smak i livet ... minnen ... "Vägar som verkar somna ...(3)"

(1)Emre Sururi (Internetsändning)(2)Faruk Nafiz Çamlıbel (från Han Walls)(3)Faruk Nafiz Çamlıbel (från Han Walls)

UTBILDNING-EN-DU

TILL MITT MODORLÖSA HEM

Hidayet SELIMOGLU

Mitt under lektionen knackade det på dörren. "Stiga på!" det kallas; med vanlig vana. Generad kom en oskyldig kvinna in.

"Så här," sa jag. "Min dotter studerar i den här klassen, jag skulle träffa henne." "Vem är din tjej, vad heter hon?" "Kadriye." "Vilken? Det finns två Kadriye i klassrummet," sa jag, men han-

Jag gjorde också mencecu-gissningen. Kadriye var inte Turan. Jag visste det. Deras hus låg nära mig. Jag trodde att det var den andra. Respekterade Kadriye. "Ja det är det", sa jag till mig själv.

Kvinnan tittade noga på klassrummet. Men han måste inte ha sett det och vände sig till mig igen:

"Kadriye," sa han. "De sa att han går i grundskolan i år." Klassen var trång. Kombinerade tre klasser i en. Första ba-

hade inte sett vintern. Men varför såg han ut som en främling, varför var hans blick avlägsen? Varför kunde han inte känna igen henne trots att hon tittade? Var det en släkting han inte sett på länge? Hon sa "min tjej", men hade hon inte känt igen det om det var hennes mamma? Han sa också: "De sa att han går till skolan i år."

”Eller är han inte i den här klassen? Inte i den andra klassen," sa jag. "Nej, nej. Han började skolan i år.” ”Är det då Kadriye Saygı?” Här hoppas man-

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag visade barnet för den eftersökta kvinnan. Kvinnans ögon brände starkt. Han gick genast till Kadriyes skrivbord och satte sig bredvid henne. Han kramade henne i all hast och omfamnade henne. Han kysste hennes kinder, upprepade gånger. Vem vet hur många längtande år han ville ta bort smärtan. Sedan, mitt i min tysta och förvirrade blick, lyfte han sitt huvud och sa:

"Jag är hennes mamma", sa hon. Det var tydligt att han behövde en förklaring. Och det fortsatte igen. Han smekte, kysste och omfamnade hennes hår, kände nöjet att träffa och visa henne kärlek. Under tiden, "Min dotter, min kära, vad gör du? Orden rann från hans läppar. Kadriye å sin sida var lika förvirrad som jag, men vild och blyg... Eftersom kvinnan ville ta sig själv i famnen och tryckte henne hårt mot bröstet, gled hon lite längre från det vanliga. Hans ögon stirrade på mig. Jag fattade situationen i det ögonblicket och löste fallet.

Ja det är sant. Hon är mor till Kadriye. Byborna hade berättat. Under de första dagarna i skolan såg jag att den där tjejen var annorlunda än de andra. Jag hade inte kunnat lära ut hur man håller i en penna eller ritar en linje. Det hade inget med klassen att göra. Vad hade jag gjort? Jag sjöng sånger. Jag fick honom att skratta med barnsliga gester och imitationer framför honom. Jag var mer intresserad av honom än någon annan. Jag tog hans hand och skrev de första meningarna jag lärde ut. Men han lyckades fortfarande inte göra några framsteg. Jag hade tappat hoppet nu. Det skulle det inte. Så han hade ett psykiskt problem eller problem i familjen.

Jag bestämde mig för att prata med hans familj. Den kvällen kom flickorna i byn för att sitta hos mig. Ämnet öppnat. Jag frågade. Mitt mål var att lära mig om hans familj. "Han har ingen mamma", sa de. "Är det ok?" Jag sade. Nej, han var inte död. De skildes åt. Efter att Kadriye hade fötts tog de barnet och skickade kvinnan till sin fars hus, och hon gick därifrån.” Jag sa, "Nå, gifte hans far om sig?" Han gifte sig, "Hur agerar hans nuvarande mamma?" Jag frågade. "Hur blir det, är hon inte styvmor?" sa de. Jag tyckte synd om Kadriye då. Men lösningen-

UTBILDNING-EN-DU

Jag hittade en bra. Jag hade upptäckt hur jag skulle få hennes uppmärksamhet. Han behövde kärlek. Inte för show, i verkligheten, från hjärtat, från hjärtat till kärleken. Jag skulle ge detta. Jag skulle kunna.

Mina efterföljande ansträngningar har alltid varit i den riktningen. Han visade mig några sneda linjer som han själv hade hittat på och tittade in i mina ögon. Jag strök hennes hår, drog hennes kropp till mig, "Bra jobbat tjej, men titta, det blir bättre om du gör så här". Jag tog hans anteckningsbok och höll den i handen och skrev. Då skrattade han och hoppade av glädje istället. Han sa till sina vänner, "Vår lärare sa bra gjort till mig". Han fortsatte att nynna på sånger.

Senare kombinerades hans insats med min insats. Varje gång brydde han sig lite mer, försökte lite mer för att skriva bra.När jag lärde ut den nionde meningen kunde jag inte dölja min förvåning genom att titta på skriften i hans anteckningsbok "Skrev du dessa?" Jag sade. "Ja Fröken!" han sa. Jag blev omfamnad. Precis som hennes mamma gör nu.

Medan jag kom ihåg allt detta, smekte hans mamma honom fortfarande och älskade honom. Och den blygsamheten i Kadriye fortsatte. "Kadriye, vet du? Titta, det är din mamma." Det gav inget ljud alls. Han bara stod där. Då reste sig kvinnan: ”Jag kom från byn nedanför till bruket. Jag tänkte att jag skulle träffa min dotter medan jag är här. Egentligen heter hon Destiny. Men nu sa de Kadriye. Ursäkta att jag stör dig, jag väntar utanför om du vill. Finns det mycket tid att gå ur klassen?" Jag tittade på klockan, det var tjugo minuter. "Lektionen är bara halvvägs. Om du vill, ta Kad-riye och prata utanför. Där borta vid fontänen i trädgården.”

”Jag skulle vänta om det finns mer att få ut av kursen. Missa inte din lektion, mitt barn. Vi pratar när vi kommer ut." "Det kommer inte att stanna. Kom igen, ta Kadriye." Trots min envishet tog kvinnan inte barnet ur lektionen. Det var mamma. En riktig mamma. Mamman de säger "Om hon gråter, kommer min mamma att gråta, resten kommer att gråta en lögn". Punktskada

FINAL MAHNI från Candlelight

vill du ha ditt barn? Hur jag blev känslomässig, något varmt rann in i mig. Medan jag snurrade i denna cirkel av känslor stod vi ansikte mot ansikte med kvinnan.

”Hur är mina lektioner i mitt öde?” ”Bra, Kadriye studerar. Mycket mer om det fortsätter

Jag kommer att klara mig" och klappade Kadriyes huvud. Jag visste att dessa meningar skulle bidra positivt till hans framgång.

Damen log glatt när hon fick veta att hennes barns lektioner var bra. Han lämnade dörren, tackade honom och önskade honom en god dag.

Jag förstod allt, men Kadriye förstod ingenting. Han tittade på mig, på sina vänner i en klass, tills lektionen var över.

När klockan ringde gick Kadriye till sin mamma och jag till mitt moderlösa hus.

UTBILDNING-EN-DU

ÄPPLE OCH TE

Veysi ATICI

Mannen sårade bort det svagaste av fröna i handflatan och kastade det åt sidan och planterade kärleksfullt de andra. År senare lutade han sig mot stammen på ett stort träd vid sidan av och tittade på sin dvärgträdgård. "Mitt arbete var inte förgäves", sa han glatt. Det stora trädet sa: ”Jag säger tack. Denna enorma kropp har din hand att tacka för sin existens.” Mannen vände sig om och såg förundrat på trädet; men han kom inte ihåg när han planterade den.

När jag trampade på det verkliga livets hårda jord för första gången med mitt yrkesliv, min övertygelse, förståelse för rättvisa, ideal, principer; är taggiga frukter samlade från ett liv ordnat mellan bokens sidor; Jag såg dessa taggar få min mun att blöda. En elev som heter "Yalçın" lärde mig att jag skulle mjuka upp mina principers vassa taggar med medkänslans salva. Sedan insåg jag att så länge principer gör människor lyckliga, rättvisa; när det börjar bli en mur framför nåd, är det en katastrof.

Jag arbetade i byn Gülderen i Hayrat-distriktet. Detta var mitt första inlägg. Jag lämnade bakom mig ett spännande år. Jag trodde att jag skulle bli upphöjd så mycket som jag kunde glorifiera mitt yrke, som jag har en stor kärlek till. Att veta att undervisning är en unik uppgift att forma människor fick mig att hålla fast vid värderingarna i detta yrke. Jag kände tyngden av denna heliga plikt i mitt hjärta, och jag kämpade för att ge den sin rätt.

FINAL MAHNI från Candlelight

Eftersom jag hade få grenkurser gick jag också Naturvetenskapskursen. Naturligtvis var det svårt för en turkisk lärare att gå i den här klassen. Men trots allt hade jag mycket tid, min spänning var på topp; Jag studerade som en student, prövade alla sätt jag kände och tyckte var produktivt. Det var här min historia började.

En dag gick jag i sjunde klass i naturvetenskap. Det var en klass på tjugotre. För att öka elevernas motivation, i början av lektionen:

– Killar, sa jag, vårt ämne är beräkningen av värme. I slutet av lektionen kommer jag att fråga ett problem. Jag kommer att ge det bästa till ordet från den person som kan lösa det. Det är ett lätt problem; Om du lyssnar noga kan ni alla räkna ut det.

Eleverna uppmärksammade att få det bästa. Jag var glad över att se hur jag tyckte fungerade, jag pratade om det och skrev sedan problemet på tavlan:

– De som löste det, räck upp handen. Det fanns ingenting i klassrummet. Känd som klassens hårda arbetare

Han verkade fortfarande kämpa. Ännu en gång; —Är det ingen elev i den stora klassen som kommer att bli bäst? fråga-

rök Yalçın i de bakre raderna; han lade en hand mellan sina knän,

sänkte huvudet till bordets nivå, höjde han ett svajande finger. Jag var arg inuti. För jag skulle inte ens tro att han kunde höja ett finger för att lösa det. Jag trodde att Yal-çın, som är svag till och med att läsa och skriva, inte lyssnar på lektioner, inte gör läxor ordentligt, och missköter sig i bakgrunden när han får möjlighet, definitivt kommer att be om lov vid en sådan tidpunkt att gå till badrummet, bara för att vara obekvämt. Det blev lite tid för urtagsklockan. Därför ignorerar det;

– Nåväl, sa jag. Jag antar att min anteckning stannar hos mig! Några elever vände huvudet mot Yalçın som om de pekade.

UTBILDNING-EN-DU

– Vad är det för fel, Yalcin? Jag frågade. Han sa blygt: — Jag skulle lösa det. Jag kunde inte tro det. Det kunde inte vara Yalçın som sa det. skrattande

Jag frågade igen: — Du? Hans röst hördes inte i det andra svaret. Bara hans läppar rörde sig,

Han nickade ja. Det var tydligt att han var kränkt över att jag inte hade tagit hänsyn till honom. Hans ögon fylldes av tårar, hans tunna axlar darrade. Min minsta misstro kommer att explodera vulkanen inom dig; Han skulle gråta djupt. Tårarna rann nerför hennes tunna ansikte. Men han skulle aldrig göra ett ljud. Bara så att allt detta inte händer;

– Res dig, sa jag, ingen annan var förvånad, förutom att han var för stor för sin magra kropp.

Han ställde sig upp och höll i sin uppknäppta kavaj, som verkade vara en person, som knapphål med båda händerna och klev fram framför brädan. De skrynkliga byxorna på benen var korta och tajta, till skillnad från hans jacka. Hängande på den lilla missformade kragen på hans skjorta såg hans breda slips mer ut som en halsduk. Kortväxthet, mager kropp, spetsig haka; med sitt smutsiga, röriga, orakade bruna hår var han som en karikatyr av frånvaro och fattigdom. Jag satt vid lärarbänken medan han tog krita i handen. Jag försökte hålla ordningen på klassen med ögonen. Alla elever förväntade sig att vara tillbaka vid tavlan. De hårt arbetande la ner sina pennor och tittade med föraktfulla ögon och skrattade under mustaschen. Att någon som inte kunde lösa det hade rest sig hade befriat dem från en börda. Efter ett tag svalde Yalçın halva ordet;

"Lärare", ropade han. Jag vände mig om och höll i framsidan av hans jacka med båda händerna,

väntade i andra änden. Han pekade på det han skrivit med ögonen och sänkte blicken. För första gången lade jag märke till ett oskyldigt par gröna ögon mitt i detta lilla, busiga ansikte. Av någon anledning skulle han inte titta på någons ansikte en enda gång. Kråkhålet i skogen

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag tittade på de små skrifterna, jag sa till mig själv "herregud". För att lösningen var korrekt.

Men det skulle inte vara möjligt att ge det här betyget till en lat elev som Yalçın. Att ge ett bra betyg till en elev som inte kunde få godkänt ens en gång i det skriftliga arbetet var inte både administrativt korrekt och skulle ha gjort min yrkesskicklighet tveksam. Framförallt, enligt min dåtida förståelse, var det en orättvisa mot de anställda; Men jag lovade inför hela klassen; Jag kunde inte gå tillbaka på mitt ord. Jag har sagt till dig att du ska vara ärlig vid varje tillfälle och hålla ditt löfte oavsett vad, tills idag. Hade jag inte betygsatt nu hade jag struntat i allt detta. Skulle eleverna tro mig längre? Jag utökade arbetet för att hitta en väg ut;

"Du kan inte förstå vad du skrev, Yalçın," sa jag. Vad är detta för typ av skrift, skriv om det ordentligt.

Yalçın ryckte på axlarna, som om han förstod min avsikt, och skrev igen, men mer försiktigt.

—Bra gjort, lösningen är korrekt... sa jag tvångsmässigt. Men titta på den här artikeln, förtjänar den att få en bra en! Är det inte så, killar?

I min förtvivlan bad jag om hjälp från eleverna. Men jag kunde inte hitta den hjälp jag letade efter. Någon höjde ett finger:

—Men du har lovat, lärare! — Sätt dig ner, snäste jag. Lär han mig min verksamhet-

present! Pojken satte sig. Jag gick över Yalçın;—Yalçın, hittade du svaret på din fråga från boken? I det ögonblicket var Yalçın en bruten gren och föll till marken. Delikat fabrikat-

Tvättbjörnarna var täckta med damm och vissnade. Den här lilla bebisen, denna fräscha grodd, som aldrig har sett medlidandes ansikte fram till den dagen, accepterades inte i vilket varv den än vände sig, och det var en mjuk plats där den kunde slå rot.

UTBILDNING-EN-DU

nåden hade inte funnit landet. Till sist, mot mig; men den kraschade mot stenmurarna i mina egna stela principer och föll igen. En våg av indignation bröt igenom hans hjärta, ett tyst rop som gick genom halsen och lade sig på ögonlocken.

Jag kände allt detta i det ögonblicket; dock mina värderingar som jag har förhärligat, trott och litat på fram till den dagen; han skulle inte låta mig agera på något annat sätt.

Han släppte kritan i avsky och gick tillbaka till sin plats med snyftningar instängda i bröstet. Det var ett hemligt trots. Jag är arg:

—Jag sa inte åt dig att sitta ner, han satt fast där han var. Men tills dess

Snyftningarna som han hade hållit i en knut bröt plötsligt ut. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna, hennes tunna axlar steg och föll. Det är inte känt om det är på grund av skam eller skygghet; Han höjde inte handen för att torka sina tårar. I det ögonblicket var jag lite ångerfull, jag gjorde en gest med handen för att han skulle sätta sig. Han begravde sitt ansikte i anteckningsböckerna och grät. Han säger inte att detta är min rättighet, han motsätter sig inte, han motsätter sig inte; hon bara grät.

Jag förstår varför. Yalçın var son till en fattig familj med många barn. Medan hans föräldrar sysslade med hans försörjning, kunde han inte hitta möjligheten att visa tillgivenhet och ägandefullhet. Buavrucak stämplades också som "lat" en gång, och han kunde inte längre bli av med det oavsett vad han gjorde. Vi klädde henne alla i en klänning stickad av bus, lättja, ansvarslöshet; vi skulle aldrig låta honom ta av den. Även han, avsedd att bli knuffad runt i förtvivlan, levde det. Om han gjorde en liten ansträngning för att förändra ödet, som han gjorde den dagen, skulle vi straffa honom omedelbart. Det var inte möjligt för en naiv person som jag, som inte kände till det verkliga livet, att förstå allt detta den dagen.

Äntligen hittade jag en utväg för mig själv: jag skulle hålla mitt ord genom att sätta betyg. För att råda bot på den orättvisa jag har gjort? Yalçın var trots allt i mina händer: den lata och busiga Yalçın gav mig på något sätt en möjlighet genom att vara busig och inte göra läxor.

FINAL MAHNI från Candlelight

kommer att ge; Jag skulle få jobbet gjort och lätta på mitt samvete med de dåliga betyg jag skulle ge. Bara jag skulle behöva vänta tillräckligt länge för att få denna incident att glömmas. Jag log av lättnaden som vägen jag var på gav mig.

– Varför gråter du, Yalçın? Jag sade. Jag kommer definitivt att hålla mitt ord. Jag sa inte att jag inte skulle ge betyg... Jag säger det bara så att du kan rätta ditt inlägg.

Jag tog fram anteckningsboken och skrev över hans namn: Fem ... Med en söt, faderlig röst för att motivera vad jag ska göra härnäst;

"Ni förstår, vänner", sa jag. Lyssnaren kan. Jag ska ge det till de som förtjänar det. Men kom ihåg; Jag ger även dåliga betyg när det behövs; Var då inte arg.

Under tiden började jag ifrågasätta mina yrkeskunskaper. Anledningen till att jag var i den dagen var min inkompetens, min oerfarenhet. I den ideala världen skulle en dålig student aldrig kunna göra något bra. För det var allt lätt där. Det var så han trodde att den verkliga världen var; Jag hade fel. Det skulle vara en läxa för mig. Men jag skulle inte överlåta det till Yalçın.

När jag bestämde mig för att det hade gått tillräckligt med tid började jag titta på Yalçın. Men han gav mig ingen hävstång. Han gjorde sina läxor dåligt och ägnade sig inte åt ofog av en sådan omfattning att det orsakade min vrede. Han fick till och med godkänt betyg för första gången i skrift. Men jag var fortfarande fast besluten att göra min "rättvisa".

En dag när jag gick bland eleverna i skolträdgården stod han framför mig. Han hade ett självbelåtet leende på läpparna. Han tog ett äpple ur den utbuktande fickan på sin jacka och höll fram det:

—Äter du, lärare? Medan han sa detta tittade han in i mina ögon en mycket kort stund,

sänkte blygt ögonen. I det korta ögonblicket kände jag den rena, oskyldiga, barnsliga kärleken i hennes gröna ögon. Det blev en uppmjukning i ett hörn av mitt hjärta. Tror-

UTBILDNING-EN-DU

Jag skämdes plötsligt över min fälg. Medan jag väntar på att han ska falla i fällan; han hade kärlek i sitt lilla hjärta till mig, som han trodde att jag var den som gav sitt. Kanske hade han inte träffat någon under sitt korta liv som han kunde lita på, uttrycka sig själv och visa kärleken i sitt lilla hjärta. Kanske trodde han för första gången att han hade hittat en gren att hålla fast vid, och för första gången upptäckte livets beboeliga sida. Äpplet han gav mig just nu var den största gåvan han någonsin kunde ge. Med detta äpple försökte han förvandla hägringen han såg i öknen till verklighet, för att göra den grönare.

Varhelst en sval vind blåste; raderade mitt inre. Jag satte mig på huk och sänkte mitt huvud mot hennes, tog tag i båda hennes axlar:

"Tack, Yalçın," sa jag. Du äter. Han pekade på sin andra ficka: — Jag har den, sa han. Jag tog med det här till dig.—Är dessa från din trädgård?—Vi har träd nära vårt hus.Jag tog äpplet och tackade det igen. med hemlig glädje

Han sprang och gick med de andra.Det året sågs Yalçın för första gången i Branch Teachers' Board.

Klassen gick utan att behöva oroa sig. Innan jag hade en chans att rätta till mina fel, gick jag för att gå till min nya mötesplats.

År senare satt jag i en tebutik i garaget på Of och väntade på skåpbilen som skulle ta mig till min gamla post. Någon;

— Sir, sa han, känner du igen mig? När jag höjer mitt huvud, smal, lång; Jag kände igen den unge mannen med brunkammat hår från hans gröna ögon: det var Yalçın. Vi pratade här och där. Han berättade: Han var en av de fyra eleverna i klass 7/A som vann universitetet. På institutionen för klassrumsundervisning i Kastamonu

FINAL MAHNI från Candlelight

han läste. Hans klasser var bra. Han trodde att han hade valt ett bra yrke. Hon ville bli som jag när hon blev lärare. Lagt till;

—Den dagen, sa han, när du gav mig det goda kände jag mig säker. Jag trodde att jag kunde göra det.

Jag, å andra sidan, kunde inte säga att jag inte kunde göra det på grund av min inkompetens, men glad över att höra att mitt betyg inte var orättvist, beställde jag te honom i utbyte mot äpplet från år sedan.

UTBILDNING-EN-DU

ZEYNEPS SKOLA OCH TÅRAR

Ibrahim HUVUD

Jag tittar på paneldiskussionsprogrammet om ”Våra universitet och vår ungdom” där föreläsare, skribenter och tänkare som arbetar på universiteten deltar som talare. Till en början uppmärksammar det mig att det ska finnas minst tre elever från företrädare för ungdomen i programmet, men inte ens en enda elev är inbjuden.

I öppningstalen dras en generell ram genom att ange vad universitet och ungdomar är och hur de ska vara. Femte talare;

-Vänner; Vilket lands universitet och ungdomar ska vi prata om? I vilken utsträckning har vi viljan att tala ärligt om dem? I mitt land har vårt folks döttrar, som vi har kritiserat på olika sätt fram till igår, och som vi aldrig har förtjänat, börjat studera, har kommit så långt, klarat kvalificerande prov och vunnit rätten att studera vid universitet.

Chefen för programmet ingriper omedelbart och ber om mikrofonen;

-Snälla herr, jag uppmärksammade inte denna fråga i min presentation, snälla förstå, "det här ämnet" finns inte i vårt program...

-Om jag talar kan ditt program straffas, din tv kan vara avstängd. Tack: Att inte göra en anteckning om historien, inte sticka en nål i nationens sovande och drogade hjärna, öppna ungdomens ögon, vara som en ung man, vara som en ung man och framtiden.

FINAL MAHNI från Candlelight

Du har hjälpt mig att skina ett välsignat ljus, även om det är litet, för att han ska titta på honom, gå in i kampen, för att få sin karaktär. Jag kommer inte att prata, jag kommer att se en liten del av teatern som spelas i mitt land här.

I en tid där universitetsprofessorer, författare, tänkare ges roller, teater spelas och historien visar att två år är kvar till 2000-talet, ett program, ett land och universitet! En författare, en universitetsprofessor-Prof. Dr-förberedd och regisserad av programmet!...

Jag lyssnar inte noga, jag lyssnar bara på högtalarna. En stund går och telefonen ringer.

-Jag skulle träffa litteraturläraren İbrahim Baş.-Här har du det!-Min lärare…….. Din gymnasieelev Zeynep. jag hoppas

Du tittar på programmet "Våra universitet och vår ungdom". Tillvägagångssättet från chefen, vars tre böcker du gav mig i present och som jag läste med stor entusiasm; har du sett hans vilja, hans ställning?

-Zeynep, var är du, varifrån ringer du, vad gör du?

-Hodja, jag är i Istanbul, jag är en universitetsstudent, men de släpper inte in oss i skolan, jag kommer inte att svika dig!

-Zeynep, vad menar du? -Min förståelse av livet, min världsbild-

Du har gjort viktiga bidrag till min utveckling, arbete och framgång som administratör, men jag kan inte gå i skolan nu, jag är ditt arbete och jag ger dig inte mina rättigheter.

Telefonen lägger på, stormar bryter ut i mitt hjärta. Försöker ta tillbaka åren, komma ihåg alla mina elever-

UTBILDNING-EN-DU

Grekisk. Och Zeynep... Zeynep, som sa att hon inte kommer att ge mig sina rättigheter just nu...

*****Zeynep; ett ord men ett liv, en värld, en framtid,

en framtid Zeynep; en elev, en blick, en hållning, en vilja, en

hade hört! Zeynep; ett hopp, en kärlek, en skönhet, en tro och en

kärlek! Zeynep; En lärare som känner, älskar, värderar och litar på honom.

En blomma, en fjäril, en flod i lärarens hjärta; en stjärna, en sol och en örn i hjärtat.

….. Jag går i anatolisk gymnasieskola; Vår skola har två separata byggnader, en historisk och en ny. Utbildning och träning ges till gymnasiesektionen i den historiska byggnaden och mellansektionen i den nya byggnaden, och jag är ensam administratör i den nya byggnaden där 15 filialer och 428 elever finns. Vi har bra kommunikation med våra lärarkompisar, vi har en bra relation.

Zeynep vann Anatolian High School; förberedelse, en elev som lämnat arbetsdisciplinen i första och andra klass och tappat tron på framgång och självförtroende. Kommunicera med vänner, ändra beteende; Han är en elev som får varningar från sina lärare, är föremål för frekventa klagomål och som i slutändan begärs att bli disciplinerad. Jag frågar mina vänner i tre dagar.

Jag följer Zeynep väldigt nära; Jag försöker ta reda på hans familj, hans nära vänner, böckerna han läser, vem han är med i sitt grannskap och lägenhet och orsakerna till att hans familj har minskat hans förhållande till skolan. Huvudsaken i utbildningen är att vinna studenten; I elimineringssystemet, att tro att några av dem kommer att elimineras eller sätts åt sidan, att överväga förutsättningarna därefter, att inte tröttna mer än nödvändigt, att inte bli stressad, att se fakta.

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag tycker att logiken och förståelsen för genererade skrivbord är enkel och ytlig. Vi måste vinna Zeynep, som kom till hennes skola med stor kärlek och tro.

Uppropet från tre lärarkompisar ligger i byrålådan och idag är det tredje dagen, jag ger information per telefon till arbetsplatsen. Klockan är 14:10, jag lämnar skolan, jag går in i Zeyneps familjedress, hennes mamma är ensam inuti, väldigt stilla och tyst. Hur ska jag presentera ämnet tydligt och koncist i den här miljön? Som skapandets natur är mammor mer känslomässiga. Även om jag gav information via telefon, varför är pappan frånvarande, jag undrar om han har ett väldigt viktigt jobb? Min tid är begränsad och jag öppnar ämnet:

-Våra lärarvänners kärlek, värde och förtroende för vår dotter Zeynep började minska. Kan vi som mamma prata med dig om orsakerna till utvecklingen som påverkar studentidentiteten negativt? Eller kommer du att informera herrn?

"-Tack för ditt intresse; Gud välsigne dig för alltid. Vi ska prata om ämnet tillsammans, vi bestämde tillsammans att min husse inte skulle vara här.

-Den slutliga analysen av min hjärnans sjukdom skakade oss djupt. Tyvärr, även om vi var mycket försiktiga, fick Zeynep veta om sin fars sjukdom; Han lämnade sina klasser, jag kan inte säga något, jag kan inte komma till skolan. Zeyneps blick, språk och beteende har förändrats även hemma; han brydde sig inte tillräckligt ens om sina yngre syskon; Han lämnar huset utan frukost.”

Mammans röst förändras, hon talar med stor svårighet och vänder blicken.

Det är en tid då ord, kunskap och kultur inte kommer att vara så vettigt.

Jag går tillbaka till skolan, förklarar situationen för mina vänner, vi är överens om att inte behandla framställningen. Tillsammans kommer vi att utforska ansträngningarna och metoderna för att vinna Zeynep.

UTBILDNING-EN-DU

vi pratar. Zeynep, som fick låga betyg från de första bidragen, samlar in sig själv, får de betyg vi förväntar oss från de andra bidragen, deltar aktivt i lektionerna, kommer till föreläsningarna förberedda och gör sina läxor regelbundet.

Fem månader går och Zeyneps pappa dör. Hur kan Zeyneps hjärta uthärda denna smärta i denna ålder?... Vi har större plikter; Hur ska vi vänja oss vid frånvaron av en pappa?... Ansvaret och medvetenheten i att vara lärare och administratör leder till att vi blir mer aktiva och försiktiga.

Hans familjs ekonomiska situation är god, men vad betyder det för dem att övervinna den djupa smärtan i sina hjärtan?... Syntesen av materia och mening och testets höjdpunkt. Hur ska tre barn och en mamma hitta ett sätt att hålla fast vid livet?... Hur ska en mamma uppfostra sina barn; vad kommer han att göra i sin utbildning och träning?... Jag vet att anatoliska kvinnor är tålmodiga, starka och vet hur de ska uthärda. Det är hans största lycka att uppfostra sitt barn väl, att ge sin framtid, att se sin äldre bror. Det är hans bästa önskan och övertygelse att få uppleva denna lycka under de sista dagarna av sitt liv.

Zeynep kommer inte till skolan på en vecka; vi säger att hans vänner inte ska lämna honom ifred. Medan en av hans vänner lider mycket, lär sig de andra av erfarenhet vad vänskap, vänskap, kärlek, respekt, samhörighet, delning och omfamning är. De erkänner betydelsen och värdet av mamma, pappa, syskon i alla aspekter och dimensioner i familjelivet. Det är utbildningens andliga dimension, mänsklighetens prövosten, i tvärsnittet där livet är i sitt eget flöde och där ödet öppnar våra horisonter med prövningar och skiner ett ädelt ljus för evigt och alltid. Zeynep kommer till skolan med sin mamma och yngre syskon, väskan på ryggen och böcker i. Ridån sänkte sig över ljuset i hans ögon, och sorgen sänkte sig. Lade han själv sina böcker i väskan?... Med vilket hopp, kärlek och tro ska han svepa in smärtan i sitt hjärta?...

FINAL MAHNI från Candlelight

Hennes mamma ser lite bättre ut än vårt tidigare samtal; Hon reflekterar över att hon har återhämtat sig på en vecka, hon tar aldrig armen från Zeyneps axlar, hon tittar ofta på honom. Behöver din mamma tala under dessa omständigheter? En skola, en mamma, hennes två små döttrar och Zeynep. Smärta i hjärtat, hopp i hjärtat, kärlek i hjärtat, tro, tålamod och tacksamhet... Mamman talar "Jag vet att du älskar Zeynep väldigt mycket, din kärlek och omtanke ger oss hopp och självförtroende..." Hon håller dessa tal inte för oss, men för Zeynep själv; Han vill att han ska höra och veta, och att vi ska bekräfta med de vackraste ord och meningar. "Vet du, hennes pappa älskade Zeynep väldigt mycket också..." rösten inbjuder till sorg och tårar, mamman kan inte kontrollera sina tårar...

Vad behöver Zeynep just nu? För omtanke och kärlek! Vi öppnar ett fönster till ”Kära älskares kärlek” med ett förhållningssätt och ett språk som han kan förstå, vi berättar om enhet och sammansmältning; På så sätt förmedlar vi i form av ett samtal att han kan övervinna sin fars smärta, att han kommer att reservera en god plats i sitt hjärta åt honom så länge han lever, hur han vill se och vara med sin dotter.

Att studera bättre i sina studier, att vara en bra storasyster för sina yngre syskon; Vi vill att hon ska erövra sitt mammahjärta och göra henne nöjd med sin uppväxt, språk, personlighet, arbete och framgång.

Vi gör program med de bästa och uppriktiga vännerna i hans klass. Vi säger åt dem att göra varje ord, varje beteende och tillvägagångssätt mycket noggrant och eftertänksamt när de är tillsammans. Vi dricker te i skolans matsal; Vi uppmärksammar det faktum att livet fortsätter trots allt, och dess skönheter kopplar människor till livet.

Att växa bra, att förbereda sig väl för framtiden, att utveckla sig själv; Att ha en karaktär som är engagerad i respekt, kärlek, värde och att inte glömmas bort räcker inte bara för att lyckas i klasserna,

UTBILDNING-EN-DU

Vi betonar vikten av att läsa böcker, föra dagbok, skriva poesi eller sammanställa vackra dikter i studentlivet.

Solen går upp och går ner; Dagar, veckor, månader, årstider, år passerar och Zeynep kommer till andra året på gymnasiet och förtjänar denna uppmärksamhet, kärlek, värde och förtroende. Det uppskattas av alla lärare.

Han läser regelbundet de böcker vi ger som gåvor, gör sammanfattningen av böckerna i litterära genrer och den allmänna utvärderingen av böckerna i den typ av tanke i skriftlig form.

Jag konstaterar att jag har lämnat in min ansökan om förordnande, att det är dags att sluta, men att jag aldrig kommer att glömma det. "Jag kommer inte att glömma dig heller, jag lärde mig att det som finns i hjärtat inte kommer att glömmas bort, och du visade och lärde mig meningen och värdet av att ha ett liv och en personlighet som är värd att leva i hjärtat." Zeyneps tal, känslor och tankar bär inte bara vårt intresse och kärlek, utan också spåren av böckerna hon läste.

Jag vet att Zeynep definitivt kommer att få poängen hon siktade på vid universitetsproven, och hon kommer att placeras i ett av sina tre första val. Jag frågar detta, han lovar mig mycket bekvämt och bestämt.

En vecka efter att högskoleproven tillkännagavs frågade jag en vän om resultatet; Jag får veta att Zeynep kom in på skolan och avdelningen som hon lovade oss i Istanbul, jag är lika glad som mitt eget barns framgång. Jag är glad över att kunna uppfylla det andliga ansvar som hans far har gett oss och att ta emot hans mors välsignelser.

Och jag är förkrossad den natten han ringde. Jag vet att Zeynep aldrig kommer att ha problem med sina vänner, lärare och lektioner, hon misslyckas inte med att visa respekt och hon beter sig inte på ett sätt som kommer att störa lektionens disciplin. Jag vet att problemet är huvudskyddet. Det betyder att Zeynep inte tog av sig slöjan, hon valde kampens och motståndets väg. Vi tar dessa frågor på allvar.

FINAL MAHNI från Candlelight

Vi var inte medvetna, vi kom inte med förslag. Det borde vara ett beslut han tagit av egen fri vilja.

Vad gör hennes mamma, vad tänker hon, har det varit någon oenighet och ångest mellan dem? Har mamman ringt pappan om detta?... Har såren återfallit djupt?...

Hur kommer vänner att göra sin del i detta avseende? Vilket sätt och vilken metod kommer de att föreslå?

Kommer inte Zeynep att rättfärdiga mig?... Jag kommer att ge Zeyneps telefonnummer, men vad ska jag prata med henne i det här skedet? Ska vi offra våra tidigare tillkännagivna och informerade åsikter om uppriktighet, beslutsamhet, kamp, motstånd och tålamod mot ouppriktighet och principlöshet?

* * * * *Året är tvåtusenfem och århundradet är 2000-talet. universella mänskliga rättigheter

Det är en tid då det får en ny dimension, men i mitt land, de relevanta artiklarna som kommer till uttryck i konstitutionen, men i praktiken dilemman, dilemman och problem. Det här är den nya generationen som har ställts in i dilemman och dilemman, vars vilja har belånats och gått till spillo!

Deras rena förhoppningar, kärlek och övertygelser om deras framtid, som gav utbildning och träning under 12 år av deras barndomsår, den vackraste perioden i deras liv och den första perioden av deras steg in i ungdomen, som inte kvalificerade sig bland en och en en halv miljon studenter med sina framgångar i proven, som gick in i avsnittet om de första fem yrkena i åldern. Zeynep nekas tillträde till skolan och fäller tårar; Att slösa bort sin familjs, lärares ansträngningar och uppoffringar!...

Åh Ankara! Var är dina ögon, öron, hjärta; hur har man ett öga, ett öra och ett hjärta?...

Hur ser du inte Zeynep, hur hör du inte deras röster, hur förstår du dem inte?...

UTBILDNING-EN-DU

I vilka länder och regeringsformer finns sådana universitet och sådana professorer?

När och hur kommer universiteten att vara hemvist för vetenskapliga idéer, grundläggande rättigheter och friheter på akademisk nivå?.... Vad har universiteten hittills gjort när det gäller mänskliga rättigheter och vinster av friheter?....

Har icke-statliga organisationer en skyldighet i denna fråga? Varför kan inte dessa organisationer gå samman, särskilt för att få utbildningsrättigheter, och vid detta tillfälle sätter de inte upp gemensamma principer och mål och kämpar tillsammans?... ..

Zeynepler lär oss lektioner; lärdomen att rättigheter kommer att vara vettiga när de vinner genom kamp, och att de kommer att sitta på en sund och solid mark!

Du lär oss vad de som strävar efter att styra mitt land förstår av uppriktighet, principer, vilja, rättigheter och friheter!

Zeynep!... Var kom du ifrån; vi var ett samhälle som agerade efter förutsättningarna, lade fram skälen därefter och vars fatalism och traditionella struktur dominerade. Vi var folket i ett land som inte kunde övervinna smärtan under övergångsperioden och som inte kunde läsa dess ålder väl och korrekt. En viktig del av dina vänner lämnade vårt land med kärleken, kärleken och tron på att läsa, varför är du här?

Zeynep; din familjs ekonomiska situation var god, du kunde studera utomlands som andra; varför tänkte du inte på det här?... Jag vet, din mamma tillät det inte heller; Hur kan han skicka sitt barn som ger liv till andra länder?

Jag funderar och är riktigt nyfiken. Hur många gånger har de tagit dig in i deras "övertalningsrum"; Återigen, jag vet att du har förkastat detta tillvägagångssätt. Universitet och övertalningsrum! Genom att vara i en position enligt systemet och den centrala myndigheten, utföra dessa uppgifter på bästa sätt, ligger vetenskapliga studier långt efter tiden.

FINAL MAHNI från Candlelight

återstoden; en av två ställdes inför protester från universitetsungdomar; Universitet som inte uppriktigt, seriöst och beslutsamt kan analysera orsaker och konsekvenser av detta!

Människor i mitt land förstår Zeynep, älskar dem, värderar dem och vill att de ska läsa dem.

Vem och varför vill inte att Zeynep ska läsa; utvecklar inte lösningar för detta? Zeynepler har varit runt universitetets väggar, på vägarna, på torgen i åratal; Vilken typ av plikt och ansvar ålägger oss att se, höra och veta om dem?

När och hur kommer Zeyneps tårar att sluta? Vem mer kommer inte Zeynep att ge sina rättigheter till? Jag kunde fortfarande inte ringa Zeynep, en dag stötte jag på det.

Vad kan jag säga om det kommer ut?Zeynep var en ros och en sol i mitt hjärta när hon var gymnasieelev;

nu en pil, ett sår! Vem har ett djupt sår och pil i sina hjärtan i denna fråga; Hur blir vi av med detta sår och pil?

Penna och ros

UTBILDNING-EN-DU

BRÄNN ANSIKTE

Murat ALAN

Jag var lärare i två år. Jag var dock väldigt trygg i mitt läraryrke, som var min pappas yrke. För att mitt liv spenderades i lärare. Jag var alltid med mina dyrbara lärare i skolan, hemma och på boendet. Jag skulle gå med i deras samtal och lyssna på dem av hela mitt hjärta. Şevki Hodja berättar i detalj hur hans elev, som är läkare, undersökte honom, Mehmet Hodja räknar sina elever som kommer till höga positioner, İhsan Hodja klagade över att de alla blev lärare.

Jag drog nytta av deras mycket viktiga erfarenheter av relationer mellan elever och lärare både inom och utanför skolan. Jag har faktiskt varit en av de mest älskade lärarna sedan de första dagarna av skolan.

Jag var sträng. Men lärare med ett tuffare temperament än jag såg inte den uppmärksamhet och kärlek jag fick, för jag älskade mina elever. Om du älskar värdesätter du det, du agerar därefter. Människor som är älskade och omhändertagna känner detta. Så som ni ser var jag den sista pedagogen som verkligen upprörde och kränkte en elev i en stor skola. Men en dag…

Vädret var väldigt kallt. Överallt var täckt med is. Vi var kalla. Men det var inte bara våra händer, fötter och ansikte som var kalla och iskalla. Det var som om våra hjärtan frös. Dödens obestridliga verklighet, trots sin vaga tidlöshet; När det var dags lämnade hans punktlighet och kyla Sevgis skrivbord tomt, och han kom och satte sig i våra hjärtan. söt dam dam

FINAL MAHNI från Candlelight

var vår elev. Han var en mycket framgångsrik idrottare. Han var en bra idrottare. Men den dagen, på väg tillbaka från en tävling till sin skola, till sina vänner, till oss, hade hans unga kropp ställts inför dödens rep i sitt livs sista åk i en trafikolycka.

Klassrummet var som en jättelik kista som kom över mig. Eftersom jag inte hörde orden som kom ur min mun, förstod jag verkligen inte ens vad jag sa. Denna stämning av sorg föll över alla mina elever. Vi ville alla ringa på klockan så snart som möjligt, kanske gråta i hemlighet i ett hörn, be, kanske vara tysta i timmar på en plats och lämna klassrummet så snart som möjligt.

Ett ögonblick rådde det dödstyst i klassrummet, och förutom orden jag yttrade huvudstupa som om jag ramlade från en mörk trappa, hörde jag ett hum, ett ljud. Den här rösten kom från den här eleven som satt precis bakom Sevgi, som hade ett medfött brännskador på höger sida av ansiktet, men vars ansikte aldrig var fult, speciellt när han tittade från vänster sida, han hade en extremt stilig och ljus ansikte. Han var min favoritelev i den klassen. Det intressanta är; Eleven, som inte brukar prata, talade idag, vilket kan förstås av hans siluett och hur han sa "Jag är här" när närvaro tas. Han mumlade meningslösa ord, svajade som en okänd psalm och pratade ständigt. Jag lämnade det ifred och tänkte: "De var väldigt nära med kärlek." Vi rusade ut när klockan ringde.

Under den andra lektionen var vi i klassrummet lite mer återhämtade med acceptansen av tron. Men min student gav inte möjlighet att föreläsa. Han ställde häpnadsväckande frågor och gjorde sitt bästa för att avbryta lektionen. Jag hade tålamod, jag var törstig. Detta beteende banade dock vägen för honom att göra mer ljud. Han ville tydligen inte att jag skulle hålla käften, han ville att jag skulle straffa honom.

Det här jobbet tog två veckor. Det var den sista lektionen för den andra veckan. Backe-

UTBILDNING-EN-DU

Jag gick in i gis klass. Doften av rosor och nejlikor i hans rad doftade, som om han var i en blomsterträdgård på våren, inte mitt i vintern. Förutom det stod alla mina elever. Jag struntade i det när jag sa "sitt ner". Men jag blev upprörd. Många av mina elever såg också att han inte reste sig.

Mot mitten av lektionen började han prata igen och retade sina vänner. Zülfikar, som satt på första raden med en fotprotes, kunde inte låta bli och sa:

_ Nog är nog! sa. "Vad vill du att vi ska slå eller förbanna? Det finns ingen mer elakhet du inte har gjort på två veckor. Du har ingen respekt för oss eller din lärare!” uttryckte han sin reaktion. Han vände sig mot mig och sa: "Jag är ledsen, lärare," och hans röst hördes bakifrån medan ordet fortfarande var i hans mun.

-Ska du slå mig? Han sa inte resten, men alla förstod att han sa "halt" utifrån sitt ställningstagande och ansiktsuttryck som om han tittade ner. Zülfikar hade rest sig från sin plats i ilska, men hade kollapsat i sin rad, krossad och som om bergen hade rasat över honom.

När jag sa: "Jag ska slå dig, jag är ett bränt ansikte" blev jag ägare till ett oåterkalleligt ord som en kula som kom ut ur en pipa, vilket aldrig borde ha varit det. Han var tyst. För första gången på två veckor var han tyst. Människorna som uppnådde vad de ville hade ett tillfredsställt uttryck i ansiktet. Det var som om två ord som skulle ha krossat mig i flera år inte hade gjort honom upprörd. Mitt huvud snurrade och mina ögon var mörka. Jag kände hur jag rodnade av förlägenhet.

Ett ord som inte ens de barn som spelade spel i storklassen, bland sina kompisar, kanske i grannskapet som barn, sa; Som lärare sa jag till dig. Vid varje tillfälle, "Vår mästare är Allah, gör inte narr av någons fel, ingen vet vad som kommer att hända med dem. Jag som säger: "Den som har armar idag, kanske inte har armar imorgon"

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag sa det ordet. När jag var gymnasieelev tänkte jag på vår rektors ord "treörad". Hans förklaring var denna." "Ge inte smeknamn till någon, säg inga dåliga ord. Om du blir arg och säger; berätta för dem vilka egenskaper de inte har, om du säger "tre öron" till en person med två öron, kommer de inte att bli förolämpade av den här egenskapen de inte har, de kommer till och med skratta åt det." "Jag sa det till dig." "Bränt ansikte" dessa två ord bultade i mitt huvud som två klockor som slog in i varandra i ett tomt rum, ekade och gick långt bort, för att sedan komma tillbaka med skrämmande hastighet och träffa mina öron.

Jag tittade på mina elevers ansikten och sa: "Det slapp min mun, jag sa det motvilligt", men deras ansiktsuttryck sa detta ord för ord: "Han ville säga "halt" till Zülfikar som honung, och till och med sa det med sitt kroppsspråk. Det är därför han förtjänade det, sir."

Jag stod bara där mitt i klassrummet. Jag tittar på hennes brända ansikte, även om hon förtjänar det, för jag sårade henne så här, jag känner smärtan jag kände när jag skrev de här raderna även efter år. Och aldrig mer! Aldrig! Jag lovar mig själv.

Han kom upp. Han samlade omsorgsfullt sina böcker och anteckningsböcker. Han knäppte till framsidan. Han lade blommorna ovanpå sina böcker och knäppte båda händerna hårt över bröstet. Han gick bredvid mig. Han tittade på hela klassens ansikten en efter en. Sedan vände han sig mot mig och gav mig en kort blick, vars innebörd jag fortfarande inte förstår. Han öppnade dörren och gick ut. Han kom aldrig till skolan igen.

UTBILDNING-EN-DU

TÄNK OM JAG FÖRLORAR FRAMTIDEN

Tulin Cetin

Du vet, det finns mycket bra minnen; Som de kommer ihåg ger de stolthet och nöje. De ser ut som flera hundra gamla plataner mitt i livet. Och när vi tänker på det, som en skarp brinnande lukt, finns det de där som inte får bakverk: Till våra hjärtans bord...

Dessa verser väller ur min penna medan jag otåligt väntar vid fönstret på solljuset. Jag kan inte sova i mina ögon. Jag väntar på en eld inom mig, nattens mörkers smulor ska förenas med gryningen så snart som möjligt. I min hjärna, "Hur kunde jag skada rosen i handen så mycket, varför kunde jag inte vara mer känslig?" Hans ord omger mig som ett skrik... Utsikten som låser sig vid gardinen för mina ögon är alltid densamma; Ett duggregn, våta och darrande händer som håller hagtornen som samlats upp från bergen, en mager kropp nästan fördubblats från att krympa mot kylan... Detta tillstånd av Bilal förhör mig som en domare; å andra sidan får det mig att uppleva den obehagliga händelsen för en vecka sedan med all sin tydlighet...

Vi var redan halvvägs genom vår första lektion med blommorna som jag blev kär i den dagen och lyckan att flyga en ballong vid ett djupblått hav eller slicka ett godisäpple tillsammans. Plötsligt började klassrumsdörren dunka snabbt. Det var Bilal som kom. Han var sen, som vanligt.

FINAL MAHNI från Candlelight

Hans grå kinder täckta med fräknar var röda, hans ögon glittrade oskyldigt, och han tittade på mig med sådan skygghet, som om han sa "Jag är ledsen tusen gånger, lärare". Jag visste att hon var tvungen att resa långt för att komma till skolan. Synen av hans fötter, blåslagna av kylan i deras svarta gummin, fick en att känna sig kall även i yllekläder. Bilal var båda föräldralös. Han bodde hos sina mor- och farföräldrar. Det var därför han började sin kamp för livet i tidig ålder. Han omfamnade livet med en beslutsamhet som inte kunde förväntas av hans lilla kropp.

Med alla dessa känslor av uppskattning och kärlek: Jag sa åt honom att lägga en kam på huvudet som om han smekte honom över håret och säga åt honom att sätta sig ner; Mustafas busiga röst steg plötsligt. "Min lärare! Jag vill inte sitta med Bilal." Efteråt, "Min far köpte mig en slipare från världen. Jag fångade Bilal som tog den”, fortsatte han och skröt på sitt eget sätt. Bilal var chockad. "Nej, jag tänkte inte köpa den, lärare, jag bara tittade!" kunde han bara säga. Jag tittade på Bilal med en sträng och kvävd blick. När jag ringde Mustafa och frågade om händelsen igen; Jag vet fortfarande inte hur jag kom fram till den här slutsatsen, men jag skyllde på Bilal. Och ibland vandra omkring mig; ”De säger att jag inte har en mamma, men är du inte min mamma, lärare? Älskar inte mammor? Jag anklagade honom för att ignorera hans ord "Okej, här älskar jag dig också" och hans moderliga värme mot mig. Att inte ta hänsyn till hans inre värld och hans barnsliga stolthet. Kanske hade ingen köpt honom en lysande leksaksbil, en pompös pennvässare. Såvitt jag har sett var hans stål-, klubb- och gingistenar som han bar i förklädefickan hans bästa leksaker. Kunde inte denna klotformade pennvässare fånga din uppmärksamhet? Han hade rätt, han kanske bara stirrade. Även om han inte berättar sanningen; Skulle jag otåligt gå igenom det så här? Den dagen, efter skolan, kantrade min hjärna av dessa frågor...

UTBILDNING-EN-DU

Efter den här incidenten kunde jag inte se Bilal i klassrummet på några dagar, först trodde jag att han kanske var sjuk. Men Bilals frånvaro från klassen hade gått över en vecka. Jag började bli riktigt nyfiken nu.

Dagens sista lektion var över. Jag bestämde; Om han inte kommer till skolan imorgon skulle jag gå hem till honom och ta med honom till lektionen med mina egna händer. Det var med dessa tankar som jag hade lämnat skolan, som övergavs av de hänsynslösa barnen, och föll i en djup tystnad. Jag gick till byns torg för att köpa några bitar av något; En bekant röst bakom mig sa: ”Märare, ska du ha en hagtorn? En miljon påsar.” När jag vänder på huvudet och tittar i ljudets riktning; med ett utseende mattare än vinternätternas frostiga frost; Jag mötte Bilals gnistrande ögon. Ja, det var Bilal! "Här, lärare, låt den inte stanna", sa han och räckte mig hagtornsväskan. Jag insåg mitt misstag igen när jag såg de vackra gnistrande ögonen bli så matta och ståliga. Vad gjorde jag? Jag kramade Bilal med all min värme. När du håller mig hårt mot min barm; Jag frågade honom varför han inte kom till skolan: ”Du älskar mig inte längre, lärare. Jag berättade sanningen. Om du älskade, skulle du tro mig...” svar, jag kände hur min själ sjönk in i min kropp som en tagg. "Jag vill inte ha några invändningar," sa jag tyst i hans öra. Jag drog henne ännu hårdare medan jag fortsatte: "Du och alla ni har min kärlek." "Du kommer till skolan imorgon, kommer du inte så kommer jag och hämtar den" jag gjorde ett sött hot till honom. Han kramade mig hårt. När jag tog alla hagtornen för att han inte skulle vänta längre och inte bli kall ersattes hans dova blick av ett varmt leende med brinnande ljusa ögon, med streckiga förlängningar på båda sidor av underläppen...

När händelsen passerade framför mina ögon som en filmremsa, hade nattens mörker nu bleknat med gryningen. Det var morgon, jag gjorde mig snabbt i ordning och sprang till min skola. Min brådska var spänningen över att inte kunna se Bilal bland mina snödroppar. Jag undrar om han kunde få henne att känna att jag kunde älska henne utan att döma.

FINAL MAHNI från Candlelight

har jag rätt? När jag öppnar dörren och ser mig omkring i klassrummet; född som kvällsmorgonen ovanför de mörka molnen efter regnet; Jag möttes av gnistrande ögon som påminde om en regnbåge. Bilal var i klassrummet. Dessutom hade den här dagen kommit innan det var för sent. Min lycka är obeskrivlig... Den dagen började jag lektionen med mer hopp och mer lust. Idag tänkte jag berätta för mina barn om ett ämne vars innebörd jag har lärt mig mycket bättre, LOVE...

Ja, efter denna händelse hade den tyngd som påtvingats mig av ögonen som tittade på mig med spänning för att reflektera ljuset de skulle få från mig, av vilka några aldrig var nöjda med kärlek, trängt in i mina ben. Jag undrar vad som skulle hända om jag vissnade bort mina barn, mina blommor, mina enda ägodelar, för att nå de vackraste målen och köpa de vackraste framtiderna? Jag kanske kunde ha förlorat Bilal och många fler Bilal...

Ännu viktigare, jag kan förlora FRAMTIDEN...

UTBILDNING-EN-DU

BAHAR

Emine AKTAŞ

Höstvindarna började blåsa igen. En konstig sorg fyller mig under den här säsongen. Jag vet inte exakt varför, men känslor av ensamhet sätter sig i mitt hjärta.

När jag var liten hade vi en bekant som längtade efter barn, moster Habibe. Hon hade aldrig fått ett barn. Det var därför han älskade barnen, speciellt mig. En dag kunde min mamma inte stå ut med hans insisterande och lät henne ta mig till deras by med henne. Han var väldigt glad, han lämnade mig inte en sekund på hela dagen. Vi turnerade i deras byar, vi vandrade runt, allt var vackert. På kvällen gick vi till deras trädgård. Det var första gången jag blev separerad från min mamma. Solnedgången visade mig sitt sorgsna ansikte igen. Jag tittade på solens rodnad när den gick ner, och samtidigt grät jag mycket. Jag saknade min mamma så mycket. Det var väldigt svårt för mig att stå ut med min mammas separation ens för en dag.

Åren gick, varje höstsäsong, varje solnedgång... När jag tittar på solnedgången känner jag för att gråta. Jag känner en tomhet i mitt hjärta... Denna tomhet varar, tills skolorna öppnar och klasserna är fulla... Men när jag ser nya ansikten skriva in sig i skolan raderar det ansvar som lagts på mina axlar dessa tankar och tar dem bort. Vi kommer att starta ytterligare ett läsår med ansträngningar att utbilda de studenter som anförtrotts oss på bästa möjliga sätt.

Bahar fångade min uppmärksamhet när hon kom till lektionen sent på morgnarna i september 1998. Flätat långt svart hår, vitt ansikte, oskyldig

FINAL MAHNI från Candlelight

de hade ögon. Även om det bara var de första timmarna på morgonen, kunde tröttheten och sorgen i Bahars ansikte lätt märkas.

Jag kände inte Bahars familj än. Hennes beteende, hennes mognad för hennes ålder, påminde mig om hur hennes mamma tog hand om henne och hur hon var noggrann med att uppfostra Bahar väl. Men jag skulle förstå senare att Bahars lidanden mognade...

Jag var klasslärare i Bahar samtidigt. Jag brukade prata ofta för att lära känna honom intimt. En dag:

- "Du måste ha ett giltigt skäl, Bahar. Vad är anledningen till att du kommit sena till skolan?” Jag frågade.

Han började förklara med lite förlägenhet och tårögda ögon: – Jag har ingen mamma, lärare. Min pappa gick också tidigt till jobbet.

tir. På morgnarna förbereder jag mina yngre bröders frukost, kammar min systers hår och efter att jag skickat dem till skolan måste jag lämna huset.

Jag förstod att Bahar kunde göra allt arbete som en mamma borde göra hemma, vara mamma till sina syskon och bli framgångsrik i sina studier.

I vägledningsklasserna lät jag våra elever recitera dikter och sjunga folkvisor för att upptäcka sina talanger och sätta färg på lektionen. Så vackert mina elever skulle sjunga våra folkvisor. Men Hasan brukade sjunga annorlunda... Hela klassen begärde och lyssnade på den här låten om och om igen från Hasans brända röst:

"Om min mamma gråter, min mamma gråter, resten gråter ljuger, Du gråter inte, min mamma, Mitt hjärta kommer att brinna."

UTBILDNING-EN-DU

Varje gång han sa det blev han känslosam och våra ögon fylldes av tårar. Men den här låten skadade Bahar på ett annat sätt. Det var som om han höll på att slita stycken ur den.

Nu förstår jag varför Bahar blev så påverkad...

Även om brevkommunikation har förlorat en del av sin betydelse på grund av tekniska möjligheter idag, brukade vi kontrollera breven som våra elever fick under dessa år, sedan ringa studenten som äger brevet och leverera det.

En dag fångade mig skillnaden i skriften på ett av brevkuverten som våra elever fick i lärarrummet. Jag öppnade kuvertet, en liten mängd fickpengar och ett skrynkligt papper, lite bläckstött skrift på det... Det var förmodligen tårar.

Mina blickar gick till startlinjerna, jag var intresserad av vad som skrevs. Sedan rycktes jag med och läste brevet till slutet. Jag blev så imponerad att när jag kom till mitt förnuft insåg jag att jag aldrig hade gråtit så mycket i mitt liv fram till den dagen. Mina tårar fortsatte att rinna okontrollerat ett tag...

Jag har noggrant läst de första raderna i brevet flera gånger för att förstå det. Det var något konstigt med nästan hela brevet. Uttryck som är svåra att förstå och trasiga meningar...

Brevet började så här:

"Mitt kära barn, jag är fortfarande Tansu ÇİLLERs konsult.

Jag har ett eftermiddagsmöte. Såg du serien igår kväll? Såg du mig på TV?"

Redan från de första raderna stod det klart att den som skrev hade "idéflykt". Men meningarna

FINAL MAHNI från Candlelight

Även om de inte var släkt med varandra, var det också möjligt att stöta på bitar av kärlek från en mammas hjärta, som skrevs väldigt logiskt:

”Min vår, de tog dig ifrån mig. Jag kunde inte lukta hennes sidenhår, jag kunde inte smeka det, jag kunde inte kamma det och fläta det. Det finns ett sår inom mig, som om smärtan aldrig går över, det värker dag och natt. I mina drömmar håller ni tre händer och gråter hela tiden. Jag undrar om du kan ta hand om dina syskon? Det är mycket hektiskt på UD nu för tiden, så jag kan inte komma till dig. Din lillasyster Sedef var sjuk nyligen, hon hade feber, eller hur? En mamma känner hjärtat, mitt barn, hon känner det även om hon inte ser det. För såret inom mig var ännu värre den dagen. Du är aldrig utom synhåll i alla fall. Ajda PEK-KAN köpte samma gröna blus till sig själv. Baby, studera hårt, studera, hoppa inte av skolan."

Jag kommer inte ihåg hela brevet. Hon uttryckte sin längtan och kärlek till sin bebis så innerligt och varmt... Nu förstår jag bättre tårarna i brevet. Är det lätt att leva åtskilda från sina barn, att bära bördan av ett grymt liv? Vem vet, han skrev det här brevet med snyftningar, jag visste inte var han egentligen var, hur han levde, men det faktum att han skickade sin dotter fickpengar, även under de förhållanden, gjorde mig väldigt känslosam.

Jag trodde att; En psykologisk störning kan blåsa en mammas sinne, men aldrig en mammas kärlek i hennes hjärta... Min Allsmäktige Gud har skapat mödrar på ett sådant sätt att ingen makt i världen kan ta bort kärleken i deras mödrars hjärtan.

Jag ringde Bahar och så fort hon såg kuvertet i min hand insåg hon att brevet var från hennes mamma. Att mina ögon fortfarande var röda var ett bevis på vad jag hade varit med om för några minuter sedan. Bahar kramade mig utan att säga något. Jag var tvungen att vara stark, jag var tvungen att stötta honom, men jag kunde inte kontrollera mina tårar. Vi grät tyst tillsammans en stund.

UTBILDNING-EN-DU

Efter den dagen, "Vad kan jag göra till våren?" Frågan sysselsatte mig länge. Jag visste inte hur länge hans lilla kropp kunde tolerera så tungt ansvar. Hans spruckna händer visade hur upptagen han var med tvätt, disk och andra hushållssysslor. Särskilt omsorgen om hennes yngre bror tröttade Bahar. Han ställde ofta frågor till mig om sin brors vård och hälsa. Hon försökte lära sig om moderskap så att hon kunde ta hand om sina syskon.

Han var dock ett barn som behövde en mamma. Ibland krossades han under tyngden av denna börda. Moderlösheten hade slitit ut inte bara hennes psykologi utan också hennes kropp.

Han ville hoppa av skolan många gånger. Jag skulle försöka lära ut tålamod genom att prata i timmar åt gången. För att nå bra dagar skulle jag säga att det kan finnas några problem. Jag skulle säga till honom att Allahu ta'ala inte skulle ge människor en börda som de inte kunde bära eller bära, att vi alla sattes igenom några tester i den här världen, och att om vi hade tålamod skulle vi definitivt se belöningen. Jag skulle råda honom att uthärda sådana svårigheter och vara fast besluten för en god framtid. Han var övertygad om, "Jag kommer att ta min mamma med mig i framtiden, jag ska ta hand om henne, jag kommer att leva tillsammans," han skulle sucka och lämna mig med vackra drömmar.

En sådan dialog utvecklades mellan Bahar och mig; Jag kunde känna hans kärlek till mig från hans strålande ögon, och jag kunde se leendet i hans ögon när han pratade med mig.

I en undersökning som gjordes på vår skola senare, Bahars uttalande "Jag vet inte vad en mammas kärlek betyder, men det måste vara kärleken jag känner för min lärare Emine"... Efter detta uttalande tog jag mitt beslut;

"Den här världen gör människor galna! "Jag startade mina nuvarande känslor, värmen i mitt hjärta, entusiasmen.

Hur skulle jag kunna uttrycka det? Jag såg Bahar nyligen. Jobbar, lyckligt gift

FINAL MAHNI från Candlelight

det finns. Nu är Bahar också mamma... Jag älskar Bahar, alla mina elever och mitt yrke.

När jag kommer in i klassrummet, rader av kärleksfulla hjärtan och kärleksfulla blickar...

Jag älskar också hösten nu.

UTBILDNING-EN-DU

FINGER VÄNSTER

Huseyin KARA

1970-talet var hektiska tider. Jag vaknade tidigt på morgonen en orolig natt av att jag tänkte på eleverna. Jag ville kasta av mig min tröghet och förtvivlan, med berättelsen om att varje morgon är början på ett nytt liv. Jag ville, men plötsligt kom jag ihåg frasen som stod skriven på klassens svarta tavla, hur och av vem det är oklart, men som lätt kan gissas av en extremt lurad elev: "Idag kommer enheten att vara, men imorgon Hela klassen kommer att vara revolutionär.” Faktum är att sjuttio personer var en i klassen. Hur kunde han hålla sin moral på denna nivå och vid liv?

Jag ryckte på axlarna. Detta land var mina förfäders anförtroende åt mig och till andra som jag. Jag var inte ensam heller. Jag hade mycket historia bakom mig. Miljontals människor delade min åsikt. Jag är den applåderade. Den potentiella makten var min. Det räckte bara för att mobilisera denna makt. Jag skulle aldrig ha låtit landet bli scenen för de olycksbådande ambitionerna hos dessa få lurade plundrare, som njuter av att ge sitt land till utlänningar; Jag borde inte ha stött på dem med en trasig psykologi. Självförslaget jag gjorde på den här vägen räckte för att komma till besinning. Jag är fylld av moral. Jag log.

Som om jag skulle rädda mänskligheten tog jag mig till skolan tidigt på morgonen, full av spänning och energi. När jag kom till skolan kom skolans medarbetare precis bakom mig. Gå genom skolans korridor från ena änden till en annan i en befallande ton.

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag kom ner. Mot klockans ringning fylldes skolans trädgård och korridor med elever. När jag såg eleverna började min moral öka ännu mer.

Min första lektion skulle vara gymnasieklasser den dagen. Även om det var den första timmen, skulle inte många komma försent till min klass. Jag gick in i klassrummet. Klassen var okej. Det var en stor klass. Antalet elever var över 70. Ämnet för lektionen var tron på Allah.

Jag tog pennan från personen som satt på första raden. "Det här är en penna", sa jag. Det var otänkbart att det var spontant. Det måste ha gjorts av en mästare. Elevbänken, stolen, lärarstolen, svarta tavlan, de klottrade skrifterna på tavlan, pengarna i fickan, böckerna i handen, ja, var och en var ett verk. Det råder ingen tvekan om att de skapades av någon annan.

"Låt oss se oss omkring," sa jag. ”Jo, konstens underverk är vi omgivna av.

vi är precis i mitten. Andra människor än vi, skolans trädgård, alla trädgårdar som ses från fönstret och de färgglada och mönstrade blommorna i den, det forsande vattnet och floderna, det stora havet och haven framför dig, bergen, slätterna, öknarna, den stora solen som värmer oss ovanför, i månskenet.Månen som blinkade genom molnen, hela universum, kunde inte vara för sig själv, den var inte heller ledig. En mycket känslig hand arbetar inom oss och i hela universum. Blomman i krukan, druvan i vingården äter lera; men blomman erbjuder oss de vackraste dofterna och ett upplopp av färger; Druva är den bästa sorbeten. solen, med sin storhet, står till vår världs tjänst och värmer oss; Om den kommer en tum närmare sin omloppsbana bränner den världen, tvärtom, om den rör sig bort fryser den vår värld. Det är inte möjligt för oss att inte se tekniska beräkningar i allt. Allt som händer omkring oss är bortom vår makt. Ser vi inte oss själva som helt hjälplösa när det gäller att ingripa med dem? Till solen "nog för nu!" kan vi säga Aya sa, "Titta på månskenet ikväll.

100

UTBILDNING-EN-DU

Låt oss ha kul!" Kan vi göra en beställning eller en begäran? Kan vi stoppa vinden och regnet med vår egen skicklighet? Kan vi garantera en sekund om oss själva? Tänk om vi gav order till när och fjärran? Hur dumt skulle det vara! Sedan är det någon som skapat dem; borde vara, eftersom de inte kommer att hända av sig själva. Han är den som skapade solen som han skapade flugan; universum och vad som finns i det. Han är den som förstår och kan hela universums och människors språk, precis som han är medveten om behoven hos loppans mage. Och det kan inte vara någon annan än Al-lah."

Eleverna är tysta och uppmärksamma. En elev bröt tystnaden genom att höja ett finger.

"Så här" sa jag. ”Min lärare, jag är inte särskilt förtjust i saker som inte går att se och bevisa.

Jag tror inte på det, sa han plötsligt. Ett grymtande bröt ut i klassrummet. från bakre raden "Detta

vad gör han mellan oss?" Det fanns de som stod upp i en position som att be om lov att undervisa sådana arroganta människor. Även om de var i minoritet så fanns det de som verkade stödja den här eleven. Jag stoppade dem utan att tveka.

"Vår vän har rätt i att ställa den här frågan," sa jag. De upprörda eleverna satte sig ner, förvirrade och hjälplösa.

s. Stark och rättmätig borde han inte ha varit förhastad och kunde inte vara det. Tillfällig

beteende eller reaktivt beteende kan bara vara de svagas och de som inte är nöjda med sin lojalitets arbete. Varför ska vi vara stängda och intoleranta mot frågor? Frågor är fria miljöers rättmätiga önskemål och önskemål. Det kunde aldrig bli tal om frihet, öppenhet och självuttryck där frågor undertrycktes. Var det inte ett av de karaktäristiska dragen i den tidsålder vi lever i, att ett frö av tvivel såddes i alla? Vår tid var också frihetens tid. Många oskyldiga människor begraver frågorna som behöver besvaras

101

FINAL MAHNI från Candlelight

vi har i vårt samhälle. Vi kan inte ta fram lösningar om våra prioriteringar om vi inte kan ta upp sådana frågor om våra människor runt omkring oss, de sjukdomar som orsakar förödelse för våra inre och yttre känslor, i en fri miljö där allt ska sägas lätt och varje fråga ska besvaras. Denna elev, rätt eller fel, kunde inte tystas. Frågan borde ha tagits på allvar. Vem vet hur många som tänkte som han? Det var en viktig möjlighet för en sanning att klargöras, om än illvilligt, i en tid då eleverna motiverades av ämnet. Hur vi än tänker kring det så kunde ingen störas av skapandet av fria miljöer. Åh, om bara vårt folk visste denna sanning!

Vi är i en tid där vårt folk skadas av tvivel, särskilt inom den religiösa sektorn. Misstron eller likgiltigheten för fakta som härrör från vetenskap och filosofi kunde bara kompenseras av logiskt filtrerad kunskap. Sinnenas tro fyllda av tvivel skulle inte vara sunda, och det skulle inte vara möjligt för dem att tänka klart. Det finns tvivel i botten av varje fråga om tro. Tvivel är trons sjukdom. Hur kunde vi öppna dörren till positiva tankar i vår ungdoms värld utan att bota sjukdomen?

"Ungdom!" Jag sade. "Jag är öppen för alla frågor. Jag skulle vilja tacka din vän för att du ställer en sådan fråga som alla kanske är rädda för att ställa. Om denna fråga besvaras, kommer inte bara den här vännen, utan vi alla att gynnas. Ingen har något att förlora. Dessutom, om frågor inte ställdes, hur skulle det vara möjligt för oss att komma med sanningen och bli upplysta och informerade?”

"Det finns så många osynliga saker inuti och omkring oss! De flesta av de saker vi har att göra med måste förnekas om vi agerar utifrån den otroliga logiken i saker som är osynliga, det vill säga immateriella. Precis som vi inte kan se vår livskraft, som inte lämnar oss ens för ett ögonblick, och när den lämnar blir vi en hög med kött, har vi ingen kunskap om dess natur. Sinnet och

102

UTBILDNING-EN-DU

Oändliga känslor är våra värderingar som avslöjar vår mänskliga identitet. Alla dessa saker är osynliga och immateriella. Vår vän, som ställde den här frågan, hade faktiskt möjlighet att ställa den genom att utvärdera med osynliga. Om han hade resignerat från sitt sinne och förmåga att tänka, kunde han tillföra denna vitalitet till denna vackra föreläsning? Så, förstår vi inte alla att logiken i "osynliga saker är otroliga" inte bygger på enkla resonemang, och att tänkande som detta bara är egenintresse?

"Bevis på något är inte bara genom öga och famlande. Vi kan veta många saker genom förnuft och känslor. Det finns många saker som vi inte kan se, men vars existens vi aldrig tvivlar på. Även om vi andas luften varje dag är vi inte ens medvetna om partiklarna i luften som överför och överför ljud, ljus, värme och bilder över kilometer. Vi vet att århundradets underbara apparater, som radio och tv, ställs till mänsklighetens tjänst tack vare dessa osynliga luftpartiklar. Att säga "Jag tror inte på det osynliga" är en väldigt enkel logik. Undviker att möta verkligheten. Det är en ursäkt för en förståelse som är långt ifrån vetenskaplig.”

"Om det finns något i universum som inte kan bevisas, så är det frånvaron av Gud. Det finns inga bevis för att det inte finns. Ett exempel som han gav även inför problem, och sa att det finns kokosnötter i världen, "Det här är det!" Han kan bevisa att du verkligen är var som helst i världen. Men den som säger "En sådan valnöt finns inte i tillvarons rike" måste söka igenom hela universum med världen som om han grävde med en nål för att bevisa att den inte existerar. Varken människans liv eller mänsklighetens liv räcker för detta. Hur bevisar man frånvaron? Det finns inga bevis i en ateists logik. Han säger "nej", sticker huvudet i sanden som en struts. Även när han säger "nej", överlämnar han omedvetet allt till den kraftfulla varelsens hand som han inte vill acceptera."

103

FINAL MAHNI från Candlelight

"Hur är det med den som säger 'Det finns en Gud'; han är inte alls tvingad som en ateist. Först börjar han arbeta ur sin egen hjälplöshet. Hans hjälplöshet förebådar en varelse som är mycket starkare än han själv. Det skulle vara som om han såg Honom i varje varelse i universum; I en blomma, ett bi, solen, månen, stjärnorna, galaxerna, hela universum... ser han sin konst. Människan och universum är fulla av underbara konstverk som kompletterar varandra. Har inte varje konstverk en mästare?"

Naturligtvis var en lektionstimme inte tillräckligt för att bevisa Allah. Jag ägnade ytterligare två lektioner åt samma ämne. Kursflödet, som skedde i ömsesidig dialog om begreppen människa, universum och Gud på ett bredare och mer detaljerat sätt, fortsatte till allas belåtenhet. Jag glömde nästan bort vad som hände för några dagar sedan. Det var inte min stil att informera eleven som ställde en fråga genom att vara adressat, det vill säga att försöka få honom att ge upp sin tanke. Jag accepterade frågan som hela klassens fråga i hans person. Vissa saker är bättre att lämna åt tiden.

I en annan lektion som jag skulle avsluta, kanske den mest avgörande delen av lektionen, gick samma elevs finger uppåt.

Återigen sa jag, "Så här". "Sir, jag tror på Gud nu!" sa. "Nu, vad fick dig att göra denna bekännelse?" Jag sade. ”Ärligt talat så tänkte jag mycket; Guds frånvaro

Det är omöjligt att bevisa. "Det måste finnas en kraftfull varelse som skapade oss och universum", sa han.

Det råder tystnad hos barn. Jag vet inte, trodde de andra eleverna någonsin att den här frågehändelsen skulle sluta på ett så positivt sätt? Denna utveckling var ett konkret exempel på en demokratisk bildning. Vad skönt att vara öppen för alla frågor! Om denna elevs mun var stängd för denna fråga eller om hans finger sänktes av förolämpning, först skulle hans hjärta krossas, det skulle finnas ett motstånd i honom, då skulle problemet ha fortsatt och en sådan positiv atmosfär skulle inte ha bildats. En fri miljö faktiskt.

104

UTBILDNING-EN-DU

och allt är ett botemedel; Fri diskussion om frågor är en lättnad.

Är det inte skönt att vara öppen för frågor? Att undertrycka frågor är ren inkompetens, hjälplöshet. Brut force löser inga problem. När vi väl får de stora frågorna ur våra sinnen har vi inte mycket att ge folk. Vi kan inte prata om frihet.

105

FINAL MAHNI från Candlelight

HÄR... VÅR HÖK

Aysel ÖNDER

Det var höstens sista månad. Novemberkylan hade trängt in i mitt klassrum norr om skolbyggnaden. De två varma radiatorerna kunde inte värma upp klassrummet. I vårt trånga klassrum, fyrtiofyra närvarande, fiskförråd... vi hade avslutat den första lektionen och gick till rasten.

När rasten var över och jag återvände till klassrummet sprang klasspresidenten bredvid mig och pekade på Salih som höll i hans arm. Sa-lih grät; Şahin slog Salihs arm med all kraft och gjorde honom mycket ont.

Medan mitt sinne var upptaget med lektionerna den dagen, spreds plötsligt alla mina tankar av den spända, rastlösa atmosfären i klassrummet. Salih grät tyst av smärta, medan de andra barnen såg rädda och förvirrade ut. Şahin hade slagit sina vänner tidigare. Men det var första gången han gick så långt. Jag ringde honom:

-Şahin, låt mig se här!Höken reste sig från baksidan på ett slarvigt sätt.

Han försökte svaja fram och tillbaka som en översittare. Men det faktum att han var inlindad i bandage för att hans vänstra arm var bruten störde hans gångrytm. Vad ska jag säga till honom? Hur ska jag varna honom, vilket straff ska jag ge, så att han inte går så här långt igen.

Medan jag tänkte på detta var han bredvid mig. Han stirrade på mig med sina stora mörka ögon.

-Kom igen, vad du än säger! Şahin var två år äldre än mina andra elever. Ett

106

UTBILDNING-EN-DU

Han började skolan i slutet av förra året och misslyckades på ett år. Han var mycket mer utvecklad än mina andra elever vad gäller längd och vikt. Han kom till mig i andra klass. När han kom hade han ännu inte lärt sig läsa och skriva. Jag kommer aldrig att glömma den första dagen han kom. Hennes topp är trasig, smutsig, håret är långt... Hon terroriserade klassrummet första dagen, mina elever hörde många förbannelser från henne för första gången den dagen.

Jag sysslade med det mycket. Han var ett hyperaktivt barn som inte följde några regler, respekterade inte, älskade ingen, tyckte inte synd om någon och var fientlig mot alla. Jag undersökte honom och hans familj. Jag försökte hitta lösningar för att göra det användbart – åtminstone ofarligt – för sig själv och sin omgivning. Vissa nätter var jag sömnlös och jag vaknade och funderade på vad som skulle göras för honom.

Han hade en mycket fattig familj. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa dem att få lite tröst. Mitt mål var att vinna honom.

Med tanke på att jag kunde komma in i barns hjärtan, ville jag gå in i hans hjärta och värma det iskalla hjärtat med kärlek och så frön av medkänsla i det hjärtat. Kan en person som aldrig blivit älskad veta hur man älskar? Det var därför jag ibland skickade ut honom från klassrummet för en ursäkt, berättade för mina andra elever om honom, vad han gick igenom och bad dem att fortfarande visa honom kärlek oavsett vad han gjorde. Barnen ville göra något för honom, några hade med sig färg, några anteckningsböcker, några skor, lite rep och en vävstol. Höken kunde inte stå stilla ens en minut och distraherade alla. Med dessa färger och papper målade han ibland, ibland gick han med oss och verkade som om han lyssnade på en lektion, och ibland blev han så hård och irriterad att han bröt vävstolen i handen. Men i de korta stunderna av vila skulle han verkligen förstå och lära sig. Hans betyg var mycket dåliga på grund av distraktion och överdriven aktivitet. Eftersom jag inte ville att han skulle misslyckas på klassen längre bad jag honom att skickas till RAM. Nu från andra klass var han en inkluderingselev.

107

FINAL MAHNI från Candlelight

Det var en helt ny period för honom och en orolig period för mig.

Det hade gått fyra år. Här är det idag: "Vad har jag kunnat ge det här barnet?" Jag trodde. Med vilka prestationer skulle jag kunna skicka Şahin till sjätte klass? Det var som om han hade svikit min tro på honom. Han hade varit grym mot sin vän. Ett sådant barn kan bli en mycket farligare person i framtiden.

Med all denna pessimism frågade jag med kränkt röst: - Min son, varför skadade du barnets arm? - Han tittade också på mig i sidled! I det ögonblicket kastades Salih ut: - Nej, lärare. Jag svär att han bara-

Jag gick igenom. Helt plötsligt började han slå mig. Jag tittade in i Hawks ögon. Ingen medlidande, ingen rädsla-

tu. Detta oroade mig mycket. Jag minns vad min mamma sa. Şahins pappa hade en elakartad tumör i hjärnan. Det är därför mannen led outhärdligt i flera år. Ibland hamnade han i kris på grund av smärtans intensitet. Şahin såg att hans far skar hans handleder, slog huvudet mot väggarna och kämpade på sängen på grund av smärtattacker mitt i natten eller under dagen; Han var livrädd innan. Efteråt verkade han inte ha svarat på dessa smärtor och kriser. Men när han såg att hans far hade en kris, blev han den dagen arg, såg ingenting och tog sin girighet från andra.

Sahin, som skickades till gatan för att hans far, som inte kunde tolerera ens det minsta ljud, skulle vara bekväm eftersom han var ett mycket aktivt barn, lärde sig alla dåliga beteenden, slagsmål och förbannelser på gatan. Hans grymhet, hans elakhet och vad jag inte har tänkt på än.

När han blev äldre kunde han inte komma hem förrän nio på kvällen. Hans hus var ett gammalt kåkhus. En familj med fyra barn försökte leva med hjälp av sina släktingar eftersom pappan inte arbetade.

108

UTBILDNING-EN-DU

Şahin, å andra sidan, växte upp utan en känsla av medlidande i sitt hjärta med sin familjs hårda attityd, likgiltighet, sysslolöshet på gatan.

Jag försökte förstå den verkliga orsaken till hans beteende. För ett ögonblick tänkte jag igen att en ny kris som hans far gick igenom kunde vara orsaken till hans nuvarande irritabilitet. Barnen stirrade på mig som om de var frusna i den tysta luften i klassrummet, och de väntade spänt på vad som skulle hända.

Şahin, såg Salih verkligen på dig i sidled? Eller ville du starta ett slagsmål?

-Han tittade! Han gav inte bollen i paus heller. Salih kastades ut: – Min lärare med bruten arm, hur ska han spela? båda bollen

När du väl får det, kommer det inte att ge det igen. Jag vände mig till Şahin: -Måste du slå honom för att han inte fick bollen? Både denna arm

Hur ska du spela, son?-……….Jag blev plötsligt tuff:-Be snabbt din vän om ursäkt. Kommer inte gå ut till rasten

och hundra gånger "Jag kommer aldrig att skada någon igen." du kommer att skriva. Om du gör det igen och skadar dig kommer jag att anmäla detta till förvaltningen. Du vill förmodligen inte bli utstött från skolan!

Hawk tittade förvånat på mig. Det var första gången som ordet "utvisad från skolan" kom ur min mun så bestämt.

"Jag är ledsen", sa Hawk halvhjärtat. Mina ögon föll på hans förbundna arm när han vände sig om och gick till sitt skrivbord. Bandaget på armen var svart som kol. Hans fingrar var svullna och blåmärken.

-Min son, vad är tillståndet för den handen? Förbandet är smutsigt, dina fingrar är svullna.

Yasemin fick sparken: Min lärare Şahin samlar papper från soporna. Värre än-

tir eli...

109

FINAL MAHNI från Candlelight

Det var som att jag blivit skjuten i hjärnan. Hök! Pojken som går på soptippen och samlar papper. Jag blev skakad ett ögonblick. Mina ögon blev imma. Mina näsvingar är svullna. Jag grät, jag kommer att gråta. Jag biter ihop tänderna. Jag tog ett djupt andetag. Tillbaka till Falcon:

-Är det sant?-Ja, lärare, jag tjänar två miljoner om dagen.-Och vem bad dig samla papper?-Ingen! Jag samlar in.-Varför?-Jag hade pengar att betala. Jag behövde pengar. Ska jag vara arg? Eller ska man vara glad? Jag blev förvånad.

Bizim Şahin bestämde för första gången själv att han ville tjäna fickpengar. Han försvarade sitt arbete med bestämda ögon inför mig.

– Jag hade något att köpa. Jag behövde pengar.” – Son, dina fingrar är alltid svullna och blåmärken. Inslagna mi-

rop slits. Hur ska han hålla den där brutna armen så? Du måste åka till sjukhuset omedelbart!

-Ja, lärare, doktorn sa till mig: "Rör inte på handen, fortsätt så!" han sa.

-Son, kom igen, du tycker inte synd om någon, tycker du inte synd om dig själv också? Vad är du för barn? Han ryckte på axlarna.

-……….-Jag ska ringa din granne nu. nyheter till din mamma

ge det. Låt honom komma och ta dig till sjukhuset!Jag lämnade snabbt klassrummet och gick mot officerens kontor.

Hans familj borde komma så snart som möjligt. Det var farligt för fingrarna att vara så svullna och blåmärken. Men mitt hjärta var lättare som en fågel. Precis när jag hade gett upp hoppet om Şahin blev jag upprymd igen. Şahin hade inte valt gatureglerna för att hitta pengar. Han ville inte stjäla. Även om hans hand gör ont, även om armen är förbunden

110

UTBILDNING-EN-DU

Han valde också att tjäna pengar med eget arbete. Han sökte och hittade en lösning på sitt eget sätt för att bli av med den återvändsgränd han befann sig i. Vår Falcon hade växt upp nu.

Den dagen tog hans mamma honom till sjukhuset och de bytte bandage. De gav en rapport på 19 dagar genom att specifikt råda honom att hålla armen uppe. Efter ett tag lärde jag mig av hans vänner. Şahin började samla papper igen. Han använde nu en väska för att inte hans bandagerade arm skulle bli smutsig.

Två år har gått sedan dess. Jag träffade Şahin under min trädgårdsbevakning. Han jobbade på frisören i två somrar visste jag.

"Jag köpte min jacka och skjorta för mina fickpengar, lärare," sa han stolt.

Jag lade min hand på hans axel. "Kom och besök min klass då och då! Är det ok? Jag sade. "Ok!" sa hon och sprang till sin klass. Jag log mot mitt barn, som lärde mig att aldrig vara pessimistisk eller hopplös. Jag lärde mig att kärlek och tålamod är botemedlet för allt.

Som barn var han hoppfull. Falkar var hopp. På jobbet…. Vår Falcon.

111

FINAL MAHNI från Candlelight

MIN LÄRARE, EN GALEN HAR VARIT BAKOM OSS

Perihan ERK

1985 var året jag undervisade i andra klasserna vid Burdur-Bucak Cumhuriyet Primary School. Jag tog första klasserna för andra gången i mitt yrkesliv och gick i andra klass med dem. Som alltid hade jag ett varmare och närmare band med dem än en lärare-elev kärlek och band. Även under rasten var mina elever runt mig, de som var hungriga bad om bagelpengar, de med snuva och ingen näsduk skulle komma för att blåsa näsan, de som hade problem med sina vänner kom för att berätta om sina problem. Därför upplevde jag sällan situationer som att gå till lärarrummet på rasterna, sitta och dricka te. Även om jag gick så skulle de komma och hitta mig där och jag skulle behöva gå upp och gå. Under den tjugo minuter långa pausen, som vi kallar matningstid, lade barnen maten de hade med sig från sina hem på servetterna de lade på sina bord och delade den med varandra. I allmänhet, när några barn inte hade mat, kom de som hade fickpengar till mig och sa: "Min lärare, våra vänner tog inte med sig mat, så du kan fylla på dessa pengar och köpa halva och bröd." Jag brukade tjäna på deras pengar och be dem köpa halva och bröd och ge det till mina barn genom att dela dem. Jag har aldrig glömt smaken av halva-brödet som jag åt genom att dela det med dem.

I den klassen hade vi planerat att besöka postkontoret medan vi undervisade i kommunikationsfrågor och att se och undersöka ämnena på plats. Vi skulle till och med skriva brev i turkisk klass och skicka dem till posten. Den dagen, i den andra lektionen, gav vi oss ut för att gå till postkontoret i kö. Jag går i mitten av barnraden och kollar både fram och bak.

112

UTBILDNING-EN-DU

Jag försökte hålla det nere. Vid ett tillfälle, när en elev längst bak ropade: "Min lärare, det är en galning bakom oss", pausade vi och vi tittade alla tillbaka. Längst bak i raden tittade ett barn med trasigt hår och smutsiga händer och ansikte på oss med sina glänsande ögon och ett sorgset leende. När den sista eleven sa, "lärare, säg till den här galna personen att gå", sa några av eleverna, "han är inte galen, han är dum, han har inga öron". Så jag fortsatte vår väg och sa: "Titta, han är inte galen, han är ivrig efter dig, låt honom komma, han går snart." När jag gick vände jag mig om då och då för att kolla baksidan. Vid ett tillfälle såg jag att pojken som hängde med oss hade snubblat och jag gick mot honom. När jag gick fram till honom märkte jag att en av de trasiga gummiskorna på barnets fötter hade lossnat. Medan pojken försökte ta på sig skorna stod eleverna och tittade på honom. En av dem sa: "Min lärare, hans skor är väldigt gamla, de går av på båda fötterna, jag har en annan sko hemma, jag kan ge honom den." Jag sa "Okej grabben, du kan ta med det om dina föräldrar tillåter det" och vi gick mot posten. Han var bakom oss igen när vi avslutade vårt arbete på posten och kom tillbaka, han kom till dörren till klassrummet med oss medan vi tänkte att han skulle gå när vi kom till skolan i alla fall. När eleverna tog plats lutade han huvudet mot kassaskåpet vid dörren och tittade sorgset in. Barnen började skrika, "Titta, min lärare står där, han går inte". Han hörde inte deras rop, men när han såg hur de visade honom med sina fingrar tittade han på mig sorgset, irriterad och sa med ögonen: "Snälla släpp in mig också". Hans sinnestillstånd brände mig. Medan hans kamrater studerade i skolan strövade han omkring på gatorna i skam. Han vänder sig plötsligt mot barnen och säger: "Titta hur han tittar på dig från dörren med avund och sorg. Om han hade varit ett barn som kunde höra och tala som du, skulle han ha varit bland dig. Vad säger du att vi tar honom till vår klass?" När han sa det, ropade barnen "Låt oss ta det" unisont, och de började alla göra plats för dem att ta sin tur -

113

FINAL MAHNI från Candlelight

s. Eftersom han är lång satte vi oss på en av de bakre raderna och gav honom en anteckningsbok, penna och suddgummi. Sedan berättade jag för barnen om svårigheterna med att vara i hans situation och behovet av att hjälpa honom. Bli inte skadad, ta hand om det under pausen, jag varnade dig för att inte skada andra klasser också.

Den stumme pojken var alltid med oss den dagen. I rasten tvättade vi händer och ansikten och kammade håret. Hans ögon lyste av glädje. Sen var det dags att åka hem. Barnen kysste mig alltid på vägen hem. Han kom också och kysste mig och försökte förstå vad som hade hänt. Han umgicks med barnen och gick.

Dagen efter var det fortfarande 10 minuter innan klockan ringde till lektionen. Medan jag försökte ta på mig mitt förkläde i lärarrummet kom en grupp av mina elever in och sa, "min lärare; den där stumme pojken har kommit igen och väntar vid dörren till klassrummet”. "Okej, kom igen, jag kommer" sa jag, lämnade rummet och gick mot klassrummet. Barnen som såg mig kom också bakom mig. Den stumme pojken blev glad över att se mig och vände sig mot mig. Hans ansikte var rent och håret var kammat. Han gjorde några tecken och pekade på klassrummet med handen. När jag nickade "ja" sprang han glatt in i klassrummet och satte sig på sin förra plats. När klockan ringde tog barnen henne i handen och hjälpte henne gå i kö utanför. När barnen från de äldre klasserna såg henne gå med i laguppställningen kom fram till mig och frågade: "Är den här tjejen i din klass?" de frågade. "Ja, i min klass, känner du honom inte?" Jag sade. En av dem sa: ”Ja, han bor i vårt grannskap. Hon heter Ayten. Hans mamma och två syskon är också stumma som han. Det är bara hans far som kan tala", sa hon. ”Och vad gör hans pappa?” ”Jag är ingen lärare, han har inget jobb. Alla ger något, det är så de kommer överens”, sa han och gick sedan till klassbänken. Efter att vår ed hade lästs gick vi in i vårt klassrum och vår första lektion var Life Science-lektionen. Jag berättade för barnen vad jag lärt mig om Ayten, att hon kunde komma till vår klass hela tiden, att vi inte skulle ordna förkläden eller väskor åt henne.

114

UTBILDNING-EN-DU

På några dagar var alla Aytens brister avklarade och Ayten blev en elev som gick i vår klass. När eleverna räcker upp handen och svarar på frågorna räcker han upp handen, och när vi ger honom talerätt deltar han i lektionen genom att göra några ljud, och han blir väldigt glad när hans vänner applåderar honom.

I en rast berättade vaktmästaren att rektorn hade ringt mig.När jag kom in i rummet sa rektorn med ett strängt uttryck "Du har tagit med ett dövt och stumt barn till din klass, hur kan du göra något sådant utan mitt tillstånd". Jag försökte förklara händelsen kort och uttrycka att barnet inte skadade någon och vi räddade honom från gatan, men rektorn insisterade på att jag inte skulle ta honom till klassrummet och att jag skulle få problem. Jag lämnade rummet och sa att jag skulle ta alla typer av ansvar i den här frågan och att jag skulle fortsätta att ta barnet till klassen.

Nu när året är slut, förtjänade jag rätten att bli lärare utomlands, där jag gjorde proven. Jag skulle inte kunna vara med mina elever under det nya läsåret. Tanken på att lämna dem gjorde mig väldigt ledsen. Speciellt tänkte jag mest på Ayten. Jag var orolig för att tänk om läraren som kom till min plats inte skulle acceptera honom eller om Ayten skulle hamna på gatan igen. Det var väldigt svårt att lämna mina elever. Nu började jag mitt jobb utomlands. Jag tänkte på Ayten. Jag skrev ett brev till mina vänner och frågade om de hade sett Ayten. Svaret jag fick gjorde mig väldigt glad. Rektorn hade skickat in en petition till distriktsguvernören eftersom jag hade accepterat Ayten i mitt klassrum, och distriktsguvernören hade tagit hand om frågan och placerat Ayten i skolan för dövstumma. Ayten gick nu i skolan. Den här nyheten var en av nyheterna som jag var väldigt glad över att höra i mitt yrkesliv.

När jag träffar en dövstum person minns jag Ayten, och jag känner friden i mitt hjärta av att ha gjort henne till en elev.

115

FINAL MAHNI från Candlelight

Mehmet Ali KAYA

"ZEYNEP" har varit lärare i en liten kuststad Mersin.

Jag började min. Grundskolan jag fick i uppdrag var en söt skola byggd på stranden i centrum, med fönster mot havet. Även vid klart väder var det möjligt att se Cyperns Beşparmak-berg från horisonten.

Det var läsåret 2003-2004. Så det var tredje året som vi gick in i barnvärlden. Jag gick fysisk träning och idrottsklasser. Våra idrottsplaner var breda och våra lektioner var roliga eftersom vi hade nästan alla typer av faciliteter. När klockan ringde sprang barnen från klassrummen och fyllde lokalerna. Några spelade tennis, några spelade fotboll, volleyboll, basket eller dodgeball. Andra skulle gå ner till stranden, brottas i sanden och tävla för att studsa stenar i havet. De skulle försöka lindra stressen av klassintensitet under de korta rasterna. Även när man tittar på deras oändliga energier och spel, känner man glädjen att leva. De var våra små lekfulla barn som vi tog ett stort ansvar för och förväntade oss mycket.

Vi har gått in i november. Kylan började kännas lite. Folk förberedde sig för vintern. I 6:an gick jag; Det var en söt tjej som hette Zeynep, lite knubbig, med svart hår och mörka ögon. Bokstavligen min första dialog med honom var när han kom springande till mig under en paus; "Märare, vet du vad jag heter?" var att säga. Jag med; "Jag sa nej. Han ångrade sig också; Han sa, "Jag heter Zeynep, men kom ihåg" och gick. Faktum är att budskapet Zeynep ville förmedla var tydligt. Ibland försummar vi individen i mängden.

116

UTBILDNING-EN-DU

vi vet. Men de hade en enorm värld. Från och med nu, varje gång jag ser henne, lägger jag min hand på hennes axel och frågar: "Hur mår du, Zeynep?" Jag skulle säga. Även han skulle le och säga "jag mår bra, lärare". Det var tydligt att han kände sig uppskattad och speciell. Våra barn är redan värdefulla och speciella, men vi måste få dem att känna detta så att de är självsäkra, användbara och produktiva. Ibland kan det vara ett leende eller en beröring. Jag förstod detta bättre den dagen. Jag försökte kalla dem vid namn så gott jag kunde.

Återigen, när jag blev arg och skrek åt barnen på lektionen, kom Zeynep till mig och sa; Jag minns att han sa: "Märare, du blir så ful när du skriker". Den här frasen kommer till mig varje gång jag skriker. Jag borde inte ha varit en så negativ modell i deras barns värld.

Om jag minns rätt var det januari eller februari 2004. Vädret var kallt. Ändå, när det inte regnade, var vi ute och studerade. En dag är jag i Zeyneps klass igen. Jag körde barnen på vår skolgård vid stranden. På den tiden försökte en kort, krökt gammal kvinna som verkade ha svårt att gå och samla ved på stranden. När barnen såg detta ville de hjälpa den gamla farmorn att samla ved. "Okej" sa jag. De sprang alla ner till stranden och började samla veden de hittade. Efter att ha samlat veden kom han till mig och sa: "Märare, farmor är sjuk och gammal, låt oss hjälpa henne att ta veden till sitt hem." Jag sa, "var är hennes hus, barn?" Platsen de beskrev låg ungefär en kilometer bort. Han vände sig mot barnen och sa: "Titta, vi är i klassen just nu och vi kan inte lämna skolans område. När jag sa: "Du kan hjälpa mig efter skolan", kom Zeynep till mig med girighet och sa: "Märare, om du inte tillåter mig kommer jag aldrig att prata med dig igen", och rynkade pannan.

Då tänkte jag, vad är utbildning? Vad ska man lära sig och leva i det här livet? Att hjälpa, dela, lära sig att göra meningsfullt arbete tillsammans är också syftet med vårt utbildningssystem.

117

FINAL MAHNI från Candlelight

Var han inte en av dem? Är inte dessa känslor det viktigaste i livet? Var det inte det som Skaparen ville ha av oss? Vi hade chansen att lära oss och känna dessa känslor genom att göra och uppleva. En författare liknar en människa vid ett datorprogram. Om du anger rätt lösenord kan du gå in i det här programmet. Här var hjälp och delning de korrekta lösenorden till vår mänskliga identitet.

Jag sa: ”Alla skaffa ved”, och vi tog den och lämnade den hemma hos mormor. Barnen hade glädjen att göra något meningsfullt i deras ögon. Jag har aldrig glömt denna händelse.

Lyckligtvis kom vi till skolan i tid, utan att bli påkommen av rektorn.

118

UTBILDNING-EN-DU

HUR VACKER ELIF SER UT MED SINA GRÖNA ÖGON

Hikmet YILMAZ

1 Jag tror att varje ögonblick av mänskligt liv kan skrivas.

Att skriva är att kunna inse vad som har hänt. Det är livet som är sammanflätat såväl som individuellt, ett liv fullbordar och integrerar ett annat. Om det inte vore så skulle vi bara vara arga på oss själva, tycka synd om oss själva, bli förvånade över våra egna liv och bara glädjas över vår egen lycka. Men det är inte så det fungerar. Eftersom mänskligt liv finner sin egen mening i skärningspunkten mellan alla andra människoliv. En lärares liv å andra sidan korsar livet för eleverna som han är tillsammans med, och hur mycket läraren än försöker kan han inte hindra denna korsning från att forma hans eget liv då och då. Allt eftersom tiden går ser vi djupa spår av händelser i vår föränderliga personlighet och syn på livet. Lyckan eller sorgen i vårt minne är faktiskt våra elevers lycka och sorg. Sedan ser vi att varje lärare hoppas kunna se på världen med hundratals ögon i framtiden samtidigt som han smälter sitt eget liv som ett ljus. För han har planterat sitt hjärta i hundratals hjärtan. En lärare är ett frö som har lämnat sig själv att ruttna i jorden. Hans död är för att leva genom att föröka sig. För det är en rättighet för dem som fyller sina hjärtan med hundratals hjärtans oro inför döden att leva i hundratals hjärtan. Vi kallar det att leva i ögonen; Har du någonsin sett döden i livets färg i ögonen? Jag såg….

Det finns byar som matas av vindstillheten som kommer från Beşparmak-bergen längs Kisirdalen. Barnen i dessa byar är arbetare på bomullsfälten, elever i skolorna och zeybeker som knäböjer för moder jord vid bröllop. Så ansikte-

119

FINAL MAHNI från Candlelight

I dem finner vi hederslinjer som arbetet mognar tidigt. På de raderna läser vi dramer där tidig lycka och smärta blandas ihop. Men eftersom de inte visar sina sår så lätt, ger leenden på deras ansikten intrycket av att människorna i detta överflödsland alltid är glada. Men ögonen bör tittas på så noga...

Hon hette Elif. Hon var smal som Elif, sann som Elif och vanlig som Elif. Kanske värmde Elifs leende klassrummet kalla vinterdagar. Barn, som inte brydde sig så mycket när någon annan pratade, tystnade genast när Elif talade. Det var som om de skulle höra de vackraste orden i världen från Elif i det ögonblicket. Elif pratade dock inte så mycket. Spelet skulle inte spela heller. Han bara log. Dessa leenden skulle fördöma alla ord, alla spel. Hon log med ögonen. Med sina gröngröna ögon som hon gömmer på våren. Det gröna stod förr i de vackraste olivträden och även i Elifs ögon. Det verkade för mig som att Elif lyssnade med ögonen, förstod med ögonen och talade med ögonen. Han var den yngsta i klassen, den smalaste, men med oskulden i ansiktet var han äldst i skolan.

En dag när vi jobbade med adjektiv måste det ha varit en tanke att jag inte hade rätt att öppna lite mer den där mystiska platsen i hennes hjärta som hon höll stängd för alla utom sig själv, jag gjorde en mening om tomtens ögon :

"Vad vacker hon ser ut med sina gröna ögon, Elif." Men något hände som jag aldrig förväntat mig och i det ögonblicket Elifs ögon

Jag såg ljuset i hans ögon slockna och han tog en blick som vi aldrig sett förut. Han sänkte huvudet efter att ha gett henne en ledsen blick. Som om alla ögon i klassen var överens vände han sig först förebrående mot mig och började sedan falla till marken. Jag kallade ögon gröna som ett adjektiv, men ögonen såg inte gröna ut. Jag frågade inte ens vad det var. Eftersom Elif hade en sådan effekt på oss alla att från och med nu skulle samtalet bli meningslöst inför denna effekt.

120

UTBILDNING-EN-DU

det var rättvist. Jag gick in i lärarrummet med förvåningen att jag inte kunde komma över ännu. Mitt första jobb var att fråga om Elif. Till och med hans fråga hade en liknande effekt på de andra lärarnas ansikten som barnen i klassrummet. Vår skolrektor, Necdet Bey, berättade om det första dramat som skakade mig i mitt nya yrke, med blockeringar som han inte kunde förhindra då och då. Det var ett misstag för mig att Elif hade gröna ögon. Elif var allvarligt sjuk på grund av en mikrob i hennes blod. Hans blod byttes var tredje månad. Elifs ögon ansågs vara gröna, eftersom även ögonvitorna antog en grönaktig färg på grund av denna sjukdom. Det var säkert att den vackra mognaden i Elifs personlighet och livsglädjen i hennes ögon hade stor inverkan på detta misstag. Men hur hade jag inte märkt detta och gjort ett sådant misstag? Hur jag misstolkade ögonen som bär spåren av döden, hur jag hittade livets glädjesida i honom. De följande dagarna log Elif alltid. Men jag såg aldrig livet i dessa ögon. Den första stora effekten av att vara nära människolivet fanns redan i min själs djupaste hörn. Dessutom, även under de kommande delarna av mitt liv, skulle alla gröna ögon påminna mig om Elifs drama.

2Jag är lärare. Glada stunder som mina elever upplever

Jag delar dem med dem och tar farväl av dem med sin glädje. Deras dramer stannar hos mig, de kommer in i mig. Jag håller deras smärta inom mig och då och då uppfattar jag livet med dessa smärtor. Och jag tror att den största smärtan för en lärare är när han kommer tillbaka till skolan en morgon när ett av skrivborden är tomt. Ännu ett leende ansikte... Hur vilseledande det är att se en glad person på varje leende ansikte. Nesime... Den leende Nesime, som lämnade bakom sig som höstvinden med sorgsna suckar, men tills hon gick, kunde ingen av oss uppfatta den där stora explosionen i henne. Vad samlar de inuti?

121

FINAL MAHNI från Candlelight

De var så långt ifrån oss att vi alltid uppfattade henne som en "glad tjej". Hur mycket av hans egen ödesdigra passion inom honom var att det inte ens störde oss det minsta. Medan vi tänker som lugna hav tycks han ha satt sina egna stormar fria i sitt hjärtas hav. Det visar sig att Nesime hade en översvämning och hade byggt sina egna fartyg i flera år för att sänka dem. Kolla in vad som står på tavlan:

Lektion: Turkiskt språk och litteratur Ämne: Analys av det tysta skeppet Jag skulle aldrig ha velat att Nesime skulle göra den här läxan. Vi låter-

Medan du försökte analysera skeppet gjorde han läxorna jag gav honom på ett sätt som fick vårt blod att rinna kallt. Aldrig tidigare har en sådan analys av poesin gjorts någonstans. Ingen lärare har någonsin skrivit på en uppgift som förklarar ämnet så perfekt. Det var ögonblicket då det perfekta kombinerades med det mest smärtsamma, att placera tavlan och blommorna på Nesimes skrivbord i lektionen vi ska göra denna analys. Hela klassen var tyst med tårade ögon och han tittade på oss med det mest leende ansikte medan han var klädd med blommor. Det var som ett sorgligt skämt. Och som om han inte hade dött använde vi dramatiseringsmetoden för att få en bättre förståelse av ämnet. Som vi önskar att det var. Dödsfall som är meningsfulla i sig gör också många saker meningslösa. Allt vi tog på allvar blev nu till en skugga, och en dikt om döden var bara en hög med ord.

Nesime var några timmar sen hem. En smäll, ja, bara en smäll räckte för att utlösa stormen inom honom, och med sin död, skriven av hans egen hand, gjorde han en mer meningsfull vers till det tysta skeppet än själva dikten. Hur kunde denna dramatiska dikt inte vara bestående, hur minnet kunde glömma, hur kunde pennan inte skriva, hur kunde inte hjärtat brinna. Ja, vi är lärare. Vi kommer att lägga glädjen i deras hjärtan som fickpengar, och vi kommer att omforma våra liv med deras smärta varje gång.

122

UTBILDNING-EN-DU

3 Undervisning är en form av handling. Inga ord av denna handling

Han kan inte gå utöver sig själv. Inget uttryck kan helga undervisning med ett omdöme annat än att vara aktivist. All bildningskunskap, utrustad med de storslagna uttrycken och grälla vetenskapliga termerna, blir tråkig och torr teori när eleven konfronterar honom och tar kritan. Eftersom undervisning är att kunna komma in i djupet av elevens hjärta från hans ögons pupiller. Det är att inse varför Elifs ögon är gröna och hur Nesi-me håller sig stilla trots stormarna inom henne. Undervisning är integration; att vara student medan du undervisar. För det första är undervisning att veta att eleven inte är en maskin laddad med information.

Jag antar att det inte skulle vara en överdrift om jag sa att jag lärde mig att bli lärare i byn Çatalsu i Oğuzeli. För här har jag upplevt framgång och misslyckande, heder och vanära, byråkratisk absurditet i teorin och lysande upphöjdhet i praktiken.

Çatalsu är en by känd för sin Cano Ali, mitt på en stor slätt, omsluten av långa, slingrande vägar som ger en känsla av oändlig ensamhet. Den skiljer sig från de omgivande byarna med sina olika liv. När du tar ditt första steg till Çatalsu kommer du genast att inse att mångfald är en rikedom. Om en gammal man på sjuttio plötsligt berättar för dig om filosofi och revolutionism, och berättar om sin kamp för att upprätta ett bibliotek i byn; Om du chattar med någon på en vacker turkiska och när någon annan kommer, hör du en arabisk konversation starta direkt; Om du ser att turkmensk-kurdiska-arabiska kulturer är sammansmälta i en perfekt sammansättning, kommer du att förstå att Çatalsu är en by med en rikedom i sig. Speciellt Cano Ali kommer till din dörr då och då med en välmatad tupp och för ett informellt samtal med dig, och när han ber om frigris bredvid tuppen inser du att en trevlig kväll har börjat. Med din mun-

123

FINAL MAHNI från Candlelight

är i din ägo. På kvällen kommer Aşık Hamza med baguetten han lagt på sin axel, hans ljuva röst kommer att brodera på ditt hjärta, och han hjälper dig att komma ut med barakluften han lägger emellan. Hur är det med undervisning?... Här blir undervisning ditt sätt att leva med smaken av en folkvisa..

Jag började jobba i Çatalsu i maj. Det var de dagar då jag åt gröna kikärter på fälten tills läpparna svullnade och tungan var torr. Det var väldigt kort tid kvar till skolornas stängning och allt jag kunde göra under den här tiden var att lära känna miljön och eleverna. Att känna igen eleverna vid namn var inte svårt; för om hälften av en klass var Mehmet och Ayşe, var den andra hälften definitivt Mustafa och Hatice. Andra namn än dessa var som om de var blyga för att vara annorlunda. Kanske var det därför Ayyush alltid var tyst. Jag vet inte om det är därför Yakup skulle vilja åka till landet där det finns många Jacobs som tittar ut genom fönstret. Vems röst var det som... När Esra talade rodnade hon upp till öronen, Hatice visste inte var hon skulle lägga ögonen. För dem var det ingen skillnad mellan att bli anhållen och att bli häktad. Men skolan borde ha varit utgångspunkten för frigörelsen. De är öppna för information. De var exalterade. De var smarta. De misslyckades. Att vara medveten om att vara smart och misslyckas är en anledning till uppror.

Uppror...Vart? Till vem? Hur? Vad jobbigt det är att inte kunna skrika när man kvävs. Denna bitterhet störde dem så mycket att när du sträckte ut handen, skulle de krama dig och aldrig släppa taget. Det året deltog han i frågesporttävlingen som anordnades av Oğuzeli District Directorate of National Education i vår skola. Även om det inte förvånade mig att jag rankades fjortonde av fjorton skolor, men det var säkert att eleverna kände sorgen över att inte vara trettonde. Denna tävling ansågs vara en milstolpe i Çatalsu Primary School.

Året därpå satte vi oss ett mål tillsammans med våra elever. Vi var fyra unga lärare i fyra huvudämnen. han ka-

124

UTBILDNING-EN-DU

När vi var unga kände vi oss tvungna att kalla vår trettiotvååriga lärare Mehmet för min farfar. Vi var singlar, vi var alltid tillsammans. Vi sa kurs varje vardag och gav oss iväg. Vi introducerade våra elever för andra böcker än läroböcker. Vi konfronterade dem med poesi, vi försökte bryta deras blyghet med teater och när de lärde sig att koppla av med musik insåg de att deras liv började ta form med en ny melodi. Vi var rädda att de skulle bli uttråkade, men det hände inte, de blev inte uttråkade. De höll sig till det schema vi satt upp sju dagar i veckan utanför lektionstid. Det är svårt att tro, men vi började hålla skolan öppen på natten för att de skulle göra sina läxor. Under studietimmarna skulle vi läsa våra böcker, de skulle plugga till nästa dags lektioner. Deras lärare stod omedelbart till tjänst för de problem de inte kunde lösa. Nära studiens slut samlades elevföräldrar i trädgården, så vi skulle samarbeta med dem också. Det var ett sånt nöje att se gnistan i barnens ögon reflekteras även på föräldrarna. Är det framgång? Vad är det där? Även om vi skulle ge konkreta svar skulle konkreta värderingar ändå bli meningslösa med frågan "vad är det?".

Det var en framgång för dessa elever att läsa ett fyrtiotal böcker på ett år och göra sammanfattningar av dem; Det var en framgång för eleverna som inte kunde producera två tankebanor att producera sidor med kompositioner med estetiskt värde; Det var en succé för dem att ett år senare bli trea med en fråga i frågesporten som hölls i centrum, att gå upp från byn under "19 maj"-firandet och ta emot sina utmärkelser och plaketter från provinsen med en ceremoni kl. stadion i distriktet; Det var en succé att pjäsen de framförde i en bortglömd by mitt på slätten spelades en andra gång av byborna på folklig begäran; Det blev förstås en stor framgång när en pappa såg sin dotter på scen i Çatalsu och ville göra henne till teaterskådespelare; Det var en framgång för Ayşe att hitta en plats att lägga sina ögon på. Det var dock ett stort misslyckande(!) att skolskylten var lite korsad på grund av att spiken lossnade, och grundskoleinspektörerna som kom till skolan gjorde som de gjorde.

125

FINAL MAHNI från Candlelight

de hade valt denna skylt som tema för mötet. Men när de kom för ett år sedan hade denna skola gett upp i alla sina plåster. Nu målades interiören av byggnaden i en isblå ton, dörrarna var rosa, så alla ändringar som gjorts i innehållet återspeglades i formen. Jag tror att det inte skulle vara förvånande för ögat, som inte ens ser förändringen i formen, att prata om bristen på träning och bristen på fullgörande av uppgiften, med början med tecknet vars symmetri är förvrängd. Mätvärdet som användes var lika med lösheten hos en spik. Jag måste fråga igen, framgång? Vad är det där?

Jag är lärare, jag hedrar min elev så länge jag kan leva. Så har det varit. De glittrande ögonen fylldes av tårar när de lämnade Çatalsu berättade mycket bra för mig vad jag kunde och inte kunde göra. Jag var en flyttfågel som flög i Çatalsus himmel med ett frö i munnen. Jag skrek av glädje och tappade kärnan i munnen på den mänskliga hudfärgade jorden. Även om de inte känner till mitt namn så räcker det att de känner till trädet som fröet har växt. Fåglarna som kommer att landa på det trädets grenar kommer att lyfta med många frön mot mitt lands blå färg.

Slutar det med att skriva? Tvärtom, när vi skriver, reproducerar vi igen. Vem vet hur många Çatalsu det finns, ögon i horisonten och väntar med sina barn. Någon kommer och fixar den lossnade skylten. Hur många Nesimer är det som väntar på förnedring som kommer att sätta igång stormen inom dem. Här är undervisningen att hitta och rädda honom bland hundratals av dem. Och vem vet hur många lärare det finns som jag, det finns ett lyckligt liv i varje lysande öga, som klottrar sitt misstag på tavlan med sitt bedrägeri:

-Vad vacker hon ser ut med sina gröna ögon, Elif.

126

UTBILDNING-EN-DU

MIN FÖRSTA KÄRLEK ÇENGİLLİ

Ekrem Ahmet GOKCE

Det var december, men vintern hade ännu inte visat sitt ansikte. Eller så hade hösten glömt några dagar och de dagarna levdes fortfarande. Det var inte som vinter. Jag stod lutad mot väggen på postkontoret och smuttade på mitt te. Min ångest ökar dag för dag. Frågan om när du ska börja undervisa av människorna runt omkring mig fördjupade mitt sår, jag var inte säker på vad jag skulle svara. Min hjärna kunde inte samla mina tankar.

Vad glad jag blev när jag läste dokumentet från ÖSYM att du placerades på Çanakkale Education High School. Jag flög upp i luften, mina fötter rörde inte marken av glädje. Vad snabbt två år hade gått. Skolan var över och min tid var aldrig klar. De hade skvallrat om mig för att han inte kunde gå ut skolan.

Brevbäraren sa: "Herre, du har ett brev!" hennes röst tog bort mina drömmar. Jag tittade på brevet med spänning. Det var från utbildningsministeriet. Jag öppnade snabbt brevet. Du tilldelades provinsen Kars före de andra författarna i mitt minne.Jag kunde inte tro det, jag förväntade mig det inte. Jag blev ombedd att fylla i de nödvändiga dokumenten och påbörja jobbet inom femton dagar.

Efter att ha fyllt i de nödvändiga dokumenten gav jag mig iväg till Kars i spänning. Resan från Çanakkale till Kars tog inte slut. Landskap, hus och vägar som jag aldrig sett verkade helt främmande för mig. Resan tog exakt tjugosex timmar.Jag lärde mig min plats från Provincial Directorate of National Education. Kagizman

127

FINAL MAHNI från Candlelight

distriktet Çengilli Village. Provinsdirektören för nationell utbildning kunde inte avsluta byn som jag blev utsedd till.

Jag åkte från Kars till Kağızman. Kağızman var inte alls som Çanakkale. Jag har aldrig sett så mycket snö. Överallt är täckt med en filt av rent vitt. Till en början påminde landskapet mig om nyårsvykort. Men att gå var svårt, jag gjorde otänkbara manövrar för att undvika att ramla. För mina skor passade inte alls att gå i snön. Det var kallt. Ingen tänkte klä sig bra. Jag var klädd i skjorta och kavaj och jag kunde inte känna hur kall jag var, oavsett om det var på grund av spänningen över att vara lärare. Efter att jag avslutat mitt jobb på District Directorate of National Education började jag leta efter sätt att nå min vackra by. Jag kunde inte ens föreställa mig min by. Jag undrar vad det var för plats, hur skulle mina elever vara. När jag frågade några människor som jag träffade på vägen hur jag kunde gå, sa de att de kanske visste att det fanns de där bondehandlarna. Çengilli handel stod skrivet på skylten. Det var redan varmt, och plötsligt vande jag mig vid namnet. Jag gick in och sa hej. Mannen tittade på mig och sa: "Så här!" sa.

_Jag tänkte fråga varifrån Çengilli-bussarna går. Mannens ögon gnistrade. Han började le, han spelade spel med mig med ögonen för att inte skratta..

-Vad ska du göra med Çengilli-bussar? -Jag blev anvisad till Çengilli som lärare... -Okej pappa, titta på bussarna i slutet av gatan-

tir. Det fanns varken en buss eller något liknande en buss i slutet av gatan som mannen påpekade.

-Vilken buss, farbror.-Titta, bussen med den blå presenningen.-Men det är ingen buss..-Våra bussar är så här, kom inte för sent, är klockan ett?

De säger att du inte kan hitta den någon annanstans.

128

UTBILDNING-EN-DU

Jag blev lite besviken, men det gick inte att ge upp. Jag hade drömmar och ideal. Jag tog tag i min resväska och gick snabbt. Jag kom till det enda transportmedlet. Jag närmade mig traktorns chassi och innehållet tittade på mig. Säg hej till Cengilli? Jag frågade. Ljudet av "han" steg unisont i form av hum. De tog min resväska och gav mig genast en plats över en sockersäck. Det hade en deprimerande atmosfär. I släpvagnen var fåren, foder- och sockersäckarna trasslade med varorna de köpt. Alla hittade en plats att sitta bredvid sina tillhörigheter. De pratade så upphetsat och högt sinsemellan att jag trodde att de slogs. Men jag kunde inte förstå något av vad du pratade om. Då och då försökte jag förstå orden själv, men det gick inte, orden var helt främmande för mig. Människornas ansikten var kolsvarta, deras hår och skägg var ovårdade och stora. Mest av allt fångade det hårda i deras tal min uppmärksamhet. Ha, nu började jag säga i mitt sinne att dessa kommer att slåss snart. Sedan började traktorn slingra sig och svaja i den skarpa lukten av diesel. Mitt huvud började snurra. Jag kunde inte förstå deras tal, jag var uttråkad. Hur det gick till kunde jag inte förstå. Plötsligt ropade jag av all kraft:

-Håll käften! Jag blir galen nu... Tystnad rådde i trailern helt plötsligt. Alla är en

Allt de behövde göra var att titta på varandra.

129

FINAL MAHNI från Candlelight

Ingen annan pratade, de lyssnade på oss. De tittade intensivt och uttrycksfullt på mig och viskade något till varandra med låga röster. Då var vi redan långt från staden och började klättra mot berget.

Jag frågar personen bredvid mig. - När kan vi nå Çengilli? - En timme eller två. Jag tittar på min klocka.

Jag kan inte förstå. Jag tror att han förmodligen inte förstod mig. När jag tittar på de snötäckta kurviga vägarna och de motsatta bergen, fördjupar jag mig i mina drömmar om min skola, min by och mina elever. Kylan förstör mina drömmar. Mina händer och fingrar domnar. Jag trodde aldrig att kylan kunde behandla mig så hårt och grymt. Det rena vita omslaget gjorde mig fortfarande upphetsad. Snöflingorna som kastades av hjulen bar mig från dröm till dröm.

Traktorn stannar plötsligt och börjar glida bakåt. Det smärtsamma bromsljudet var tillräckligt för att förstöra denna skönhet. Det ville inte sluta, vi åkte skidor och efter några meter höll vägen på att övergå i en kurva. Jag hoppade genast av sidan av släpet ifall han inte kunde vända.Jag var rädd att de alla skulle åka nerför klippan...Det fanns inget att göra. Inte en sten eller något annat, snö täckte allt. När föraren fångade traktorns stora hjul med släpets pil stannade den enorma järnhögen som gled i sidled som om han hade bromsat vid kanten av klippan. För dem var alltså sådant vardagligt. Han knuffade på traktorn och rörde sig lite som om ingenting hade hänt, och alla gick på. Jag kom inte upp eftersom jag inte skulle kunna klättra upp för rampen själv igen och kunde glida tillbaka. Men den halkade inte och den började accelerera. Jag började springa. I de tjugo minusgraderna kalla och sjaskiga skorna var det inte lätt alls och traktorn kom allt längre bort. Min andning tog fart, den kalla luften verkade skära genom min hals. mina lungor

130

UTBILDNING-EN-DU

verkade vara sönderriven. Jag kunde inte ta ett helt andetag, mina lungor accepterade inte luften jag tog, den kastade ut den med en hosta. Traktorn var för långt borta. Det var inte traktorn som åkte iväg, det var som om de var mina drömmar, mina förhoppningar. De gick, de väntade inte alls på mig. Varför väntar de inte, frågar jag mig själv. Kanske bryr de sig inte, eller för att han inte kan röra sig igen, eller att föraren inte vet att jag stannar. Oavsett vad så fortsätter jag springa. Vi passerar några hus. Barnen jagar traktorn med käppar i händerna. Tre enorma fårhundar attackerar mig som om de hade klivit ut ur en filmscen, de skäller när de närmar sig mig, jag ser deras vita tänder och saliv strömma ur munnen på dem då och då. Jag undrar om de är vaccinerade mot rabies? Men de biter inte. Mina ögon är mest på traktorn. Jag vet inte om de ser mig som en främling eller för att de tror att jag inte kan vara farlig. Kanske för att jag inte är en bra löpare.

Jag kunde inte springa. Jag började gå. Jag kunde inte andas, mina lungor kändes som om de exploderade. Jag kände att jag skulle spricka av hosta. Jag tittade mot vägen. I slutet av backen syntes inget annat än spridda spår av dieselångor. Jag var förvirrad vad jag skulle göra.

-Hodja run... Vad var det för ljud? Var det en dröm eller dessa, frågade jag mig själv. Om jag vaknar nu säger mamma att frukosten är klar, son, kom igen. Jag tittar mot rösten, i slutet av vägen ropade en man på mig. Var det kväll? Eller var det så att jag inte såg bra? Men oavsett vad var jag tvungen att springa, så jag började springa igen. Jag såg traktorn på slätten. Jag trodde aldrig att jag skulle vara så glad för en traktor. Jag gick ombord direkt. Trots att jag inte hade ordentliga kläder på mig kände jag en enorm värme. Jag lutade mig mot släpvagnens markiser och tänkte om. Vilken svår undervisning. Våra lärare pratade aldrig om sådant i skolan. Förverkliga mina drömmar

131

FINAL MAHNI från Candlelight

till och med blandat ihop. Jag började sova. Jag höll på att besinna mig med smärtan av att brädorna slog i huvudet av släpets skakningar. Mina ögon stängdes omedelbart. Byborna pratar med mig så att jag inte sover. De pratade alltid om sådana situationer i sina hemstäder och de svåra levnadsvillkoren. Å andra sidan ville jag smaka lite av den där söta sömnen. Det var väldigt svårt att lyssna på vad de sa. Mitt blod tappades och mitt hjärta värmde.

-Hodja, du fryser. Se, om du sover kommer du inte att kunna vakna.– Nej, låt mig sova några minuter så pratar vi igen. Till och med deras konversationer kom på långt håll nu. några y-

började gnugga några av mina händer. Någon sätter en tänd cigarett mot mina läppar.

-Skjut, dra...jag andas in röken så mycket från mina lungor

Reaktionen är att röken kommer tillbaka ur min mun och näsa. Min hals brinner.

De slår in mig i en filt, lägger en ullig papegoja på mitt huvud, handskar på händerna och två eller tre lager ullstrumpor på fötterna. De pratar ständigt. Jag vaknar långsamt. Jag tänker för mig själv hur bra människor det här är. Vi passerar genom en by. Jag tror att det är hooked. Till de bredvid mig:

- Har vi inte kommit till Cengilli? - Det är snart dags? - När kommer vi? - Nästa by. Vi passerar genom byn, husen och deras tak är täckta med vitt tyg.

Det är väldigt svårt att skilja från Jag ser pyramidliknande gula strukturer nära varje hus. Jag kommenterar mig själv, men jag kan inte jämföra det med någonting. Det har gått fyra timmar sedan jag lämnade Kağızman, frågar jag personen bredvid mig.

132

UTBILDNING-EN-DU

-Vad är det här?-Tezek.-Vad är det?-Yakacak.Jag läste Tezek i den turkiska boken. Ett lässtycke

men var det så här högt och stort? Min by kommer att tänka på igen.

-Du vet, vi brukade komma om två timmar.-Vi brukade komma hela tiden. Snön försenade oss. Husen började igen i spänning.

Jag kommer tillbaka.-Är det här byn?-Oh, nästa.-........Vad händer efter det här. Hur många byar åker du igenom?

Jag kunde inte räkna vad vi hade sagt, men jag hade bestämt mig för att inte fråga mer. Varje gång jag frågade sa en av dem till mig medan de andra skrattade. Den här resan, som var så sällsynt för mig, var så vanlig för dem.

Det hade gått fem timmar i traktorvagnen. Det fanns bara en färg – vit... Det var förstås också kallt, så svårt att det frös till och med mina drömmar. Jag saknade mitt hem. Havets blå, öarnas ljus. Himlens stjärnor. Det fanns ingen, men ingen. De var alla för långt ifrån mig. Vi stannade på en gång.

-Vi kom, sa personen bredvid mig.-Kom vi? Är det inte nästa by? - Nej, nej. Det här är det, jag såg mig hastigt omkring. Men det fanns varken en by eller ett hus.

Jag frågade igen - Vilken by?

133

FINAL MAHNI från Candlelight

- Heşte, det här är byar runt om. Jag tittade mer noggrant. Jag är förvånad över att ha min resväska i min hand

Jag försökte utforska min omgivning. Jag letade efter byn jag drömde om som jag saknade, men det finns ingen-

tu. Hur alla mina drömmar krossades. Jag hade byggt en sådan by i flera dagar att jag drömde om den. Hur olika fakta var. Men oavsett vad, det här är min första tår, jag kommer aldrig att glömma det.

Någon tog min hand. En pojke på åtta eller nio år. De sa något på kurdiska.

- Lärare, jag tar dig till skolan. Nu går vi.

Detta var kanske dagens mest meningsfulla och vackra ord för mig. Det vackra ordet var värt allt.

Lärare, jag upprepade det för mig själv några gånger, vilken vacker sak.

fina ord. Även om det är främmande för mina öron, är det ett vänligt ord för mitt hjärta, min lärare...

I nattens mörker träffade vi Kamuran snabbt, och vi tog oss till skolan och pratade med klumpiga steg... Min första kärlek är i Çengilli...

134

UTBILDNING-EN-DU

CIGARETT FRÅN PENNA

Ahmet BURGUCU

Som alla lärare som utsetts för första gången köpte jag min Kars-biljett medan jag förberedde min resväska och drömde att en vitkalkad, röd flagga vajade framför den, en skarpt brinnande spis och ett varmt klassrum fullt av pigga elever med vitt. kragar väntade på mig.

När vi kom till byn Savaşır Posof efter en mycket lång och mödosam resa, medan jag letade efter söta byhus, såg jag några skorstenar som röker på marken istället för hus:

– Var är byn? En röst mellan bybornas skratt som hörde mig säga:

— Muallim Effendi, vi är på mitt tak just nu. Infunderade teer och heta samtal, där alla byborna samlas,

På morgonen den första natten i byrummet med Bet var det första jag gjorde när jag slog upp ögonen att fråga var skolan låg. När vi hörde att det kom en lärare till byn sprang vi mot skolan med barnen som sprang glatt och samlades runt mig.

Framför mig stod en ödslig byggnad med väggar byggda av svarta stenar som ett trädgårdsstaket, ett tak med några tegelpannor kvar som ett bo för sparvar och fönster stängda med träluckor, som snarare liknade ett fängelse än en skola.

Med tanke på att det kanske är välskött och städat där inne gick jag mot dörren. Det var omöjligt att ta sig in genom dörren som knappt öppnades med ett gnisslande genom att trycka på. För att byggnaden, som aldrig hade öppnats på ett år, var täckt av spindlar.

135

FINAL MAHNI från Candlelight

När några barn, som gick in, öppnade luckorna, var de flesta av dem genom krossade fönster och sa: "Nog med mörkret!" Jag trodde inte mina ögon när jag såg rummet upplyst av solens strålar. Golvet är täckt med trasiga och ruttna brädor, en kamin med hål i mitten, svärtade bord och bänkar gjorda med några brädor, trasiga kartor och några tallrikar på de sjaskiga gipsväggarna...

Naturligtvis kunde dessa chockerande syner inte avskräcka en spirande lärare som började sin karriär med stora drömmar och ideal. På några dagar städade jag, tillsammans med barnen som längtade efter att lära sig läsa, skolan, reparerade sprickorna, kombinerade den gamla dyngsugnen med våra hjärtans värme och började lektionerna.

Snart manifesterades östers oföränderliga öde, och hela platsen var täckt av vitt. Som ett Svartahavsbarn brukade mina elever springa till skolan varje dag med en påse i ena handen och en dynga under den andra armen, oavsett kyla, som kunde nå minus tjugo grader Celsius, vilket hindrade mig från att lämna klassrummet. Vi fick band med dem på kort tid och älskade varandra. Hur kan de inte bli älskade av dessa änglar, vars hjärtan är fria från alla slags dåliga tankar, som ser in i mina ögon för att lära mig ett ord?

En dag, efter en tröttsam lektion, tog jag barnen till rasten och kastade lite dynga på den gamla spisen mitt i klassrummet och satte mig bredvid henne. Mina ögon vandrade från fönstret till det snöklädda berget Ulgar tvärs över gatan.

Det här var första gången jag var utomlands. Min gamla mamma och pappa, den gröna Bartın, där jag är född och uppvuxen, kom till mig, mitt hjärta vred sig. När jag tänkte på när jag skulle korsa dessa berg och återvända till mitt hemland, började jag dra min cigarett, som jag med sorg tog fram, genom springan på sidan av den gamla kaminen och dra den djupt.

Helt plötsligt hade jag en elev bredvid mig och tittade intensivt på mig.

136

UTBILDNING-EN-DU

Jag märkte. Han tog pennan i handen mellan fingrarna som om jag höll i en cigarett, förde den till hans mun och drog den. Jag samlade mig omedelbart och insåg vilket dåligt exempel jag hade visat honom. Jag glömde sorgen och besvären i mitt hjärta och kastade cigaretten i min hand genom det spruckna hålet i spisen.

När jag såg att min elev bredvid mig försökte sticka pennan genom samma hål tog han genast sin hand och sa:

— Åh, jag kastade något skadligt i elden. Släpp aldrig den här pennan. Läs mycket, skriv mycket, var en stor man. "Det här landet behöver verkligen människor som kan hålla i en penna och skriva vackra saker", sa jag och kysste honom på kinden, och efter den dagen tog jag aldrig en cigarett igen.

137

FINAL MAHNI från Candlelight

BYLÄRARE ELLER LÄRARE SOM ARBETS I BYN

Alaattin GUNAN

Han hade ett surt uttryck i ansiktet. Hans knubbiga runda ansikte var sträng. Hans blick är först skrämmande, sedan barnslig. "Vad?" Jag frågade. Han sträckte fram sin korg. "Så här," sa han. "Jag tog med vindruvor. Faderdruvan..."

Kuvert, brev... Ibland förmedlade de brådskande nyheter, ibland en födelsenyhet, en högtid, ett firande. Det finns ingen kvar nu. Den användes för dragningen. Jag hörde mitt namn ropas. Jag gick upp. Nyfikna blickar. Många lärare. Jag har aldrig sett så många lärare på ett ställe. En sal full. Vissa är ledsna, andra är glada, ledsna, obeslutsamma, nyfikna, förvirrade. "Gå!" "Vänta inte!" sa jag till ritlinjen. Du kommer att dra lott för din framtid. Det framtida höljet som du kommer att leva i. År senare, minnen från det förflutna, minnen, glädje, sorg, sorg, den första ungdomen...

"Titta", sa studenten medan han pekade på lammet i sin hand. "Titta, lärare, det är ett barn, det är vackert." Det har gått månader. Jag kunde inte lära dessa barn att kalla dem lärare. "Min slöja är min slöja." Jag insisterar på att du säger "Hej lärare". De försöker. Det händer inte. Den trasiga turkiska fortsätter. "Min slöja, min slöja." Förstått, vi kommer att ta itu med dig. "Hej killar. Om jag blev lärare kommer jag att lära dig att säga att jag är lärare.”

Det är mulet igen. Elen är slut igen, det är medeltida mörker igen. Han har inte kommit på en vecka. En bybo kommer till mig och säger: "Det händer att en fågel inte kommer." De ringde och frågade Tedaş: "Vilken by kommer du ifrån?" När du säger "Så och så by", "är det

138

UTBILDNING-EN-DU

sa de? "Tänker du klaga på oss till guvernören? I det tjocka mörkret. Du använder redan el illegalt. När han sa "rätt, lag" svarade de "vilken rättvisa pratar du om". "Vad är rättvisan i att värma upp djuren i grottan med olaglig el?"

Vintern kommer och går varje år i byn. Längre än väntat dock. En dag är värt en veckas arbete. Höstens första dagar. Vi drog dragningen. Såg du Batmans mest avlägsna by? Vi satte oss i vår bil. Vi får se var vi kommer att bo. Vägarna är för långt. Brant och ibland yr från hörnen. "Nu räcker det", sa jag. Området är så tyst som möjligt. Frodigt grönt överallt. Sista gången på druvsäsongen. Vi klev ur bilen. Några lärare, en chaufför och mitt öde land. Föraren tar ut en väska ur bilen. Han plockar druvorna och säger "Mashallah vad vackert". Jag ser mig omkring. "Vad ska jag göra nu?" säger jag. "Gick jag till universitetet för att leva i öknarna?" Vetenskap, konst, hur är det med litteratur? Var är den akademiska karriären? Delvis molnigt. Det är lugnt. En liten blåst. Föraren sitter långt bak, jag går mot bilen. Konstiga ljud kommer bakifrån. Det är som ett ilsket vrål, ett rop "Ulaaaan" säger han. "Tjuvar, tjuvar", ropar han. "Jag ska visa dig", säger han. Han har en enorm yxa i handen. Han måste ha grävt slipsen. Han hör röster och springer mot oss. Det kommer att slita isär oss. Hans hår och skägg blandas med varandra. Hon tappade bort sig själv. Vi tittar för att se om det finns ett hål att fly från. Vi springer iväg till bilen med våra lärarkompisar. "Den här killen är galen", säger vännen. "Han kommer att skjuta efter druvor, skydda oss, min Gud. Vi kommer att vara martyrer innan vi börjar vår plikt.” Föraren viftar med armen. "Gör det inte", säger han. "Titta vilka de är", pekar han och lugnar mannen. "Vi tog med dig en lärare", säger han. "Lärare." Han lugnar ner sig. Han säger, "Hodja, om han är lärare, varsågod". Vi är förvånade. "Ge upp nu", säger vännen. "Är det så enkelt?" Jag tittar på bonden. Hans tillstånd är bedrövligt, hans hår är lockigt, hans skägg är smutsigt. Han har smutsiga byxor på sig; vissa ställen är lappade,

139

FINAL MAHNI från Candlelight

en trasig strumpa. En gummisko. "Varför sa du inte förut?" hon skrattar. Den förändras plötsligt, tar påsen i förarens hand, går in i den vackraste vingården och fyller druvorna. "Förstår!" han säger, "Varför sa du inte att du tog med en lärare? "Titta på det", muttrar han. "Om han är lärare har han rätt" så klart. Jag kliver ur bilen. Var finns annars denna okunnighet, denna goda vilja? Goodwill, aggression, le av ilska, service med attack. Älska med okunnighet...

Om det blåser bryts strömmen. Det är som att han letar efter ursäkter. Det är irriterande. Jag kommer att gå en gång, jag kommer att bli avskuren, jag kommer att gå till min frånvaro, jag kommer tillbaka, utan hälsningar. Rik avgång likaså. Livet är statiskt. Det är som att titta på en bild i århundraden. Samma syn. Husen är desamma, träden är desamma. Husen radade ovanpå varandra som lådor. Det är din tur. Stenkonstruktioner byggda mot bergets sluttning, taklösa tak. Troner på taken. Platta platser där långa nätter tillbringas på sommaren. På hösten överges troner. Ibland fall av fall från taket. Brutna armar och ben. Trappan är lång och utan räcken. Ett av barnen som föll förra månaden. Det är fortfarande förstört. Käkbenet är brutet. Hon kunde inte äta. Han var utan vatten i dagar. Till slut tog de honom till doktorn. "Var är du?" läkaren borstade fadern. De trodde att det skulle läka av sig själv. Barnet lider av vånda. Det hände inte, de sa att läkare är den sista utvägen för vårt barn. Nyligen kom ett barn till bostaden. Om jag sa logi, 40-personers klassstörning. Vi tog bort raderna. Vi städade insidan. Vi fyllde golven med mattor, filtar, vad som helst. Chefen kom till oss. "Det finns inget hus i byn", sa han. "De befintliga är inte beboeliga, du vet. Jag tänkte mycket. Spara inte denna plats för lärare. Vi är nära, vi är inte långt ifrån varandra. Du kan inte gå från byn till skolan när du går in och lämnar klasserna, du fastnar inte i leran”, sa han. Han tittade på klassen och sa: "Tio personer får plats här". "Länge leve som en ros" Som en ros? Sa någon ros? Sa han passa? Ska vi in i ett lager? Inte vid liv

140

UTBILDNING-EN-DU

passar vi? Som en ros. En genomsnittlig mening. Det är för naturligt. Vi tog ut raderna, vi tvättade platserna. "Ta med den", sa direktören och ror sida vid sida och vi slog oss ner. Vi lägger filtarna ovanpå varandra. Borgmästaren skickade Han gav en kudde. "Låt dem sköta det." sa. Vi lägger raderna sida vid sida. Halv tio. Chefens fru ringde oss och gjorde middag. De väntade på oss i logi. Vi satte oss ner, maten kom, vi åt, vi drack. Miljön, herregud, den där boendemiljön, attityder, beteenden. Det finns lärare på flera år i lokalen. "Vän dig vid skorpioner", säger de, "ormar kommer att vara dina bröder. Löss är släkt, loppor är dina vänner.” Jag börjar tajt, det blir smalare nu. Vi säger "låt oss gå upp". Konversationen bleknar. Vi ber om lov. Vi tar våra svängar. Låt oss inte välta på natten.

Han visade såret på handen. Pojken skar sig i handen när han lekte med en kniv. Han går i andra klass. "Varför lekte du, kanin?" Jag säger. "Vi lekte, min slöja." säger. Täck den igen. Ordet blev besatt. "Vad döljer jag, pojke?", ser förvirrad ut. Jag tar med tinktur av jod. Jag trycker på såret. "Ah!" gör. Lite gasväv. "Krya på dig." Jag säger. De ska ut. "Tack, mitt omslag." "Det är ingenting" säger jag. "Det är ingenting, min kära student."

Vintern har slagit hårt. Omgivningen är ett lerigt hav, solen kommer fram då och då, som om man tittar sig omkring. Vad händer. Det är som att han undrade. Försvagad, utmärglad, sjuklig. Det kan inte skingra molnen. Det är som att han nickar då och då. Vi säger: "Vi måste installera kaminerna nu". ”Träet ska köpas i kol. Köket bör också övervinna badrumsproblemet. ”Varje natt, gå upp 150-200 meter och gå till skolan. Det gör det inte. Det finns inget ansikte kvar att svara på direktörens inbjudningar. Han borde bygga ett kök precis runt hörnet från dörren. En toalett utanför. Bra på hösten. Även om det är midnatt går fyra lärare upp och går till toaletten i skolan. Det händer inte på vintern. Storm, varg låter i fjärran. Vad ska du göra fram till morgonen? Om det är trångt, gå vid midnatt.

Snö är vit. Världen är djupfryst. levande livlös

141

FINAL MAHNI från Candlelight

alla har bråttom. Bilen lämnar inte byn längre. Vägarna är stängda. Kedjor är inte lönsamma. Det är underförstått att vi inte kommer att kunna lämna byn på helgerna. Förråden börjar ta slut. Det kom till vår okunnighet. Just då ringer det på dörren. En elev kommer in. En handduk i handen. Tandoori bröd i en handduk. Nygjord varm. "Tack" säger jag. Jag tittar på pojken. Knubbigt ansikte. Brunett skönhet. Jag är stor. "Vad hette du?" Jag säger. "Hamza", säger han. "Varför är du så stygg!" Han är törstig. Han förväntar sig att jag ska säga "gå". Tack, jag skickar pojken. Rykten pratar. anklagelser, kritik. "Han brände ladan förra året", säger en av lärarna. Han höll på att stjäla. Han var i hus. "Äger inte det?" Jag säger. Hans far har varit död sedan länge. Hans mamma är också handikappad. Det är bara ett fåtal anhöriga som sköter sig själva. De pressade även burken. En fyrkantig da-olja i byn. Titta, deras släktingar sa, "Vi är fräcka, vi slår dem". De hävdar det genom att slå. "Vad ska vi göra, vi är inte på humör att döda?"

Han hade ett surt uttryck i ansiktet. Hans ögon såg grymma ut. Han blev slagen. Full av ilska. agg. Han var rädd när folk tittade på hans ansikte. Ibland vände de på huvudet för att undvika ögonkontakt. Ibland erkänner de det öppet. "Gå ut dit", sa de. Det är det "smutsiga". Han kom nära mig. Ett nyfött lamm i handen. Hon hade den i famnen. Å ena sidan älskade han det. Vårens första veckor. Träden är fortfarande gröna. Mandeln blommar. Resurser hade precis exploderat. Han förde lammet till mig, "Titta!" sa han, "min kappa är lammet." Jag tittade på hennes ansikte. Det stränga uttrycket, det skiftande uttrycket är en ögonblicksbild på en sekund. "Sitt ner." Jag sa, "Hamza." Han satt. Det fanns ett naivt uttryck i hans tjocka blick som man kunde se för ett ögonblick. En dum blick. En blick som kommer att avslöja din själ, ditt innersta, djupet av dina drömmar. Som om avtryckaren av misstag trycktes ned och fångade ett konstigt uttryck. Jag tittade på hans ansikte, han har uttrycket att den här pojken skulle vara en man. "Vad är det här Hamza?" Jag sade. Hon höll i sin tränares äggstockar, "Titta, mitt skydd är en man." säger. "Vi förstår, Hamza är en man." min hand på dina axlar

142

UTBILDNING-EN-DU

Jag lägger. Jag märkte att han blev förvånad. Han lämnade lammet i sin hand. Lammet började springa iväg. Han stirrade efter lammet.

Veckans första dag. "Titta, vi kan rädda det." Jag säger till barnet, de säger "No way". Han är en tjuv, han förblindar djuren i ladugården och springer iväg. Lektionsklockan ringde. Jag gick in. Hela klassen står. "Sitt ner!" Jag sade. Hamza är på bakre raden och sysslar med något. "Hazma!" Jag sade. Han kom till mig. "Se!" Jag sade. Han tittar förvirrat på mig. Hela klassen väntar. Alla, var försiktiga. "Hamza!" Jag sa: ”Det finns tjugo rader i den här klassen, om du vill förstöra dem alla på våra huvuden. Det finns inget att säga dig längre." Klassen är förvirrad. Hamza är förvirrad. En kort paus. Tiden har stannat, naturen har stannat, fåglarna har slutat sjunga och lyssnar på mig. Han tittar på mig. Jag myser lite. Jag går tillbaka till klassen. "Lyssna på mig" säger jag. "Hamza är nu min högra arm," säger jag. "Han kan bli klasspresident om han jobbar hårt." Hamzas fåtöljer reser sig. Några fniss. Några sarkastiska blickar. Jag säger "Hamza". Jag tar upp en bok ur min väska. Jag ringer klassen. "Vad väntar du på? Klapp, din vän.” Skrik undergång, klapp översvämning. "Länge leve Hamza" ropar. Dörren knackar på. En av lärarna. "Det är inte tomt, min klasslärare," säger jag. Leende. Han kommer ut. Hamza tar boken. Han sitter istället. Han tittar förvirrat på boken.

Ingenting har förändrats i byn. Det är samma sak oavsett om det är tio år eller hundra år eller tusen år. Tiden går långsamt. Förutsättningarna är tuffa. Vägarna är leriga. Vattnet som kommer från bergets sluttning rinner från ett hörn av vägen. En kvinna halkade på sina bara fötter. Han går felfritt. Han har inget emot det. Han får inte vara kall. När jag tittar på honom fryser jag. Jag kramar min kappa mer. Kvinnan marscherar. En flock får bakifrån. Lamm, efter dem boskap. Herden hälsar på dem vid sidan av vägen. En bybor bredvid mig tar emot hans hälsningar. Jag svarar också. Jag har aldrig hyllat så mycket. Långt bort spelar ingen roll. Att se varandra räcker upp händerna. Träffa främling, det spelar ingen roll. Hälsningar är viktiga. Jag tittar på vägarna

143

FINAL MAHNI från Candlelight

människor till djur. En gammal bonde på en åsna. Jag går mig på nerverna, jag är uttråkad. I denna tid är åsnan fortfarande ett transportmedel. Som poeten sa, "vi har en fot i rymdåldern. Även om det råa platta håret sitter i sockorna så är det ett. "Varför byggs inte vägen?" Jag frågar. Bonden är delad i två. De kallar det "fest". "Din rektor jobbar, den rektorn stjäl. Jag gör inga affärer på hans rektors kontor", säger de. Han kom förra året och sa. Här är Felancas fest. ”Jaha”, säger jag, ”eftersom tjuven är oärlig. Varför valde du chefen för andra gången?” så många familjer sålde röster. "Bra gjort!" Jag säger. "Du är inte annorlunda än dina äldre i staden." Samtal är samma skvaller, gamla. Hadji Ahmet kom från herden. Farbror Hussein kom tidigt igen. Den kommer utan att stanna. En oväntad passagerare eller något. Har han också rulltobak...

Klassen är över. El kom och gick igen. Lärare vill inte gå hem på kvällen. Vi sitter fast på rektorns kontor. Kaminen står på i rummet. Klasserna är dock kalla. Barn skvallrar. "Rektorn värmer upp, eleverna är kalla." Huvudledaren hittar eleverna, rektor. "Mitt liv har redan halkat", säger han. ”Det har inte blivit något uppdrag på fem år. Vi är här nästa år också." En tjock pinne. "Ta av dig skorna. Vem sa att han reste sig "Han trycker på burken. "Ni jäklar, gå inte och lägg dig utan att ta av dig fötterna på kvällen." Jag kommer hem. Sex på kvällen. Det finns en ensamhet hos mig och en tystnad. Ficklampa i min hand, jag lyser ett ljus åt det här och det. Ett konstigt leende dyker upp på mitt ansikte. "Vad, vad händer" säger jag. "Är du galen, Alaattin, bli inte galen, gå upp och sov i väntan på att morgonen ska komma." Jag tittar på spisen. ”Min dumma usla skabbkamin. Den värms upp fyra timmar efter bränningen. Jag öppnar locket. Sonmez, antar jag. Jag ligger ner. Det är morgon. Dagar och nätter går. Ham-za kommer till mig. Vi går in i lektionen. Hamza tar sig upp till tavlan. "Berätta för mig." Jag säger. "Vad står det i boken?" Uppenbarligen har han läst det. Han babblar. Ett par pratar. Jag säger "Bravo", jag tittar på klassen. ”Han förstod, memorerade boken. Choklad

144

UTBILDNING-EN-DU

Du förtjänar det nu." Det håller på att spricka. I glädjens luft, Hamza. Det går några dagar. Jag ska till centrum. Jag ska få en vit choklad. Jag ger den till barnet. Hans ögon är som gåshud. Han tar chokladen. "Vänta, det här är nästa bok du ska läsa." Tar. Han ska hem. Nyheter kommer från byn. Hamza gör inte sin mamma upprörd. Han reciterar vår ed på morgonen. Tvåhundra studentkör. Ropar Hamza. "Att älska mitt land, min nation, mer än mitt väsen." Hamza flyr inte hemifrån längre. Vi är förvånade. Ingen hade tänkt på hastigheten i denna förändring. Vi hoppas att han kommer att lyckas med sina studier också. Jag går in i klassrummet. De står upp. Några elever skämtar. "Min slöja är min slöja", säger han. "Vad är det, min son, vad är det, min son?" Jag säger. Lektionen är över. De skriker i korridoren. "Min slöja är min slöja" händer inte. Det är middag. Jag står inför dem. "Du kommer att säga min lärare" Någon kommer. "Mitt omslag", säger han. Jag kollar. "Ge upp nu" Vi är besegrade. Du har rätt, jag kunde inte lära ut. "Men jag kommer inte att tvinga dig att använda det ordet heller", ropar jag. ”Vad ska vi göra, jag döljer?” frågar eleverna. "Ordet "täckning" är förbjudet tills vidare. Du ska säga lärare. Min lärare. Säga. Min lärare. Ja, det är det nu, säger jag. "Var var vi. Det finns fortfarande i bilagorna.” De sitter. Eleven är nöjd. Skolan är nöjd med tillståndet i klassrummen. Kaminer brinner överallt nu. Alla är nöjda förutom några friterade fötter. Februari känner all sin kyla. Snöflingor, synliga genom glaset i det mysiga klassrummet, faller med ett leende. Veckor och månader går sådär.

Åh, förresten, det har skett en förändring i mötena. Han skulle räknas från sin militärtjänst. Lärare som kunde utses.

Chefen är nöjd.

145

FINAL MAHNI från Candlelight

İSKENDERS TOLKNING AV MEVLANA

Adem KARAKELLE

Sedan första klass i gymnasiet har jag alltid drömt om att bli turkisk lärare eller litteraturlärare. Detta var min största önskan från Gud. Eftersom min favoritlektion var turkiska, och min favoritlärare var turkiska läraren.

Under de åren blev jag kär i turkiskas ljudskönhet. Ännu viktigare, jag trodde att undervisning turkiska till våra barn var en mycket helig plikt. Du vet, det finns ett talesätt på vårt språk, "Gud gav efter sitt hjärta"; vårt är det exemplet.

Det var de första månaderna av min undervisning. Jag gick på klasser med entusiasmen och spänningen från det första året. Det var som om jag kunde allt om språk och litteratur bäst. Jag kommer aldrig att glömma orden från vår avlidne rektor Mr Ali: "Våra lärare känner sig som professorer på första året, docent på andra året, biträdande professorer på tredje året och bara lärare på fjärde året." Nåväl, lite så var vi.

Bursas vintrar är inte särskilt lika våra. Trots att det är december värmer solen fortfarande våra ryggar. Idag är det ett surrande sydväst som påminner om naturens död. Uludag ligger framför oss i all sin glans. Vår skola ligger redan i utkanten av Uludağ.

Våra fakultetslärare sa alltid, "Grammatik är språkets anatomi. Förutom grammatik är det nödvändigt att introducera vårt språks verk för våra barn. Åtminstone borde våra barn lära känna Yunus Emre, Mevlana, Yahya Kemal och Tanpınar och känna till deras tjänster till vårt språk.

146

UTBILDNING-EN-DU

Nurullah GENÇ, som kom till våra poesiklasser då och då, brukade säga: "En ung person som inte har läst Tanpınars Huzur ska inte säga att han studerade på gymnasiet."

Det året gick jag 8:e klasserna. Varje vecka gav jag läxor åt en av våra poeter att skriva en dikt. Vi brukade ägna en timme i veckan åt den här dikten. Den veckan arbetade vi med Yahya Kemals dikt "The Silent Ship". Naturens dödsbrummande och ämnet för vår poesi överlappade nästan varandra. Vi konstaterade att poeten är en av 1900-talets viktigaste poeter. Vi nitade på att han var en turkisk älskare med orden "Turkiska är som vit mjölk som jag suger från min mamma". Så, vad säger poeten i sin dikt? Vi tolkade dikten med orden "Tyst skepp", förankrade i den okända tiden... Vad vill poeten berätta? En elev sa: "Men min lärare, poeten nämner inte döden alls i den här dikten, inte ens ordet död nämns." Ja det är sant. Detta är poetens mästerskap. Han har redan sagt för döden, "Lugnets land är våren". Mevlana säger "döden är att själen tar ett dekret från världen". Dödsdagen är "Şeb-i Aruz", det vill säga återföreningens natt. Efter att ha sagt allt detta, konstaterade jag att natten till den 17 december var natten för åminnelse av Mevlana.

Vi hörde från nyheterna att årets minne av Mevlana, "Şeb-i Aruzun", kommer att bli annorlunda. Alla statliga tjänstemän kommer att delta i kväll. Jag sa till mina elever att alla borde se det här programmet. Jag sa att vi kommer att kommentera detta ämne i nästa lektion. Kanske är det första gången eleverna får en sådan uppgift.

Det året uppmärksammades som sagt Mevlana annorlunda än tidigare år. Talare pratade om hur Mevlana fångade universaliteten och den mänskliga kärleken i sina tankar. Speciellt de virvlande dervischernas semaframträdanden var förtrollande.

Jag var mest nyfiken på vad mina elever skulle säga. När jag kom till klassen hade de inte ens tålamodet att ta del av och signera anteckningsboken. Jag säger ingenting-

147

FINAL MAHNI från Candlelight

De tog genast ordet och började prata, men Alexander, som satt längst bak i klassen, lyssnade noga på alla samtal och funderade på något. Medan vi pratade om att den förälskade Mevlana var en hjärtans person, kunde Alexander inte stå ut längre. Som för att överraska alla höjde han fingret och sa: ”Märare, jag förstod allt om Mevlana. Jag vet till och med att Mevlana har en viktig plats i turkifieringen av Anatolien, men dessa virvlande dervischer kommer ständigt tillbaka, jag förstår fortfarande inte."

Nu var jag tvungen att ge ett svar som skulle övertyga Alexander. Hur skulle jag förklara detta för en 8:e klass? Det var nödvändigt att se på ämnet ur mystikens perspektiv.

"Se, Alexander, alla varelser i naturen minns Allah på sitt eget språk. Träd som vajar, fåglar som kvittrar... Självklart, människor också. Men Mevlana berättade vad han skulle berätta på språk i sin Mesnevi. Det finns inga fler ord att säga, inget att skriva. Det är därför han efter det berättar om Allah på statens språk genom att göra himlen. "Vad Alexander än säger om det, du gillar det"

”Då är min lärare världen, den största virvlande dervischen” Hela klassen och jag kunde inte hålla tillbaka vårt skratt åt detta uttalande.

148

UTBILDNING-EN-DU

ENES VÅTA BLOND HÅR

Hüseyin KÖSE

När jag tittar på sidan 34 i elevloggboken går jag år tillbaka. Jag utsågs till biträdande rektor för en grundskola i Narman. Det hade gått tre veckor sedan skolorna öppnade. Den dagen på rasten såg jag ett barn som jag aldrig sett förut. En pojke med oskyldiga ögon. Men hennes ögon, färgen på hennes ansikte gav mig frossa. Som de gulnade poppellöven i trädgården, hennes hår och ansikte var gula, ljusgula. Det kunde det ha. Men hans ögon var gula också.

Var det den där pojken? Enes. Han lekte inte, han hade inte kommit ner för trappan heller. Han stod oskyldig bland flera barn. "Vad heter du?" frågade jag och gick fram till honom. Han sa med en hörbar och ohörbar röst, "Enes, min lärare". Hans namn väckte en samhörighet i min själ. ENES måste ha återhämtat sig. Vänner hade berättat om Enes. I år skulle han gå i andra klass. Han var borta i tre veckor. Han hade sjukdomen "Hepatit B", gulsot. Hans behandling var inte möjlig i distriktet, i provinsen åkte han till Ankara flera gånger och kom. Jag kände mig glad av tanken att han var helad. Men Enes såg olycklig och fundersam ut med sina gula ögon. Han hade inte de livliga, ljusa, kvittrande ögonen som jag är van vid att se hos barn.

Jag såg äntligen Enes. Men jag var inte särskilt glad. Detta möte var det första och sista. Dagen efter var Enes inte där igen. De fördes till Ankara omedelbart. Det kom blod från hans mun och näsa. Stadshusets begravningstvätt några dagar senare

149

FINAL MAHNI från Candlelight

fordonet närmade sig deras dörr. De var en stor familj. Hans bröder, systrar och bröder grät. Det måste inte ha varit några tårar kvar i hans fars ögon. Hans ansikte, rynkigt av ångest, var som törstens spruckna mark på hans trötta axlar.

Jag minns inte om de tvättade Enes eller inte. Vi begravdes på vägkanten kyrkogården. Jag skrev "Död" i avsnittet "Reason for Leaving" på den trettiofjärde sidan i elevregistret och tog bort hans namn från klasslistan.

Enes storasyster, Yeter, studerade i fjärde klass. Dagar senare började hon komma till klasserna. Huvudet var framför honom, fortfarande med böjd nacke. I min lektion:

"Jag tänker på den här dagen. Gårdagen har gått, finns det imorgon?Jag litar inte på ungdomen heller. Är det alltid en gammal man som dör?” Genom att försöka förklara världens förgänglighet med sina repliker,

Jag ville trösta Ter, en lång tid hade gått och vintern hade visat sitt ansikte.

Det regnade blandat med snö. Jag skulle till skolan efter lunch. Trots att jag låg under paraplyet höll jag på att bli blöt från knäet och neråt igen, jag hade bråttom för att jag inte skulle vara sen. Tillräckligt genomblöt var han på väg mot kyrkogården, inte skolan. "Nog, vart ska du?" frågade jag. "'Till min bror, är hans hår blött? Är han kall?...' Jag hörde inte ens resten. Vi gick till graven tillsammans. Jag stack ner paraplyet i min hand i marken för att täcka den lilla graven. Jag kunde säga: "Nu blir han inte blöt, han fryser inte längre."

Jag gick efter Yeter, genomblöt från topp till tå, kände mig krossad av att inte kunna göra min plikt. Jag kunde inte förklara själ-kropp-relationen till Yeter, Yeter. Jag kunde inte förklara kroppens dödlighet, hårets förfall.

150

UTBILDNING-EN-DU

EN DAG FRÅN DAGAR; DAGEN DEN DAGEN...

Okej ALAY

Det finns några ögonblick som är svåra att glömma; de lämnar spår i hjärtats värld, i själens djupa veck. Du tror att du har lämnat dem långt bakom dig, men förgäves, de flödade nästan med dig med tidens gång. Vart går du, de går dit...

Medan man lever så, livet; du kommer att befinna dig i minnenas hall.

Ja, när jag går i minnenas korridor ser jag till höger om mig, nu till vänster och ibland bortom mig.

Jag tittar på min upplevelse, som framstår som en vag siluett.

En av dagarna; "den där" dagen... Jag gick upp tidigt. En söt spänning omslöt mig-

ti. Jag rakade mig och tog på mig min elegantaste klänning. Jag lämnade huset så fort jag hade ätit min frukost.

Jag drack inte. Jag tog upp mina blombuketter och gav mig iväg. När jag gick dykte jag och dykte. Året är 1989, årstiderna är höst, och jag går i skolan som passagerare på denna väg. Han kom tillbaka från sitt skoputsningsjobb på morgonen; En mellanstadieellev dök upp bredvid mig med den svarta färgen av sorg i händerna.

Hans ögon ler. Är det sent eller vad? gå hastigt. Han gav mig en hand och gick.

151

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag förstår; Jag antar att han kommer att vänta på mig där. Tja, han var längst fram, jag gick bak.

Och här är jag: Vali Güner Orbay Primary School. Mina ögon letade efter honom. Vart försvann han? av det

vad har jag förlorat? Hah, jag såg det. "Hej hej! Jag ropar till dig...” Hennes ansikte log. ”Min lärare Necla tog emot min gåva. Skaffa sig-

Gud, han strök mig över håret och kysste min kind." Vad glad och glad han var.

"Vilken present gav du honom? Älskar du din lärare väldigt mycket?" Han stannade och tittade på mig; ”Du vet, jag älskar honom väldigt mycket; Om det inte vore för mig

Jag kunde inte studera i den här skolan nu. Du vet inte hur mycket hans arbete är! Dessutom skäms jag inte längre över färgfläcken på mina händer; Jag borde vara stolt över mina händer. Det är färgen på arbetet i mina händer. Det var vad min Mästare sa."

"Vad bra. Du måste ha köpt en dyrbar present till henne”, sa jag. "Jag kunde köpa ett paket selpak-servetter till honom. Äntligen en han-

Jag kunde ge." Jag kan inte tro. Vilken välsignelse verkligen! Mina ögon är fyllda av tårar. Ett

Jag skulle vara stolt över honom och smeka hans hår; ah.. var är han? Genen försvann eller vad? Hej var är han? Var är hon..?

Plötsligt omgav en studentkår mig? Jag tänkte bara fråga dem... En röst; "Grattis lärarens dag, lärare!" sa. Och sedan andra röster, leenden på läpparna, grattis...

Ett ögonblick blev jag chockad över vad som hade hänt. Hur snabbt jag kom till skolan. Eller har jag drömt hela tiden? Såklart…

Vi ska till ceremoniområdet med mina elever. Nu finns det inte bara blommor i min hand, utan också blommor till höger och vänster, framför mig och bakom mig... Och den vackraste av blommor; mina studenter!..

152

UTBILDNING-EN-DU

Ceremonin hade redan börjat. Det var "lärarnas dag". Jag gratulerade mina lärare. Mina ögon letade efter mina lärare. Necla var inte här. Jag visste. Han är nu i Izmir. Men jag vet verkligen inte var han var och hur han är nu.

Även om hon är långt borta nu, med sitt leende ansikte, hennes milda händer som smeker mitt hår och hennes undervisning som fick mig att älska att läsa, fanns hon i mitt hjärta. Men hur är det med min lärare Ali, min lärare Aydın eller min lärare Ahmet, var är de?

Ja, min lärare Ahmet dök upp. Min lärare och nu rektor på min skola där jag jobbar. Jag tror att han såg mig också. Jag vände mig genast mot honom. Jag kysste hennes händer, gav henne blommor. Och här dök även Ali Hoca och Aydın Hoca upp. Jag firade deras dagar också; Jag gav dina blommor.

Vad glad, vilken tur jag hade. Jag vet inte om det kommer hända alla! Men för flera år sedan var jag en av de första utexaminerade från en förortsskola i staden där jag föddes och växte upp, och blev utnämnd till litteraturlärare vid samma skola år senare. Och dessutom hade jag äran att arbeta med mina lärare på samma skola med dem.

Ahmet Bey var nu manager; Ali Bey och Aydın Bey var assisterande rektorer.

Tack Gud. Drömmen jag hade för flera år sedan har nu gått i uppfyllelse. Min klasslärare Ms Necla; "Okej, min kära, en bra litteraturlärare kommer ut ur dig. Jag litar på dig. Hmmmm, beröva oss inte dina dikter!” sa han inte?

Ja, lärare Necla, jag är väldigt glad idag att jag inte skäms för dig och alla mina lärare. Dessutom var mina dikter till och med samlade i en bok och tog nu plats i bokhandelns hyllor.

Firandeprogrammet fortsatte under hela dagen på Governor Güner Orbay Primary School. Lunch efter ceremonin

153

FINAL MAHNI från Candlelight

Nåväl, underhållning ordnades. Han pratade om minnen, skolan, livet.

Det var en av dagarna; dagen var "den" dagen...

Och känner du till min skola, som var en vändpunkt under mina studentår för år sedan; Det bröt inte traditionen att vara en vändpunkt under de första åren av min undervisning. Min skola har alltid varit bra för mig. Jag vet inte om det är en söt slump, men jag gjorde min första lektion i 8/A-grenen, som också var min klass när jag var student. När jag kom på plats fanns det alltid välbekanta efternamn, som om jag hade sett dem förut. Jag frågade några. Hur man inte blir förvånad! Borde inte några vara Ferhats, andra Gülsüms, andra Sevims, andras Abdullahs bröder? Deras ansikten såg så bekanta ut från honom. Det var som om de var kopior av sina äldre bröder och systrar. Så många av klasskamraterna var syskon till mina vänner som studerade med mig i den här klassen för många år sedan. Varje gång jag tittade på dem kunde jag se mina vänner, mina minnen, åren jag lämnat bakom mig.

Guvernör Güner Orbay Elementary School... Hej, det finns mer! Det var andra året av min undervisning och det var hösttermin igen.

Jag fick mitt militära beslut och jag skulle gå till armén; vad som hade hänt. Jag blev kär vid första ögonkastet i Süheyla Demiralay, geografiläraren som nyligen blivit utnämnd till vår skola. Kan vi åka iväg nu? Vi gifte oss. Och vet du, min lärare Ahmet, läraren i min skola för år sedan, åkte till Manisa med min familj för att "be om en tjej".

Sånt är livet! Läsning på den långa vägen från elev till lärare

lum fortsatte att öppna bra dörrar för mig. Den fortsätter att söka...

154

UTBILDNING-EN-DU

FÖRLUST ELLER VINST?

Ahmet KOÇAK

Året är 1999, månaderna är november, och en kväll... Tusentals andetag blev plötsligt arga på sin ägare. Ett så kallat fel hade gått sönder och marken hade halkat. Faktum är att våra förhoppningar bröts och slets bort från själens hem. Precis som det slets från marken raderades våra förhoppningar från våra hjärtan.

Efter katastrofen började kampen för att få liv igen i regionen. Vårt mål var att orsaka en censur i våra trötta hjärtan. Människor försökte överleva i barackerna de satte upp och i tält som distribuerades av hjälporganisationer. Årstiden var en jordbävning, människor var på vägen som flyttfåglar. Hjälp kom till vår provins från hela landet; men ändå var det svårt att bo här. För med varje steg du tog, överallt du tittade, kom smärtan av katastrofen din väg. Byggnaderna, som varit ett varmt hem för hundratals familjer, hade nu förvandlats till en bråtehög, som lik av jättar.

Det var den tredje månaden av min undervisning. Efter ett uppehåll på cirka fem veckor öppnade skolorna igen. Den här gången var jag mer exalterad än den första dagen. Naturligtvis, förutom denna spänning fanns det en del rädsla och oro. Vår skola var en av de skolor som fick minst skada av jordbävningen. Därför behövde vi inte prefab och tält.

När vi kom till skolan på morgonen såg vi en stor grupp föräldrar samlas i trädgården förutom eleverna. Särskilt eleverna i de små klasserna kom med sina föräldrar. Barn säger "bli friska snart" till varandra; jordbävning-

155

FINAL MAHNI från Candlelight

De berättade för mig hur de åkte fast och vad de gjorde efter det. Det enda som fångade hans uppmärksamhet var de blyga blickarna och de fega stegen som togs. Vissa elever ville insisterande inte skicka sina föräldrar till sina hem, gråtande och gnällande. Av denna anledning stannade många av föräldrarna på skolan.

Innan lektionen hade vår skolchef ett kort möte med lärarna. Han konstaterade att vi hade en stor katastrof och att våra elever behövde psykologiskt stöd. Av den anledningen sa han åt oss att fokusera på samtal och aktiviteter som skulle göra dem lugna under några dagar.

Och vi femton lärare gick till våra klassrum med förhoppningar kvar från en katastrof. Vi gick men jag visste inte vad jag skulle säga eller vad jag skulle säga när jag kom in; Det var en sak jag visste, mina fötter tog mig till 8-A-klassen.

När jag kom till dörren glömde han att jag var lärare; Jag knackade på dörren av en vana kvar från mitt studentliv. Jag kom till mig själv med ljuden av "enter" som kom inifrån. Jag samlade mitt mod och gick in och sa: "God morgon killar!" Jag tog min plats. Elever "Bli frisk snart lärare!" När de sa det vågade jag inte prata och jag skakade på huvudet som svar. Förmodligen, när jag talade, skulle de bli lättade. Det var dock tvärtom. När de pratade slappnade jag av. Barnen pratade om hur de fastnade i jordbävningen och vad de gjorde efteråt. För lyssnaren låter det alltid likadant; men dessa var väldigt olika jordbävningsminnen för deras ägare. De som talade var små vittnen till den stora katastrofen. När de pratade kände jag mig lättad och jag kände ett behov av att prata. Jag kunde dock inte hitta några ord för att trösta eleverna. Jag kunde inte säga att det inte skulle bli fler jordbävningar; för det skulle inte falla på min plats. Jag kunde inte säga att jag skulle skydda dig; för jag hade inte råd. Det fanns bara en Gud, som visste om en jordbävning skulle inträffa och när den skulle inträffa, och som hade makten att skydda alla varelser i universum. Medan jag kämpade med dessa tankar kom den ringande klockan till min räddning.

156

UTBILDNING-EN-DU

När klockan ringde gick eleverna till trädgården och jag gick till lärarrummet. Alla lärare var vänner som hade viss erfarenhet av sitt yrke. Till och med lyssna på dem prata var tillräckligt för att vägleda nya lärare som jag. Alla frågade varandra om de saknades i sina klasser. Det fanns de som inte kunde komma till skolan; men tack och lov dog ingen av våra elever i jordbävningen. Några av vännerna sa att det skulle vara fördelaktigt att börja lektioner för att rädda barn från jordbävningspsykologi, slappna av och få dem att glömma smärtan de upplevde. För att prata om det hela tiden var att lägga salt och peppar i såret. Med klockan som signalerade att rasten var slut gick vi tillbaka till klassrummen. Nu kände jag mig lite mer bekväm.

Min andra lektion var i samma klass. Jag tänkte gå in och börja lektionen. Syftet med lektionen var att upprepa tidigare ämnen. Eleverna gick i åttonde klass och skulle ta gymnasiets inträdesprov i slutet av året. För att motivera dem: ”Barn, ni går i åttan i år. Du har ett viktigt test framför dig. För att klara detta prov är det nödvändigt att studera hårt och regelbundet. Men du ser att vi har en förlust på fem veckor." Jag sade. Jag tänkte säga mer; men en av mina elever höjde ihärdigt ett finger. Jag avbröt mitt tal och sa, berätta för mig, älskling. Min elev, som tog ordet, reste sig upp och började tala:

–Märare, vi har aldrig förlorat, tvärtom, vi har vunnit. Vi lärde oss mycket under dessa fem veckor.

Jag kunde inte tro vad jag hörde. Hur skulle det vara? Du kommer att komma ur en stor katastrof, det finns inget hus, skolor är stängda; men du kommer fortfarande att lära dig mycket. Mitt sinne kunde bara inte fatta det. De kunde inte ha studerat i baracker eller tält. För det var konstruktioner på bara tre eller fem kvadratmeter som knappast kunde tillgodose ens de väsentliga behoven. Utan att driva min nyfikenhet ytterligare vände jag mig till min elev och frågade vad de hade lärt sig.

157

FINAL MAHNI från Candlelight

När min elev ställde sig upp började min elev säga självsäkert:

–Vi har lärt oss mycket viktiga saker under tiden efter jordbävningen. Vi har lärt oss innebörden av många ord som samarbete, vänskap och förnöjsamhet, som vi bara har hört talas om hittills. Efter jordbävningen var vi förvirrade och hjälplösa. Baracker byggdes på tomma områden, tält sattes upp och lätt skadade byggnader reparerades. Allt detta berodde förstås på samarbete. Människor, som i flera år till och med undanhållit hälsningar från varandra, gick nu in i loppet för att dela sin rikedom med varandra. Vi var i en situation där vi letade efter många saker som inte gillats tidigare och kastats i ett hörn. Dessutom kom våra släktingar, som vi inte träffat på länge, på besök och hjälpte till så mycket de kunde. Det visade sig att vi inte visste hur många släktingar vi hade.

Det var tydligt från hans ögon att min elev hade mycket att berätta. Men jag avbröt för att få andras tankar och sa: "Håller du med vad din vän sa?" Jag frågade. Alla elever höll med. De stöttade också sina vänner genom att lista liknande exempel. Under tiden räckte en annan elev upp sin hand och började tala. Det han sa var kort men meningsfullt:

– Våra lärare brukade prata med oss om vikten av hjälp, solidaritet, vänskap och broderskap i flera år, men det var ett skämt för oss. Men nu förstår vi att en olycka är värd tusen råd.

Just då ringde klassens slutklocka igen. Jag kanske inte kunde studera; men jag hade lärt mig mer än tillräckligt. Hur många vinster passar in i tiden som jag såg som förlorad. Jag gick ner för trappan och, även om det var kallt, begav jag mig mot trädgården. Efter att ha gått lite längre i trädgården tittade jag tillbaka på en skola och Mehmetçik Tent City, som anlades intill skolan. Hjälppaket framför tältstaden

158

UTBILDNING-EN-DU

höll på att delas ut. I trädgården lekte barn, vars ansikten var brända av frosten och vars ögon var röda av rädsla. Vädret var kallt och det snöade i Bolu.

159

FINAL MAHNI från Candlelight

MINNESMÄRKNINGAR FRÅN EN LAGSMÅLÄRARE

Fatim ESER

Året var 1962, jag föddes i Gonen-distriktet i Isparta. Jag studerade första, andra och tredje klasserna i grundskolan i det här länet, som är min fars hemstad. Jag studerade fjärde klass i Isparta Fevzi Paşa Primary School. När vi kom till femte klass byggde vi ett hus i byn Burdur Kışla och flyttade dit. Jag studerade på barackens grundskola i femte klass. Det fanns inget vatten i husen. Vi brukade bära vatten från en avlägsen fontän. Det var för långt från vårt hus till skolan. Varje morgon innan jag kom till skolan kom jag till en gammal mormors hus som bodde bredvid skolan, fyllde på vattnet från fontänen och tog kannorna hem till henne. Han klappade mig på axeln och sa "Jag hoppas att min dotter blir lärare" och bad om välsignelser. Han brukade stoppa russin och bovete i min ficka. Jag skulle bli väldigt glad. Jag hade bara ett problem. Min lärare i femte klass; Han var både rektor och lärare i femte klass.

Jag kunde inte komma överens med min lärare. Han gillade aldrig mig, jag var den hårdaste i klassen. Den som löser problemet frågar han; han sa att han skulle skicka henne på lunch; Jag skulle ha löst det direkt. Han skulle straffa mig med hela klassen och inte skicka mig på lunch. Det var de sista dagarna i skolan; Vi testades i alla klasser. Jag blev bra i alla klasser. Läraren sa till alla oss som ska gå i mellanstadiet när skolan är slut. Tre personer i klassen, inklusive jag, räckte upp händerna. Min lärare sa till mig, lägg ner fingret, du kan inte läsa. Jag var väldigt upprörd. Jag höjde fingret och sa: "Jag ska läsa, jag kommer att framträda inför dig som lärare". En äldre vän till oss som heter Suat, som studerade i vår klass, reste sig.

160

UTBILDNING-EN-DU

Han sa: "Om min lärare läser, kommer den här vännen till oss att läsa det." Det fick mig väldigt känslomässigt. Vår lärare sa att han inte kunde klara den klassen. Min vän Suat sa: ”Om han inte klarade klassen skulle jag krossa alla fönster på den här skolan efter att jag tagit studenten. Om du är chef måste du få det att hända, sa han. Efter dessa ord tog han examen från femte klass. Kanske hade min lärare problem, jag vet inte, han speglade problemet hemma i skolan. Eftersom det inte finns någon gymnasieskola i den här byn, flyttade vi till Gönen-distriktet i Isparta, min fars hemstad. Jag läste första och andra året på mellanstadiet och gick vidare till tredje året. Den sommaren kom en gäst från Burdur hem till oss. Han sa till min mamma att det är tjänarexamen i Burdur, sök dit, kanske vinner du. Min mamma och pappa kom till Burdur, min mamma hade klarat provet. Liksom jag var mamma målmedveten och gick in på flickgymnasiet som piga. Vi fick flytta till Burdur igen. Tredje året på gymnasiet gick vi in på ett yrkesgymnasium för flickor. I slutet av gymnasiet öppnades provet. Alla tog sjuksköterskeprovet, men det gjorde inte jag. För jag gillade inte sjuksköterskeyrket. Min enda önskan var att bli lärare. Jag var en hårt arbetande student, jag kunde tjäna omvårdnad, men jag kunde inte. Mellanstadiet var över nu. Jag satt och pratade med min mamma. Under samtalet sa min mamma: ”Dotter, vi var nio syskon. Jag var yngst. Mina äldre systrar och bröder dog av sjukdom, vi förblev två bröder.

Jag blev väldigt upprörd över att min pappa inte lärde oss. Jag gick bara i grundskolan, men jag hade en ukde inom mig. Jag brukade gå till dessa skolor och titta utifrån, men Gud gav mig dessa. Jag jobbar för det här i skolan”, sa hon och jag skrev in mig på barnutvecklingsavdelningen på flickgymnasiet. Det var läraren som läste detta avsnitt. Året jag tog examen togs vår rätt att undervisa ifrån oss. Jag gifte mig det året. Jag bodde hemma i tre år och fick en son. Han har precis fyllt två år. En dag skulle jag ut ur huset för att sitta hemma hos en kompis. En inskription hängde på dörren till Utbildningsdirektoratet. Jag läste den och det var en tjänstemannaexamen. Jag sökte och klarade provet.

161

FINAL MAHNI från Candlelight

Nu har jag tagit första steget in i undervisningen. De distribuerade oss till skolor i tjugofem dagar och hade praktik där. Min praktik var på Sakarya Primary School. Det fanns en lärare där, en storebror som jag kände. Han tog mig i armen och tog mig till lärarrummet för te. Jag satt vid bordet och det var min lågstadielärare som satt mitt emot mig. Jag blev förvånad, jag tittade på hans ansikte, han kanske kände mig, men han kunde inte." "Märare, känner du igen mig?" sa jag, han tittade på mig och sa "nej". Jag sa titta på mina ögon så vet du, men han kunde fortfarande inte känna igen mig. ”Jag är din elev från Kışla Primary School. Fatime, din elev som du sa att inte kan läsa... Jag läste, jag kom före dig som lärare.” sa jag och hon grät mycket. På den tiden hade jag mycket problem hemma, sa min dotter, och hon var väldigt upprörd.

Min mamma, pappa och jag var i samma rum så jag kunde läsa. När de sov stängde jag av elen och studerade med det elektriska ljuset som kom utifrån. Jag studerade med stora svårigheter och utnämndes till Burdur Bucak District Cumhuriyet Primary School. Den gamla mormors böner besvarades. Som dagislärare började jag min första lärarkarriär den 23 november 1984. Dagen efter var det lärares dag, jag blev känslosam och grät. Jag bad att Gud skulle göra honom värdig detta heliga yrke. Rektorn tog mig till min klass. Han sa: "Du kommer att gå in i klassrummet med den här läraren tills din praktikplats har tagits bort." Nuray-läraren och jag gick klassen tillsammans. Nuray lärare hade en dotter som hette Tülay. Rummet låg i vårt klassrum. När hon kom hem ställde Tülay en fråga till sin mamma, vad gör det här, och hennes mamma sa: "Jag är trött, jag är trött, gå bort." En dag när vi hade ett möte i skolan knackade det på dörren och Tülay kom in. Chefen sa, min dotter är på ett möte nu, kom senare. Tülay sa: 'Jag kom för att ställa en fråga till dig. Fråga chefen, sa han. Min rektor, min mamma är lång, och även om min lärare är lite kort så kan hon allt. Min mamma var lång, men när jag ställde frågor som hon inte visste sa hon ta henne ut ur klassrummet. Vår chef skrattade och sa ok. från den dagen

162

UTBILDNING-EN-DU

Då var jag ensam i klassrummet. April var en. Vi var middagsgruppen. En lärarvän, Salih, från morgongruppen, satte tvål på vår anteckningsbok i klassrummet. Jag köpte anteckningsboken för att skriva, jag skrev på den med en penna, pennan skrev inte. Jag gick till lärarrummet. När kompisen i rummet sa att morgongruppen tvålade in vår anteckningsbok blev jag förvånad då, jag har aldrig stött på ett sådant skämt "Vem gjorde det?" Jag frågade. Salih-läraren sa: "Jag gjorde det." sa. Jag sa att jag tar ut det på dig. Han sa att ingen kan skämta med mig. Det var maj och morgongruppen skulle ut på resa. De lade sina väskor nära trädet. Jag följde också med. Salih-läraren och andra lärarkompisar väntade på att bilen skulle komma till lärarrummet. Jag tog genast hans väska och den innehöll en kastrull. Jag tog med den till skolans kök. Jag tömde krukan, lade den i påsen och lämnade den under trädet. Bilen kom och de åkte på picknick. Jag ringde rektorn och sa att jag tömde Salih lärarens fyllning i köket, chefen skrattade och tog direkt efterrätt och kom och vi åt alla uppstoppade lärare och rektor. När läraren Salih kom till picknicken sa vännerna att jag hade med mig en fyllning, man kan äta fingrarna och de såg att grytan var tom. Picknickretur "Vem gjorde det här skämtet?" sa. Chefen sa: "Jag gjorde det." sa han och vi skrattade. Han skämtade aldrig mer med eftermiddagsgruppen. Jag ställde frågor till barnen, jag sa vad kommer du att bli när du blir stor. Jag hade en handikappad kvinnlig student. Han sa att jag ska bli hästvagnsförare, jag blev förvånad. Min lärare frågade om det fanns någon vagntjej, jag kunde inte svara. Jag hade också en manlig student. Hans far var lastbilschaufför. Han brukade åka till Iran på en expedition till Irak. Han kunde inte återvända hem förrän en månad. På morgonen kom pojken till skolan. Min pappa kommer hem på kvällen, han saknade mig mycket, eller hur? frågade. Jag sa naturligtvis min son. Pojken såg fram emot kvällen. Det var kväll, när det ringde på dörren, mamman och barnet öppnade dörren, och de var mycket glada över att se sin pappa. Fadern kramade först sin mamma och sedan barnet,

163

FINAL MAHNI från Candlelight

cuk är mycket förbittrad över den här situationen. Han såg väldigt ledsen ut när han kom till skolan på morgonen. Jag frågade vad som hände son, kom inte din pappa hem? ”Min lärare, min far saknade mig inte särskilt mycket; Han saknade min mamma mer, han kramade henne först.” Jag blev väldigt förvånad och skrattade.

Det är så trevligt att leva med barn; precis som barn är som en oöppnad rosenknopp. De är renhjärtade. När jag går till skolan de dagar jag är orolig hemma glömmer jag alla mina besvär. Jag tycker om att leka med barn. En ny dagislärare kom till vår skola. Det hade gått tre månader, han var den nya läraren på vår skola. De belönade omedelbart denna nya lärare med en månadslön. En hel vecka hade gått; Jag vet inte vem som klagade till Utbildningsdirektoratet, en dag undervisar jag i klassrummet. Fem män gick in. "Här, vem är du - är du studentförälder?" Jag sa "nej" sa de. "Vill du ge mig dina planer?" sa de, så jag visade mina planer. De sa: "Hur länge har du varit lärare här", och jag sa: "Jag har varit lärare i sex år." Den andra läraren sa hur många år en lärare, jag sa tre månader. Eftersom jag har talang för att måla gjorde jag själv alla tavlor till klassen. De sa: "Vem ritade dessa tavlor så vackert?" Jag sa "jag är" och de lämnade klassrummet, en vecka senare fick de min väns pris och gav mig ett uppskattningsbevis. Min undervisning var full. Den 26 december 1987, klockan 16:30, anlade vårdgivaren en brand i mitt hus, och jag förlorade min åtta månader gamla son och alla mina tillhörigheter i branden, men undervisning var ett heligt yrke. Må Allah inte visa barnets smärta för någon. Om jag hörde ljudet av en brandkår, en ambulans, skulle jag vakna på natten. Mitt brinnande hus låg bredvid skolan. Vaktmästaren satt mitt emot skolan. Vi hade en Dinar justitieminister. När mitt hus brann ner köpte min fru ett nytt hus och vår justitieminister städade fönster och golv, och min fru blev mycket förvånad över att se detta. Hans fru var lärare med mig. När jag återhämtade mig lite gick vi hem till honom för att säga tack. Han sa till mig: "Så ärlig, så mycket

164

UTBILDNING-EN-DU

Min fru och jag hjälpte till för att du är hårt arbetande och har ett så gott hjärta.” Det gjorde mig väldigt stolt. Ett år gick efter att mitt hus brann ner och jag fick en son. När jag var ett halvår lämnade jag mitt barn hos min mamma och började studera på universitetet. Vi tränade ansikte mot ansikte på sommaren och en bokbaserad träning på vintern. Jag hade precis börjat på universitetet. Jag både undervisade och kramade mitt barn på ryggen när jag kom hem och läste till klockan två på natten. Jag brukade gå till skolan på morgonen. Jag var tvungen att jobba hårt och sluta skolan så fort som möjligt. Universitetet gick väldigt bra. Jag studerade vid Gazi University, Institutionen för barns utveckling. Eftersom jag älskar att måla som valbar kurs valde jag målarkursen. Jag klarade det framgångsrikt på två år. Två år senare började lärarkompisen bredvid mig. Jag sa till honom, "Välj bilden så hjälper jag dig". Vår konstlärare, Ms. Oya, brukade säga till mig, gendarmen, hur vackert du målar. Två år senare målade jag en tavla åt min vän och hon visade den för Oya, som sa: "Den här tavlan är inte din, jag hade en gendarm, det är hennes målning." sa. Jag blev förvånad. Det är omöjligt för en lärare att inse detta. Vi hade också en musiklärare. Han brukade undervisa i flöjt i vår musikklass. Vi hade systrar som var en årskurs äldre än oss, vi bodde i sovsalen. Om du inte kunde spela flöjt skulle de slå oss i din mun och säga att flöjten skulle gå upp till halsen på dig, och de skulle skrämma oss.Nu var det sista dagen och det var min tur. Jag spelade flöjt väldigt bra. När läraren kom fram till mig blev jag rädd och min hand började darra, jag kunde inte spela, han gav mig trettio. Jag sa okej, jag ska stanna i klassen nu. Jag skrev en dikt i två strofer just där. Alla slutade och vi var på väg ut. Jag sa att min lärare inte är dig värdig, men jag skrev två poesistrofer till dig. Han var fiollärare. När han läste dikten "Jag önskar att jag vore en stönande fiol i din hand" tyckte han mycket om den. Så universitetet tog slut, jag gick tillbaka till min skola. Nu, efter att skolan är slut, är mitt uppdrag till Burdur. Jag började arbeta på Bahçelievler Primary School, kom in på rektorns kontor och blev anvisad här.

165

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag sa att jag är död. Han sa att gå och se din klass. Jag gick till min klass för att se den också. Det fanns inget annat än 20 stolar och två bord. Trettio elever hade anmält sig, så jag gick till rektorns kontor. Rektor, vi har trettio skivor, tjugo stolar, jag sa antingen köp en stol till oss eller ha matta för halva klassen. Chefen gjorde mattan halvvägs upp. Min lärare sa att det är trettio elever, men hälften av dem hoppar av skolan. Han sa att det skulle vara ner till femton barn. Tio dagar senare blev pojken trettiofem elever. Tio dagar senare hade jag fyrtio elever. Varje dag på natten förbereder jag fyrtio aktiviteter hemma, jag går till min klass redo på morgonen. Vår chef kom in utan att knacka på dörren och tittade på mina rörelser. Vi jobbade tillsammans i fyra månader. Mitt hus låg långt från skolan. Jag skulle till skolan med två bussar. Det var väldigt svårt för mig med mina två söner, så jag bytte plats med en kompis. Från och med nu blev jag tilldelad Yahya Kemal Beyatlı Primary School från den här skolan. Även om min chef i Bahçeliev var väldigt strikt, kallade han mig till sitt rum den sista dagen. Min lärare sa snälla gå inte från vår skola. Jag gillade inte ditt utseende första dagen du kom, men gå nu inte, jag belönar dig med lön, sa han; men jag accepterade inte. Han sa till mig att trettio elever skulle skrivas in varje år, det skulle minska till femton elever, man kom och det var fyrtio elever. Det gjorde mig väldigt stolt, men det var väldigt svårt för mig. Hade jag inte fått mina barn hade jag inte flyttat, jag var tvungen. Under min lärarkarriär hade jag inte mindre än tjugofem elever. När jag kom till Yahya Kemal hade jag tio elever. Jag var frustrerad men det fanns inget jag kunde göra. Det var en skola vid sidan av, och befolkningen var liten. Det året jobbade jag motvilligt i fyra månader. Under mitt andra år hade jag tjugotvå elever. Miljön hade tagit deras barn till skolan eftersom den nya läraren hade kommit. Läkarskolan kom till Bahçelievler Primary School för undersökning. Hon hade en liten dotter, hon tog med den till min klass. "Jag hämtar min dotter om en timme", sa han. Undersökningen är över, läkaren kom till klassen: Kom igen tjejen, vi går hem, sa han. Barnet började gråta. Han var ett år yngre än mina elever, och vi var tvungna att skriva in honom. Förresten, när min tid kom ut skickade han pojken.

166

UTBILDNING-EN-DU

men pojken ville inte ha skolan. Ett år senare flyttade de till lärarbostäderna bredvid Yahya Kemal Beyatlı Primary School. En dag kom läkaren för att skriva in pojken i skolan. Jag satt i lärarrummet. Han sa till rektorn: Jag ska träffa din dagislärare först, och sedan ska jag registrera honom. Rektorn ringde mig. Läkaren sa, OK, registrera läraren jag letar efter. Hon skrev in sitt barn på dagis. Eftersom mitt hus ligger långt från skolan åt jag lunch i skolan. En dag kom läkaren och hans fru till klassen för att bjuda mig på lunch. Dottern började springa när hon såg sina föräldrar. Dotter, spring, du kommer att falla, sa jag i det ögonblicket, pojken föll när han sprang. Hans panna splittrades när han träffade bordskanten. Jag svimmade när jag såg blodet rinna från barnet. Lärarna tog pojken till sjukhuset, de trodde att han hade en spalt. De gjorde ett förband som inte var kluvet och skickade det. Läkaren försökte nyktra mig. Första gången detta har hänt mig. Läkaren sa till mig: Blodet som kommer att rinna stannar inte i venen, oroa dig inte. Min rektor på min nya skola belönade mig med en lön. Alla lärare sa: Du fick välförtjänt det här priset, lycka till. Jag var ny i skolan: "Mina vänner är fientliga mot mig, jag borde inte få det här priset." sa jag till chefen. Han sa: "Nej, du fick välförtjänt den här utmärkelsen."

När jag först satte min fot i Yahya Kemal Beyatlı Primary School fanns det enorma bord och stora stolar. Jag gick till rektorns kontor och öppnade den här frågan. Chefen var mycket nöjd. Bord och stolar byttes efter barnens höjd. Detta på grund av de innovationer jag har gjort och jag organiserar skolans resor. Jag ordnar pjäserna som ska göras i skolan. Vi började marknadsföra namnet på den här skolan genom att samarbeta med vänner. Jag jobbar verkligen helhjärtat och gör allt jag kan. Det är därför vår rektor och alla lärare på vår skola kallar mig "mamma". Nu är mina sista år tjugotvå år av undervisning.

167

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag går i pension i år, om Gud vill. Jag ska köpa ett hus att lägga huvudet i med mina pensionspengar. Jag skulle inte vilja sluta mitt lärarjobb, jag är fortfarande inte arg på ett av mina barn. Jag är fortfarande en leende, hårt arbetande lärare som älskar barn och aldrig skadar dem. Jag tillbringade tretton år i den här skolan. Jag har inte gjort någon av mina vänner upprörd, och jag tror att alla lärare kommer att gå nöjda med mig. Livet tar slut, men minnen gör det inte. Vänliga Hälsningar…

168

UTBILDNING-EN-DU

VID SOLNEDGÅNGEN

Ramadan GUNHAN

Jag började arbeta i Orhaneli. Andra veckan i mars gav de mig en gren av förstaårsstudenterna. Jag hade fyrtioåtta elever och jag försökte lära känna dem. Hüseyin Bey, läraren före mig, hade gått i pension. Det fanns bara två elever som kunde gå igenom läskunnighet. Mitt jobb var väldigt svårt, men jag var bestämd. För första gången arbetade jag mycket flitigt med kraften att arbeta på samma plats med min fru. Jag håller möten med elevernas föräldrar de dagar då Orhaneli är söndag (tisdag). Jag samlade information. Jag hade inte hållit någon bolagsstämma. Jag kollade på läxorna jag gav dagen innan. Jag hade en blond student som hette "Mesut". Jag blev lite förolämpad när jag såg att han inte gjorde läxor. Honom:

– Son, mamma och pappa, har du läxor eller inte? frågar de inte? Jag sade. Mesut började plötsligt gråta. Jag höll inte käften heller. Efter en stund blev jag lugn och gick och satte mig bredvid honom. Han sa då till mig:

"Min lärare, min far hamnade under traktorn på sommaren och dog," sa han. Jag har blivit blåst ur mitt sinne. Jag är verkligen ledsen. Jag älskade Mesut. Oroa dig inte, jag tröstade dig med att jag ska coacha dig. Mesut påminde mig om en saknad del av mig. Du blir inte lärare genom att gå in i klassrummet. Där insåg jag att det skulle vara bra att lära känna barnen ännu bättre.

Dagen efter förberedde jag en föräldramötesbok. Vem jag än träffade skrev jag ner deras drag i den här anteckningsboken. Jag hade bara en elev kvar, vars förälder inte kom. De som bär storlek femton glasögon som botten på en burk framtill, men ändå inte kan se som de vill, lär sig.

169

FINAL MAHNI från Candlelight

Jims pappa eller mamma hade inte kommit. För att jag skulle lära känna dem var jag naturligtvis tvungen att åtminstone se dem på jobbet. Jag frågade Muharrem var de bodde och vad hans far gjorde. Jag fick all information. De bodde dock i PTT-boendet tvåhundra meter ovanför skolan. Hans pappa arbetade också i räddningstjänsten på PTT.

I måndags, i slutet av skolan, gick vi till PTT med barnet. Hans far måste ha sett oss. kom i vägen för oss.

- Vad hände Muharrem, gjorde du något fel? sa. Jag sa: - Nej sir, Muharrem mår bra, ett fogligt barn,

Jag sade. Sen träffades vi. Vi gick till teträdgården och satt en stund. När jag sa att jag är från Büvukorhan blev han väldigt lättad. Han var också från Durhasan Village i distriktet. Han deltog i Cypernkriget. Han har även ett veterancertifikat. Han var trettiosju. Men hennes hår var vitskrivet. Någon gång:

"Hodja, dessa barns bekymmer har gjort mig gammal", sa han. Jag frågade honom hur många barn han hade. Han började förklara:

-Jag tappade lite balans när jag kom tillbaka från armén. Det är inte lätt, de flesta av mina vänner med mig var martyrer. Den som frågade, de gav inte. Han gick till min mosters styrka. Han hade också en sjutton-åtta-åttaårig dotter. De engagerade oss. Vi är gifta. Vi såg inte mycket hos de två första barnen. Muhar-rem föddes bakifrån. Firdevs efter honom. Båda kan inte ens se framför sig. De kunde inte fixa sina pupiller på ett ställe. Glasögonen fungerade inte. Vi tog honom till både anstaltsläkare och privata läkare. Men denna situation är mycket svår att fixa. Det berodde på släktskapsäktenskap. "Vad ska vi göra, det här är vårt öde", sa han. Jag med:

Jag sa: ”De är vid sina sinnen, tack för det.” Du har rätt, Hodja, det finns värre än oss. Vad på sjukhus

"Jag såg dem", sa han. Vi sa att vi kunde hjälpa varandra i allt och gick.

170

UTBILDNING-EN-DU

En dag var jag i tjänst i skolan. Muharrems lärare förra året, som lämnade Muharrem i klassrummet. Han kom till mig och visade Muharrem cigarettpaketet på två meters avstånd. Det spelade ingen roll. Han berättade vad som hände när han kom närmare. Sedan vände han sig mot mig:

"Lär det här barnet att läsa och skriva, jag skär av mina handleder", sa han. Jag var chockad. Jag tog dem som exempel eftersom de var äldre än mig. Av respekt svarade jag inte ens. 0 gick i sin klass. Majoriteten av klassen läste nu. Muharrem var den första att svara på en fråga som krävde mental bearbetning i en matteklass. Jag litade på hans intelligens och uthållighet. Muharram var alltid i mina tankar. För även den helt blinda i mig kan läras läsa, det måste finnas en väg runt detta. På väg till skolan i måndags såg jag Muharrem och hans pappa vänta på mig. God morgon, sa jag när jag gick fram till dem.

God morgon, sa de. Hans far var väldigt upprymd. De hade något att berätta för mig. Till Muharrem:

-Gå älskling, jag ska prata med din pappa lite, vi ses i skolan. Jag sade. Medan Muharrem gick mot skolan med tunga steg:

Kom igen, jag lyssnar på dig. Jag sade. Han började berätta: -Efter solnedgången på fredagen sa han skymning-

Vi satt på balkongen då. Muharrem och hans bror var också där. Han sa att han kunde se skolans flagga från balkongen. Jag trodde inte på det först. Jag frågade riktningen på halvmånen. Han fattade rätt. Jag kunde inte sova den natten på grund av min glädje. Dagen efter frågade jag om dig hemma hos läraren och de sa att du gick till Büyükorhan. Jag med:

Jag sa att det här är mycket goda nyheter. Så solljuset påverkade dessa barn negativt, det svaga ljuset skulle trösta dessa barn. Så fort jag kom till skolan satte jag Muharrem i bakre hörnet.

Jag täckte kanterna med kartong. brun kartong till honom

171

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag förberedde nya verk med en svart tuschpenna på. Nu var Muharrem och jag båda lättade. Detta var den femte arbetsdagen. Jag kom till skolan tidigt. Vi tittade på eleverna som gick förbi fönstret med Muharrems lärare förra året. Ett lätt regn ösregnade också. Muharrem kom också snabbt mot skolan. Ingen av oss kunde se honom. Helt plötsligt försvann Muharrem. Vi hoppade ut båda två. Det visar sig att Muharrem ramlade ner i hålet när han inte kunde se hålet som Tedaş grävde i natt. Jag sträckte ut min hand:

Muharram, sa jag håll min hand. Han kände igen mig på min röst.– De borrade den här platsen, sa min lärare. De grävde Muharrem, de grävde, sa jag. Från Pit Mu-

Vi tog ut harremen. Även glasögonen var skadade. Det var lite lerigt. Eftersom huset ligger nära skickade vi hem det direkt. Han kom en timme senare. Återigen förespråkade hans tidigare lärare samma åsikt. Han sa till mig:

-Det är svårt, lärare. Den här pojken kan inte ens se framåt. Jag sa: – Nasip lärare, låt oss göra vårt bästa. vårt samvete

slappna av, det får tiden utvisa så fort han får reda på det. Jag sade. En månad kvar till skolans slut. Muharram nu

Han började läsa, om än långsamt. Hans pappa och jag var båda väldigt glada. Förtroende kom till Muharrem. Han var ganska entusiastisk. Han skulle inte ens lägga sig. En annan dag var läraren från förra året i tjänst. Entréklockan hade ringt. Jag såg att läraren var i början av Muharram. Honom:

-Adjö, lärare! Betedde sig Muharrem illa? Jag sa.-Nej, sir. Jag gratulerar dig. "Du skämde ut mig", sa han.

Jag pratade stort. "Jag bröt din beslutsamhet också," sa han. Jag höll dina händer:

-Du piskade mig, sir. Du fick mig att leta. Det är inte att svära vid dessa händer, dessa kritahållande händer. dessa händer

172

UTBILDNING-EN-DU

Men puss, sa jag. Och jag kysste. Oda kramade mig och nu är vi goda vänner. Självklart gick 0 i pension. Jag jobbar fortfarande. Han tog examen från Orhaneli Multi-Program High School i Muharrem. Nu arbetar han i kraftverket i en textilfabrik i Bursa. Utan att använda en guide. Hon ska gifta sig snart. Vi är redan inbjudna till bröllopet.

173

FINAL MAHNI från Candlelight

Mujdat ERDOGAN

HISTORIEN OM EN PENNA

Vi hade bestämt oss för att ge ut en skoltidning. I linje med detta beslut som vi tog efter långa samråd började vi omedelbart arbeta, och vi var alla överens om att alla våra elever och lärare skulle spendera mycket övertid för denna övning, som vi tyckte var en idealisk social aktivitet för våra elever, eftersom vi är en byskola med begränsade faciliteter. För det första; Eftersom vi inte hade tillräckligt med och hälsosamt material för att föregå med gott exempel, skulle teoretisk kunskap om hur en skoltidning ska vara inte ge tillfredsställande fördelar för våra elever, eftersom den hade ett mycket annat format än en väggtidning.

Ur denna synvinkel, för det första numret, kommer arbetet från våra skollärare att vara en viktig källa och vi kommer att kunna producera sidor med stöd från våra elever i andra nummer, som vi trodde skulle publiceras kvartalsvis efter en Vi började med att granska fotoarkivet på vår skola, som har en fyrtiofemårig historia. Det var bäst att ägna en viktig plats åt de första i vår skola i första numret av vår tidning, som kommer att vara upplagd på tolv sidor. Vi försökte nå våra uppskattade lärare, utbildningsdoyens, i de svarta och vita rutorna med datumen noggrant skrivna i det nedre högra hörnet, i hopp om att de fortfarande lever.

174

UTBILDNING-EN-DU

Vilken slump, den första läraren vi kunde nå som ett resultat av vår forskning var Reşit İLHAN, som arbetade i vår by mellan femtioåtta år och sjuttiotvå år när vår skola grundades och fortfarande är bosatt i vårt distrikt. Jag var så uppspelt. Jag sa till mina vänner att jag verkligen ville träffa honom och sa att den här intervjun var väldigt viktig för mig. Vår tidnings beslutsnämnd, som gärna accepterade min begäran, försummade inte att motivera mig (tack) genom att säga att den mest lämpade personen för denna uppgift skulle vara en chefredaktör.

Min Reşit-lärare, som ödmjukt mötte min begäran om möte, visade samma tillfredsställelse och bad mig bestämma mötestiden hemma hos läraren i vårt distrikt en dag senare.

Vi var där precis i tid. Nu stod jag ansikte mot ansikte med en veteran. Jag säger doyen; för enligt min mening är det lärarna som tagit examen från ”Village Institutes”, som är grunden för dagens pedagogiska fakulteter, som förtjänar detta ord, som är mycket svårt att få som titel. Ingen annan titel kunde tilldelas dessa pedagoger, som hade en viktig plats i att öka läskunnigheten på femtiotalet, som inte ens var tio procent, och i accelerationen av vårt land i alla aspekter under de första åren av Republiken Turkiet , som uppstod efter krigen där en stor hjärnkraft gick förlorad.

Efter en kort bekantskaps- och välmående meningar förklarade jag anledningen till att jag störde dem genom att uttrycka mitt nuvarande tillstånd, nämligen vår skoltidning, med stor entusiasm och spänning. Leendet på hans läppar när vi träffades första gången var ännu större. Samtidigt som han uttryckte sina gratulationer, framförde han också sin tacksamhet för att han blev ihågkommen.

Jag var lärare i fyra år och jag och jag hittar mycket att klaga på även under dagens tekniska förhållanden.

175

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag undrade över deras egen period, nämligen femtiotalets förhållanden, då stora negativiteter och total frånvaro upplevdes, till skillnad från lärare som jag. Jag ville lyssna på historien om denna period, som jag satte som huvudramen för intervjun, från ett levande vittne och föra den till våra sidor. Jag frågade och han svarade långt. Han hade uppenbarligen mycket att berätta. Hans varje mening berättade så många saker som satt djupa spår i mitt sinne att de minnen jag lyssnade på med alla hans öron kastade ljus över hur ett land skapades ur ingenting. Någonstans i samtalet; Han berättade en liten anekdot om sina upplevelser för sig själv och Ahmet, som kommer att bli en av de oförglömliga händelserna för mig. Efter det omättliga samtalet vi avslutade med hopp om att träffas ännu en gång, jag levde det nästan igen.

som följer; Under några dagar sa mina elever: ”Märare, min penna.

försvann." Jag hörde klagomålen, men från de lektioner och fritidsaktiviteter vi genomförde i ett intensivt tempo, tänkte jag: "Barnet är här..." Jag förmedlade det. Även om det inte var ute var det oundvikligt att en penna som tappades på trägolvet i vårt klassrum skulle hitta en lämplig öppning att försvinna in i, och det var ett faktum att jag hade viktigare saker att göra än att leta efter en penna. Däremot började förebråelserna i fråga öka så mycket att två eller tre elever som kom in i klassen efter varje raster, sa i en tårfylld ton: ”Lärare, jag fick det precis. Min penna är förlorad igen." och så småningom sa en av mina elever: "Märare, min penna blev också stulen." Den tunga anklagelsen han gjorde med domen fick mig att tänka på träsulorna som den enda boven i frågan om dessa förlorade pennor. Det gör ont i hjärtat att tänka på det - men i min rosenträdgård finns det en person som gör handlingen att lära -

176

UTBILDNING-EN-DU

Kan det finnas ett dolt ämne som kan utföra handlingen att stjäla tillsammans med flera ämnen? Blixten blixtrade i min hjärna. Så fort lektionen vi undervisade var klar var jag djupt i tankarna, mitt sinne svämmade över av frågor som är svåra att besvara som en misstänkt i en förhörsstol. Allt som dessa barn, som jag varit tillsammans med i 4 år och som bara är tio eller elva, gjorde kunde väl anses tillåtet, förlåtet, rättat; Men på vilken nivå kan framgången för en lärare vars elev var en tjuv utvärderas? Ett ögonblick kunde jag inte låta bli att tänka att det var jag som stal pennorna!

Någonstans i dessa kvävande fantasier, "Klassen är över, pojkar. Du kan gå ut." Jag minns att jag sa att; men det var så jag kom till sans. En femton minuters lektionsrast kunde ge mig en andningspaus, och jag kunde komma på lösningar för att lösa detta problem, som inte längre har underskattats. Det var vad jag gjorde. Efter att barnen sprungit till sina oavslutade lekar i trädgården med ett högt ljud, drog jag dörren till klassrummet och gick upp på taket på skolan, som hade ett trätak och ett golv. Jag var medveten om att det fanns flera lämpliga öppningar i den övre delen av klassrummet, tack vare min förtrogenhet med strukturen under uppförandet av vår byggnad, som vi färdigställde för hand i hand med alla byborna, och det "droppande taket" , den största grinden av regniga dagar. Jag började vänta efter att jag hittat en tillräcklig observationsplats som dominerar hela klassen från taket där jag kom ut utan att bli sedd av någon. Jag var inte en giftspetsare. Precis som jag inte var en dömd som försökte bli rättfärdig, var jag inte en domare för att döma de skyldiga! Jag var bara en väldigt ledsen lärare vars elev var en tjuv i trätaket!

Sedan såg jag att klassrumsdörren sakta öppnades. Mitt hjärta slog lika snabbt som den som öppnade dörren. Han lurade omkring, nästan på tå mot de bakre raderna. Några vanliga snabba grepp

177

FINAL MAHNI från Candlelight

Han lämnade tyst klassrummet medan han tog pennorna och kastade dem i en öppning på baksidan av klassrummet.

22 Ahmet... Ahmet var en av de mest populära, framgångsrika och tystaste eleverna i klassen. Hans framgång berodde på att han var mycket intelligent, men hans tystnad berodde på hans familjesituation. Han var det tredje barnet i en fattig familj. Han hade en pappa som jobbade hårt på några säsongsjobb, mest under sommaren, och en mamma som jag aldrig sett och tre syskon. Han är det tredje av fyra barn till en av de många familjer i fattigdom i mitt vackra land, som gick in i det andra frihetskriget under dessa första år av republiken, med olika svårigheter. Vi levde i en tid då att köpa en penna, inte en lärobok eller en anteckningsbok, kunde kosta en familj några tuggor, förutom barnen i rika familjer, en anteckningsbok gjord av halmpapper med gula blad, vars sista sidor var oanvänd, var tre eller fyra år gamla jämfört med de gamla. Några utslitna läroböcker och en enda penna som knappt fick plats i handflatan var ovärderliga välsignelser för en fattig elev. Om du har ett lätt lappat förkläde som du kan ha på det och en sko som tål vatten länge i regnigt väder, säg det inte med nöje.

Det fanns också elever i min klass som kunde anses vara misslyckade när det gäller inlärning, men nästan ingen av dem hade ett skräp som hade tappat sitt penndrag för länge sedan, vilket hjälptes av en träbit som fästes på toppen med en tejpa så att den kunde sitta på handflatan och hållas fast av sina små fingrar. Jag märkte tills för några veckor sedan; men jag kunde inte ersätta denna lama penna med en ny, jag vet inte om det berodde på min framförhållning. Hur det än är så var Ahmets inte ett rättvist beteende; men min son hade ingen tanke på att stjäla sina vänners pennor, som han straffade genom att finna rättfärdiganden för sig själv med ett barns sinne. Kanske var detta Ahmets första reaktion på livet! Kanske inte utanför, men alla i klassen

178

UTBILDNING-EN-DU

ska ha lika rättigheter. Alla ska åtminstone ha en fin penna eller så ska ingen ha en halt penna med tejpskiva!

Den här gången kom jag ner från vinden där jag kom ut ledsen och nervös, ledsen och gråtande. Det fanns ingen tjuv i min klass, jag var ganska lättad, men det fanns en olycklig person i min klass under en lång tid, som jag hoppade över.

Redan innan jag gick in genom dörren kunde jag höra de högljudda klagomålen från mina elever, vars pennor hade drabbats av samma öde som några av deras andra vänner. När jag gick in på ett bekant sätt spred sig samma klagomål till mig, i en skäll ton: ”Samma sak igen? Dina stygga jävlar! Du springer in och ut ur klassrummet för det mesta! Naturligtvis, i denna turbulens tar raderna också sin del av dina huvudstupa kollisioner. Dina pennor kan falla till marken och falla genom träöppningarna! Låt oss ta en titt på det! Du kanske har tappat eller till och med stulit pennor i klassrummet.” sa jag. Jag tog en blick och började röra mig mot den uppenbara öppningen som jag märkte tack vare Ahmet, när Ayşe också kom till min plats och lade märke till pennorna som sågs genom öppningen. "Lärarpennor!" grät hon, av glädje och spänning. Alla hans vänner svärmade över honom. Det är ett nummer som jag inte kan glömma under hela mitt liv; den dagen drog vi fram "tjugosju" pennor från öppningen. Det fanns en stor skuldkänsla i Ahmets ansikte, som han försökte dölja, när jag stod ansikte mot ansikte med inläggen som "Det var mitt, det var ditt".

När det var dags att skingras efter den turkiska lektionen, där vi studerade med rättmätig glädje hos de barn som fick sina pennor, var Ahmet den snabbaste av eleverna. Han verkade vilja fly från denna brottsplats så snart som möjligt. "God kväll grabbar. Du kan avsluta. Ahmet, stanna ett tag, son." Jag sade. Ahmet, som inte kunde ta sig ur sitt skrivbord bland barnen som sprang ut med ett högt ljud,

179

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag observerade gulfärgningen i huden, sekund för sekund. När alla kom ut hade Ahmet nästan kollapsat i sin rad.

Han brast ut i snyftningar vid min beröring. Hade Ahmet fel eller rätt, jag har inte bestämt mig än; men eftersom jag aldrig tog till handlingar som skäll, hårda straff eller skrik, som jag aldrig trodde var fördelaktigt i utbildningen av en student och som inte var i min stil, väntade jag på orden som skulle komma ur min tunga lika mycket som Ahmets, som Ahmet förväntade sig. "Faktiskt förstår jag varför du gjorde något sådant, Ahmet." En mening kom ur min mun, och Ahmets hjälplösa rop med ögonen fastnade i marken hade också börjat. Tårarna som droppade ner på trägolvet gjorde mig ännu en gång så ont... Även om det var fel försökte jag trösta honom lite genom att prata om hur vi vuxna visade sådan okunnighet som barn, till och med stal pengar ur vår pappas fickor och genom att prata om mina egna misstag Jag försökte konstruera meningar som försökte bevisa att det viktiga inte är att göra ett misstag, utan att inse misstaget och vända sig bort från det. Medan jag torkade sulorna våta med tårarna med fötterna, drog jag hans huvud, som jag smekte, för mig själv och sa att jag förlåtit honom och att jag var säker på att han aldrig skulle göra något sådant igen, och bad hans far komma till skolan nästa dag. Han lyfte sitt huvud från mitt bröst och brast igen i snyftningar. ”Märare, snälla berätta inte för min far. Då blir hon arg på mig!” grät han högt. "Är det okej att berätta för din pappa?" Jag använde en arg ton den här gången. "Den här händelsen är en hemlighet mellan oss två och jag lovar att inte berätta för någon! Lovar du också?" Jag sade. Ett ”Ja!” som kan komma ut mellan läpparna på en person som inte behöver prata utan gnuggar händerna mot varandra. Han kunde säga och lämnade klassrummet, vilket han tyckte var för mycket, med ansiktet fast i golvet igen och lämnade mig. När jag öppnade dörren för att titta bakom honom hade Ahmet försvunnit.

180

UTBILDNING-EN-DU

När jag var ensam med mig själv började jag leta efter lösningar på ett problem som jag var för sent att lösa. Staten bad oss ta över chefskapet för byn där vi var lärare, och i detta sammanhang syftade den till att göra byn vi bor till ett utbildningscentrum genom att vara mer sammanflätade med människorna såväl som den pedagogiska verksamheten i skola och klassrum. Jag har dock aldrig känt ett behov av att använda en sådan status. Efter varje fråga som dyker upp, "Läraren löser det." Jag konfronterade alltid byborna som kom med sitt beslut som pedagog; men för första gången skulle jag vara närvarande inför byborna som en mukhtar för att lösa ett problem som bara jag var medveten om, inte dess existens, utan dess allvar, utan att tillgripa några åsikter. Jag tänkte länge säga att jag såg Şaban från Kır-caali lämplig för sin tjänst som byvakt, vars lön skulle täckas av staten. Bortsett från några alternativa namn som föreslagits på detta beslut, som jag hoppas kommer att tas emot med förståelse, har det inte varit någon lång diskussion alls. För vår "Lärare Bey" visste det bästa av allt ändå.

Precis som Ahmet, som gick ut ur klassrummet dagen innan, gick hans pappa denna gång in i klassrummet, hukande. Han hade tydligen tagit på sig sin sons fel, som han trodde hade begått ett brott. Gör inte alla föräldrar samma sak ändå? Faktum är att hennes fördubbling inte bara berodde på att hon kallades till skolan. Det var smärtan i livet som hängt över hans axel sedan tonåren. Innan han kunde skapa en framtid för sig själv och sin fru, som han hade kidnappat utan att tänka på vad som skulle hända, fick de plötsligt fyra barn, och delade två brödbitar som bara kunde komma in i huset mellan de fyra barnen ätit borta vid Şaban från Kicali. Den knappa försörjningen började utan tvekan att bli outhärdlig med kraven från barn.

"Vad tror du om Ahmets framtid, Şaban Efendi?" Jag började prata. "Du vet, min Ahmet är en smart pojke och läser-

181

FINAL MAHNI från Candlelight

ser ut som att den kommer att bita. Jag säger att om vi skickar den till en offentlig internatskola, kommer ingen av oss att lämnas kvar.” "Åh min lärare!" Han avbröt ofrivilligt mitt tal. "Jag väntar på att han ska sluta femma. Cafer agha letar hela tiden efter en herde till sina getter varje vår. Du vet, jag har inga pengar för att få det studerat, och vi behöver några tuggor att ta hem." sa han med böjd nacke och klämde. "Ahmet kommer att läsa!" sa jag, efter Şaban Efendi, som inte behövde prata mer, och berättade om byvaktsjobbet som skulle ge lite regelbunden inkomst för honom och hans familj. Dessutom nämnde jag att Ahmet inte behöver pengar för att studera, att staten kommer att få honom att studera och att jag alltid kommer att följa honom. Det var omöjligt att motstå. Jag sa till dig, "Vår Lärare" visste bäst, men eftersom jag inte ville att han skulle lämna mig med några frågetecken i sinnet, hade vi en lång pratstund, både om Ahmet och hans familj och lite triviala grejer.

Kort sagt, Ahmet skämde inte ut mig, sin far eller sin familj. Jag vet inte om det var på grund av effekten av den vissa händelsen eller på grund av det permanenta sinnestillstånd som denna händelse skapade i hans lilla hjärta på den tiden, men Ahmet blev en "High Forest Engineer". Nu skulle pennor begäras av honom.

En känsla av tacksamhet låg alltid gömd i de brev han skickade på kvällen till varje viktig dag, och i de meningar han uttalade, trots att jag motsatte mig det, både i breven han skickade och i de rutinbesök vi gjorde efter hans gamla ålder. Nu var han som mitt tredje barn efter min dotter Özlem och min son Serdar, några år yngre än han.

Han gifte sig inte i tidig ålder som sin far. Mot slutet av tjugoårsåldern, med mitt godkännande, var hans äktenskap det första fröet till en lycklig familj. Precis som jag hade han två barn, en pojke och en flicka. Det är en av de sällsynta händelserna han gjorde utan att fråga mig, att han döpte sin dotter till Özlem och sin son Serdar.

182

UTBILDNING-EN-DU

PERIODENS STYRKA

Ayhan DİKCE

Det var hans första undervisningsdag. Han kom till denna obekanta stadsdel med sin storebror eftersom han var ortopediskt handikappad. Personbilen hade landat på torget och eftersom det var lunchrast tillbringade han en timme med att observera omgivningarna på torget med en försummad fontän och en historisk moské. Det lilla torgets stora platan väckte hans uppmärksamhet mest.

I slutet av lunchrasten frågade han en ung man som gick förbi hur man går till Riksutbildningen. Fem minuter senare fick han sina transaktioner gjorda och var på väg till sin skola, som de ringde nära basarens centrum. Det var spännande. Vad var det för skola? Var den stor, var trädgården välskött? Hade han många elever? Hur många lärare var det? Frågor som gnager din hjärna på två minuter!

— Det måste vara den byggnaden. sa han till sin bror. En förfallen trädgård, lerig av regn, med en förstörd mur, på vars ena sida finns värmande aska och skräp, och marken är jord. Han hade krossat sina förhoppningar innan han ens gick in i byggnaden. "Det kanske är skönt inuti." sa han med låg röst till sin bror. Han sa att han sa det, men han trodde inte ens på det själv.

Han gick in genom dörren två trappor ovanför marken. På höger sida om entrédörren fanns Atatürk-hörnan och försummade blommor, på vänster sida fanns betjäntens rum och tvättstället. En klasslärare, som han lärde sig att vara i tjänst när han gick genom en andra dörr och gick upp för trappan, och senare, som han var mycket uppriktig med, sa: "Här, låt mig hjälpa dig." sa.

183

FINAL MAHNI från Candlelight

”Jag är den nya turkiska läraren. Jag vill träffa rektorn.” Han återgäldade. ”Det finns ingen rektor, men i slutet av hallen finns biträdande rektors kontor. Han kommer att hjälpa dig." gav svaret. "Tack." Han fortsatte mot rummet i slutet av hallen och tittade på bilderna av turkiska äldste på väggarna. Från den öppna dörren: "Kom in." Han kom in med hög röst.

"Din nya turkiska lärare..." Han skakade hand och satte sig på en dammig, läderklädd stol utan armstöd. ”Jag är utexaminerad från C... Ü... Fakulteten för konst och vetenskap, Institutionen för turkiskt språk och litteratur. Det här var platsen för hans första uppdrag.” Den medelålders, mörkhåriga, tuffa vice direktören sa att han hette A... O... och han hade precis börjat jobba här. "Jag ska skriva ditt invigningsbrev nu." "Men lärare, jag vill ta några dagar ledigt för att lära känna omgivningen." ”Sir, vår stad är inte särskilt stor. Du kommer att veta på kort tid. Om du inte ska ta med grejer så är det inte nödvändigt, men du vet ändå.” Den unga läraren var övertygad. Han hade redan av tristess sagt att han ville ta ledigt. För han var uttråkad när han såg skolan. Han sa till sin bror: "Hämta väskan och låt oss gå upp." A.. O.. :”Har du ordnat ditt boende?” frågade. Han också: Jag blev utsedd som kontorist på IHL-vandrarhemmet. Jag kommer att stanna där." Han gav sitt svar. Efter att ha hälsat lämnade han rummet.

Klockan hade gått fram en hel del och arbetstimmen var nästan slut. Han berättade för sin bror att han ville besöka klassrummen. Skolan hade totalt åtta klasser. Klassrummen vetter alla mot söder, korridoren norrut. Det var väldigt ljust inne i skolan. Färgen på väggarna var antingen flagnande eller smutsig. Klassrumstavlorna var svarta och repade. Återigen, varje klassrum hade skåp i minst femton år. Han sökte efter lärarrummet, hans ögon tänkte att det fanns ett litet rum framför sig, men det var inte där, men när han närmade sig dörren såg han inskriptionen "Lärarrummet" på ovansidan och insåg att han var fel. Rummet var mycket litet och deprimerande.

184

UTBILDNING-EN-DU

Dessutom fanns det ingen garderob. Han lämnade skolan besviken. puderrosa

Han hade precis kommit från universitetet, där drömmar skapas, idealismen försvaras på topp, och livets virvlar är okända, och hans drömmar hade bedragit honom. Han hade åkt till basarens centrum, för att lära känna omgivningen, genom att skicka iväg sin bror. En svår kamp väntade nu på hans unga lärare. Du är stark nog att övervinna dem. Du bör aldrig avskräckas av fysiska hinder och ogynnsamma förhållanden, tvärtom bör det öka din beslutsamhet att slåss. Han gick igenom det.

Nästa dag träffade han lärarna och gick in i den första lektionen av sin lärarkarriär. Först hade han trott att alla tittade på honom med medlidande ögon, men med tiden insåg han att så inte var fallet. Dagarna jagade dagarna, och han var i ett högt arbetstempo. De kom till skolan på helgerna och förberedde barnen för det provinsiella frågesporten och blev provinsens vinnare. Hans första framgång hade kommit. Denna framgång gav ambitioner till hans kamp och ambition. På kort tid hade han vunnit kärlek och beundran hos lärare, elever och administration. Han kom bra överens med alla. De som såg hans beslutsamhet att arbeta såg på honom med förvåning och beundran.

Strax efter kom de väldigt bra överens med den biträdande rektorn, som han trodde att de inte kunde komma överens med första dagen de kom till skolan – eftersom han tyckte att det var för hårt. Eftersom rektorn för skolan var anvisad till en annan institution tog hans assistent hand om alla ärenden. Den unga läraren skulle komma tidigt på morgonen för att hjälpa A.. O.. med administrativt arbete och följa med honom på kvällen. Den unga läraren var ivrig och bestämd, så hon hade lärt sig mycket av honom. De två slog ihop sina huvuden och slog sig samman. Först började de med att ge ut en tidning. De gav ut en fyrasidig skoltidning, godkänd av guvernörens kontor, och distribuerade den till officiella institutioner och organisationer, och andra skolor följde efter. Deras tidning fortsatte i sju nummer. I slutet av året hade de för första gången gett ut ett länsövergripande årsverk. En affärsman som tog examen från den skolan, som ser och uppskattar dessa verk, är en TV-, video- och videospelare.

185

FINAL MAHNI från Candlelight

Han hade gett en dator till skolan. De gav också inkomster till sina skolor genom att sälja tidningar till allmänheten.

Hans girighet var outtömlig. Efter att de låtit reparera och måla skolan från topp till tå lät de fylla trädgården med damm vid bra väder och lera vid regn. Trädgården, vars vägg hade förstörts, byggdes om helt, förankrad och färgglatt målad. De hade åkt till industriplatsen i helgen och låtit bygga en basketkorg. De glömde nästan begreppet tid och arbetade efter arbetstid. District National Education erkände dessa ansträngningar och belönade dessa två med ett dokument. Men deras största belöning var deras elevers framgång och deras förmåga att bidra till sin uppväxt i goda miljöer.

Efter att ha arbetat tillsammans i två år anställdes biträdande direktör A.. O.. vid en annan institution. Den unga läraren var mycket upprörd över detta. Efter en kort stund var smaken borta. Han ville också lämna skolan och tog jobb på en annan skola. Inom två månader gav han även ut en skoltidning på den skolan. Han älskade sina elever mycket och gav dem de största värdena. Han hade utvecklat en bra dialog med gymnasieelever. Men efter två månaders uppehåll utsågs han till vice rektor för en grundskola.

Du har läst livsberättelsen om en lärare som, inför en ortopediskt handikappad lärares målmedvetna arbete, har övervunnit oöverstigliga vägar, brutit taggtråd, klättrat in i dalarna på ojämna vägar och odlat de vackraste blommorna i den dalen. Den läraren saknar de där blommorna och sina barn så mycket.

186

UTBILDNING-EN-DU

SNÖTÄCKTA VOLANER

Naci OZDEMIR

När minnet nämns tänker jag alltid på författaren, poeten och målaren Bedri Rahmi Eyüboğlus ord om minnet. "Ett minne är som ett vattenmoln. Förut var allt suddigt, men efter en viss tid sjunker damm och lera från denna grumlighet till botten och lämnar bara klart vatten på toppen. Så här är våra minnen. Med tiden glömmer vi de bittra sakerna från det förflutna, och vi minns de söta och vackra sakerna från den tiden.”

När jag tänker på minnet kommer en sådan händelse att tänka på. Men hur mycket smärtan än sjunker till botten finns både resterna och giftet fortfarande inom mig.

Vi var under läsåret 1997-1998. På den tiden var jag ny lärare. Jag arbetade på Karamursel Anatolian High School. Oavsett om det var för att det var en anatolisk gymnasieskola eller på grund av miljöns inverkan, var nästan alla elever i mycket god ekonomisk ställning, och de var också moraliskt beundrade elever. Speciellt bland dem fanns det två vänner som bodde i samma stadsdel och tog examen från samma skola och samma klass, kom till samma skola, samma klass och satt i samma rad, och två flickvänner som aldrig, någonsin skildes med varandra. De var sådana vänner att de inte var vänner, inte syskon, vad man nu kan kalla dem. Du vet, de var två vänner i ordets orörda bemärkelse. Händelsen som jag ska berätta ägde rum mellan dessa två vänner.

Det var en dag då jag var skolvakt. Jag gick runt i trädgården och kollade eleverna. Några timmar senare hade en klass där jag hade min klass en lektion i idrott. Barnen är redan

187

FINAL MAHNI från Candlelight

De gjorde sig redo, hade på sig träningsbyxorna och gick runt i trädgården. Även om alla elever är framgångsrika,

En del av dem skiljde sig från de andra genom sitt hårda arbete och sin moral, och Özlem var en av dem.

Özlem var en sådan tjej: hennes beskrivning var av en typ som jag knappt kunde förklara, även om jag var författare. Den här tjejen är en lärare för varje lärare, både moraliskt och när det gäller hennes lektioner, "Jag önskar att hon var min elev." Som pappa eller mamma, "jag önskar att jag hade en sådan här dotter." Han var en berömvärd person. Även om jag hade varit hans lärare i några månader var jag medveten om dessa egenskaper hos honom, och jag blev förvånad över hans arbete med sin lektion och hans resonemang om ämnena på ett positivt och insiktsfullt sätt.

Då och då köpte han något av sina vänner, ibland köpte han det av dem; men jag insåg att han gav mer än han fick. Eftersom deras familjer hade det ekonomiskt bra hade de som sagt inga problem med fickpengar. Han hade till och med tillräckligt med fickpengar för att vara generös mot sina vänner. Han älskade att unna sina vänner, att äta och dricka med dem. Detta var naturligtvis inte något alla gjorde. Det fanns också elever som inte gjorde det till en vana att ge, liksom de som var själviska på grund av sin ålder. Men ju mer Özlem gav desto gladare blev hon, och när hennes vänner var glada flög hon nästan.

Varje elev var en värld och alla gav det han fick av sin familj till samhället. Jag träffade också Özlems pappa. Det här mötet gjorde mig väldigt glad och jag hade redan förutspått att jag skulle träffa en sådan pappa. För hennes pappa skilde sig inte i sitt beteende från sin dotter så mycket som en nålspets. Jag kunde också bättre förstå källan till Özlems beteende.

Medan klasskamraterna vandrade utanför kunde jag inte se Özlem bland dem. Jag tittade åt vänster och höger. Till dina vänner Özlem

188

UTBILDNING-EN-DU

När jag frågade honom om han hade kommit till skolan svarade han: "Det har han." Jag fick svaret. Så det hade kommit. När jag gick runt baksidan av skolan såg jag Özlem läsa en bok med ryggen till skolan. Jag gick fram till honom och frågade honom varför han inte gick på idrottslektion. Han reste sig artigt och med en luft som var uppenbar men försökte inte visa sitt obehag sa han att han hade fått tillstånd av sin lärare.

"Lycka till" till honom. Jag pratade en stund. Det var en vanlig förkylning. Sedan lämnade jag honom.

Eleverna lekte, sprang, skrattade under hela lektionen... Özlem kunde inte gå med sina vänner. Hans sjukdom betydde något allvarligt, och ändå kom han till skolan.

Jag var inte medveten om det, när Özlem gick till klassen. Som jag fick veta senare, skulle han ta en väns anteckningsbok och studera. Han kommer att berätta för sin vän och ta sin anteckningsbok. Det finns alltid en vakt i klassrummet, speciellt på gympa. Özlem gick till klassrummet, tog anteckningsboken och studerade lektionen som hon skulle läsa under den återstående tiden av lektionen.

Nästa lektion var med mig. Första minuten jag kom in i klassrummet var allt normalt. Men efter ett tag började Sibel genomsökas, hon gick ivrigt igenom sin väska, tog fram sina anteckningsböcker och böcker och letade efter något. När denna rörelse varade i några minuter orkade jag inte och frågade:

– Nej, tjejen, vad letar du efter? Sibel svarade med spänning och tvekan när hon blev uppringd. —Jag kan inte hitta mina pengar, lärare... —Pengar? Vilka pengar? —Jag lämnade den i min väska när jag gick ut, min lärare är murbruk-

Min fru, pengarna jag tog med mig. Jag kan inte hitta den nu. —Har du inte den i väskan? Tittade du bra, tjejen? – Nej, min herre, jag tittade noga.

189

FINAL MAHNI från Candlelight

Vi tog faktiskt fram alla anteckningsböcker och böcker i väskan, skakade dem och tittade bland alla anteckningsböcker och böcker. Nej. Nej och nej. Pengarna finns inte i påsen.

De förlorade pengarna är 1 miljon. Med andra ord 5 eller 6 extra terminsavgifter och dessa pengar är något mellan 15 och 20 miljoner idag. De pengarna var ingenting för många av eleverna i klassrummet. För nästan alla av dem hade en sådan eller nära denna summa pengar i fickan, men den verkliga frågan var vad dessa pengar var. Först och främst var det nödvändigt att diskutera existensen av dessa pengar. Fanns det pengar? Har han varit i skolan? Ja, det fanns, för det fanns de som såg Sibels pengar. Även om ingen såg att han lade den i sin väska, bekräftade många av hans vänner att hans pengar fanns. Kunde inte pengarna vara i hans ficka? Nej. För överallt genomsöktes, inklusive träningsbyxor, men inga pengar hittades. Vid den tiden vände jag mig till den vakthavande studenten och bad om information om pengarnas öde. Jag var tvungen att göra detta eftersom alla elever litade på att han lämnade sina tillhörigheter och gick ut.

Den vakthavande studenten sa att han definitivt inte gick ut, det fanns några saker att göra i en sådan situation. Bu-

En av dem var med rätta att informera förvaltningen. Eleverna i klassen ville dock inte höra att det skett en stöld i deras klass. Det man då skulle göra var att ta emot hälften av pengarna av vakten och den andra hälften av klassen, så att pengarna betalades. Alla elever ville att de kunde betala de här pengarna en efter en, men definitivt att något sådant inte skulle komma ut. De hade helt rätt också.

Även Sibel kände sig obekväm att stå i centrum för en sådan händelse och tog absolut inte pengarna. För pengarna var en liten sak för honom också.

Vid ett tillfälle vände sig vakten mot mig, lite generad. —Hodja, ett tag, Özlem går igenom Sibels väska-

du. Jag frågade honom, han sa att han köpte en anteckningsbok, och han fick allas ögon att vända sig mot Özlem.

190

UTBILDNING-EN-DU

Eftersom Özlem och Sibel satt sida vid sida, delade hon också i Sibels upphetsning. När Özlem talade blev han plötsligt matt och chockad.

Özlem var i ett sådant tillstånd att hon inte kunde hitta något att säga. Han stirrade på mig, sedan på klassrummet och sedan på Sibel och sa med låg röst:

—Sir, jag har precis köpt en anteckningsbok, kunde han säga, det var en sådan situation att det inte går att förklara. Ett

En kittel med mjölk kokade i den unga flickans hjärta, steg, steg och kom till punkten att svämma över. Özlem, som blev tårögd, grät inte, snarare grät hon, men hon släppte inte ut sina tårar och fällde dem inom sig.

Jag vände mig till Sibel: "Tjejen, du sa att du skulle ta din anteckningsbok till henne, är det sant? Sibel och Özlems situation var helt annorlunda. De är bara föreläsningar-

De delade också med sig av sina problem. Pengar kunde inte ens vara ett ord. Pengarna i fråga var en obetydlig summa pengar som en av dem skämdes över att begära när han gav dem till den andre, att han inte hittade dem lite och inte ville ha dem och att mottagaren levererade dem inom några dagar . Så, fick Özlem dessa pengar?

—Tjej, du har bråkat med väskan, men pengarna finns inte där efter det, sa jag.

— Min lärare sa till honom att han gav tillstånd, så jag tog hans anteckningsbok. Jag gick inte ut efter att jag köpte anteckningsboken i alla fall. Jag satt och pluggade här.

Både jag och de andra eleverna i klassen var säkra på att Öz-lem inte skulle göra något sådant, men hon var ändå den första som allas ögon var på efter händelsen.

Klassen insisterade på att de skulle betala dessa pengar och ville att denna incident skulle raderas, förutsatt att den aldrig hände. Ändå hände detta.

191

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag vet inte hur eleverna hanterade det där med pengar. För medan pengarna gavs mångdubbelt mer fick Sibel inte pengarna som gavs.

Efter händelsen blev Özlem matt och kunde inte längre prata med sina vänner som tidigare. Attityden hos hennes vänner hade också förändrats till Özlem. Även om, "Nej, kära du, vi förväntar oss det inte av dig. Du skulle inte göra något sådant." Trots att de säger så håller de hårt i plånboken när de kommer tillsammans med Özlem. När de skulle någonstans stannade de och kom tillbaka och plockade upp sina plånböcker eller väskor. De försöker att inte lämna sina pengar på bordet eller på torget. De tittade ofrivilligt på Özlem i ögonvrån medan de fick sina pengar kvar i väskorna i klassrummet. Denna situation gjorde Özlem upprörd, som redan kände sig krossad, men den var förödande för Özlem, som inte kunde säga något.

Det var en väldigt märklig situation. Även om ingen förväntade sig något sådant från Özlem, hade alla byggt en genomskinlig vägg mellan sig och Özlem. Efter den händelsen var ingenting sig likt. Den där glada Özlem var borta, och någon annan hade kommit i hennes ställe. Vi hade letat efter den där Özlemen.

Det var min lektion igen. Det hade gått 5-6 dagar. Vid ett viktigt och aktivt ögonblick av lektionen grät Sibel plötsligt av glädje.

—Jag hittade det, herre, jag hittade det! – Vad hittade du, flicka? – Jag hittade pengarna, sir! Jag hittade pengarna jag förlorade! Jag gick och tittade, verkligen, pengar är en otrolig sak.

hamnat i marken. Under sportväskan var den inkapslad i nylon som täcker det tunna träet som ger golvet planhet, så att när du skakar väskan blir pengarna mer dolda istället för att falla. Det är nästan omöjligt att få pengarna därifrån och hitta dem. Jag sa ju att det inte ens kommer att tänka på. När Sibel hittade pengarna blev klassen lättad och den falska uppriktigheten ersattes av vänskap igen. Ingen hatar någon längre

192

UTBILDNING-EN-DU

det skulle inte se ut som om det hade läckt, det skulle stå klart att det inte förekom någon stöld i klassrummet. Alla tog ett djupt andetag och tittade leende på varandra. Förutom längtan...

När Özlem fick beskedet att pengarna hittades reste hon sig, packade sin väska och grät som om hon snyftade:

—Sir, jag vill inte sitta här, snälla byt plats!

han ställde sig upp mot styrelsen. Vi blev alla förvånade... —Dotter, sitt ner och titta på pengarna. Ingen i alla fall

Han sa inte till dig att du tog pengarna, men om jag gjorde det kunde jag inte få dig att lyssna. Som inte kan hitta en chans för hicka, som suckar när han kan

Följande ord kom ut ur Özlems mun, som sårade mig djupt och slog fast att en vän borde lita på en vän.

— Ja, sir, ingen sa till mig, "Du tog pengarna." sa hon inte, men min vän Sibel sa: "Nej, hon tar inte pengarna." sa han inte. Om han hade sagt att jag inte fick de här pengarna skulle det inte vara några problem. Men han sa inte, det gjorde inte min lärare. När han inte sa det blev jag kvar i mitten som om jag vore en tjuv.

Jag var fast där jag var. Jag kunde inte hitta ett ord att säga för att lugna honom. När allt kommer omkring, vad kan man säga till ett så tunt, känsligt, rigoröst hjärta i det ögonblicket?

Även om jag sa några saker som jag själv inte tror är sanna, vet jag att jag inte kunde mjuka upp honom.

Efter den incidenten förblev ingenting sig likt för Özlem, Sibel eller klassen. Allt hade förändrats. Utseendet, tankarna, vänskapen är allt nu, men allt har förändrats.

Efter den händelsen ändrade jag mig också. Jag lärde mig också att bryta inte bara är för att bryta. Jag lärde mig att vi kan skada någon inte bara med det vi säger, utan ibland med det vi inte säger. Det visade sig att medan vissa berg var snöiga kunde en vulkan koka inuti. Och det visade sig att en person kunde bära en vulkan inuti sig medan den var täckt av snö som en vulkan.

193

FINAL MAHNI från Candlelight

BERÄTTELSEN OM EN FLUSEN

Serhat KAN

Min första uppgift som lärare var i Adana. Trots att jag letade efter ett hus i några dagar utan avbrott var det ingen som gav ett hus. De ställer frågorna som ska ställas i tjänsteordning eller hemstad.

Till sist kom frågorna, "Hodja, är du gift eller singel?" utifrån frågan. Jag säger den desperata sanningen.

-Jag är singelbror. Vissa säger till mitt ansikte: "Det finns inget hem för ensamstående"

Vissa säger lite mer artigt, "Hodja, det här huset är väldigt rymligt för dig. Ett mer prisvärt hem

om du tittar. vi hade redan gett ett löfte till en släkting.”

Kort sagt, mitt hopp om att hitta ett hem försvann sakta. Jag bestämde mig för att stanna på en internatskola som vårdnadshavare. Till slut bosatte jag mig på en plats som heter Bekir Sapmaz studenthem.

Åtta lärare bodde i denna sovsal med mig. Bland lärarna före mig fanns de som varit där i sju eller åtta år. Männen ropade order som officerare, och deras promenader och attityder skapade rädsla. Det fanns en känsla av ett land som just hade kommit ur kuppen. ”Dessa lärare blev också psykopater eftersom de inte kunde hitta ett hem och stannade här. Jag måste härifrån på en gång. Annars kan jag vara som dem.” Jag gick förbi.

194

UTBILDNING-EN-DU

Dels letar jag hus på dagtid. Jag fortsatte att bo i studentrummet på natten. Jag försöker vara så vänlig som möjligt mot eleverna. Men jag fick ofta kritik av andra lärare i detta avseende. Jag var för mjuk mot eleverna.

Fortsätter det så här kommer snart eleverna att slå oss. Vi borde inte ha skrämt dem. Men jag började redan se välsignelserna med att vara mjuk och medkännande.

Eleverna stod tysta i studieklasserna jag gick in i. Medan de andra lärarna inte kunde ta yachtuppropet på en timme, avslutade jag det på tio minuter. Under min vakt tog de stackars, ramen-huvudena barnen själva uppropet och gav dem till mig. Rösterna från "God natt, lärare", som smekte mig från alla avdelningar, höjde sig. De feta unga män som kom från vem vet vilka byar i östra Anatolien - upprörda över de svårigheter vi inte känner till - var nästan som änglar på min vaktdag.

De satte i ordning som om var och en av dem vore mina assistenter. Det var här jag upptäckte kärlekens magiska kraft. Jag älskade dessa barn, vare sig det var på grund av min egen storhet eller för att jag fick deras öden att se ut som mina. Barnen var också medvetna om att de var älskade. Men jag stördes av andra lärares extrema nervösa beteende. Vid första tillfället försökte jag ta mig ut ur ett hus och bli av med den här miljön. Jag brukade faktiskt berätta för mina elever att jag letade efter ett hus i klasserna, trots att jag visste att jag inte borde ha gjort det, och ibland gick vi tillsammans för att titta på tomma hus i grannskapet. Men förgäves. Ingen köpte hus.

Jag tappade sömnen en så trött och deprimerande natt. "Jag undrar om det finns elever med sufflett på avdelningarna?" Jag hörde ett stön när jag gick runt på avdelningarna. När jag kom till platsen där ljudet kom ifrån såg jag en ung valp på tretton eller fjorton år gråta.

-Vad hände, min son?

195

FINAL MAHNI från Candlelight

-Mitt huvud gör mycket ont, lärare.-Vad heter du?-Gülali, min lärare.-Var är din hemstad, Gülali?-Min lärare i Adıyaman. Jag stoppade min hand i fickan. Men det är sista dagen i månaden. Vi har redan-

Jag hade den sista miljonen kvar av pengar som var knappa. Jag överlämnade den till studenten. Jag skickade en vän med honom till apoteket i tjänst tvärs över gatan. Jag önskar att jag själv hade minst fem miljoner och sa "killar, ta en efterrätt med toppen." Jag la mig ledsen på min säng.

Nästa dag, på morgonens opinion, slog en lärare en elev och det uppstod förvirring. Jag hade redan bestämt mig för att jag inte kunde stanna länge i en sådan miljö och förberedde min petition på kvällen. Jag lämnade sovsalen vid sovplatschefens skrivbord. Jag skulle till hotellet nu.

När jag kom till min skola hälsade sjätteklasseleven Saliha på mig, haltande med sina slappa fötter, som vanligt. Jag kunde inte fråga vad som hände med Salihas fötter för att hon inte skulle bli upprörd. Jag vet fortfarande inte. Hon höll i en kringla som hon hade köpt från mataffären. Han insisterade och gav mig några. Vi började prata.

-Letar du efter ett hus igen, lärare?- Jag letar efter det, men nu har jag gett upp, Saliha.-Varför ger de dig inte ett hus, lärare?-Saliha för att jag är singel. Jag har ingen dam. Han sopar inte huset.

Det håller saker smutsigt. Sedan ringde klockan. Vi gick båda på våra klasser. Saliha på-

Han kom inte till skolan på några dagar efter det. Jag undrar vad som hände, är lille Salihacik sjuk eller något? Jag tänkte. En morgon eleven i tjänst:

196

UTBILDNING-EN-DU

-Min lärare kallar dig herr rektor - Här är du herr rektor, har du ett jobb? - Låt mig presentera dig för en dam. Salihas moster. Han letar efter dig. Damen tog ordet och började tala: - Sir, du letar efter ett hus - Ja, men jag är singel. Det finns ingen som ger ett hus.- Vi kommer att ge det till dig, sir. Du ser hyran som lämplig.

ge vad priset är Senare fick jag veta av chefen att vår lilla

Saliha vilade sin familj, som hade ett hus att hyra. "Om du inte ger min lärare ett hem, går jag inte i skolan heller." han sa faktiskt att han gjorde vad han sa och gick inte på två eller tre dagar. Hennes familj såg allvaret i situationen och letade efter Salihas lärare i religiös kultur.

Till slut, tack vare Saliha, hittade jag ett hus att hyra. Jag köpte i hast lite saker och gick hem. Jag var lugn nu. Efter skolan tänkte jag vila tankarna igen.

Nästa dag tänkte jag göra ett besök på studentrummet jag åkte till. Jag sa att jag skulle vilja glädja våra medlärarkollegor som vi står tillsammans med, även om det är tre eller fem dagar. Precis när jag hade gått in genom trädgårdsporten kom en student springande fram till mig. Jag tittade på Gülali, som jag betalade för influensan den kvällen jag lämnade sovsalen. Han-män stoppade handen i fickan.

-Lärare, byt pengarna. Jag har letat efter dig i några dagar. Jag var också väldigt upprörd över att jag inte kunde ge växeln till pengarna.

Jag sa: "Är det här lite pengar, Gülali, lycka till", men med svårighet.

En snyftning fastnade i min hals. Jag sa till mig själv, "Vad ärlig, hur vacker den här pojken är. Vem vet vilken ros som är fädernas Gülali, Rose är mödrarnas Gülali, detta barn." Jag spenderade det.

197

FINAL MAHNI från Candlelight

Åren gick. Vem vet, kanske mitt Gülali och Saliha folk också hade rosenknoppsbarn. Jag fortsätter att undervisa idag.

På en internatskola. Men varje gång jag går till mitt studentskifte, glömmer jag inte att stoppa en eller två influensa i fickan. Jag ger den till mina elever som har huvudvärk. De är vana vid det nu. Han kommer till mig med huvudvärk och frågar om influensan. De satte mitt namn som Gripist-lärare, men okej.

Vem vet, jag kanske kommer till himlen genom att lindra smärtan hos en främmande person, eller hur? en värld av hopp...

För två månader sedan skickade jag min son utomlands för att gå gymnasiet. Jag började smeka huvudena på barnen i internatskolan oftare än tidigare. Nu förstår jag bättre smärtan hos föräldrar som skickar barn utomlands.

En av författarna sa: "Om en lärare inte kan rengöra sin elevs näsa med sin egen näsduk utan att bli äcklad, kan han inte undervisa." säger. Låt oss älska barn. Låt oss värdera dem alla. Låt oss tro på kärlekens magiska kraft. Det finns många konstiga människor från Adıyaman, Gülali och Saliha från Adana, som studerar särskilt på internatskolor och utomlands. Ju mer vi älskar dem, desto mer kommer de att älska oss. Dem; de är alla våra barn. Låt oss inte spara på ett leende från dessa vackra valpar.

198

UTBILDNING-EN-DU

ŞAKİRS SPEL (INSPEKTERAD)

Resultat TOPUN

Månaden är mars, året är 1980... Invånarna i Erzurum kämpar med den kallaste årstiden de senaste femtio åren. Det ligger ungefär en och en halv meter snö på marken. De istappar som hänger ner från taken och lertaken bildar nästan vassa svärd som är meter långa. Det är nästan omöjligt för människor att hålla i väggar och varandra och gå utan stöd.

Det är ett avstånd på cirka tjugo meter mellan min skola i Tekmandistriktet, där jag fungerar som biträdande rektor, och min provisoriska koja som jag använder som skyddsrum. Varje luftpartikel som jag andas genom näsan när jag går genom denna paus förvandlas till is vid första kontakten med min svarta mustasch, som precis har börjat dyka upp. Till och med de inre väggarna i min näsa ser ut som glaciärgrottor som Eskimo Caves. Det är med andra ord bokstavligen ett kallt vitt helvete.Vi befinner oss i en vintermiljö där en sparv som landat någonstans inte har en chans att lyfta igen. Inga problem för lokalbefolkningen. Men även luftrören hos människor som oss som är vana vid att leva i varma klimat är nästan frusna.

Jag går. Jag försöker faktiskt gå. För varje steg jag tar faller jag med ansiktet ner i snön. Försöker resa mig upp, jag är begravd djupare i snön igen. När jag tar slut på den korta vägen känns det nästan som slutet på mitt hjärtslag. av klimatet

199

FINAL MAHNI från Candlelight

Har man någonsin sett att en grundskoleinspektör rest 140 kilometer för att inspektera en grundskola i dessa obeboeliga förhållanden där naturen är fången och begränsar människors rörlighet? "Det går inte, finns det något sådant?" Jag känner att jag hör dig säga. Men det gjorde det. Hur fungerar det?

Abdullah Bey, min vän från Elaziğ, som arbetade som matematiklärare på gymnasiet, kom från ingenstans och sa: "Gör dig redo, vi ska fiska till Aras." "Är du galen och fiskar i det här vädret?" Jag kunde dock inte förklara. Det är Zazas huvud. Mannen, med stövlarna uppdragna till knäet, iklädd en handstickad skidmask i mohair, står högt vid ytterdörren och håller i ett snitt och en fiskelina.

Säg inte: "Vi förstår fiskelinan, men vad har snickarskäraren med fiske att göra?" Den säsongen var det nästan omöjligt att fiska utan yxa eller yxa i Arasälven. För att sänka ner fiskelinan i vatten var det nödvändigt att bryta den tjocka isen med skärverktyg som hugg och yxor.

Vi tänkte: "Inga tjänstemän kommer i alla fall till skolan en dag som denna", och vi gav oss iväg, sjunkande ner i snödrivorna. Klockan är typ 10 på morgonen. Efter en hel del kamp lyckades vi fånga några kilo öring. Skolan höll på att falla samman när vi kom tillbaka. Vi lämnade varandra för att göra fisken vi fångade och åka till våra hem. Jag gick till skolan med fisken i handen för att visa upp mina vänner utan att byta fiskekläder. Jag blev förvånad när jag kom in i mitt rum. Şakir Efendi, tjänaren till vår skola, satt på min plats och ropade order åt vänster och höger. Jag har fått min del av dessa beställningar.

"Shakir Effendi!" morrade han innan. Sedan, utan att ens ge en chans att passera förvirringen jag var i, var han bredvid mig.

200

UTBILDNING-EN-DU

Pekar på den rent klädda utländska gästen i femtioårsåldern som sitter ner: ”Inspektören har anlänt. Låt mig först välkomna vår gäst och ta en titt. Stek sedan fisken väl. De blir som granatäpplen haaa! Vi är båda hungriga som vargar." sa han och knäppte händerna ovanför naveln och tittade på gästen med ett lite falskt leende, "Stämmer det inte, inspektör?" sa. Inspektören böjde huvudet lätt och sa: "Ja, vi är hungriga." sa han uttråkat.

För några öringfiskepassioners skull gick skolans rektor förlorad. Şakir Efendi, skolans tjänare, blev rektor och rektorn blev tjänare. Jag hade inget annat val än att acceptera de order som den konstgjorda chefen Şakir hällde ut utan invändningar och säga "over the top", men jag sa till mig själv, "Du kommer att betala mycket för det här, Şakir Efendi." Jag gick direkt till mitt skjul och började städa fisken. Chefen och inspektörerna kommer för att äta! Allt skulle vara helt klart när de kom. Jag kallade min kvinnliga lärarvän Suat Hanım från Muğla Köyceğiz för att hjälpa mig med matlagningen. Jag sammanfattade kort vad som hade hänt mig för min kärlek till fisket, och att Şakir spelade ett knepigt spel.

Under de svåra levnadsförhållandena förberedde vi ett så vackert och speciellt bord att det ropade i mage och ögon att "kom och äta mig"... Det var faktiskt sevärt. Vi nöjde oss inte med bara granatäppelstekt öring. Dessutom hade min vän Suat lagt till rätten "Circassian Chicken", som folket i Köyceğiz hyllade och ansåg oöverträffad i det avseendet, till menyn.

Allt var klart. Nu kunde vår gäst, våra gäster komma. Medan jag försökte ringa våra gäster klev Suat Hanım plötsligt framför mig och sa: ”Herr chef, är du galen? Du tänker i alla fall inte infinna dig inför kontrollanten i denna skepnad. Du måste sätta stopp för detta tragikomiska spel nu. Hur länge kommer det här spelet att fortsätta?”

201

FINAL MAHNI från Candlelight

sa. Min vän hade rätt. Spelet, som var osäkert hur det skulle sluta, skulle så småningom förstås. Jag gick tillbaka och tog av mig min jaktutrustning. Jag tar på mig kostymen och knyter slipsen. Precis när vi skulle åka droppade även vårt in i huset. Några lärarvänner som inte var medvetna om händelsen kom tillsammans med inspektören och Şakir Efendi. Lärarna som kom förbi mig var noga med att inte kränka deras respekt genom att knäppa jackorna. Inspektören, som såg vad som hände i ögonvrån, skrattade skarpt under mustaschen. Det verkar som att Şakirs pjäs, som hade framstående skådespelare och statister, men satts upp utan manus och oerfaren, snabbt uppmärksammades av inspektören Mustafa Bey.

Vi satte inspektören i huvudhörnet vid markbordet, som liknade en bybröllopsmiddag. Vänner hade lämnat kudden bredvid honom tom för mig att sitta på. Jag satte mig bredvid inspektören med en något skygg hållning. Men det mest intressanta är att Şakir, som var rektor på skolan, fortfarande stod kvar. Han väntade på att någon av oss skulle säga åt honom att "sitta". Vår vän Şerafettin från Antalya, som inte var medveten om någonting, sa sött och hårt, med sina goda avsikter och uppriktiga känslor, "Sätt dig bara ner, min käre Şakirmästerbror". Şakir, med den skuld han var i, sa: "Nej, det är bra. Jag äter senare”, sa han och lyfte lätt på huvudet och tittade åt sidan där inspektören var med mig. Han väntade uppenbarligen på mitt godkännande för att få sitta ner. "Okej, du kan sitta ner" Jag nickade. Inspektören, som tittade på alla dessa händelser med stort intresse och väntade på slutet av jobbet, detonerade den förväntade bomben. Ett oväntat skratt av mognad och välvilja steg upp från den ganska allvarliga och stränga inspektören. Våra vänner som var medvetna om händelsen lämnade inte inspektören ensam i denna skrattande händelse. Vi skrattade alla tillsammans. Alla ögon var fokuserade på Şakir, som förväntades göra ett uttalande. Şakir frågade vad han skulle göra med den bit han höll redo för att ta den till sin mun.

202

UTBILDNING-EN-DU

han började "lura" utan att veta det, när inspektören återigen kom honom till hjälp med stor mognad: "Du behöver inte vara uttråkad, särskilt rädd, min son. Om jag var i ditt ställe, tro mig, jag skulle göra detsamma. Det du gjorde är ett exempel på stort mod, med instinkten att skydda och vaka över din skola och rektor. Det kan inte sägas att du är öppen. Du spelade din roll ganska skickligt. Jag gratulerar dig. Denna händelse är den mest intressanta händelsen som jag har sett och upplevt under mina tjugofem år som inspektör. Det är lika meningsfullt som det är intressant.” Och han vände ansiktet mot sina medlärarkollegor vid bordet och sa: ”Vi skriker att vi vill ha en utbildning som alltid tänker humant, ser framtiden och anpassar sig till den tidsålder vi behöver. bo i; Här är ett exempel på den mest humana, demokratiska och progressiva utbildningen från en eftersatt region i Turkiets mest avlägsna hörn. Jag lovar att jag kommer att skriva den för att inte glömma den här händelsen och föra den vidare till kommande generationer, och kanske under de kommande åren, så att det kan bli ett teaterpjäsmanus”, sa han och torkade sina fuktade ögon med baksidan av hans vänstra hand. Sedan, utan att slösa någon tid, tog han fram en anteckningsbok från innerfickan på sin rock och började skriva ner vad han hade upplevt den dagen.

Medan jag och mina vänner beräknar hur vi kan ta oss igenom detta spel som spelas av Şakir med det lättaste straff; Vi fick tack och uppskattning från den progressiva, faderliga utbildningsexperten som hade en bred förståelse för femtioårsåldern, vars hjärta och sinne var fulla av mänsklig kärlek och som skapade nästan tålamod. Till alla utbildningsanställda.

203

FINAL MAHNI från Candlelight

İZ BIRAKAN HATIRALAR

Kemal POJKE

Det var mitt första år som lärare, som jag älskade så mycket. Jag var en mycket hyperaktiv lärare, som började min tjänst med beslutet om accident-i rüşt, och som fortfarande kallades tifıl.

På de åren var skolan jag tog examen från en skola som gjorde stort plask och utbildade egensinniga lärare. Det var därför det fanns en produktion som utmanade och protesterade mot allt, vad det än var i mitt huvud. Jag hade faktiskt mycket huvudvärk under åren som följde. När allt kommer omkring strömmade den livliga upprättstående varningen från Tilltalet till ungdomen genom mina ådror på ett ädelt sätt. Jag var en fantastisk idealist. Jag var en bra elev av mina lärare. Från och med nu skulle de vara mina duktiga elever. Mitt sinne och hjärta var fullt. Jag tänkte alltid framåt.

Det var min första inspektion. Jag undervisade första och femte klasserna tillsammans, kombinerat, med sextiosju presenter. Spänningen under det första året var helt annorlunda. Jag hade elever i min ålder i min klass. Inspektören, en ganska gammal herre, kom, som gick med nöd och näppe, med en av dessa berömda läderväskor, elegant klädd, nyrakat hår och lätt sluttande glasögon. Efter den första introduktionsceremonin satte han sig först vid mitt skrivbord och tog mitt tillstånd. Efter att ha tittat på planerna, skrifterna och protokollen ställde han några frågor till eleverna. Svaren var bra. Jag var glad inombords, men jag försökte att inte visa det. Elevernas anteckningsböcker förvarades också prydligt och de täcktes med tidningspapper.

204

UTBILDNING-EN-DU

Inspektören tog också en titt på arbetet på väggarna. De var också bra. På de åren skrevs årsplaner på stora papper och hängdes på väggen.Det var dags att granska årsplanen. Jag låg ett steg efter, med blicken fokuserad på inspektörens blick, tittade på situationen med lite nyfikenhet, lite självförtroende.

Inspektören lyfte lite på huvudet, tittade på mig och sa, hans ansikte var väldigt surt, det här hände inte.

Mitt hjärta rusade mycket. Sir, vi fixar det, det hjälpte inte. Men för min första årsplan hade jag upprepade gånger störtat det berömda grundskoleprogrammet under dessa år, och hur många gånger jag granskade mina skrifter och anteckningar som jag tog med från lärarskolan. Dessutom gillade min lärarvän, som började arbeta ett år före mig i den närmaste grannbyn, min plan och skrev den exakt på kommatecken och hängde den på väggen och sa: "Min käre Kemal, du räddade mig från en ton av börda." Detta skulle vara en bra referens för mig. Hur som helst, inspektören hade äntligen en positiv inställning ändå.

Han hade också genomfört min inspektion och andra vänners inspektioner. Men jag hade ingen ro. Uttalandet om att detta inte hände i utbyte mot alla ansträngningar var för tungt för mig under mitt första år. Jag blev kränkt, jag var arg.

I slutet av inspektionen sa han: "Jag tror att han måste ha insett att jag var trasig, för du ska ta mig till den andra byn."

Jag sa: "Vi går inte ut med en man med bruten plan." "Gå inte fel, vi fixar det i framtiden", sa han.

Ärligt talat, jag ville inte ta det. Jag tänkte börja på vägen. Jag vet inte om mitt uppförande inte tillät, eller om tanken att han ansågs vara vår gäst vägde tyngre. Jag var trots allt barnbarn till en man som varit mukhtar i fyrtio år. Under tiden insisterade han några gånger, han sa: ”Låt oss gå tillsammans.” Vi gav oss iväg. Grannbyn var redan lika stor som två cigaretter. "Jag tror att jag drack fem eller sex", sa han. Jag sa att det är så man röker cigaretter, han höll tyst. Han är utanför dörren. Han mötte oss vid dörren. Först till mig

205

FINAL MAHNI från Candlelight

Han kramade henne och gav många komplimanger. Sedan tog han inspektörens hand. Han sa välkommen. Men jag höll på att kvävas, jag var fruktansvärt matt. Lärare vän, vad gjorde vi, är det något problem? Trots det var mitt ansikte spänt.

Den vännen jobbade ensam. Han älskade mig verkligen. Han tittade på mitt ansikte. Jag gjorde en tyst skylt med tummen. Vi gick in i hans klass tillsammans, jag satt på bakre raden och tittade noga på inspektionen.

De första kapitlen liknade mina. Det var dags för hans årsplan.

Sakta lyfte inspektören lätt på huvudet och tittade på planen på en halv meters håll. Han tittade på mig och sa, kom hit. Jag började slappna av. Jag var som vad som skulle hända.

Han sa titta, det är så planen är gjord. Jag frös och blev is. Vår lärarkompis brast ut i skratt så att inspektören tittade på den där lärarkompisen och sedan på mig, något i stil med vad som är på gång.

Han frågade vännen, hur kom du på den här planen? Låt Kemal titta och lära sig, låt honom göra så här. I det ögonblicket kom jag till liv igen, jag blev återupplivad.

Vännen sa lugnt: Sir, jag fick den här planen från Mr Kemal och poängen är

Jag skrev kommatecken exakt, och även när jag vacklar går jag och rådgör med Mr Kemal igen, sa han.

Efter att ha tittat på mig länge, sa inspektören, ibland händer dessa saker, slappna av nu.

Mitt problem är inte betyget, mitt intryck är viktigt. Min plikt gentemot mina lärare som utbildade mig var ett gott intryck. Tack och lov förde den vänns djärva uttalande den dagen mig tillbaka till undervisningen. Till denna dag lämnade jag med glädje bakom mig trettiotre år av min undervisning. Jag hoppas att han kommer att bli välsignad i ytterligare trettiotre år.

206

UTBILDNING-EN-DU

LUFTEN LUFTAR AV LUFT

Tidigare OZTURK

Idag är en höstdag med mitt fönster öppet och det regnar. Jag känner lukten av ruttna löv. Tårarna rinner ur mina ögon, ofrivilligt och jag ser att jag är ute på landsvägarna igen. Efter en halvtimmes bussresa når jag skolan genom att gå på en bergsväg på cirka fyrtiofem minuter. Mina ögon är halvslutna. Jag tror att folket i huset inte ens har vaknat än. Det är ingen på vägen, är jag rädd. Snart ser jag barn springa mot mig. De kommer och kramas. Ett ord kommer ur varje mun. Det är som om denna flod av kärlek drar med mig med tusentals problem i mitt sinne medan var och en av dem tar en möbel.

Vädret börjar sakta bli kallare nu. Regnet som föll den natten rörde upp bäcken som flödade vid vägkanten och lämnade droppar som brann som små glödlampor på trädens grenar. Vi går mot skolan genom att släpa på rötterna vi samlat in från vägkanten. dessa buskar kommer att tända vår spis imorgon.

Den lilla fontänen som skuggas av ett stort mullbärsträd vid ingången till byn är platsen där vår trötthet når sin sista punkt. Vi stannar och tvättar händerna och vilar en stund. Sen gav vi oss iväg igen. Sedan stöter vi på kvinnor som går snabbt, deras ansikten täckta med ostduk, som går för att plocka de sista grönsakerna som finns kvar på fältet. Jag säger "god morgon". Inget ljud. Det gör mig ledsen att min hälsning ligger kvar i luften. Jag är trots allt en kvinna som dem. Lyckligtvis varar denna sorg inte länge. Gammal

207

FINAL MAHNI från Candlelight

En man gick fram till oss och sa: Hodja Effendi, Alaaddin kom inte till skolan idag, det är mycket jobb. Beet time, du vet, säger han. När en man kallar mig "Hodjamästare" brister barnen i skratt. Jag har svårt att inte skratta också.

Efter att ha gått en stund kommer vi äntligen fram till skolan. Alla mina problem verkar sluta med vägen i min stress; för under de fyra åren jag jobbade här var vägarna det enda som tröttade ut mig. Vägarna där jag frös på motorcykel med sidvagn på vintern, och vägarna jag vant mig vid med fötterna där jag lyfte den ena och sänkte den andra för att det inte skulle brinna i traktorsläpet i sommarvärmen.

Jag står vid trädgårdsporten och ser mig omkring. Topparna på bergen som vi lutar oss mot är svarta och rökiga. Regnet kommer igen. Träden är klädda i alla nyanser av gult, rött och grönt. Jag känner frid och ännu en dag börjar.

Det här är Elazig Merkez Koçkale Village Primary School. Min skola; Min skola, som är mer min än mitt hus, där jag lagade dörren, putsade skorstenen, putsade de krossade rutorna, satte på de krossade rutorna och spacklade, bar veden och kolet med händerna.

Jag går in. Min skola luktar ruttna löv, som denna dag... På mitt skrivbord; Det finns höstrosor vars färgglada doft blir stulen av regnet. Min spis är varm och bubblar över en kastrull med vatten som får koka till linden vi ska dricka vid vårt första andetag. Mina fönster är immiga och doften av ruttna löv inuti. och mina ögon är bäcken som skapades av regnet som föll i natt ... Jag torkar ångan från fönstren med händerna och tittar ut. På väggen springer en ekorre fort med en ekollon i handen. Trädens grenar är som glödlampor.

Det finns glädje och entusiasm där ute. Jag kommer till fönstret med utsikt över trädgården. Den gamla gardet i byn samlade barnen på egen hand. Han berättar om erövringen av Istanbul med sin egen accent; hälften turkiska hälften kurdiska. Sedan börjar han sin engelskalektion. Berätta för mig, hur säger man vagga på engelska? Så fort du ställer frågan

208

UTBILDNING-EN-DU

Han säger sitt svar direkt efter, utan att vänta på barnen. (beybidandini, beybidandini). Barnen skrattar.

Det finns varken el eller vatten i skolan. Ringer skolklockan utan el? ett av barnen, som är i tjänst, går ut till balkongen och ropar.(İççerrii).

Barnen springer in. Den gamle väktaren hälsar på mig, höjer sin käpp och tittar ut genom fönstret. Sedan kör han sin käpp mot väggarna och tittar ur vägen.

Föreläsningen börjar. Först reciterar de studenteden med hög röst. Erhan, Mehmet, Samet, Gabriel, Gülfer, Emrah, Sebahat-tin, Emine, Filiz och Aladdin, som inte kunde komma till skolan eftersom han alltid var upptagen. Tio barn vars namn och ansikten jag minns som om de alla vore söta och smarta, med olika skicklighet i fängelset. Mitt första år som lärare och mina första blommor.

Tiden flyger som vatten när man studerar. Vi inser att den första rasten har kommit när lukten av lind som röker under kokning på spisen omsluter klassrummet. Jag är säker på att ingen av dem åt frukost. Alla får sitt eget glas från bilrummet. Jag och mina hårt arbetande tjejer lagar frukost. Chefen för radiosändaren Emrah tar med sig vår radio från mitt rum. Vi hittar bra musik. Frukosten börjar. Deras favoritsak är melass med tahini.

De äter det, sked för sked, med avsikten att choklad som de älskar men inte kan äta. När du inser detta är belöningen för framgång melass med tahini.

Den andra lektionen är otålig. För klockan 10 på radion börjar back-to-back imorgon (vad kommer att hända idag, kommer knuten att lösas, fan, de slutar alltid på sina upphetsade ställen) avbryter ofta lektionen.

10:00 är det ögonblick då de tystaste 20 minuterna på dagen börjar upplevas. Alla lyssnar med öronen och som alltid slutar pjäsen på sin mest spännande plats.

Timmar är timmar, lektioner jagar lektioner. I-CE-RII, DI-

209

FINAL MAHNI från Candlelight

När jag säger SHA-RRII är det kväll. Det regnar ute. Jag klipper soppåsarna så att de inte blir blöta och bär dem med regnrockar, jag knyter påsar till fötterna för att deras skor inte ska bli leriga. Detta är deras bästa present för dagen. De gläds som om de var klädda inför semestern. De återvänder till sina hem och skriker (till det gifta huset, till byn i byn).

Jag är själv på väg till huset och vägarna börjar igen oavsett regn. Barnens glada röster kommer långväga ifrån. de sjunger tillsammans (det regnar, översvämningarna flödar...) exakt 11 år har gått. Idag är det ännu en höstdag. Det är redan över midnatt. Det regnar ute. Det luktar ruttna löv i luften...

Det har gått exakt 11 år. När jag sakta stänger fönstret i mitt rum verkar jag fortfarande höra den lukten och barnens glada sång. Jag drar för min gardin med dem nynnande: det regnar, översvämningarna flödar, det gifta huset, byborna, byn... och så tillägger jag: (Jag har aldrig glömt dig och jag kommer aldrig att glömma dig, även om min ros- doftande höstrosor stjäl din färg och doft i många år, du var min och kommer att fortsätta till slutet av mitt liv. -Dar varje höst kommer du att lukta längtan i mitt sinne.)

210

UTBILDNING-EN-DU

FÖRE LJUS

Gulcan TATLI

Ett par månader före slutet av läsåret 1993-1994 ringde rektorn för vår skola mig och bad mig fylla i ett formulär och göra ett val om vilka provinser jag ville åka till. Jag har arbetat i Gaziantep i tre år. Och jag älskade den här staden på alla sätt. Eftersom jag trodde att det kunde likna den här, inkluderade jag provinsen Şanlıurfa bland mina preferenser. Efter läsårets slut åkte vi på sommarlov. En och en halv månad senare fick jag beskedet att mitt uppdrag var Şanlıurfa. Jag var nöjd med den här utnämningen. För jag gissade att Gaziantep och Urfa definitivt har gemensamma aspekter och att jag inte skulle ha några anpassningsproblem vart jag än gick. Efter att jag började bo i Şanlıurfa kände jag att mina förutsägelser var korrekta.

Jag började läsåret 1994-1995 på Kazım Karabekir Primary School i Şanlıurfas Siverek-distrikt. Jag ville själv undervisa i 1:an. Allt gick bra. Vi avslutade ett år i harmoni med mina föräldrar och elever. Vi började det andra året. Det har gått nästan sju år sedan jag började bo borta från mitt hem (om vi räknar mitt utbildningsliv på universitetet). Det var inte lätt att vänja sig vid längtan efter familj, även efter år. Jag valde mitt yrke med kärlek, kanske på grund av detta, jag sätter alltid min kärlek till yrket framför min längtan. Återigen, en dag när jag saknade min familj väldigt mycket, begav jag mig till Sivereks postkontor. Den lätta kommunikationen var förstås inte till hands som nu. Och vi kunde kommunicera med vår familj mestadels via telefonerna på postkontoret.

211

FINAL MAHNI från Candlelight

När jag gick in på postkontoret hade jag bara i åtanke att hitta min familj hemma och prata med dem i telefon. Medan jag stod i kö fångade en pojke min uppmärksamhet. Jag gick till honom och frågade hans namn. Han hette Necati. Men medan jag försökte säga hans namn, såg jag att han inte bara hade svårt att tala, utan också ofrivilligt rann det vatten ur hans mun, och pinsamheten i denna situation lades till de problem han hade när han hade problem med att prata. Jag frågade honom om han gick i skolan. Medan han pratade med stora svårigheter sa han att han inte gick i skolan. Det var då vågen framför honom fångade min uppmärksamhet. Necati kom till posten varje dag och satt där till kvällen och vägde dem som ville ha det och bidrog till familjens inkomster. Vill du gå i skolan? Jag frågade. Hans ögon vidgades till en början och det var som om glimten från tusentals stjärnor hade fallit in i honom på ett ögonblick. Ja, han sa med stor entusiasm, "JA!"

Vid den tiden blev jag förvånad över uppringarens röst som sa att det var min tur att ringa. Jag hade glömt Necati, som hade vänt sig till telefonen i all hast för att höra min familjs röst. Efter mitt telefonsamtal gick jag till dörren, som lämnades ensam med mig själv, med sorgen över att lämna rösten från min familj, som jag precis hade pratat med. Jag träffade en vän på vägen ut och efter en liten pratstund gick jag.

Jag tror att det har gått en vecka. På vägen till skolan kände jag att någon som försökte komma efter mig snabbt, talade på ett sätt som inte var särskilt tydligt andfådd, försökte nå mig. Jag blev lite förvånad och när jag snabbt vände mig om såg jag Necati. Och det var då jag insåg att Necati också har en funktionsnedsättning i fötterna och har svårt att gå.

Necati hade inte glömt mig, han ansträngde sig till och med för att hitta mig. Jag fick veta detta senare av en vän som jag hade en pratstund med när jag gick ut genom dörren till postkontoret. Necati försökte beskriva mig för min vän med stor svårighet, och till slut lyckades han hitta mig från min vän med adressen till skolan där jag arbetade. Så vad ville han av mig? Jag älskade barn väldigt mycket och gjorde deras värld så mycket som möjligt.

212

UTBILDNING-EN-DU

Jag försökte lära känna Jag var medveten om de djupa ärr jag hade på barnet när jag lovade något och sedan försummade det. Det kände jag både i skollivet och med den kunskap jag fått från mina erfarna kollegor.

Den dagen uppfattade Necati min inställning till Necati som ett löfte. "Vill du gå till skolan?" Jag blev förvånad igen av Necatis röst när hans ord ekade i mitt öra ett ögonblick: "Snälla lärare, skriv in mig i skolan. Jag vill plugga.”- då stod jag bara där framför skolan. Detta var ett mycket viktigt ansvar. Det var viktiga problem för Necati att börja skolan, först och främst var han handikappad och det var fortfarande inte en vanlig situation i dessa skolor. För det andra var det länge sedan skolorna öppnade och det var en åldersskillnad mellan eleverna i den klass de funderade på.

Glimten i ögonen får inte slockna. Jag borde ha bestämt mig så snart som möjligt. Jag orsakade den här situationen. Det skulle falla på mig att hitta en lösning på detta problem. Jag minns att jag hastigt sa till Necati att jag skulle prata med rektorn och göra mitt bästa för att få honom intagen i skolan.

Jag vill med mina bästa hälsningar hedra vår rektor, som är sympatisk för den här situationen redan nu. Han bestämde sig för att ta Necati till skolan i träningssyfte. Om han anpassar sig till skolan och visar förbättring beslutades det att komma inskriven nästa termin. Jag visste var jag kunde hitta Necati för att ge den här nyheten. Jag hittade det. När jag ger nyheterna räcker tyvärr inte muntliga och skriftliga beskrivningar för att beskriva din lycka.

När jag gick till skolan nästa dag märkte jag en elev som var längre än mina andra elever i slutet av min klassbänk. När jag tittade noga tittade Necati på mig med sitt blåa förkläde, sin väska i handen och sitt stora leende på läpparna. Det var skillnad även i hans hållning, och nu står han mer upprätt, stoltare, som om han vore en skolpojke.

213

FINAL MAHNI från Candlelight

Trots hans fötter, som var svåra att bära även han själv, gick hans försök att inte störa hans ställning inte obemärkt förbi.

Det året gjorde han stora framsteg med förståelsen och ansträngningen från vår lärare i första klass. Han gjorde det inte i frånvaro. Medan Necati pendlade till skolan utan problem började problem med andra elever på grund av problemen jag listade tidigare (särskilt åldersskillnaden). Jag försökte vägleda så gott jag kunde. Jag var otillräcklig i detta avseende, så jag bestämde mig för att prata med Necati igen i ett annat återkommande problem. Tyvärr kunde jag den dagen inte visa tålamod, vilket alltid har varit nyckeln till vår framgång i vårt yrke. Jag sa till Necati att jag var sårad på grund av de problem han hade orsakat och lämnade honom. Jag gick in i min klass utan att ens lyssna på hans försvar och började min lektion lite ledsen. Mitt sinne var alltid där. Jag hade aldrig utvecklat en sådan inställning till honom. En oro tog över mig. Jag var i ett dilemma. Ska jag förlåta igen, eller ska jag hålla mig lite på avstånd och lämna lösningen av problemet till tiden? Jag tror att många av mina föräldrar eller kollegor upplever detta dilemma som ett disciplinproblem, särskilt inom barnutbildning.

Medan jag gick igenom alla dessa tankar hörde jag en knackning på dörren till vårt klassrum. När jag sa att det var nödvändigt att gå in såg jag Necati gå in genom den öppnade dörren. Han kom nära mig. Jag kunde säga att du försökte be om ursäkt. Eftersom vi var tillsammans länge kunde jag enkelt lösa samtalet som de flesta inte kunde förstå. Jag var tveksam till att acceptera hans ursäkt, det måste ha tagit för lång tid för honom, och jag insåg att han hade lämnat min sida med en plötslig rörelse.

Han började gå snabbt mot spisen. Jag minns inte ens hur jag reste mig och sprang mot honom när jag såg honom stå med ena foten upp och vänta vid den brinnande spisen. Hur han räknat ut ett sådant straff, även nu ryser jag när jag kommenterar det.

214

UTBILDNING-EN-DU

Vi ska aldrig underskatta våra elever som bryr sig om oss, men verkligen gillar detta och andra. Jag förstod detta igen den dagen. Om jag var lite sen skulle min elev, som hade svårt att stå på benen, inte kunna stå på en fot om jag var sen i några sekunder, och han skulle kollapsa mot kaminen som brann i full fart . Han hade räknat ut det. Kanske hade inställningen jag intog till honom även för en lektion fört honom till denna punkt. Kanske straffade han mig med smärtan han skulle åsamka sig själv. Eller så hade han kanske räknat ut att jag inte kunde stå ut med ömheten i hans handikappade kropp och vänta på förlåtelse.

Hon darrade fortfarande i mitt knä när jag sopade bort henne från spisen. Jag förstod svaret på varför jag gjorde detta inte i hans ord, utan i hans ögon.

Tålamod, sa min lärare, tålamod, vi förväntar oss bara tålamod av dig. Ditt hårda arbete är svårt, när du drar tillbaka ditt hoppfulla hjärta från oss är vi tomma, lärare. Ja, Necati, du lärde mig mycket i det ögonblicket. Vi är trötta, slitna, vi upplever till och med stunder när vår energi tar slut för ett ögonblick. Men vi vet att vi väcker många förhoppningar med livets vatten som flödar från oss till dig.

Vi älskar er förhoppningar om framtiden! …….

215

FINAL MAHNI från Candlelight

BERGENS VÄNSKAP

Müjgan VITLÖK

När mörkret som hade följt med min långa resa började stiga långsamt, fann jag i skymningens knä branta, höga, kala, skrämmande, steniga berg på vilka konstiga former var uppenbara. Hur långt är det från bergen där jag föddes, växte upp, andades luften... Efter de låga och gröna bergen som Mudanya, vår söta lilla historiska stad vilar på, och sträcker ut olivkvistar till människor, kan jag inte uttrycka min förvåning och besvikelse. .

Hur skulle jag fortsätta mitt liv i denna region, som är full av de mer framträdande av dessa, när jag inte kunde stå ut med den som var begränsad till den region som jag såg när jag gick genom Sivrihisar under mina universitetsår i Ankara? Det som är konstigt är att; Kylan och fördomarna som jag inte kunde motstå drog mitt väsen mot dem som en magnet.

Så fort jag landar i Erzurum lär jag mig min arbetsplats. En bergsby... Efter en lång, tröttsam och tråkig resa möter jag min första post, omgiven av bergen. Hur annorlunda det är från de byar vi bor i, ser och känner. Jag ser inte ett enda tak eller skorsten. Det finns inte ens hus där vi drar rök från skorstenarna som jag ritade i grundskolan... Skulle jag tro att det finns sådana platser om jag inte hade sett dem med mina egna ögon? Jag stod inför avgrunden mellan väster och öster om min hemstad. Det fanns inte ett enda träd. Mina ögon söker ihärdigt efter en grönska; Han kom tillbaka trött, ledsen och förvirrad. Hela min kropp var lika solid och sten som bergen som omgav den här byn.

216

UTBILDNING-EN-DU

Byn låg mellan två berg. En ny skolbyggnad och ett boende, byggt i nitton åttiotvå, alldeles i slutet av foten av de höga bergen som omger byn, som grundades vid foten av bergen nedanför, är förbundna med andra sidan av huvudväg. Längst ner på huvudvägen; en gammal skolbyggnad, ett boende och en lång vårdcentral stack ut. Skolor, boende och vårdcentral gav mig en djup ensamhet samtidigt som jag visade bilden av en "kycklingmamma" som omfamnade hela byn.

Medan jag iakttar översättningen; Medan jag åkte fram och tillbaka i känslor av förvirring och ensamhet, hade bilen jag höll lastat av alla mina tillhörigheter och körde iväg med damm och smuts bakom sig. Mitt bland bergen, bakom stängda dörrar, stannade jag länge, lika stel som de där bergen, med min kunskap och den utrustning som jag kunde behöva och inte ens kunde föreställa mig. Tills chefen för byn kom och hittade mig...

Chefen sa att han hade nyckeln till vårdcentralen och att jag kunde öppna den och lägga mina tillhörigheter i den. Han öppnade vårdcentralen. Det är en statsbyggnad som har blivit platsen för kråkor och spindlar på grund av bristande vård, alla dess fönster har krossats, det har blivit byladan, där råttor strövar. Jag är ledsen. Jag blir arg. Det är omöjligt för mig att tillbringa natten här. Under dessa förhållanden är det oundvikligt att jag övernattar hemma hos chefen. Jag känner att jag visas under främmande, nyfikna ögon. Jag vill vara ensam så snart som möjligt, gå och lägga mig, lyssna på mig själv. Äntligen gör min säng sig redo. Ett rum på baksidan av huset. Den har inget ljus. Jag drar mig tillbaka till rummet. Vad är möjligt att sova. Skulle det ha slagit mig in att jag skulle bli ödesdigra vän med Feride i Reşat Nuris "Çalıku-şu"? Min utmattade kropp kan inte njuta av madrassen den möter för första gången. Jag kliar hela tiden. Jag sitter upp. Jag kliar. Jag går och lägger mig, jag går upp, jag kliar. Det finns inget ljus. Jag kan inte se någonting. Det är bra för mig-

217

FINAL MAHNI från Candlelight

Det är rastlöst och oroande. Så jag väntar på att dagen ska rasa. När jag ser ljuset lämnar jag huset och kastar mig in på Vårdcentralen. Hela min kropp är svullen röd. Jag kan inte förstå vad som händer. Jag hittar mitt lilla rör, min kittel, ur mina grejer. Jag befinner mig vid byns fontän när jag tar tag i behållaren i min hand. Jag tar ett bad och byter om. Jag städar ett av de rum som jag tycker är säkrast och bäddar. Efter att ha tagit måttet på det krossade glaset börjar jag vänta på huvudvägen. Jag har väntat länge. Till sist stannar jag och stannar pickupen som slingrar sig från bergen ovanför och åker ner till stan med den. Jag klipper fönstren och tar en taxi tillbaka till byn. Byns chef, som kom och hälsade på mig på kvällen, är förvirrad. Det är inte vettigt för mig. Jag fick veta av chefen att värdarna på min första natt var "loppor". Eftersom husen ligger på marken och ladorna ligger i anslutning till rummen kommer de överens som bröder och systrar. Det finns inget vatten i husen. Byns fontän används. Det finns bara en telefon. Han är hemma hos borgmästaren. Strömmen går av på helgerna. Du upplever mörkrets tystnad med ljudet av vinden som kyler öronen. Jag stannade aldrig i byn på helgerna för att mitt psyke inte skulle försämras.

Till slut, när de andra lärarna på skolan kom, flyttade jag till boendet. Jag delade boendet nedan med en lärare som har arbetat här i två år. Under primitiva förhållanden avslutade detta samhälle, vars personligheter förblev på den traditionella nivån, utan toalettkultur, det på två år. Den klokaste personen i samhället, den exemplariska personen, är deprimerad. Jag började med att vara mentor för den här kollegan. Den här kollegan, som till en början undvek mig, kom till sans när hon lärde känna mig. Naturligtvis uteslöt byborna, som har mycket bestämda bedömningar, denna kvinnliga lärare från hennes klädsel och handlingar, och försatte henne till och med i psykologisk ensamhet genom att stämpla henne som "dålig". Byns notabiliteter kom till mig och sa: "Ta på fötterna, prata inte med honom, om du träffar honom - hur ren och bra du än är, kommer ditt namn att komma fram."

218

UTBILDNING-EN-DU

De ville att jag skulle kasta en vuxen, utbildad person i glömska. Vår enda fiende var verkligen okunnighet. Jag såg det här med all dess nakenhet, jag levde det.

Jag började med att måla min första business class. Jag målade för första gången i mitt liv. Byborna tittade så konstigt på mig. Jag var i den gamla skolbyggnaden. Det fanns två klassrum i den nya byggnaden. Fjärde och femte klasserna. Jag skulle undervisa i andra klass. Så jag var i den gamla byggnaden. Den gamla byggnaden hade ett snurrigt, försummat, mörkt, utstött utseende. När det gäller att förbättra den fysiska miljön började jag med färg och kalkning. Två av mina helt nya kläder är förstörda. Eftersom jag är okunnig om den här verksamheten, lärde jag mig detta yrke med två kläder. De "mänskliga avföringen" jag såg runt skolan gjorde mig väldigt ledsen och galen. Jag var på fel spår, som Don Quijote som kämpar mot väderkvarnar. Jag var tvungen att nå byborna, för att mobilisera dem. Jag behövde sluta springa från loppor i hem och människor. Jag bad imamen i byn om hjälp. Jag hade bestämt mig för att dessa människor, som inte gav islam till någon, skulle se motsättningarna med renhet. Jag tog med mig bykommittén och imamen, jag knöt de nödvändiga kopplingarna till den nationella utbildningen och började bygga en toalett för skolan. Under tiden började jag förstås bli störd på natten. De som stördes av min existens, mina handlingar och min kommunikation med barnen började visa sig. Enorma stenar kastade i min skorsten mitt i natten, pistoler som kastades framför mitt fönster, det brydde jag mig inte om. Men en natt stönade hörnet av rummet där jag sov av ljudet av en slägga och skakade av de fallande slagen. Du skulle inte tro det, jag hade tålamod tills det bröt upp. Den dagen var fredag. Byfolk var i moskén för fredagsböner. Som kvinna var jag väldigt annorlunda än vad de brukade vara. Jag gick in i moskén. När jag tog tillfället i akt att fånga hela byborna tillsammans, ropade jag vad de hade gjort mot mig! Sedan frågade jag dem, är det sant att ni är på den här platsen? Kanske

219

FINAL MAHNI från Candlelight

Sanningen hade effekten av ett smäll i ansiktet av en dam för första gången. De var förbryllade över vad som hade hänt dem, och deras huvuden hängdes framför dem.

Det är svårare att tala med okunniga än att hoppa en kamel genom ett dike. Under mina två år som bytjänst bekämpade jag verkligen vår enda fiende, okunnighet. Ibland blev jag lärare, ibland bar jag stenar som en arbetare. Jag gav inte upp, jag var inte trött. Jag fick min styrka från mina barn, vars ögon lyste starkt, som stod framför mig. När jag kom in i klassrummet glömde jag alla mina problem. När jag först kom kunde jag inte förstå sanddynerna som jag tittade konstigt på. När jag senare fick veta att det var dynghögar kom jag ihåg vad min geografilärare hade sagt under gymnasietiden. När jag först kom var spisarna dyngkaminer. Det enda jag inte kan göra i mitt liv är att tända en kamin. Det värms upp så fort det brinner, det går över väldigt snabbt. Hur olika var de barn som var tyngda av livet i så ung ålder från sina kamrater. I isiga miljöer, i frånvaro, i händerna på okunniga föräldrar, kunde deras ögon gnistra. Jag gjorde om alla skolans kaminer till kolkaminer. Jag gav det nödvändiga kolet från National Education. Nu såg de gnistrande ögonen varmare ut. De ville inte åka hem. Det var en klyfta mellan skolan och hemmet. Det de lärde sig i skolan stred mot vad de upplevt. För att lindra denna börda av barn började jag kontakta familjer närmare och utbilda dem. kvinnor kom nu ofta till boendet. Jag hade en student, jag kommer aldrig att glömma honom. Han lät mig inte tända en spis på två år. Han kom på kvällarna för att fylla min hink och tända min spis. Detta höll mig igång tills imorgon kväll. I morgon kväll skulle han komma och tömma min hink, fylla den och tända den igen. Jag hade en väldigt bra kommunikation med mina barn, de lär sig när de läser, de blir glada när de lär sig, de vill lära sig mer. Deras nivå var mycket mer avancerad än eleverna på centret.

Om du lägger ditt hjärta i det du gör kan du inte komma över-

220

UTBILDNING-EN-DU

det kommer inte att finnas något hinder. Jag åstadkom stora saker med den styrka jag fick från mitt hjärta och hjärna under de förhållanden som fick vara i två år. Mot slutet av mitt andra år blev jag allvarligt sjuk. Jag kämpade mot okunnighet och dukade under för kylan. Jag lyckades bli vän med bergen; men jag kunde inte lyckas med snö och kyla. Den märkliga ensamheten och desperationen som satte sig i mig när de började falla från himlen har funnits i tio år, men vatten rinner inne i boendet, telefonerna ringer, klassrummen är varma...

Det kanske låter konstigt för dig vid det här laget, men min enda förtrogna, min vän, har varit källan till styrka och inspiration för mig. Till en början blev bergen som skrämde mig och såg mig som en fiende hamnarna där jag tog min tillflykt. När de upptäcker vilken skönhet de gömmer i sina karga, steniga inälvor; Jag trodde uppriktigt att vi med tålamod, ansträngning och hand i hand skulle kunna förstöra okunnigheten som hemsöker det mest avlägsna hörnet av mitt land, och att vi kan nå ljusa morgondagar. Så länge vi kastar våra fördomar åt sidan och tar ett steg så kommer resten av sig själv...

221

FINAL MAHNI från Candlelight

RABİA

Ahmet Murat YUCEL

Jag arbetade på mitt tredje år på en gymnasieskola i ett distrikt i Trabzon, vilket var min första arbetsplats. Även om jag jobbar på en skola som domineras av nationalistiska vänner som sa: "Han är definitivt en kommunist" när de först hörde att jag var från "Bulancak" (Bulancak hade gjort sig ett namn som kommunisternas bastion den 12 september), och sedan smeknamnet mig "grön kommunist" när de insåg vilken typ av person jag var. Jag älskade mina elever väldigt mycket, och jag vände mig snabbt vid dem. Jag tror att de gillade mig också och vant sig vid mig.

Jag var nu en ung, dynamisk, galen lärare som också berättade för sina elever vad jag visste. Jag deltog i religiösa samtal, läste böcker, undervisade elever på Yavuz Selim Foundation, och på min fritid var jag involverad i idrotten i Fjärran Östern som jag hållit på med sedan min gymnasietid. För jag lovade min bortgångne far att jag inte skulle bli lärare bara för att lära ut världslig kunskap, utan för att uppfostra barn som älskar sin nation och religion.

Samma år skedde en snabb utveckling i Turkiet och regeringen i Erbakan tog slag efter slag. Då ansåg generalstaben att det var nödvändigt att "balansera" och ledde stridsvagnarna i Xinjiang. Det var som om de marscherande stridsvagnarna inte hade marscherat på Xinjiangs gator, utan hade marscherat mot våra vänner, vår sak och våra hjärtan, och krossat dem... Vi var nu förkrossade av nya nyheter varje dag. Först kom inte vännerna som kom till stiftelsen, sedan började föräldrarna att inte skicka sina barn på lektioner. Det var som om hela landet gick igenom en period av kalla kriget. Någon hade förklarat "totalt krig"!

222

UTBILDNING-EN-DU

Det var vi som förlorade i kriget hela tiden. Först fick huvuddukade flickor inte gå i skolan, och sedan drabbades Imam-Hatip High Schools. Spänningen som svepte över hela landet kändes även i mitt distrikt. Å andra sidan pratade jag om trosfriheten och om fel saker som gjordes eftersom vår gren och våra ämnen var tillgängliga. Särskilt Rabia Ö. Min kvinnliga student som hette lyssnade på vad jag pratade om och ställde hela tiden frågor. Rabia var en elev som var i det distriktet eftersom hennes far var inspektör för grundskolan och det var uppenbart att hon inte var därifrån. Det var därför det fångade min uppmärksamhet från de allra första lektionerna. Han läste mycket och ifrågasatte mycket. Eftersom jag trodde att jag kunde vinna honom var jag särskilt intresserad av honom, jag hjälpte honom på alla sätt. Han sa att det kunde stängas, att hans familj faktiskt var religiös, men de skulle inte tillåta det under en sådan period. Han var särskilt rädd för sin far, som var inspektör för grundskolan.

I hela landet ökade ständigt protesterna mot orättvisor och barn som inte kunde läsa medan de bar huvudduk fortsatte att söka sina rättigheter med demokratiska medel. Den 11 oktober skulle en "hand-i-hand-aktion" hållas för att stödja huvuddukade flickor över hela landet, och troende hjärtan skulle slå sig samman. Redan när jag hörde nyheten för första gången blev jag väldigt upprymd och sa till mig själv: "Här är en åtgärd som jag kan delta i, och äntligen kommer det att finnas." Jag brukade gilla möjliga handlingar, för jag försökte lugna min upproriska själ med handlingar, även om det var lite. När den dagen kommer; I den redan lilla staden höll en grupp på etthundrafemtiotvåhundra människor, längs kusten, hand samtidigt som hela Turkiet. Då hade Rabias pappa åkt ner till mataffären för att köpa bröd från huset. När han kom till skolan kallade jag honom till oss och tänkte att han kunde vara med eftersom han hälsade oss med orden "Selâmun aleyküm". Han struntade i det och gick hem. Aktionen avslutades utan någon incident. Jag var glad att jag kunde göra något, även om det var litet. Denna aktion, som genomfördes över hela landet, gav ett ljud på kort tid,

223

FINAL MAHNI från Candlelight

En ny våg av attacker hade börjat. Vid Van Yüzüncü Yıl University avskedades dekanus vid medicinska fakulteten för att ha deltagit i aktionen, och utredningar mot tjänstemännen hade redan påbörjats. Tre dagar senare kallade vår skolrektor, Selami Bey, mig till sig. Han frågade mig om jag hade deltagit i hand-to-hand-aktionen som hölls i söndags. Jag sa att jag gick med. Selami Bey älskade mig på grund av mitt hårda arbete, djärvhet och vänlighet, och han tog hand om mig för att jag var ensam där. När jag sa att jag deltog sa han till mig: "Min son, jag kommer att slå dig, om de frågar dig kommer du att säga att jag inte deltog, du frågade någon där." Han sa att Rabias pappa, inspektören jag bjöd in till aktionen, klagade över mig till provinsens nationella utbildning och de ringde honom därifrån. Saken var avgjord. Den fega inspektören, som faktiskt var troende, som jag kallade för att få en folkmassa klagade på mig. Jag sa till direktören att jag hade deltagit i demonstrationen medvetet och villigt och att jag aldrig skulle förneka det. Trots all hans envishet ville jag att han skulle göra vad han än måste göra.

Dagen efter när jag var på tredje lektionen kom vakthavande eleven och sa att rektorn hade ringt mig akut. Rektorn var mycket arg över avbrottet i lektionerna, eftersom han ringde från lektionen var frågan klar. Jag knackade på dörren och gick in i hans rum. Vid chefens skrivbord stod det en mörk, smal man med glasögon, mustasch och bredvid honom ytterligare två överviktiga, mustaschlösa, långa personer, som jag senare insåg var inspektörer. Rektorn och inspektören, Rabias pappa, satt mitt emot dem. Jag var förberedd på vad som skulle komma och jag skulle aldrig backa. Jag var son till en pensionerad och avliden pappa som kom till besiktningen i fredags och sa: "Du kommer inte på fredagsbönen" och sa: "Om du väntar lite får du se om jag går eller inte. ," lämnade han inspektören i skolan och gick för att be, och jag fick ett löfte till honom. Jag sa till mig själv: "Lycka till" och sa: "Värdå, direktören, du ringde mig." Chefen sa att inspektörerna kom från provinsen, att det fanns ett klagomål på åtgärden och att de ville lyssna på mig. Ken-

224

UTBILDNING-EN-DU

Jag sa till inspektörerna samma saker som jag sa till honom. Egentligen sa inspektören, som inte gillade mig, till mig, "Min son, du är en ung lärare, du är bara i början av vägen, vet du inte att du inte kan komma någonstans med sådana handlingar?" sa han i en oväntat mjuk ton. Jag sa att jag visste att vi inte skulle komma någonstans, men att min reaktion inför orättvisor borde ske i enlighet med mänsklig värdighet. Han förväntade sig förmodligen ett annat svar, så han blev förvånad över vad jag sa. "Är du inte rädd för att vara i början av vägen från ditt yrke?" frågade inspektören bredvid honom med en strängare ton. "Jag" sa jag, "jag kommer från Giresun och min farfar är fiskare. Han sa alltid till oss: "Min son, du kommer att räkna ut stormen innan du går ut till havet, efter att du har gått till havet kommer stormen." De skrattade lätt. Ärligt talat, deras skratt gjorde mig lugn. Rabias pappa tog till orda och sa: "Lärare, han var också inblandad i politik i klasserna." Rektorn försvarade mig med att säga: "Jag litar på min lärare i denna fråga, han gör sitt jobb noggrant, jag har aldrig fått ett sådant klagomål", och Gud välsigne honom. Därefter tillkallade inspektörerna Rabia. Lite senare kom Rabia, hennes ansikte rött. Han tittade på mig först, sedan på sin far... Inspektören vid chefens skrivbord sa: "Här, sätt dig ner, älskling." sa han i en mycket vänlig ton. Rabia vände blicken från sin far och tittade på mig i ögonvrån. Han frågade mig om jag sysslade med politik på lektionerna och om jag styrde eleverna. Vi var alla inlåsta i Rabia. Hans far sa: "Tala, min dotter." Rabia sa att hon aldrig hade sett hur jag sysslade med politik förrän nu, att hon lärde sig allt av mig, jag arbetade hårt för dem och jag var väldigt användbar för dem på vägen till universitetet, undvike hennes fars ögon... Sedan vände jag mig till sin far , "Jag är ledsen pappa!" sa han oväntat.. Ärligt talat kunde jag inte förutse att han skulle försvara mig så mycket.Jag ville gråta och krama Rabia.

225

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag hade krossat. "Tack, Herre," sa han och försökte hårt att inte gråta. En tystnad fyllde rummet. Ingen kunde tala, och jag var överväldigad av spänning och glädje. Jag gjorde alltid det jag gjorde uppriktigt, och Gud belönade min uppriktighet. Efter den djupa tystnaden, Rabias "Kan jag gå ut?" Vi kom alla till oss själva. Rabia tittade in i mina ögon och skrattade med sina ögon. Den här gången böjde jag huvudet. "Gå ut, flicka," sa inspektören till Rabia. När hon gått vände hon sig mot mig och sa: "Märare, du kan gå ut också, var bara försiktigare från och med nu." Hon bad mig gå ut också. Rabia gick inte till lektionen, hon väntade på mig utanför. Jag gick till honom, han var glad som ett barn. "Må Allah vara nöjd med dig," sa jag, "du också, min lärare, skulle vi inte ge dig tillbaka för det du gav oss?" sa. När jag sa till honom att jag inte ville att han skulle ha problem med sin pappa på grund av mig sa han: "Oroa dig inte, lärare, min pappa älskar mig väldigt mycket, jag är trots allt hans enda dotter." Det var precis som han sa, fast hans pappa var lite arg först, sedan var allt bra. Trots att han klagade på mig var han glad att jag inte blev straffad. Men efter den dagen kom hon inte till skolan igen för att fråga om sin dotters tillstånd, och jag accepterade hennes begäran att be om ursäkt till följd av Rabias vädjanden. Jag sa till hans ansikte att jag hade rätt men jag ville inte prata med honom igen. Även han accepterade blygt och sa att han förstod. Rabia vann juridik det året och åkte till Istanbul med sina två äldre bröder som studerade juridik. Jag utnämndes ett år senare och jag kom till Bulancak. Rabia skrev till mig tills hon slutade skolan och gifte sig. Självklart skrev jag till honom. I sitt senaste brev skrev han att han tagit examen, stängt och förlovat sig med en läkare.

Även om jag hade svårigheter på den tiden känner jag mig lycklig och mitt hjärta, som inte krossades under tankarna, är nu krossat och värker när jag ser det förändrade "jag" och "vänner"!...

226

UTBILDNING-EN-DU

LJUS STYR FRÅN ÖSTER ELLER ….?

İsmail HAYAL

Jag mötte dig i en natt av exil, några av er är glada, några av er sörjer, några av er håller vilda blommor, jag såg sanningen i era ögon av lågor

Året är 1994, säsongen är höst och månaderna är september. den sjuttonde september. Mitt första möte med Doğu, min första spänning, min första kärlek är Kağızman. Aras svala vatten smeker mitt hår. Och en lugn blå rör sig sakta. De gulfärgade aprikosbladen svajar vilt och doften av jasmin omfamnar mig runt om med tusen och en smak. Och regnvattnet kommer ner och kryper upp från de motsatta sluttningarna. Yeşil Kağızman är nästan mina drömmars stad, ett hörn av paradiset. Kagizman; Den gick samman med floden Aras och sträckte sig utmed en djup och kluven dal. Hon är tyst och bugad, som om hon är en brud, iklädd sina vita och frodiga klänningar. Dofterna från Zerdali har blivit vän med Aras söta sorl, och Hacı Kağızmans magiska mirakel, stadens andliga arkitekt, får en att känna sig gul. Aşık Miskinis sång, som hörs från en liten kassettspelare i basaren, fascinerar mig. Ja, Kağızman öppnade sina armar med all sin uppriktighet, med all sin kärlek, som om han hälsade välkommen.

Jag kände att de karga länderna i min inre värld sprakade och min härd, som jag lämnat i träda i åratal, var kall. Och med ett skrikande leende blandat med en gentleman gick jag in i trollkarlens förtrollning. Min sadelväska är full av liv och

227

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag kom för att vattna mina vildblommor. Ja, min höstblomma, min resning, jag finns här för dig. Jag passerade Zigana, Kop, Karakurt för dig. Jag filtrerade frukterna som jag samlat in från de trädgårdar som du inte känner, genom mina heliga ögonkällor. Jag gav dig kärleken och sorgen på ebabens vinge. Och jag tog med dig nyponblomman, höstregnet, fyrtio eftermiddagarna, stockrosorna och resten. Jag gjorde dem gröna med saften av mitt hjärta, bara för dig.

Jag och två vänner från Antep. Vi möts och minglar vid denna vändning och mötespunkt för vårt öde. Våra mål, våra känslor, våra ideal är desamma. Vi drömmer alla om solen en mörk natt. Och mitt bland oss alla öppnar ett ljus sina fönsterbrädor. Blås, blås, Kağızmans klara andetag fyller oss. Vi har några låtar som ännu inte har sjungits på vårt språk. Vi vill lära ut allt vi vet, det är därför vi är här. Vårt lidande, vårt lidande och vår förvirring kommer från honom. Och vi vet att ljuset stiger upp från öster. Här kommer vi att nå det ljuset.

Vi lägger till proviant till våra en eller två lastbitar som vi tog med från vårt land, och vi tar vägen till byn Aydınkavak, vårt ödes första stopp. Aydınkavak Village är en söt by som ligger på den 25:e kilometern av Kağızman Iğdır-vägen. Han är lite blyg och lite förbittrad, lider av skräckens gissel, vars folk har vuxit fram under de senaste åren och har drabbat lokalbefolkningen. Det verkar omöjligt att förstå uttrycken i deras ansikten.

Efter en ansträngande minibussresa når vi äntligen byn. Byn har mycket bördiga marker och är ett platt paradis bland alla sorters fruktträd. Överflödet och höjden på poppelträden, som den har fått sitt namn från, överraskar en. Enligt vad vi har lärt oss odlas dessa poppelplantor med varje barn som föds i hjärtats tröskel, och när det barnet når äktenskapsåldern säljs popplarna och pengarna används för bröllopskostnader. Bra och intressant idé.

228

UTBILDNING-EN-DU

Aydınkavak Village Primary School ligger vid bäcken och helt ensam. Vi står nu framför vår skola med tre klassrum och ett boende. Jag ryser konstigt. Från och med nu kommer varje arbete vi gör, varje rörelse vi gör att vara våra första. Vårt första uppdrag, vår första rekrytering, vår första spänning, vår första lektion osv. Allt är som sagt till för våra barn som är sugna på kunskap. En efter en ska jag berätta varför vinden blåser, haven kräks, varför människor lever tillsammans, glädjen med de stackars barnens helgdagar, leendet från en godistupp och kärleken till landet kommer från tron. Jag måste berätta allt jag vet. Räck mig bara din hand. Du gick vilse i en stor folkmassa. Jag kom till dig med ett gäng kryddnejlika i händerna. Jag kom för att läka ditt sår. Öppna alla dina köpare och vänd mig inte ryggen. Jag ska lära dig att ett torrt halalbröd är mer värdefullt än en haram baklavabakelse. Ja, mitt barn, vi kommer att övervinna min spänning tillsammans. Tillsammans ska vi ge händer åt solen och månen. Tillsammans ska vi söka efter ärans stjärna. Vem vet, vi kanske passerar under bältet av barnmorskor tillsammans. Gör dig redo för detta, mitt barn. Min väska är full av kärlek, att dela med dig.

Efter mycket ansträngning öppnar jag dörren till vårt boende. När dörren svängde tillbaka med ett stort knarrande och grymtande gick vi in och slängde spetsen på dörrtröskeln. Det är väldigt svårt att beskriva scenen framför oss. Puts fälls på sina ställen och fuktiga väggar grönmålas På logens ena sida har skåpet med inskriptionen nr: 35 ryggen mot väggen. Tidningar, böcker och tidningar utspridda, på andra sidan ett gammalt trebent bord som lutade sig ner, dömt av ett eller två fönster. Svansen på den uppstoppade räven på väggen var på sina ställen maskig, och den skarpa lukten som dök upp genomsyrade varje hörn av logen.

Vi blev nästan chockade av synen vi såg. Vi lämnade motsvarigheterna på ryggen i mitten av rummet. Vi rengjorde spindelväven som vävde bostaden som spetsar med en kvast som vi hade i händerna. oss själva lite

229

FINAL MAHNI från Candlelight

vi gjorde plats. Det fanns ingen el eller vatten i boendet. Vi var mitt i en fullständig röra.

Solen höll sakta på att glida undan när mörkret sakta visade sitt ansikte. Efter en stund störtades hela byn i mörker. Och med de mörka molnen började ett ösregn. Jag slöt ögonen och tänkte på dig, älskling. Jag är lång, svartögd. Jag är här för den lyckliga framtiden för dig och alla dina barn. För första gången skrämdes jag av ensamhet och darrade. Jag famlar efter dig för första gången. Polisstationens lampor syns långt, långt borta. Det lyser starkt som en fyr. Ja, jag och två vänner från Antep är som en fyr. Vårt mål är att ge ljus och belysa okunnighetens blinda mörker. Anländer till ett ljus och går ut ur denna korridor. Men hur, visa mig vägen, min Gud.

Och jag kom till mitt förnuft när Ezan-Muhammadi läste i hodjans brinnande röst, mitt hjärta värmdes upp, jag kände mig konstig. Vi utförde tvagning och utförde vår nattbön med församlingen i levande ljus. Yakup från Antep läste Yasin-Sharif, som han tog ur fickan, med Davids röst, och vi sa amen på en gång. Sedan veks de tre madrasserna ut i tre separata hörn, sängkläderna drogs ut och de blommiga täckena draperades. Så vi skulle spendera vår första natt på vårt första inlägg.

Innan en halvtimme var slut hade två Antep-vänners snarkning redan börjat skaka om boendet. Dessa snarkningar åtföljdes av de äckliga ljuden av insekter som hoppade på taket av logihuset, och timmar av vånda började för mig.

Jag var glad att Mukhtar Mustafa hade nämnt dessa insekter. Annars skulle jag kunna ge många anledningar till dessa röster. Jag rysade och drog ut min vänstra fot mot bröstet. Ljudet av grodor som hördes från avlägsna bäckar och gräshoppornas melodier blandade sig, som om de försökte komponera en bra komposition. Och så började tre kanonkulor träffa de motsatta bergen. Och död tystnad.

230

UTBILDNING-EN-DU

Jag var ganska rädd. Jag tittade på de två Antepli. De sov så skönt att jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk. Jag hade upprepat alla böner jag visste minst åtta gånger. Men förgäves ville inte mina ögonlock stängas, och pressen i min hjärna klämde hårt.

Jag tänkte på Ali-läraren som mördades brutalt i Tunceli för tre år sedan. Efter examen från Giresun Education Faculty, gick han på en lysande expedition för sina ideal, för detta land, att plantera ett frö och att vattna en planta. Men hur kunde han veta - att han skulle bli måltavla för en tiks kula. Hur kunde han ha vetat att han skulle bli mördad ohederligt i en så hedervärd sak. Dessa klagomål satt fast i mitt hjärta som en dolk. Och här var det min tur att ta upp den hedervärda flaggan som vår lärare Ali lämnat. Jag tänkte fortsätta de oavslutade kärlekarna. Istället för keleş hade vi bara ett vapen som kunde stå emot okunnighet: pennan. Tro på våra hjärnor, oändlig kärlek till landet i våra hjärtan. Vi är nu framför dina tunnor, obeväpnade och hjälplösa och försvarslösa.

Här är Hasan från Antep. Förlovad en månad med sin mosters dotter. Han sa, gå inte, Hasan, ta mig med dig, och sedan grät han så att jag kunde följa med dig. Och den andre Jacob från Antep. Han hade en konstig mamma på landet. Han klappade också Yakup på ryggen med tårar av stolthet, och gå, min son, så att bebisarna där inte är okunniga, gå och berätta för dem att alla människor kommer från samma mor och far, berätta för dem att broderskap, uppriktighet och delning är en sublim sak. Gå och säg att hemlandet är ära, och att en person som inte har ett hemland inte kan ha tro. Och berätta för dem att det är mer värt att leva lyckligt i skuggan av den turkiska flaggan än alla världens välsignelser.

Och jag. Bakom mig finns en gråtmild fru och en bebis som jag inte kan namnge ännu. Innan jag kunde känna igen min bebis och lukta på den till fullo, föll jag också efter en kärlek.

231

FINAL MAHNI från Candlelight

Nu är jag som en dödsdömd som går till galgen i det här lilla logirummet. Innan vår sista förfrågan ens har ställts kommer dörren till boendet snart att sparkas in och knogarna i händerna på de som kommer in kommer att skanna mig. Det är min största ära att dö med ära, och att dricka martyrskapets sorbet är min största dröm, men det verkar som att döden så här, att gå till det stökiga, får en att känna.

Jag drog mitt täcke över huvudet. Fullmånen, som en tallrik, stirrade på mig i all sin majestät genom knuthålet på det motsatta fönstret. Jag ryste. Och sedan tystnad, rädsla och förtvivlan. Och och…. Ingenting. Här är ögonblicket då frågorna som har gnagt i min hjärna i åratal blir vaksamma en efter en. Vem vet, kanske sista gången jag ser dagens ljus, det är det sista ljudet av gräshoppor jag hör, detta sista rop av bäckar och kanske tidens sista fladder.

Det händer inte, herregud, det är inte morgon. Hur mycket behöver jag en droppe sömn? Jag längtade efter att se morgonens första glöd. Men se, varken morgon kom eller denna natt av mardrömmar var över.

Det var så svårt för mig att lämna utan att säga "God morgon killar". Innan jag kunde lära mig en elevs namn, smeka en elevs hår, andas in doften av krita i mina lungor, lugna ett föräldralöst hjärta, lukta på en vildblomma ur händerna på en elev och förmedla vår kärlek, tro och sak. Nej, det skulle vara väldigt svårt för mig. O Allah, ta inte mitt liv innan jag smakar på dessa välsignelser.

Och efter ett tag började en tyngd sakta kollapsa. Tack och lov hade mina ögonlock släppt, jag antar att jag kunde sova lite. Mina ögon måste sova för att berätta en ny berättelse imorgon. Du bör sova och vakna fräschare och friskare. För jag har fler osjungna folkvisor, ospelade pjäser, otaliga sagor och berättelser på min repertoar.

232

UTBILDNING-EN-DU

Och morgonbön. Och de första glittrarna föds från platsen där ljuset föddes. Och jag och två vänner från Antep, vi säger hej till en helt ny dag, helt nya början. Och återigen vet vi att ljuset stiger från öster eller …..?

233

FINAL MAHNI från Candlelight

RESA TILL YONCALI

Izzettin SJU

Året är 1987, november. Hakkaris olyckliga öde led återigen av brist på lärare. Nationell utbildning skulle fylla den stora klyftan mellan lärare och lärare med lärarvikarier. För detta ändamål gjorde han en undersökning och skickade vinnarna till tjänsteplatsen. Jag var en ställföreträdare för Yoncalı Village, som hade klarat lärarvikarieprovet. Jag var i blandade känslor. Å ena sidan klarar jag gärna provet och blir utsedd till suppleant, å andra sidan ”Är jag rustad att utbilda människor? Jag var rädd för att inte kunna ge ett tydligt svar på frågan.

Den fallande snön hade förvandlat Hakkari till en ung flicka i bröllopsklänning. Med den här bilden ropade han nästan att han var oskuld på alla områden. Han viskade att han var i friska och fridfulla känslor åt alla håll. Det är inte känt varför den inte läses, men Hak-kari, som inte har kunnat uttrycka sig på decennier, berättade den bästa naturen för dem som behöver förstå. Hyacint; Berçelan, som förkroppsligar sitt insisterande på att önska fred genom att hålla det snövita på topp i tolv månader, varje blomma och doft som är naturens prydnad, möjligheten att leva tillsammans i broderskap och tolerans för andra, Zap som ständigt flödar in i evighetens land, förändringen ja till förändring, nej till stagnation och vägen från bergen.Han ropade till dem som lyckades läsa naturens bok och fann att varje svårt hinder kan övervinnas. Vad sa Bacon; "Glöm inte att ta med dig ögonen när du går på promenad."

234

UTBILDNING-EN-DU

Det var dags att resa till Hakkari, bergens stad, till Yoncalı, bergens by. Det var dags att springa till tjänst. Barn som letade efter ljus måste nås, men hur?... Hur skulle de snöiga vägarna som passerade genom foten av ogenomträngliga berg och glest röjda korsas? Men det måste övervinnas, oöverstigliga vägar; få vänner-vild natur. Var det inte så att allt gjordes tillgängligt för människan, allt gjordes tillgängligt för människans tjänst?

Efter en research som inte tog lång tid fyllde vetskapen att det skulle finnas ett fordon att passera genom byvägen mitt hjärta i den kalla november. Å andra sidan var Sabri Inan, lärare från Yozgat Yerköy, som ska avsluta sin militärtjänst och återvända till sin tjänstgöringsplats, bland passagerarna. Efter en kort bekantskap och den varma vänskapen som startade strax efter, togs dagarnas förråd som inte kunde återlämnas på månader en efter en. Med lagerexpeditörens noggrannhet på vandrarhemmen packades förnödenheterna och lades i påsar. Efter att byborna, som var på samma konto, var klara steg de på den ett halvt sekel gamla bussen. Å ena sidan jagade samtal å ena sidan och blandade känslor å andra sidan varandra. Detta skulle vara min första undervisningserfarenhet, utan att få en lärarutbildning. Jag var glad eftersom jag skulle ha ett jobb i några månader. Jag var orolig för hur skulle jag undervisa utan undervisningsutrustning? Medan vi var nedsänkta i dessa blandade känslor blev avståndet på vår väg kortare. Till slut nåddes tre vägar kallade "Derav", och fordonet skulle gå till Kavaklı. Vår uppgift var att gå ner och korsa den ännu inte röjda snövägen med väskorna på ryggen. Tack gode Gud, det fanns fotspår som kallades "Pengav" eftersom fotgängare kom och gick före oss. Detta var en välsignelse mitt i fattigdom, en bekvämlighet att vara glad över. Vi var tvungna att korsa de återstående kilometerna av vägen steg för steg, utan att slösa tid. Det gjorde det faktiskt. Vi ställde upp som pärlorna i ett radband. Vi närmade oss byn steg för steg och betonade fotspåren, som en militär enhet på fältet. Det var mörkt när vi närmade oss byn. Ser snövita fotspår

235

FINAL MAHNI från Candlelight

Det hjälpte våra ögon. Till slut, efter en mödosam resa, kom vi fram till målet. Vilken vacker ankomst, hur trevligt det är att träffas... Den älskade man vill nå är ibland Mevlâ, ibland Leyla, och ibland ett resmål. Yoncalı är målet för min första kärlek till undervisning. Vi kom fram till destinationen, vad glada vi är.

Gör inte naturens svårigheter människan vänlig med naturen, men inte människa-människa? Sabri İnan, som jag träffade och blev vän med på en dag, skulle hälsas på av Fehmi Kaplan från Batman, som jag senare skulle bli ett med allt. Kanske kommer det att sägas att det fanns en telefon under dessa ogynnsamma förhållanden, så att du skulle bli informerad och någon skulle hälsa dig? Det fanns ingen telefon, och det skulle det inte vara förrän idag, men byborna som såg oss gå på rader med ficklampor i händerna och naturligtvis Fehmi var våra lärare som väntade. Det var 1987. Kanske var det året då det snöade som mest i Hakkari. På grund av detta och lavinen som betade skolan, om den kan kallas logi eller logi på grund av att snön överskrider skolans höjd, nådde vi dörren genom att gå ner för snötrapporna från topp till botten och gick in. Efter att ha vilat och värmt upp en stund, försörjde vi oss med maten som byborna kom med. Och vi drack dubbelt så mycket illegalt te som kokats av lärare Fehmis skickliga händer. Den tevarma pratstunden som började med teutbudet och inte slutade med slutet på teet hindrade oss från att titta på tiden. På slutet lärde jag mig från den lediga vakten att natten hade gått framåt. Med effekten av trötthet började mina ögonlock sluta öppnas och stängas. När den nya vännen insåg detta sa den: "Det är dags att gå och lägga sig!" Han lade återigen de sängar som byborna hade levererat, och vi gick hastigt i säng. Det var en sak att somna när vi gick och la oss.

Och på morgonen... Lättheten och lugnet som en god sömn ger...

Herregud! Vad skulle vi göra om han inte skänkte en välsignelse som kallas sömn? Hur skulle vi vila, hur skulle vi hitta styrkan och kraften att börja arbeta? Tack, som känner mig bättre än jag.

236

UTBILDNING-EN-DU

Ost med örter... Ett måste för frukostar i regionen... Välsignelsen som är känd i Van men faktiskt Hakkari är det riktiga landet... Vi åt vår frukost med denna välsignelse. Bredvid, tandooribröd och smuggelte... Och i den friska luften i byn... Frukost kan bara avnjutas i en sådan målning. Det är ett misstag att inte kunna berömma frukostarna i vissa städers konstgjorda frukosthallar och att inte lägga märke till dem. "Där det inte finns några får, heter geten Abdurrahman Çelebi" eller det här är hans exempel. De som inte äter frukost på sin ursprungliga plats berömmer frukostarna på andra konstgjorda platser.

Efter frukost såg vi oss omkring med dagsljus. Byn är byggd på en sluttning. Skolan byggdes högst upp i byn. När man tittade ner såg allt normalt ut. Så småningom täckte snö ytan. Men när vi tittar upp är skolan begravd i snö, den svindlande bilden som följer med att klättra upp för snötrapporna en efter en för att gå till skolan, och sedan gå ner för snötrapporna en efter en som om man går in i en källare för att gå in i klassrummet, är den mest slående bilden av Yerköylü Sabri skakade läraren.

Nu var det dags för mig att träffa eleverna. Även om det var ett vikarie skulle det vara min första undervisningsdag med gymnasiekunskap. Varje första skapar spänning. Men den här första var en annorlunda första och det skapade en obeskrivlig spänning för mig. Jag som lyssnade på lärarna som elev igår skulle vara läraren som ger lektioner till eleverna som sitter vid bänkarna idag. Detta skapar en känsla som inte kan uttryckas i ord. Hur nådde jag klassrummet med dessa känslor och hur sa jag "god morgon!" till eleverna? Jag förstod inte vad jag sa. Jag var en lärare som gav stående lektioner till elever som satt tysta vid sina skrivbord. Är det jag som lär ut den här lektionen?” Jag ställde mig frågan. Ja, jag svarade mig själv, men den här gången: "Kan det här inte vara en dröm?" Jag var misstänksam. Jag känner mig själv, jag ser att mina ögon är öppna, att jag står, att jag är medveten. Från denna vingling

237

FINAL MAHNI från Candlelight

sedan "Ja, du är lärare nu, även om du är vikarie." Jag viskade den meningen till min inre värld utan att göra ett ljud. Nu var jag tvungen att acceptera min nya tjänst utan att slösa mycket tid. Förhållanden och omöjligheter hade gjort mig till en lärare, trots pedagogiska fakulteter.

Allt eftersom dagarna fortskred insåg jag skönheten som gömdes i detaljerna. De äldste i vår tjänst hade tagit med sig skyldigheten att bära uniform, utan att ta hänsyn till de barn som inte skulle kunna bära uniform. Det fanns ett naturligt motstånd och omedveten frihet i Yoncalı, på grund av de ogynnsamma förhållandena, mot enhetligheten i att uppfostra en enda typ av person i staden. Klassen var ett upplopp av färger. Även om de bar delvis trasiga tröjor på ryggen, var majoritetens kläder det naturliga obligatoriska valet för deras familjer. Mest av allt fångade situationen för farbror Mustafas döttrar, Pakize och Pakistan, vars hus ligger precis intill skolan, min uppmärksamhet. På något sätt hittade deras far dem i uniform, men den var för liten för dem. De färgglada kjolarna som hänger under tröjorna håller fortfarande sin plats i mitt minne. Att farbror Mustafa alltid bjöd på teet han bryggde genom att räkna ut pauserna. Han tröttnade inte, han tröttnade inte på att bjuda mig varje dag, men jag skämdes alltid för att gå. Jag trodde att jag var en börda. Men nej, det var ett otroligt nöje att dela med sig av det han hade till läraren. Efter att ha insett detta kom jag över min gamla blyghet. Bara för att ge honom det nöjet, skulle jag inte tveka att acceptera hans inbjudningar bara för att få honom att leva äran att gå till farbror Mustafas hus, läraren.

Då skulle jag bli förvånad över varför den här klassen är så bra, så tyst. Senare skulle jag inse att deras tystnad berodde på det annorlunda språk de lärde sig av sina mödrar. Att prata och skämta på det språk de lärde sig av sina mammor var en anledning till fördömande och pinsamhet i klassrummet. De kunde inte skämta med sin halvlärda turkiska, de kunde inte vara busiga. Nu när jag tänker på dessa dagar, barn, barn-

238

UTBILDNING-EN-DU

Jag är arg på mig själv för att jag låter dem leva sina liv. Jag skyller på systemet. Det var barnen som gällde, att barnen levde sin barndom. Vad lärde han sig i namnet av de grundläggande syftena med nationell utbildning av en generation vars känslor var undertryckta och som hindrades från att leva sin barndom?

Byarna Yoncalı, Kavaklı, Armutlu och Çaltepe låg nära varandra i samma bassäng. Läraren Fehmi planerade att bjuda in dessa bylärare under helgen. Vi blev väldigt glada när han förklarade sin idé för oss. Fehmi Hodja skickade bud till byborna som åkte till de tidigare nämnda byarna. Vi skulle träffas i helgen. Vi skulle ta emot dem på natten. Men var skulle de sova och vad skulle vi äta? Läraren Fehmi listade omedelbart sina lösningar: "Hoppa över läggdags", sa han. "Vi pratar till i morgon så det är inga problem att hitta en säng." sa. Han sa: "Om någon inte orkar så kommer de att sova på våra sängar, i värsta fall lägger vi sängarna horisontellt, vi drar en filt över oss, det är över", och han planerade det värsta fallet. Det fanns mat kvar. "Vad är lättare än så? Vi samlar in ägg från byborna genom studenter, vi har även lök. En sida av menener med rispilaff, massor av yoghurt och örtost... Här är bankettmenyn i bymiljö...” Med läraren Fehmis praktiska intelligens kunde vi lätt övervinna många svårigheter. När det kommer till Menemen kommer ägg, grön paprika, lök och tomater att tänka på. Men under Yoncalıs vinter, när snön belägrades och karavanen var under belägring, kunde bara grön paprika och tomater nämnas. Vi kom ur affären med mycket lök istället för Charlestonpeppar och tomatpurélösning istället för tomat.

Och slutligen sex gästlärare i det trånga boendets trånga lokal. Medan han sa god-fem, chatt-chatta, flyttade Fehmi-läraren in i det lilla köket. Med sina skickliga händer gjorde han en läcker menen med massor av sauterad lök och tomatpuré och naturliga byägg. Ibland gick gästlärare till köket och Fehmi letade efter läraren, på grund av den kittlande doften som spred sig över hela boendet.

239

FINAL MAHNI från Candlelight

Och Halil İbrahim-bordet är dukat. Vi sitter alla tillsammans vid ett bord som består av färskt tandooribröd och bybullar som kallas "hırtık", menemen, rispilaff, yoghurt och örtost, som är dekorationen på bordet. Vi äter som vi äter, men vi kan inte få nog. Var det atmosfären i Yoncalı, byns ägg, eller den efterlängtade ljuvligheten som gjorde måltiden så utsökt? Jag har fortfarande inte listat ut hemligheten, men projiceringen av menemen-rätten har alltid varit annorlunda sedan den dagen.

Den som namngav Yoncalı utan att ta hänsyn till dess konnotationer har gjort en orättvisa mot "Anitos". Ani-tos ligger i en smal dal och har så mycket åkermark att den är känd för sin klöver. När det kommer till Anitos; höga berg, höga toppar, vidsträckta betesmarker på kjolarna, vida marker täckta med gräs som överstiger mänsklig höjd, och naturligtvis kommer får, ullbäddar, hårtält, fluffig ost med många smaker, honung och lokal hasselnötsvalnöt att tänka på. Och Süvari Halil-passet, där berättelserna om människor som var strandsatta på vägen på grund av dess höga höjd och kraftiga snöfall, och de som arbetade vid motorvägarna, inte saknades i nyheterna från TRT-radions nyhetscenter, kommer till liv i människors medvetande. Att Süvari Halil Pass, efter åtta skarpa kurvor som ser ut som ormkurvor, hittar vägen igen. Süvari Halils skarpa kurvor betyder för fordon vad att gå i trappor är för människor. På avstånd är det punkten där människor möts med himlen. Det måste bero på vintern och vilda naturen under årets "trettonde" månad som Yoncalı blir en platå för Genco Er-kals "A Season in Hakkari".

Att arbeta som lärare i Yoncalı, vara med sina smarta och små barn, vara vän med Yoncalı, som tycker om att dela med sig av vad hon har och vad hon har med läraren, andas luft och bli starkare med sina svårigheter var något annat. Jag tog mitt livs viktigaste beslut att leva med dessa skönheter hela tiden. Jag skulle definitivt gå på universitetet, jag skulle bli lärare.

Och i slutändan skulle detta beslut föra mig till Diyarbakır, till litteraturavdelningen vid pedagogiska fakulteten 1988.

240

UTBILDNING-EN-DU

FÖRSTA PLATS Muhittin ALACA

Jag var bara tjugo år när jag slutade gymnasiet och väntade på min tid. Jag undrade vilket hörn av mitt land jag skulle placeras i, och mitt hjärta pirrade av pliktkärleken som spirade i mig.

Missionsdekretet som brevbäraren kom med en decembermorgon var den lyckligaste kompassen i mitt liv.

Jag tog en säng, täcke och några redskapsdelar hemifrån och gav mig ut på de mystiska vägarna till ett nytt liv som väntade mig.

Jag var medveten om att den uppgift som tilldelats mig som utbildningssoldat skulle vara helig, och mitt ansvar skulle vara stort och mödosamt. Men om jag ska vara en gnista, en bris i detta lands segling mot upplysta horisonter; Av denna anledning visste jag att alla taggar skulle bli en rosenträdgård för mig.

Orörda färska vildblommor väntade på mig, som blommade som snödroppar i de mest avlägsna hörnen av Anatolien. Det var säkert att de längtade efter en varm sol för att smälta deras is under den kalla vintern. Så mycket som jag kunde lära dem något, borde livet ha haft många saker att ge mig erfarenhet.

Jag åkte till Yenice för att börja undervisa i Zonguldak-provinsen, Yenice-distriktet, Nodullar Village Primary School. Efter att ha fått mina dokument från Direktoratet för nationell utbildning, gav jag mig ut på vägen till byn jag fick uppdraget. Vi passerade genom de snöiga och branta klippiga bergen och skogarna med tåg.

Jag träffade en gammal man som bodde i byn jag skulle till. Han hette Seyfi, en mager man med keps, klädd i en gammal kostym.

241

FINAL MAHNI från Candlelight

var. När han hörde att jag hade blivit utsedd till lärare i deras by, gav han mig en blick från topp till tå. Han sa att vintrarna var hårda på grund av den höga höjden, och att deras by låg för långt från staden.

Det var verkligen som han sa. Efter att ha gått av tåget fanns det ingen minibuss som gick direkt till byn vid hållplatsen vi gick av. Efter en halvtimmes minibussresa kom vi till en by som heter Yortanpazarı, som är en kommun och där de omgivande byarna kommer till marknaden. Mörkret hade fallit. Ingen var på gatan förutom de som var på matchen i kaféet och några livsmedelsaffärer vars lampor var tända.

Vi lägger vår last i lagret i en livsmedelsbutik. Det var inte möjligt för fordon att ta sig in i byn under denna säsong.

Seyfi Baba bar stövlarna han hade levererat till mataffären. Han sa till mig att jag inte kan gå i dessa skor. Så jag köpte mig ett par gula bomullsstövlar från mataffären.Vi gick längs den leriga vägen med en ficklampa och en pinne. Vi närmade oss byn genom att klättra på de brantare ramperna och hoppa från pölarna som bildas av snövattnet. Det betyder att det var ett stort avstånd mellan husen i den här byn där lamporna var tända långt ifrån varandra. Vi kom till Seyfi Babas hus, som ligger ovanför byn, bland trähusen och ladorna vars tak inte syns genom snön. Hans älskarinna kastade in enorma ekstockar i den brinnande plåtspisen och satte eld på dem. Eftersom det är en bergsby tänkte jag att det inte borde vara ett träproblem.

Jag var obekant med matkulturen och dialekten i Svartahavsregionen. De tog med majsbröd och majssoppa i en bricka och ställde dem framför oss, jag blev mätt och reste mig upp. Seyfi Baba drack soppan rejält, det visade sig att han väntade på nästa rätter! Jag lärde mig senare att rätterna i denna region ställs till bordet i ordning. Eftersom jag höll på att fylla magen fick jag naturligtvis titta på maten som kom på bordet.

242

UTBILDNING-EN-DU

Dagen efter tog Seyfi Baba mig till skolan. Skolan byggdes på en hög kulle, lite långt från byn, nära skogen och var i ett förfallet och förfallet utseende. Skolan, som har två lärarpersonal, leds av en lärarvikarie och den nya läraren var efterlängtad. Jag kan inte beskriva uttrycken av glädje i ansiktena på lärare och elever när de ser mig.

Skolan hade tre klassrum. Medan utbildningen gavs i ett av klassrummen pågick en kurs i klippning och sömnad och broderi i ett av klassrummen. Det tomma klassrummet väntade också på mig. Lärarvikarien var singel. Han bodde i lägenheten bredvid skolan. Jag tog med mina tillhörigheter som jag lämnade på baksidan av mulorna och placerade dem i logi. Efter ett tag lämnade lärarvikarien, som inte kunde vänja sig vid förhållandena på plats, sitt jobb och jag blev ensam.

Det var ännu en snörik vinterdag. Jag fixade röret och gick tillbaka till skolan. Jag tappade balansen när fötterna fastnade i ormbunkarna under snön. När jag rullade nerför den mycket branta sluttningen kastade jag ut det vassa i handen. Jag rullade omkring trettio fot ner.

Jag såg mig omkring, ingen var där. Jag gick till boendet och bytte mina leriga kläder. Jag gick in i klassen som om ingenting hade hänt, utan att låta mina elever veta.

Vintern tog slut och storkar började dyka upp. Plommon-, äppel- och kvittenträd var klädda i bröllopsklänningar och prydda med vita blommor. Våren var en fest här. Den 23 april närmade sig nationella suveränitets- och barndagen. I skolan borde jag ha förvandlat våren till en semester.

Jag förberedde ett högtidsfirande program bestående av olika sketcher, roliga spel, parodier och musik.Barnen fyllde sina roller framgångsrikt och deras självförtroende stärktes. Introverta barn uppträdde oväntat. Föräldrarna som kom för att se programmet trivdes väldigt bra och var stolta över sina egna barn och skola.

243

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag hade lämnat mitt andra år i byn bakom mig. Tillsammans med eleverna målade vi skolan, planterade tallplantor i trädgården och lät byborna göra mindre reparationer. Regnet och snösmältningen i april orsakade ett jordskred i skolans omgivningar. Djupa sprickor bildades i jorden och landmassan gled ner i ett område på cirka en kilometer.

Vår skola hade också nytta av detta. Byggnadens väggar, som redan var gjorda av sten och jord, började spricka i mitten. Sprickor öppnades dag för dag, vårt träningsbo, där vi målade och sminkade, kunde knappt stå. Tillsammans med mina elever tittade vi på vad som pågick i ångest och sorg, och vi kunde inte göra någonting.

Delegationen från distriktet gav en rapport om att utbildning inte längre kan fortsätta i denna skola. Vi flyttade skolutrustningen till ett tomt trähus i byn. Vi tillbringade de sista dagarna av läsåret i det huset. Om min första tår var min skola, revs den innan den skulle kollapsa av sig själv.

Det var inte skolan som förstördes, det var mina minnen från två och ett halvt år. Det var mitt rop mellan fyra väggar, det var min entusiasm, det var min kärlek. Det var min spis där jag krossade löken och lade till brödet och kokade ägg med korv ena dagen och korv med ägg andra dagen.

Det var dags att ta min jacka och åka till en annan by och lämna de söta och bittra minnena bakom sig. Det var omöjligt för mig att glömma byn Nodullar, som fick sitt namn efter nodule, vilket betyder en vass pinne, som används för att sätta oxen i rörelse medan den fortfarande plöjer oxar. Det här var byn där det bästa samtalet var skvaller, där loppor gjordes till kameler, där okunnighet slog upp ett tält. Denna by, som lämnas ensam med sitt öde i en trång miljö, med ett rökigt tak; Jag körde in på den lera, försummade stigen.

När jag ser tillbaka, I kunskapens namn, i det sociala och kulturella livets namn, om jag fick de vilda blommorna att dricka en skål med vatten; dem

244

UTBILDNING-EN-DU

imorgon kommer de att resa sig och slå sjukdomen okunnighet som en blixt.

Jag arbetade i olika byar i Zonguldak i sex år till.Jag träffade en dam som var en mästerinstruktör i skärnings-, sömnads-broderikursen som öppnades på skolan där jag arbetade för första gången. Jag gifte mig med henne vid ett av mina nästa uppdrag. Mitt äktenskap var kortlivat, min fru hade hjärncancer.

Precis som min förstörda skola hade jag inte råd att rädda den.

Det var dags att lämna Zonguldak. På en höstkväll, medan du tittar på Zonguldaks hamn för sista gången och återvänder till Hatay; de verserna som kom ut från mina läppar sammanfattade mitt liv och mina minnen. Det var mycket viktigare lektioner som livet hade förberett för mig snarare än lektionen jag skulle lära ut.

245

FINAL MAHNI från Candlelight

FÖRORDNING OM SAMVETE

Lokman Kaplan

Det var torsdagen den 21 november 1996. Det kan ha varit en vanlig dag för vissa, men inte för mig. För den dagen var jag i tjänst på vandrarhemmet. Vandrarhemsskiften var inte alls som skolskiften. Först och främst skulle du vara sömnlös den natten, du skulle gå i lektioner nästa dag och du skulle anstränga dig särskilt för att inte låta eleverna veta att du var sömnlös och inte minska dina prestationer. För att inte tala om överraskningarna du möter på natten. I akuta fall som måste föras till sjukhuset blir du antingen sömnlös eller går och lägger dig den natten för att fånga soppmakarna som går för att äta soppa klockan två på natten eller kommer från soppa. du kommer att säga. Det var svårare för mig att ligga ner eller till och med sova; för jag kunde inte sova. Jag visste detta eftersom jag provat det tidigare, dessa elever var ett förtroende från föräldrarna till oss. ”Tänk om en irreparabel händelse hände studenten på natten; Skulle det inte vara ett svek mot förtroendet?" Sådana tankar höll mig inte vaken. Dessutom var det emot meningen med att jag skulle vara vakt, sova snarkning.

Eftersom jag inte är en nybörjarvakt, kände jag redan till överraskningarna, soppmakarna. Jag kollade till och med gasen på min bil och första hjälpen-lådan och gick till mina skift. Torsdagen den 21.11.1996 gjorde jag alla mina förberedelser och köpte bensin med halva pengarna i fickan.

246

UTBILDNING-EN-DU

Jag tog över klockan utan incidenter från min vän Murat Bey, som var i tjänst före mig. Allt gick som vanligt. Jag matade eleverna med deras måltider och tog med dem till kvällsstudierna. Några av våra elever var glada eftersom de valdes ut till TÜBİTAK-proven. Det fanns också vaksamma och smarta elever som ville dra nytta av den gren av tjänstgörande lärare den dagen. Pınar och Gökçe kom till mig för att dra nytta av denna möjlighet eftersom de valdes ut från Kemi och sa: "Om vi inte deltog i studien, om du hade en kemicoach i lärarrummet, fanns det också frågor vi skulle ställa till dig ." sa de. Eleverna hade rätt. Dessutom hade de inte extra tid att studera för TÜBİTAK-prov, detta var en möjlighet för dem. De hade hittat en kemist för sina frågor. Kanske hade de väntat på den här möjligheten i flera veckor, för att inte förolämpa dem, sa de vänligt: ”Efter studien kommer vi att arbeta med dig, om jag tar itu med dig nu kommer det att bli buller i de andra klasserna. Andra studenter kan inte studera.” sa jag. De var också sympatiska. Klockan 22.30 var studierna avslutade. Klockan 23:00 måste eleverna gå och lägga sig; men ingen ville sova. Jag ville inte avskräcka studenter som ville jobba till 24.00 eller till och med 01.00.

Pınar och Gökçe kom till mig med frågor som jag väl visste att de aldrig var ätbara. Trots dagens trötthet var jag tvungen att vara användbar för dem. Naturligtvis var trötthet ingen ursäkt för dem, vi löste frågor oavbrutet, vi var fördjupade i frågorna. Plötsligt sa den kvinnliga vakthavande läraren: "Sir Lokman, kokande vatten spilldes på studenten, vi måste ta honom till sjukhuset omedelbart." sa. Vi blev upprörda av en smärtsam, lite högfrekvent röst. "WHO?" Det fanns ingen anledning att fråga. "Var?" sa jag. Den kommer ner från toppen, du startar bilen, den är väldigt dålig." sa. Jag tog genast nycklarna, hoppade in i bilen, startade bilen. En elev vid namn Sema Arca gick ner för trappan och skrek på två personers axlar. Jag gick inte i hans klass; men jag visste.

247

FINAL MAHNI från Candlelight

Alla kände varandra eftersom det var en internatskola. Sema sattes i bilen med hjälp av sina vänner. "Hur var det? Varför-Kina? Tjej, om du hade varit försiktig, vad gjorde du med varmt vatten vid den här tiden på natten?" Det fanns varken plats eller tid för sådana frågor. Det trodde vi och vi var på väg till sjukhuset snabbt men försiktigt. Semas rop krossade mitt hjärta. Vi kom säkert fram till sjukhuset, de tog Sema till Räddningstjänsten. Jourhavande läkare gav mig ett recept och sa: "Dessa droger måste tas omedelbart." sa. Det måste bero på ropens outhärdlighet; Jag hoppade genast ut. Jag tänkte att ett av apoteken på andra sidan sjukhuset kanske var i tjänst; men ingen var tydlig. Jag fick adressen till jourhavande apotek från någons fönster. Jag hade inte tid, jag hoppade in i bilen, jag hittade apoteket i tjänst, de gav mig drogerna; men "Vi är inte kontrakterade med naturvetenskapsgymnasiet, du måste betala för det i förskott." sa de." Hur mycket?” sa jag; "...TL." när du säger; hoppsan! Jag hade inte så mycket pengar på fickan. Kanske hade det andra jourapoteket kontrakt med naturvetenskapsgymnasiet; men jag hann inte leta efter det där apoteket. Semas rop ringde i mina öron.

Vad jag än gjorde, var jag tvungen att köpa dessa läkemedel från det här apoteket. Jag erbjöd mig att få mitt ID efter att jag lämnat mitt ID och betalat min skuld i morgon. Apotekaren ville först inte acceptera det; men han måste ha övertygat mig om att jag inte är en svindlare, så han höll med. Jag lämnade mitt identitetskort, tog med drogerna till sjukhuset. Medan Sema behandlades tänkte jag på anfallsregleringen.

Enligt artikeln i föreskriften fick tjänstgöringsläraren inte lämna tjänstgöringsplatsen. Vad skulle han göra i en nödsituation? Han skulle ringa sjukhuset, en ambulans skulle komma och ta honom. (Självklart, om sjukhustelefonerna inte alltid är upptagna; om ambulansen är tillgänglig.) Vad händer om ambulansen kommer försent? Det var inte tjänstgörande lärares problem. När läraren ringde var hans plikt över. Djävulen väckte andra frågor till mig: "Ska den tjänstgörande läraren ha en privat bil? Vilken artikel i förordningen var detta?”

248

UTBILDNING-EN-DU

En röst från djupet av mitt samvete sa att allt detta var skrivna föreskrifter som alla kände till. Människor som åt det här landets bröd, drack vattnet, andades luften och hade en högre utbildning skulle givetvis sätta reglerna i sitt samvete i praktiken där skriftliga regler inte kunde nå.

Denna röst, som kom från djupet av mitt samvete, viskade att det jag gjorde inte alls var ett offer, det var min plikt som honung. Dessutom, i avlägsna hörn av mitt land, mina kollegor, vem vet vilken typ av händelser de råkade ut för och de följde bestämmelserna i sitt samvete.

Jag tror att varje medlem i İrfan Ordu-su, vars antal har nått 500 tusen, tillämpar inte bara de skrivna reglerna, utan också reglerna i sitt samvete.

JAG KUSSAR DINA HÄNDER, MIN LÄRARE………

249

FINAL MAHNI från Candlelight

FRAMGÅNGSDESSERT

Gåva AYANOGLU

Fram till nu har vi känt otaliga människor som tror att livet får man genom erfarenhet, och som tror på att att ha levt mycket är att se mycket. Jag undrar hur mycket av denna tanke som är sann och hur mycket som inte är det!! Även om jag fortfarande inte har en klar uppfattning i detta ämne, måste jag erkänna att jag kände en obeskrivlig och barnslig upphetsning när jag såg detta tävlingsmeddelande uppsatt i lärarrummet. För första gången på flera år, precis som under mina studentår, uppstod en stor möjlighet där jag kunde tävla om mina idéer och känslor, och denna tävling handlade om att belysa frågan om "minnenas skog", som Jag försökte förklara i början av mina tankar, är relaterad till ålderdomen av år. . Som 27-årig och bara fyraårig lärare, när jag dyker in i samtalet mellan många av mina lärare och kollegor som är äldre än mig, vad de gick igenom under sina tjänsteår, vad de gjorde och deras söta och roliga minnen är både min passion för dessa dagar och "avundsjukans välmenande syster" Jag lyssnar med blandade känslor av avund. Denna situation fortsätter att öka, så mycket att frågan "Vilket värde kan minnet som jag kommer att dela med dig vara bland de tiotals minnen som du kommer att läsa med min tidning och bära doften av år och erfarenhet?" och hjärnan upptagen Mina unga kollegor, färska från vårgrenen som dog i elden när de försökte värma sina barn; våra värdefulla lärare som kastade sina kroppar under spillrorna för att rädda sina elever i jordbävningen; Att leva i vårt Anatolien

250

UTBILDNING-EN-DU

Är He-diye AYANOĞLU ens värd att delta i tävlingen, förutom erfarenheterna från utbildningssoldaterna som var avskurna från världen utan snö eller vinter i sina ansträngande regioner, men som förberedde elever i behov av utbildning för livet för vetenskap och visdom, vilket är ett villkor för att öppna sig mot världen? Jag vet inte... Men genom att berätta detta minne, som har lite uppoffring, lite ansvar, lite olycka, lite oerfarenhet, lite mod, lite rädsla, lite av kärlek, och lite framgång, kommer jag att vara den första i min fyraåriga karriär att berätta. Jag är glad över att ha fått en sådan möjlighet utan att använda min tjänstgöringstid och min tjänstepoäng, som är så liten att den inte ens är en sandkorn i öknen, som ett kriterium. Jag uttrycker min tacksamhet till er av denna anledning och börjar mitt tal med att göra mitt papper och penna som en vän för att dela mitt ödmjuka minne.

Som lärare var jag i början av september samma år lärare i Bağcılar-distriktet, vilket kräver skarpsinne, uthållighet och arbete.Adnan Ötügen İ. HAN. Jag fick reda på att jag var tilldelad skolan. Allt hände så snabbt att min själ ville hänga med i samma hastighet, och jag drömde att jag skulle gå på lektioner varje natt tills jag började min officiella tjänst, och jag undervisade barn med månsikte. Slutligen, den 24 september 2001, började jag officiellt min tjänst. Men eftersom det var en grundskola kunde jag inte använda min svåra litteraturutbildning, hade svårt att sjunka till barns nivå, och när jag såg att de var hungriga efter kärlek och intresse som fåglar i ett bo i behov av skydd, var jag försöker mata deras själar och hjärtan med kärlek snarare än deras hjärnas behov. Du skulle uppskatta att det första året är praktikperioden och speciellt den unga läraren

251

FINAL MAHNI från Candlelight

Kandidater börjar laga mat i yrket och skaffar sig erfarenhet genom att axla bördan av skolan. Närmare bestämt skulle det vara på sin plats att säga att de skjuts till det. Eftersom deras idéer inte beaktas... De har ännu inte blivit en fullvärdig lärare(!) Men hur kunde jag veta att den 24 september 2001 skulle mina elevers liv anförtros åt mig liksom ansvaret för skolan? Medan jag fortfarande kände mig som ett barn... Allteftersom månaderna gick blev vi inbjudna till frågesporttävlingarna som hölls av vårt distrikt under våren i vår skola, och tillsammans med våra elever började vi gå till tävlingscentra för att delta i tävlingarna ibland som deltagare och ibland som åskådare. Tillsammans med vår skola deltog en annan grundskola som tävlande i uttagningarna av denna flerlagstävling som hölls i april. A. N. B. Anad, som är tävlingscentrum, tillsammans med mina kollegor, som jag minns var minst fem personer, och åttiotal elever som kommer att delta som åskådare och tävlande. Vi var på plats i Yrkesgymnasiets konferenssal.

Tyvärr kunde vi inte få det resultat vi ville ha och vi blev utslagna från tävlingen. Studenternas huvuden var böjda och de började sakta lämna föreläsningssalen. För att hinna ikapp mina elever så fort som möjligt var jag tvungen att ta på mig huvudduken och snabbt följa efter dem. Eftersom vi var tvungna att följa reglerna i skolan, och till skillnad från mina andra lärarkompisar, började jag täcka huvudet och ta på mig överrocken genom att kasta mig i en tom korridor efter tävlingen. I det ögonblicket, medan jag tänkte att jag skulle se mina kollegor och det ledsna och oskyldiga ansiktet på mina åttiotal elever vänta på att jag skulle kliva på bussen som skickades av vår skola, medan jag försökte föreställa mig hur jag skulle trösta just i det ögonblicket uppskattades han av hela vår skola för sin intelligens, mästerskap, hårda arbete och moral. U. Tåg. fac. Turkisk instruktör Min vackra student Muham-d, som förbereder sig för att vinna sin avdelning och bli en värdefull kollega,

252

UTBILDNING-EN-DU

Med kom springande. Jag blev nästan förstörd när jag berättade för honom att hans vänner var borta, att de inte kunde sätta sig i något fordon eftersom de inte hade pengar och att deras andra lärare hade åkt separat. Vart skulle alla dessa elever ta vägen utan huvud? ”Nej”, sa jag. Men av någon anledning tog en obeskrivlig rädsla sin plats i mig, och den såg så fräck ut att den inte skulle försvinna även om jag slänger den. Jag gick ut och frågade var hans vänner var. Jag kände inte till rutter som kommer och går, hållplatserna, människorna och alla aspekter du kan tänka dig, och vi har bara varit i Barbaros-distriktet i det här distriktet i några månader. Jag försökte välja hur långt de åkte. Herregud!!! De gick så långt att de till och med började gå uppför en sluttning i framtiden. Han hade kommit för att tävla med det fordon som tilldelats av vår skola, men ingen kom för att hämta oss på vägen tillbaka. Det började redan mörkna... Några av mina kollegor, som jag kunde se på långt håll, hade gett sig iväg ensamma. Och ändå blev jag förkrossad över att se mina elever gå vilse i grupper av pojkar och flickor. Tänk om något hände dem? Hur skulle vi förklara det för deras familjer? Jag såg situationen med förvåning, skam och oro. Jag vände mig omedelbart till min elev Mohammed och bad honom springa snabbt för att komma ikapp sina vänner och förmedla till dem att jag sa att jag skulle gå med dem oavsett hur lång och långt vägen var. Min elev sprang fram till sina vänner som en leopard, så jag började springa efter honom så mycket jag kunde. Jag minns öga mot öga med mina kollegor som åkte minibuss medan de sprang. Min första smula föll på mitt minnes bord: vad skulle en bit ansvarsvatten vara! Jag sprang vidare och kom ikapp mina elever som väntade på mig. De blev både förvånade och glada över att veta att jag var med dem medan de trodde att han var borta och kände sig hjälplös och ledsen.

253

FINAL MAHNI från Candlelight

De visste inte i det ögonblicket att jag också var rädd och hämtade kraft från dem. Men jag hade inte pengar för att sätta åttiotal barn på minibussen, och kvarteret vi var i var inte lämpligt för detta. När solen sa "jag går", var det meningen att våra fötter skulle gå fort, men han kände inte till miljön, mina elever guidade mig faktiskt, som inte visste var eller från vilken gata de skulle nå vår skola. Ärligt talat, hur vi såg ut som en vandrande grupp som tappade vägen när vi campade i skogen. Kvinnorna i denna smala, kuperade, typiska anatoliska by, där slumområdena inte saktar ner, men inte med sin söthet, utan med de dåliga vägarna, kvinnorna i denna stadsdel, barfota, nakna, rinnande små barn, Gamla mormödrar som sitter framför dörren och försöker söva sitt barnbarn och kanske gör sitt sista kroppsarbete är häpnadsväckande för oss.De tittade på dem och försökte förstå denna beslöjade flicka och den uniformerade skaran bakom henne. Jag måste faktiskt uppriktigt erkänna att när jag tänker på det nu så skapar vi faktiskt en tragisk-komisk bild och drar uppmärksamhet som vi är. Ärligt talat, jag tror inte att en sådan tanke slog dem, än mindre att tro att jag var läraren till de eleverna på grund av min outfit.

Trots allt, åh, om bara denna rädsla i mig skulle gå över.. Jag skulle inte känna mig bekväm förrän jag lämnade mina elever i trädgården på vår skola. Allt var bra... Dessutom var vi inte på en avskild väg längre.. Det var onsdag, och rösterna från marknadsförsäljare som letade efter sitt bröd på kvartersmarknaden som satt upp på långt håll var högljudda, och vi gillade det eftersom det påminde oss om att vi inte var ensamma. Det är en märklig blandning av tillit och sorg, hur kan det beskrivas? Medan denna turbulenta känslomässiga turbulens pågick, i ett ögonblick då vi inte förstod vad som pågick, omgav många unga människor oss i grupper om fem eller tio med spikade pinnar, remmar och pinnar i händerna,

254

UTBILDNING-EN-DU

och jag minns som om det var igår som han attackerade oss utan att slösa någon tid, och jag känner mig fortfarande ledsen. Slagen kommer från en till en av mina elever, barnen som slog mig måste ha gissat att jag kan vara en äldre syster som gick ut på söndagen och umgicks med barnen snarare än en lärare, så de började slå "den äldre syster". Min huvudduk var draperad över mina axlar, revs sönder och slog på min rygg, medan jag kämpade med smärta, eftersom jag minns känslorna jag kände i det ögonblicket, även nu, när jag minns att jag började slå i händerna och armarna på de unga. människor på ett sätt som jag faktiskt inte kunde uppnå, för att skydda mina kvinnliga elever och juniorer från ett omvänt slag.Jag lever till mitt ben och är ledsen. Detta minne var en smula av rädsla på mitt bord, kastat till marken. Men varför var det? När jag tänkte på synden för de åttio oskyldiga eleverna som precis försökte gå tillbaka till sin skola, lyssnade jag månader senare med fasa att denna händelse var ett verk av några ungdomar, kallade grannskapspojken, för att misshandla några elever som förolämpade sina flickvänner, och att de attackerade hela skolan bara för att skada en av våra elever. Hämnd måste tas och han valdes till detta jobb, speciellt den dagen som vår skola tävlade. Grannskapskanterna ockuperades och överfölls. Precis som en skräckfilm... Men om vi hade tagit alla våra elever tillbaka med buss som vi gjorde, skulle dessa incidenter inte ha hänt eller så skulle våra elever med anknytning till denna fråga ha påverkats av incidenten. Därför, när vi återvände till vår skola till fots, spelade den två timmar långa resan, det vill säga känslan av att inte ta ansvar, i händerna på ungdomarna vars sinnen var röriga och deras planer fungerade. En annan upplevelse som denna händelse orsakade var faktiskt att vårt samhälle inte kom till den plats där det fanns smärta och eld, inte ens i en sådan situation, för att inte vara en del av människors smärta med "en hink med vatten av omsorg". Alla som passerade marknaden ändrade sig och tittade inte ens på oss. Några av mina elevers ögonbryn öppnade sig, några av dem hade sina läppar. Jag har stickmärken och smärta kvar på ryggen. Men om tjänaren inte fastnar, kommer inte Khidr fram.

255

FINAL MAHNI från Candlelight

När en polisbil, som patrullerade för att hålla chefen för grannmarknaden, dök upp i början av gatan, försvann alla ungdomar som attackerade oss på ett ögonblick. Jag gick genast och stannade bilen. Jag är säker på att de tittade på mitt nuvarande tillstånd och såg mig som en galen kvinna, och de hade inte fel. Jag förklarade dock situationen och förklarade för poliserna att de åtminstone skulle följa oss bakifrån tills vi kom till huvudgatan eller så kunde de komma ut ur sitt gömställe igen. Ja, de följde efter oss, men när vi närmade oss skolan tillbringade vi dessa två timmar som två århundraden med våra elever som grät, deras uniformer var sönderrivna, deras hår plockades och tillståndet för deras praktikanter, som bara var en några månader gamla, var förkrossade. Jag tog med barnen till skolans trädgård bland butiksägarnas och folkets häpnad, nyfikenhet och till synes meningslösa blickar. Jag satte mig på stenarna och smekte och kysste dem alla. Jag räknade deras namn, ett efter ett, och tittade på deras sår. Ja, jag tog med dem till skolträdgården. Detta var offerbrödet på mitt jubileumsbord. Även om jag var en kvinna mitt i den kampen, var det modiga middagen för mitt minnesbord att kasta mig och bara tänka på barnen. Jag sa till barnen att informera rektorn och vänta i trädgården och gick in i lärarrummet. Jag lämnade min trasiga väska på lärarbänken och gick till mitten av rummet, som var fullt av föräldrar, elever och lärare redo att åka till repetitionerna den 23 april, skrek på alla mina kollegor och grät och frågade varför de lämnade mig ensam. Att skrika istället för att vara kallblodig och berätta vad som hände, innebar att bli av med min rädsla för mig, som aldrig ens har pratat med en polis förrän i denna ålder, mycket mer än min ilska mot dem. Men dagen var inte över för mig än. Den dagen, precis som solnedgången, borde mina sorgsolar ha gått upp dubbelt så normalt. För i slutet av dagen skulle jag känna igen begreppen polisstation och polis som jag aldrig hade känt förut. Medan jag skrek och grät i rummet och barnens situation fortfarande var oklar fick jag bära min väska för att krama näsduken och torka mina tårar.

256

UTBILDNING-EN-DU

När jag ringde såg jag att det blåste i min väska som innehöll rockpengarna vi samlat in till en låginkomststudent, ett äpple, mina respengar, ID-kort och min pappas favoritpresent, min nyckelring. Det här minnet var soppan. av olycka på mitt bord. Att få min väska med alla mina ägodelar stulen medan jag var i sådan rädsla, att jag inte ens hade pengar att gå hem och att jag var tvungen att åka till polisstationen för första gången i mitt liv, slitit ut mig totalt. Ingen hade sett personen som hade tagit den, ingen visste, ingen hade märkt det. Jag grät och berättade vad jag varit med om hela dagen och mig själv! Vad det än är för pengar så var min nyckelring och kort viktigt.Det faktum att jag hade en sådan incident på lärarrummet, där vi borde ha känt oss tryggast, både upprörd och överraskade polisen. De sa åt mig att annonsera i tidningen efter legitimation och tog mitt utlåtande och skickade hem det. Jag återvände hem med minibusspriset från en vän och hittade min mamma som väntade i nöd. För som en person som fortfarande inte använder en mobiltelefon, bar jag inte en mobiltelefon på den dagen och under de förutsättningarna. Min mamma sa att hennes hjärta stramade och hon tänkte på mig precis när punktonåringarna attackerade oss. Han nådde mig inte via telefon, utan genom böner. Men istället för att utöva mina rättigheter de närmaste dagarna och följa mina rättigheter som tjänsteman, skriver jag hellre ner mina dagsplaner, som jag fick visa för inspektören som kommer på besiktningen eftersom jag var praktikant i måndags; istället för det här fallet jag levde, mina plananteckningsböcker ville ha min inspektör Det var synd att jag tänkte mer att jag skulle fylla den med fyrtiofem graders kursiv text som Medan mina elever och mina liv var i fara, och jag förlorade till och med min plånbok med den förvirringen. Att tänka mer på mina planer än på mina rättigheter var saltet av oerfarenhet på mitt souvenirbord.

257

FINAL MAHNI från Candlelight

Till slut, med stöd och böner från mina föräldrar, elever och familj, hittades min väska, som först kastades in på en parkeringsplats och lämnades med nyckelring och kort efter att pengarna togs, efter att en välvillig präst rapporterade till polis. Så mycket att jag muntrade upp mina elever genom att berätta att tjuven som stal min väska till och med åt upp mitt äpple. Det här var själva kärlekssalladen som jag kände för dem och de kände för mig och som var den vackraste rätten på mitt minnesbord. Men har såren i mitt sinne försvunnit? Jag vet inte...

När jag minns den dagen tänker jag på var vi har kommit ifrån i namn av ansvar, mänsklighet, andlighet och tro, mitt sinne och hjärta är uttråkade och mitt hjärta gråter. Och jag minns alltid det kinesiska ordspråket: "Att förlåta ondska är storhet, men att glömma är dumhet". Därför behåller jag fortfarande annonsen jag gav till tidningen för fyra år sedan med frasen "Jag har tappat min identitet, den är ogiltig". Kanske är anledningen till detta rädslan för att begå brott med min identitet, men är det möjligt att hoppas att inte uppleva samma sak igen? Jag går på gymnasiet just nu och jag är glad, seglar till andra minnen för nu. Men medan jag skrev dessa rader till dig upplevde jag en extraordinär händelse som om det vore en talisman eller ett tecken. Min elev, som var med mig i denna misshandel och försvunna väska incident, som jag hade undervisat för fyra år sedan och som jag inte sett på länge, kom för att besöka mig. Jag skriver de här raderna med honom på biblioteket nu. Han berättade att de var väldigt glada som klass att hitta min nyckelring, men de grät efter mitt äpple. Ja, de kanske åt upp mitt äpple. Jag blev skadad, men de rörde inte vid mina blommor, min praktik togs faktiskt upp den dagen. Den dagen hade jag en stund på mig att berätta för mina seniora kollegor som hade blivit en riktig lärare. Detta var framgångens dessert, som är den vackraste rätten på mitt bankettbord. Jag åt den här efterrätten till fullo... Jag lyckades, jag lyckades, jag lyckades, jag lyckades...

258

UTBILDNING-EN-DU

"HAR TRÄDGÅRD" AV FRAMGÅNG

Turgay ANAR

Vad kan förhindra en lärare som började sitt jobb med kärlek i livet? Naturligtvis ingenting. Ingenting kan skrämma en lärare som har blivit utsedd till Gülsuyu Primary School och som gärna kommer att undervisa sina elever i turkiska. Oavsett hur problematisk den fysiska och sociala miljön i skolan är, är lärarna i skolan i allmänhet villiga att hantera alla dessa svårigheter. Trots detta är även det faktum att dessa elever kommer till skolan den främsta orsaken till skolans existens.

Allt i den här skolan är minimalt. Färgen till skolan målades senast för fem år sedan när jag började mitt jobb. I några av klassrummen lämnades fönstren krossade för att fungera som naturliga luftkonditioneringar på sommaren. Dörrarna var brutna, kanske för att förklara eländet. Skolförvaltningen, som klagade på att elever slog sönder dörrarna varje år, hade hittat en metod som var unik för dem. Alla trasiga dörrar byttes ut och järndörrar gjordes i deras ställe. Men det var en märklig sak, det glömdes bort att lås var fästa vid dessa dörrar, som såg ut som enorma slottsdörrar och var väldigt tunga. Detta skulle kosta eleverna både deras händer och deras uppmärksamhet under lektionen. Vid lektionens kärna kastade järndörren, i ett försök att sabotera lektionen, upp det fastnade papperet mot klassrummet. Barns uppmärksamhet skulle distraheras med ljusets hastighet och det skulle ta lång tid att avsluta lektionen och få motivationen på plats igen. Skrivborden i klassrummet var mycket obekväma och de skulle vara indragna som den fysiska kartan över Turkiet, eftersom de fylls med hieroglyfiska motiv varje år av andra elever med nöje.

259

FINAL MAHNI från Candlelight

du. Eftersom eleverna inte kunde skriva en korrekt artikel under lång tid skulle de leta efter en lämplig plats att skriva ordentligt i raden framför sig och göra småbesök på skrivborden. Som det förstås var vår vackra skola inte särskilt rik på fysiska faciliteter. Trots detta fanns det lärare som var ägare till skolan.

De första månaderna gick åt till att vänja sig vid skolan. Eleverna var ivriga att lyssna på sin lärare, som de trodde var från en annan planet, i klassen. Det var väldigt lätt att få deras uppmärksamhet i klassen. För oss skulle en vanlig verklighet ha tillåtit hur många virvelvindar av fantasi och hur många magiska berättelser som kunde börja i dessa små och nyfikna sinnen. Så chockade de blev av ett litet stycke drama som vi läste i en av föreläsningarna. Redan nu minns jag tydligt att när jag förklarade att det fanns en underhållning som hette teater och att folk betalade för att se den, reste sig ett finger blygt upp från bakre raden. Pojken som räckte upp handen, med all sin blyghet och naivitet, undrade varför de som gick på teatern betalade. Han sa att det var onödigt att ge pengar för detta arbete eftersom pengarna borde ges till mer nödvändiga saker. Jag stirrade på honom i förvåning över den här situationen. Denna förvåning försvann snart när jag sa att vi kunde förbereda en teater i den här skolan. Eleverna kompenserade besvikelsen över att inte gå på teater med applåder och glädjerop. Klassrummet hade plötsligt förvandlats till en festlig plats.

Efter lektionen berättade jag för min kompis, som precis börjat sitt jobb precis som jag, vad som hade hänt och att vi kunde förbereda en teater tillsammans. Han var galnare än mig. Han accepterade omedelbart mitt erbjudande. Men vi hade en regissör som var mindre galen än oss, som upprymt rusade till sitt kontor och öppnade teatern som vi ville förbereda, nästan utan glädje i ansiktet. När vi stod i rummet och pratade upphetsat om vad vi ville göra

260

UTBILDNING-EN-DU

Denna verklighet vi stod inför slog oss hårt. Vår rektor kunde förstöra våra råa drömmar mycket snabbt, i rampljuset, genom att nämna skolans ekonomiska omöjlighet och försämringen av familjernas socioekonomiska villkor. Vi insisterade på att en sådan verksamhet i den här skolan skulle kunna leda eleverna, skolan och lärarna till det bättre, och att vi trots allt ville förbereda en teater genom att arbeta med eleverna utanför klassrummet.

De mest tålmodiga människorna i världen måste vara lärare. När vi lägger till lite konstruktiv envishet till tålamodet finns det inget som dessa människor inte kan göra. Vårt jobb började precis med att övertyga vår chef. Vi pratade i detalj om vad vi kunde göra med min vän. Vi bestämde oss för att förbereda denna teater på bästa sätt och inte ge upp mot alla svårigheter. Tillståndet för vår skola var känt. Även om vi förberedde teatern började vi grubbla på den redan från början, eftersom vi inte hade någon plats att ställa ut den på. Under tiden började min vän söka efter teatertext. Att förbereda sig för teatern var lätt. Ett klassrum skulle lätt kunna göra detta åt oss. Men i slutet av året måste det finnas en plats tillägnad detta arbete, med en scen, en dekoration och en plats för publiken att sitta på för dem i skolan att titta på. Svårighet vet mycket väl hur man lär människor nya botemedel. Svårighet är den bästa läraren av dem som arbetar i skolor som vår. I källaren på vår skola fanns en stor lokal med gamla skrivbord. Medan vi pratade efter en lektion kom den här platsen att tänka på. Vi hittade nyckeln och gick genast ner.När vi öppnade dörren stod det ett brett ställe framför oss, vare sig lukten av fukt var inlindad eller inte. När vi tittade på varandras ansikten insåg vi att vi var som de som blev överraskade av Ali Babas smycken, skrivborden där inne var rörig. Vi öppnade alla fönster nära taket för att ventilera denna plats, som lämnades utan luft på grund av källaren. Nu hade vi en teater. Det fanns inget annat än bord och bänkar. Alla kan enkelt se teatern

261

FINAL MAHNI från Candlelight

var nödvändigt. Vi stängde dörren och gick ut för att lösa problemet en annan dag.

Min vän kände Cengiz storebror mycket väl, som hade köpt böcker sedan barnsben och hade sina brevpapper bredvid skolan. Han berättade för henne vad vi försökte göra efter skolan. Han klagade över att frånvaron av en teaterscen skulle komplicera vårt arbete. Cengiz bror sa att han kunde be en skogshuggare bakom butiken om hjälp med scenen. Denna nyhet gjorde oss och barnen ivriga att delta i teatern mycket glada. En dag senare åkte vi till Cengiz svåger tillsammans. Vi tackade honom för hans intresse och förklarade vad som hände. Han gav oss också de goda nyheterna.Det fanns inget stycke som kunde vara en teaterscen i timmerhandeln, men det fanns träramper som stora föremål kunde placeras på. Här kunde vi använda dessa träramper. Vi tänkte sätta träramperna ovanpå raderna sida vid sida där vi ska ställa ut teatern. Vi var också framgångsrika i vårt tänkande. Vi köpte sex ramper av den här skogshuggaren. Efter skolan spikade vi fast dem på bänkarna så att ramperna inte skulle glida. Jag kan säga att vi kom över det och gjorde några försök. Att lämna dessa ramper så här var inte särskilt trevligt sett till utseendet och lätt att gå. Ovanpå dessa lade vi den oanvända mattan i vår skola. Teatersalen började sakta göra sig klar. Barnen tog med sig oanvända föremål från sina hem. Vi hade förberett scenen, men det viktigaste inslaget i pjäsen, ridån, var inte klar. Vi löste det här problemet själva. Vi fäste en taklist på balken en och en halv meter framför scenen. Den äldre brodern, som är ansvarig för föräldra- och lärarförbundet, monterade snabbt upp gesimsen. Vi satte en gardin i samma färg som eleverna tog med till den. Allt var klart nu. Vi hade till och med en gardin som öppnas och stängs nu.

Min vän hade hittat texten till dramat som barnen skulle framföra: "Har Bahçe". I det här spelet berättades händelserna i en jordbrukstidning. Författaren till teatern, Mahmut Yesari, överlämnade administrationen i en jordbrukstidning till inkompetenta människor.

262

UTBILDNING-EN-DU

Han ville berätta hur han skulle kväva problemet till slut när det var klart. På teatern förklarade han kort att kunniga och ärliga människor borde vara modiga, och att alla borde uppmärksamma bedragare och smickrare. Eftersom det finns referenser till nuet och det berättar om ärlighet, presenterades grava händelser med sina löjliga aspekter under täckmantel av satir. Smicker, det enklaste och mest lönsamma yrket i världen, förtalades. Som du kan se kan det här spelet fortfarande spelas av någon idag.

Nu var vi tvungna att lösa vårt största problem. Vi skulle be elever som aldrig sett teater i sina liv att göra teater.Vi var båda tvungna att övervinna detta utan att bli skrämda. Vi skapade små mise-en-scènes för att välja ut elever som kan vara begåvade. Vi meddelade att vi söker frivilliga och duktiga skådespelare till teaterpjäsen som ska spelas en vecka på skolan. Vi tipsade några av eleverna vars klasser vi gick in att delta i auditions.Vi var väldigt nyfikna på hur stort deltagandet skulle bli. Tänk om vi inte kan hitta elever som kommer att iscensätta pjäsen som vi tror? Denna dåliga tanke gnagde oundvikligen på oss i en vecka. Vi såg fram emot helgen. Efter lektionen gick vi till lärarrummet för att ta ett andetag och följde bakom kulisserna hur många elever som gick till den aviserade mötesplatsen. Vi såg ett resultat som tillfredsställde vår nyfikenhet. Det säkraste sättet att övervinna nyfikenheten är att gå på den utan att tveka. Det gjorde vi också. Vi begav oss till sportrummet i den andra byggnaden. I spännande filmer visas hur du går snabbare än tiden att gå, eller tiden på vägen jag går var så lång. Det fanns ingen i sikte. Vi gick in i byggnaden igen, inget ljud hördes. Vi trodde inte våra ögon när vi gick ner en våning. Närmare trettio manliga och kvinnliga studenter väntade lugnt på oss framför sportrummet.

263

FINAL MAHNI från Candlelight

dämpa. Jag tittade på min väns ansikte, rummet måste ha gått igenom samma känslor, för han tittade på mig med ett leende.

Vi satte de kvinnliga eleverna som vi ställde upp för att göra tentamen i den lilla korridoren framför idrottsrummet. Eleverna var otroligt glada, förmodligen för att de upplevde en så annorlunda spänning än att bli utvalda. Vi gav våra enklaste och enklaste råd till eleverna och sa åt dem att vara sig själva. Vi provade några av dem med de roller de skulle göra som svar på omedelbara reaktioner. Vi gav små sketcher som några av oss kom med. Några av dem tog sin roll så allvarligt att de agerade med oväntade ansiktsuttryck, några av dem försökte få vår uppmärksamhet genom att spela rollen vi gav till deras vän för att de inte kunde utföra sin svåra roll. Betongen vi använde såg ut som en gräsplan för honom, han kunde lätt och utan rädsla låta sig falla på detta gräs som en målvakt. Den som inte känner oss och inte vet varför vi är samlade skulle tro att en stor och pompös cirkus, en clown och en folkmassa kom hit av en slump. Han kanske trodde att vi var regissörerna för den här cirkusen. Till slut hade vi valt ut sex elever.

Elever tog skydd i sina "privata trädgårdar" för att bli av med det hektiska skoltempot. Att prata med sina lärare om ett ämne helt oberoende av klassrummet utanför klassrummet och göra en långtidsstudie gjorde dem några år äldre. Det faktum att deras lärare tog hand om dem en-mot-en och berättade för dem vad de skulle uppmärksamma på teatern hjälpte dem också att gradvis utveckla självförtroendet. Aşkın, som kommer att spela sina fasta karaktärer i spelet, var en introvert precis som sina fasta karaktärer. Hans framträdande under repetitioner gjorde oss mycket oroliga för om han skulle spela den här karaktären perfekt. Men vi skulle inse hur fel vi hade när vi stod på den scenen. Ett fantastiskt spel i en verklig anda som förlorade sig själv under spelet.

264

UTBILDNING-EN-DU

Han hade hällt ut det med ett enda ord. İlhan, som har en tråd i tänderna och är bättre än de andra, var väldigt bekväm med karaktären Mansur, som är en sycophant och en trickster. Hans ansiktsdrag, hans unika gång och leende får oss att tro att rollen är skriven för honom. Nihal Cansu, som spelade rollen som tidningens prenumerant, agerade så bra som man kunde förvänta sig av hennes pipiga utseende. Deli, tidningschefen, spelade rollen som Ahmet, som föddes som teaterskådespelare. Det faktum att han tillförde en oväntad färg till spelet skilde honom från de andra. Han kunde täcka sin lättja med sin talang. Han hade inte kunnat memorera sin roll förrän veckan vi skulle framföra pjäsen. Faktum är att han glömde sin roll på två ställen och stannade kvar mitt på scenen i de delar han memorerade under spelet. Ingen utom vi kände att han hade glömt sin roll och uttalade ord som inte hade något med pjäsen att göra men som inte flinade för mycket. Aşkın insåg att hon sa fel ord, och omedelbart sökte hennes ögon efter oss. Jag och min vän Ümit sa till honom med våra handgester att gå upp från där vi satt på bakre raden och fortsätta till honom. Även om de andra karaktärerna inte dök upp mycket i spelet, tillförde de en livlighet till spelet.

Månader gick och eleverna, som satt på lekplatsen, hade fullgjort sina plikter till punkt och pricka. Ungefär vid den här tiden hade vår skolchef bytt, och vi hade en rektor som förstod konst och var varm för kulturaktiviteter. Vår nya chef - måste stötta oss på ett ovanligt sätt under de senaste månaderna. Vårt arbete nämndes i ceremonierna där ett tillkännagivande gjordes om vår teater under en vecka på skolan. Eleverna undrade över en konstnärlig verksamhet som de inte sett i skolans historia. Äntligen kom dagen för uppsättningen av pjäsen. Vår första rektor, Cengiz Brother, lärarna på vår skola och skogshuggarbrodern som gjorde det möjligt för oss att göra scenen skulle titta på pjäsen. Spänningen hos barnen var värd att se. I våra samtal med dem, som sjöng som översvämningar på repetitioner, lämnade vi aska i grillen.

265

FINAL MAHNI från Candlelight

Våra små vänner, som inte visste någonting, darrade utan att överdriva inför sin första publik. När våra lärarkompisar satt på bänkarna lugnade vi dem istället för vad vi skulle kunna kalla en backstage. Att lugna ner dem har inte varit lätt. Vi pratade med var och en av dem individuellt. Först bad vi dem alla att ta djupa andetag. Sedan förklarade vi att det här var en repetition och att de var tvungna att sätta sin lärare, som väntade på att titta på dem i hallen, istället för sina kompisar. Tack vare detta var de knappt motiverade att spela. De insåg att de inte borde vara rädda för någonting längre, de kan antingen lita på sig själva och göra ett bra spel eller så kommer de att bli besegrade som fegisar och fly. Jag gick ut och höll ett kort tal framför scenen. Jag tackade alla som hjälpte oss att komma med pjäsen. Jag måste erkänna att jag var mer upphetsad än mina små vänner. Min hand skakade när jag avslutade mitt tal och sakta öppnade gardinen; under tiden började publiken applådera på en gång.

Det blev en djup tystnad när gardinen öppnades. Ahmet, som först dök upp på scenen, gjorde en bra start på spelet. Hans andra vänner tog spelet med vattnets renhet och flyt, nästan utan att tveka. Det var inget missöde. Publiken tittade med nöje på enaktaren. I slutet av pjäsen hedrade publiken dessa små teaterskådespelare, som presterade oväntat bra, med applåder och lovordande meningar.De två lärarna i publiken var nöjda med framgångarna för sina elever, som de hade arbetat med i månader, och applåderade deras små talanger genom att titta in i deras ögon. När salen var tom och publiken kom ut skulle den verkliga glädjevågen omsluta dem. De gratulerade alla varandra som galna människor som var i en glädjeboll. Denna glädje fortsatte den veckan. Nästan hela skolan turades om att titta på vår pjäs. Ingen elev njuter av de minuter som spenderas i hallen.

266

UTBILDNING-EN-DU

han ångrade sig inte. Vi satte upp vår pjäs för föräldrarna till våra elever som deltog i den senaste pjäsen och för de som var nyfikna på pjäsen. Föräldrarna till våra elever kunde inte hålla tillbaka tårarna över sina barns framgångar. Andra tittare tittade med avundsjuka inför deras barns uppriktighet och framgång. Du borde ha sett föräldrar krama sina barn. Vid flaggceremonin i fredags överraskade managern oss och de som deltog i spelet. Han gratulerade oss inför tusentals föräldrar och elever och sa att vi skulle ge de presentpaket han förberett i förväg till våra kollegor. Jag och min vän överlämnade glada gåvorna till våra vänner. Läraren, eleverna och föräldrarna i ceremoniområdet avslutade ceremonin med en applåd för att hedra dessa modiga elever som visade oss och vad framgång betyder i "Har Garden".

267

FINAL MAHNI från Candlelight

FRI

Sureyya SAHIN

Året är 1996. Jag avslutade mina nio år på Kadıköy Imam Hatip High School. Mina första år var ganska lyckliga. Allt förändrades i och med rektorsbytet på skolan. Den nya regissörens mänskliga och islamiska överväganden verkade väldigt motsägelsefulla för mig. Livet var outhärdligt för chefen och för mig. En vän som undervisar i religiös kultur på Fenerbahçe High School kom för att besöka oss. Ordet kom tillbaka till frågor som rör utbildning och träning i de skolor där vi arbetade. Alla pratade om de positiva och negativa problem de hade på sin skola. Det var min tur att tala:

Jag sa: 'Ledare, en elev dödades i din skola, hur är situationen nu, kan du undervisa?'

– Jag är ganska bekväm, ingen är intresserad av kursen, om det inte är det är det förberedelse för universitetet. Jag sitter i klassen också. Dessutom, om jag undervisar, kommer ingen att vara intresserad”, svarade han. Min nyfikenhet ökade ännu mer.

-'Hurså ? Hur tillåter du detta? Gör du din plikt?

– ’Lärare, även om jag vill göra det så kommer det inte att fungera. På den tiden letade jag efter en möjlighet att byta skola, eftersom jag var upptagen med andra jobb och inte kunde komma överens med skolförvaltningen. Jag trodde att det var en unik möjlighet för mig.

– ‘Önder Bey, låt oss tjäna pengar. Jag sa att det kommer att bli en upplevelse för dig och för mig, och jag började berätta om min upplevelse i Teheran High School:

268

UTBILDNING-EN-DU

Det var första dagen jag började mitt jobb. När jag kom in i klassrummet sa jag till barnen "selâmunaleyküm". De fick också mina hälsningar. Jag förklarade att hälsning är obligatorisk och att det är obligatoriskt för muslimer att hälsa på varandra. Jag hade också icke-muslimska elever i klassen. Jag sa länge till dem att de var fria i detta avseende. Nästa vecka ringde rektorn på skolan upp mig.

"Sir, vi måste prata med dig snarast," sa han. Jag såg ut som att jag skulle spricka av nyfikenhet. Jag kunde inte ta mig ur det och funderade på vad ämnet kunde vara. Chef:

"Jag hoppas att du inte missförstår mig. En elevs förälder ringde två eller tre gånger, jag struntade i det. Jag avslöjade ingenting för dig. Jag var tvungen att meddela dig när han kom och hotade mig i morse. Man hälsar när man kommer in i klassen'. sa. Jag blev direkt chockad.

-'Ja, vad är det för fel med det här, salam är en bön. Jag bad för mina elever. Denna vårdnadshavare måste vara icke-muslim. Jag sa till dem att de inte behövde. Jag sa att de kan hälsa i enlighet med sin egen religion. Herr chef:

-'Absolut inte tillåta hälsningar? För reaktionen börjar med ett se-lam. När jag sa att om ni inte förhindrar det måste jag vända mig till de nödvändiga myndigheterna, jag sa att jag kommer att prata med er om den här frågan och vidta nödvändiga åtgärder. Det är därför jag är ledsen att jag stör dig." Jag var ganska frusen. Denna attityd hos någon som sa, 'Jag är muslim,' överraskade mig. Även om naturvetenskapslärarna på min skola kraftigt förkastade verserna och haditherna som förklarade skapelsen och utövade alla slags påtryckningar för att få evolutionsteorin att acceptera sanningen, även om de inte fick någon reaktion från varken eleverna eller föräldrarna, fann jag att det svårt att förstå denna reaktion på hälsningen som gavs till mig själv på den här skolan... Deras reaktion på det som är rätt, vår underlåtenhet att reagera på fel; din okunnighet

269

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag trodde att det fick de okunniga människorna att vara modiga. Allahs Sändebud sade, 'O Herre! Deras universella budskap, "De vet inte, straffa dem inte, reformera dem" kom till min räddning som en medicin. Jag bestämde mig för att vara minst lika modig som dem. Jag fortsatte att göra det jag visste var rätt. Trots föräldrarna förstod eleverna vad hälsningen betyder för muslimer. De klarade både mig och föräldrarna genom att dölja det som hänt för deras föräldrar. Jag hade framgångsrikt slutfört min plikt, om än i ett år, och återvände till min skola med mycket söta minnen.

Fenerbahce High School-äventyret började för mig. Första dagen var ganska normal. Efter mötesceremonin i lärarrummet tog vi våra lektionsplaneringar och begav oss till klassrummen. Min första lektion var i idrottsklass. Jag var vilse bland elever som var längre än mig. Ingen lade ens märke till mig. Jag trodde att jag hade problem. Efter att ha stått en stund bredvid lärarens skrivbord:

"-Salamunaleykum killar!" Jag sade. Rösterna skär som knivar. Han ersattes av häpnad. Och så skratten. Jag tog sakta min plats. Efter att ha skrivit på läroboken:

”-Vänner, jag är den nya religionsläraren. Jag måste ha gått i fel klass. Jag hälsade dig och du hånade, men det är en religiös plikt för muslimer att hälsa på varandra. Det finns inga muslimer i den här klassen. Jag ber om ursäkt." Jag sade. Jag började förbereda mig för att lämna klassrummet. En elev, som jag senare insåg var klassens mobbare, reste sig upp och sa:

"Sir, vi ber dig om ursäkt. Efter att ha kommit in i klassrummet träffade vi en lärare som hälsade oss på arabiska, det verkade konstigt för oss, vi skrattade åt honom.” sa. Efter att ha kommit över den första faran gick vi till lektionen. I min första lektion:

"-Vänner, jag ska försöka lära er att inte acceptera något som ni inte förstår.

270

UTBILDNING-EN-DU

Jag kommer inte att tvinga. Det spelar ingen roll för mig om du tror det eller inte. Ni måste båda bestämma själva. Det är därför religioner sändes av Allah för detta. Med andra ord, den troende kom för att skydda den icke-troende och den troende från den icke-troende. Den skickades för att öppna dörren till sann frihet. Tro är ett hjärtas verk. Jag sa: "Ingen har befogenhet att agera så här, eftersom det inte kommer att tvingas."

En av eleverna sa:-Men lärare, du vet lika väl som vi att du pushar dem.

– Men det visar inte att förtryckaren har rätt.

Felet gjort kan inte tillskrivas islam. I islam tvingade profeterna inte ens sina egna släktingar, inte ens de speciella böner de gjorde för dem avvisades av Allah. Jag ska berätta vad religion är, varför den skickades och om det är nödvändigt för människor, dess skäl. Du kommer själv att bestämma om du vill tro eller inte efter att ha lärt dig religionen enligt dess verkliga källor. Den som vill ha mer än så här sätter sina egna i fara och blir grym. Unga människor, alla gudomliga religioner hävdar att människor skapades av Al-lah och att de kommer att återvända till Honom, lova paradis till dem som följer hans order och skrämma dem som inte utövar dem med helvetets plåga. Dess noggrannhet och falskhet kan diskuteras. En person kan inte anförtro ett så viktigt beslut om sitt eget syfte till andra. Speciellt talar de om en abstrakt varelse som kallas djävulen, som hävdar att de kan ta mänsklig gestalt och lura människor. De hävdar att de har den nödvändiga informationen för att människor ska kunna skydda sig mot denna fiende. Han måste själv avgöra om dessa anklagelser är sanna eller inte. De var väldigt intresserade. Frågor...Frågor... Min första lektion och jag lyckades med min första klass. Så fort jag lämnade klassen sa vakthavande elev att rektorn hade ringt mig. Jag gick direkt till rektorns kontor:

271

FINAL MAHNI från Candlelight

"Lycka till, lärare, du kommer att trivas här, du behöver inte ens ta lektioner, de gör sig alla redo för universitetet", sa han. Jag sa att jag visste min plikt och skulle göra det som var nödvändigt. Jag var klasslärare i klass 10-E. Allt gick bra. Mina klasser var fulla. Den andra dagen gick jag in i skolans mest stygga klass. De var i toppklass. Efter att ha presenterat mig själv frågade jag honom om hans tankar om religion. De sa att de inte var särskilt intresserade och inte ens trodde på Guds existens. Jag var så överraskad. Försöker att inte visa:

"Jag gratulerar dig", sa jag. Du vet vad du inte tror på. Jag har sett att många som säger att de är "muslimer" inte vet någonting trots att de säger att de tror. Jag gjorde dock lektionen som jag började med att säga "Den Gud de tror på", till en lektion i trosbekännelse. Jag har listat bevisen som bevisar Allahs existens lika mycket som min tunga snurrar. Mot slutet av lektionen, eleverna:

-Tror du fortfarande inte på Gud? Jag sade. Två kvinnliga studenter från första raden:

-Vi tror inte. Du berättade bevisen för dess existens. Du nämnde inte bevis på hans frånvaro. sa de. Det hördes inget ljud från de andra eleverna. Jag bjöd genast in de kvinnliga studenterna att gå med mig. De kom till mig. Tillbaka till klassen:

Min respekt för dessa vänner har ökat. De kommer att berätta för oss varför de inte tror, och de kommer att bevisa hans icke-existens. Sanningen är att informationen de ger kommer att vara till nytta för mig mer än någon annan. Till exempel, dina vänner lever sina liv som de vill. Inga regler, ingen synd, ingen fasta, ingen bön. Jag vill ha samma liv, men jag kan inte. Jag fruktar Gud. "Jag är rädd för att gå åt helvete", sa jag. Jag vände mig mot de kvinnliga studenterna och sa: "Här är vi, barn, vi lyssnar på er". Den ena talade inte alls, den andre försökte säga något. Han kunde egentligen inte säga någonting. 'Dotter, kan en högsta varelse som Allah förnekas genom att gömma sig bakom sådana enkla meningar? Du kunde inte ens komma på en logisk mening. övertyga mig

272

UTBILDNING-EN-DU

sluta göra det, denna information räcker inte ens för dig. Men jag berättade sådana saker för dig om Al-lah att du inte ens kunde invända mot någon av dem.” sa jag. Han stammade, generat, fortfarande: 'Naturligtvis har du studerat detta i åratal. Du hittade den, du krossar en nybörjare som mig.” sa han. "Så och så, sa vår lärare..." började han och babblade igen. Jag sa: 'Om du inte har dina egna ord, hur vet du att andras åsikter är korrekta? ’Mina föräldrar tror mig inte heller; "De vet bättre än du", sa han. Jag sa, 'Så tjejen, tror du på dina förfäders religion? "Ja, det är det", sa han. Han satte sig med en suck.

Fram till slutet av säsongen var han inte uppmärksam på min lektion. Vi hade mycket bra lektioner med andra elever.

Vi började andra veckan på min nya skola. Vi fortsatte lektionerna i en mycket användbar ömsesidig dialog i alla klasser. Det föll mig inte in att jag var rädd. Jag var ganska glad, men min lycka varade inte länge. Den sista dagen i veckan, när jag skulle gå in i min sista lektion, kände jag två händer på min krage. Han var en gammal lärare. Hans händer skakade. ’Se på mig, trångsynt man; Vad är det för dig att lära ut? Sätt dig ner, letar du efter problem? Tror du att eftersom vi har kommit till makten kommer du att agera som du vill i den här skolan? Hans mun skummade. Tyst, efter att ha tagit händerna från min krage, sa han: 'Titta, sir, jag känner dig inte. Du kan inte störa hur jag undervisar. Om du har ett klagomål, gå till rektorn!” sa jag. 'Jag behöver ingen. Jag ser min egen verksamhet", sa han. Även om den vakthavande eleven som såg oss anmälde situationen till rektorn förblev han åskådare. Jag gjorde mitt jobb och klagade inte. Det var en pensionerad lärare som förolämpade mig. Han var på en privatlektion. Våra lektioner kom rygg mot rygg. Han skulle lämna klassen och sedan gick jag in. Eleverna klagade: "Åh, lärare, jag är glad att du kom. Våra händer är torra av att stå bredvid." Hon klagade på mig till chefen. Chefen, som sägs vara en bedjande person, kallade mig till sitt rum. Förolämpning

273

FINAL MAHNI från Candlelight

"Titta på mig", med full röst. Vem litar du på? Sa jag inte åt dig att studera? Han skrek: "Trodde du att det här är en imam hatip?" i en ton som alla kan höra. Mannen förolämpade mig. Gud gav mig ett sådant tålamod att han lugnt sa: 'Du kan inte störa hur jag undervisar min läxa. Du är tysklärare. "Jag antar att du inte skulle förstå min läxa," sa jag. Anmäl mig om jag har fel. Du har ingen rätt att förolämpa och skrika.” sa jag och lämnade hans rum. Jag gick direkt till min bil. Jag tog mig igenom första veckan.

Andra veckan hade börjat. Läroplanen hade förändrats. Vägledningen av klassen jag vägledde gavs till en annan lärare. Den bedjande och bedjande chefen kommer att ha beslutat att den religiösa läraren inte kan vägleda; Han avslutade min lärarkarriär. Även om jag visste orsaken, fortsatte jag mina lektioner genom att ignorera den. När jag kom ut från den tredje lektionen var det några saker som fångade min uppmärksamhet. Alla hade en bild på Atatürk på kragen. Det var inte den 10 november eller något. Jag sa till den första eleven jag träffade: 'Min son, varför satte du bilderna på din krage?' Eftersom studenten inte kände mig: 'Det fanns en religiös fanatiker som var fientlig mot Atatürk. Vi hängde honom på kragen för att protestera. Jag sa, 'Känner du den religiösa personen?' "Nej", sa han. 'Vem sa till dig? Jag sade. "Den pensionerade läraren och rektorn besökte klassrummen och informerade alla. Han gav oss bilderna på vår krage.

När jag kom in i klassrummet där jag var klasslärare hade barnen Atatürk-bilder på kragen. Jag ryste. De kala männen hade officiellt riktat in sig på mig. Med tanke på vad som kunde hända trodde jag att det inte fanns något annat val än att avgå. Vad försökte dessa människor göra? Jag blev offer för ett fruktansvärt förtal och konspiration. Min själ var uttråkad. Jag hade bestämt mig för att sluta och säga upp mig från mitt yrke, som jag älskade till den grad av kärlek. Jag bestämde mig för att hålla läxan för sista gången. 'Jag vet inte vad barnen sa till dig, men allt du hörde är förtal. Du känner mig lite. jag

274

UTBILDNING-EN-DU

Jag skulle inte riskera min tro för någonting. Det finns sex villkor för tro och en av dem är tro på qada och öde. Förekomsten av händelser som Allah visste i förväg, när tiden kommer, kallas "olycka". Alla händelser som människor bevittnar kallas olyckor. Den som inte tror på Al-lahs qada, inte accepterar den, ger inte sitt samtycke till den och säger, "Om det bara vore så" blir en icke-troende. Kan du tro att jag kan säga dåliga saker om Atatürk med risk för att vara en otrogen?” Sedan fortsatte jag:

"Var Atatürk en otrogen eller en muslim? "Självklart var han muslim", sa de alla tillsammans. En av eleverna:

Hade det inte varit för honom så hade du inte varit det heller. Så fort han säger att du är skyldig honom din existens; 'Åh min son. Omvänd dig också. Det är bara Gud som skapar och förstör människor. De dödliga har inte sådan makt. Atatürk var också dödlig. Han avslutade sitt test och återvände till Honom genom att underkasta sig Allahs order, som han upprepade gånger förklarade vara troende. Kan du tro att jag kan förolämpa någon som har tillräckligt med tro och utbildning för att leda fredagsbönen i Aydın Ağa-moskén? Jag sa: 'Jag kommer att vara emot någon vars mamma ser ut som min mamma och vars fru ser ut som min fru. Några av eleverna hade tagit av sig bilderna på kragen och stoppat dem i fickorna. Jag fortsatte mina ord:

En av Atatürks vapenkamrater, İsmet İnönü, och de som säger sig vara hans anhängare har förolämpat Atatürk mest. Så snart Atatürk dog togs hans bilder ner från regeringskontor av İnönü, och hans egna bilder sattes i stället för hans bilder. Jag sa att istället för Atatürks bilder på pengarna tryckte han papperspengar med sin egen bild. En av eleverna: Lärare, kan du bevisa det? sa. 'Ja." sa jag och gav namnen på några verk. Jag sa att jag skulle ge dessa dokument till dem nästa dag och att jag kunde ta med andra dokument. "Vilka andra dokument har du, sir?" sa en student. "Till exempel: det tillstånd som murarna begärde att etablera en loge i Turkiet beviljades av Atatürk.

275

FINAL MAHNI från Candlelight

Han avvisade deras begäran genom att säga: "Jag kommer inte att tillåta en organisation med rötter utanför att organisera sig i Turkiet!" Detta förbud fortsatte fram till hans död. Så snart İsmet İnönü kom till makten var hans första jobb att häva detta förbud och tillåta dem. Dessa vänster- och frimurare älskar Atatürk väldigt mycket. Är jag och människor som jag hans fiender till priset av att förlora sin tro? Om du är naiv nog att tro det, säger jag ingenting. Var det någon som sa ja till ens en av frågorna jag ställde till dig?

Efter en djup tystnad reste sig en av eleverna upp och sa: 'Herre, vi ber er om ursäkt och vi är alla med er. Vi är redo att göra vad du vill.' "Nej, pojkar, ni kommer inte att göra någonting. Vet bara sanningen. Se bara att det som sägs är förtal. Se hur hjälplösa de som inte har något att säga inför sanningen är att ha rätt! Allah sa: 'När du vet det goda, finns det ont, och när du vet det onda, finns det gott.' Om detta inte hade hänt, skulle du inte ha lärt dig eller hört vad jag sa till dig i den här lektionen.”

Jag undervisade samma lektion i andra klasser jag gick och fick samma reaktioner. Denna händelse var så gynnsam att; Jag hade etablerat den kommunikation som jag kunde etablera om två eller tre år på några veckor. När jag skulle säga upp mig var jag den roligaste och mest produktiva läraren i mitt liv tack vare elevernas stöd.

Oavsett vad de sa om mig efter den här händelsen kunde de inte övertyga någon. De ifrågasatte islamiska order och förbud med hjälp av några elever. Denna situation tillförde en annan smak och spänning till lektionerna, och lektionerna var otroligt fulla. Barnen tog med sig lektionerna vi studerade i klassrummet till sina hem och diskuterade med sina familjer. Förutom några av föräldrarna fick jag positiva reaktioner.

Han läste eller läste en bok eftersom antalet kollegor som pratade med mig i lärarrummet var väldigt få.

276

UTBILDNING-EN-DU

Jag gjorde som. En förälder kontaktade mig efter att ha fått veta om hennes dotters betyg från andra lärare. "Vilken klass går du?" sa. "Jag går på religionsklass." Jag sade. ”Hur kan det inte spela någon roll, lärare, min dotter berättar för oss hemma vad du lär ut i klassen. Alla lärare tittade på mig när jag sa att vi lärde oss bra saker tack vare dig. "Ack, jag har blivit bränd!" Jag sade. När några lärare kom till mig och gratulerade mig insåg jag att rädslan var ogrundad och jag blev lättad.

Årets slut närmade sig. Jag höll känslomässiga avskedstal med lugnet att göra min plikt på bästa sätt. Jag avslutade min sista lektion i klassen för min kvinnliga elev, som sa att hon inte trodde på Gud och insisterade på den här frågan, och tog farväl av eleverna en efter en. Klockan ringde. Jag var sen med att signera anteckningsboken. Min kvinnliga student, som inte tror på Gud, sa: "Sir, kan jag ställa en fråga till dig?" sa. Det var första gången han ställde en fråga. "Så här, flicka." Jag sade. Han sa: "Kan de fem dagliga bönerna göras efter Isha?" Jag blev förvånad. Jag sa: "Kom igen min dotter, oroa dig inte för sådant så att de som ber ska tänka på det". Med en blick av besvikelse vände han sorgset ryggen och började gå. Jag fick det precis. Jag insåg mitt misstag. Jag bad om ursäkt och sa: "Jag vill veta varför du frågade." Han sa ödmjukt, "Hodja, låt det här samtalet vara mellan oss, säg det inte till någon, jag har bett fem gånger om dagen i två månader. Jag råkar ut för olyckor andra gånger utom Isha. Har jag böner?" sa. ”Varje bön måste utföras i tid. Varför råkar du ut för en olycka? Få allt gjort i tid. Min elev sa: ”Det här är inte möjligt, mina föräldrar tillåter mig inte. Om de visste att jag bad skulle de sparka ut mig ur huset, kanske skulle de förneka mig. När de går och lägger sig utför jag tvätt i hemlighet. Jag drar mig tillbaka till mitt rum. Jag utför nattbönen först och sedan de andra bönerna.” (gråter) "Herre, vad ska jag göra nu?" sa. Hans ögon fylldes. Hans desperation var tydlig på alla sätt. Jag upplevde en intensitet av känslor som inte kan förklaras med ord. Jag försökte så mycket att inte gråta

277

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag höll. Jag kunde bara säga dessa ord. Tjej, vad du vill är rätt. Eftersom vår profet sa: "Handlingar är enligt avsikter." han beställde. "Du säger det inte för att trösta mig, eller hur, mästare?" sa. "Nej, verkar jag så okunnig att hitta på en hadith för att trösta dig? Är jag ganska uppriktig." Jag sade. Tårarna i hans ögon blandades med leendet. Det var min tur att gråta. Jag vände ryggen till, för mina tårar började redan rinna, trots alla mina hämningar.

Äventyret i Fenerbahce High School, som började med ett skämt, gjorde det möjligt för mig att leva det mest spännande, framgångsrika och lyckligaste året i mitt liv. Jag lärde mig den mest meningsfulla läxan i mitt liv där. Medan barnen på Imam Hatip High School avstod från att be trots alla bekvämligheter, lärde jag mig av erfarenhet att tro är en ödesfråga när jag såg den här flickans uppriktighet.

278

UTBILDNING-EN-DU

KLASSBILDER

Sedat SOYLULAR

Vår klass hade en spargris och eleverna hade sina egna pengar i den. Det är samlat som en klass och vårt mål var att ha en trevlig picknick med honom i slutet av året. Jag ville att de skulle veta värdet av sina pengar. Låt dem skydda honom och värdera det som anförtrotts honom. Ibland gav jag spargrisen till mina elever och bad dem ta hem den och ta med den nästa dag. På så sätt skulle jag försöka visa dem mitt förtroende för barn, och jag skulle ge dem som en garanti att jag inte skulle förvänta mig någon skada av dem, ibland skulle de ta emot denna gäst, som var för tung för dem, som deras värd . Det här spelet, som var litet i mina ögon, var ett element som kunde betraktas som allt i deras värld.

Vi var mitt i Ramadan. Jag har inte gett spargrisen till eleverna på länge. Jag hade en väldigt naiv elev i min klass som var introvert, blyg och väldigt anständig. "Furkan". Jag bestämde mig för att ge spargrisen eftersom jag sa till mig själv: "Jag kanske borde ge honom den, han kanske kan prata med mig för sakens skull, få självförtroende och bli av med smärtan av att vara tyst hela tiden ". Det fanns bara ett problem. Eftersom botten på vår spargris ramlade ut lade jag pengarna i en påse och gav bort dem. ”Furkan, de här är dina för idag. Ta väl hand om dem okej?" sa jag och gav påsen i handen och dess innehåll. Furkan tog det; Men det fanns en känsla av oskuld i hans ansikte. Det är som "varför gav läraren mig de här pengarna?" Han tog sin väska och lade den i sin väska, som för att säga, i sin vanliga tystnad. Vi kom till skolan efter helgen. Allt var ok på mitt skrivbord, sex

279

FINAL MAHNI från Candlelight

Det fanns en nedfallen spargris, men mynten fanns ingenstans. Furkan kom i tankarna och sedan kom väskan.

Jag frågade Furkan: "Furkan, var är väskan, mitt barn?" Det var inget ljud i Furkan. Jag frågade samma sak igen. Han tittade så hjälplöst på mig att han skulle säga något, men hans tunga gick inte att tyda, och då tog tårarna dess plats. Furkan grät och brast ut i snyftningar. Jag trodde att jag förstod mig själv. Jag började gissa att han tappade eller tappade den och sa: "Oroa dig inte Furkan, säg till om du tappade den så kommer ingenting att hända, så länge du pratar med mig." Ett mer innerligt rop kom från Furkan än tidigare. Klassen var mycket uppmärksam. För det hördes bara ljudet av gråt. Jag stängde frågan utan att gå för långt. Jag skulle prata på rasten. Klockan ringde. Under tiden ropade mina elever: "Min lärare, Furkans mamma, kom." sa de. Fur-kan och hans mamma var på mina ögonbryn. Även om inte som Furkan, hans mammas ögon fylldes av tårar. Bekanta förutfattade meningar gick igenom mig. De tappade definitivt det, och istället för Furkan kom hans mamma för att be om ursäkt, och jag tänkte att det inte behövdes dem, faktiskt. Jag citerar vad hans mamma sa till mig:

"Mästare, Gud välsigne dig. Tack så mycket. Du har vuxit upp i en så smal tid. Vi kommer aldrig att glömma din vänlighet denna välsignade dag. Egentligen väntade jag på något sånt här. Men jag har aldrig räknat ut att den här hjälpen skulle komma från dig, din klass. Jag bad alltid. Jag bad för mina barn. Jag visste att min bön skulle besvaras, och Gud förde dig till mig. När jag såg pengarna i min sons hand var det en festlig stämning i vårt hus. Inte ens Furkan visste vad han skulle säga. Han och vi grät båda av hans glädje. Lärare, pengarna du samlade in som klass har varit en balsam för våra sår. Vi hade en månads kostnad. Min son var så känslosam, hans ögon var fulla av tårar även när han gick i skolan. Vänligen gör detta mot andra behövande i din klass. För det är en så vacker känsla att de kan uppleva den också. Tack så mycket."

280

UTBILDNING-EN-DU

Jag blev chockad där jag var. Ett ögonblick svimmade jag. Jag försökte lyckas gråta inombords, men förgäves. Speciellt Furkan pratade inte alls, han lyssnade på vad som sades med huvudet nedåt. Men det var en blick av förlägenhet i hans ansikte. Jag sa inte till mamman att jag hade anförtrott henne åt din son, men det kom inte ur min mun, "Vi ska ha picknick i slutet av året med de pengarna." meningen, "Vi gav det inte med denna avsikt!" Jag sa inte. Hur skulle jag kunna säga? Hur skulle dessa meningar låta? Mina tankar, mammas tårar, hade redan övervunnits. Hur kunde jag göra en mamma besviken som har smakat så mycket smak efter den här tiden? Jag kunde inte tänka på pengar, kanske allt annat i känslornas namn än pengar. Furkans missförstånd hade redan tagit mig, jag vet inte vart. Mina ögon är fyllda av tårar. Och mamman som ödelade mig var redan på väg hem. Lämnar mig ensam med mina frågor. Furkan, vad gjorde du utan att veta det? Furkan förstod faktiskt varför de pengarna gavs till honom. Men han ville inte tysta sin mamma, som han aldrig sett så lycklig. En gång var hennes mamma glad. Domarna som fastnade i halsen hade redan fångat Furkan hemma.

Bra jobbat Furkan. Du åstadkom med ditt lilla hjärta det vi inte kunde komma på. Bra att du missförstod oss. Jag önskar att det fanns fler mynt i påsen. Jag önskar att mina elever hade missförstått mig tidigare. Bra jobbat son. Vilket bra jobb du gjorde. Kanske skulle denna hemlighet förbli en stor hemlighet bara mellan mig och Furkan.

Se inte din student som bara en minderårig. Kom ihåg att det finns en skatt gömd inuti. De kommer från en sida vi inte förväntar oss. De kanske redan har fångat de finesser vi inte kunde redogöra för i deras stora hjärtan. Furkan, jag kommer inte att glömma dig och din mammas tårar...

281

FINAL MAHNI från Candlelight

MINNE AV UNDERVISNING

Naci GUMUS

Ska jag säga som igår, ska jag säga som en dröm? Undervisning

Jag har gått mitt trettiofjärde år i yrket. Allt står ljust, levande framför mina ögon, som nytt. Det var höstens sista dagar. De säger att det finns en luft av sorg i den blåsande vinden och de fallande gula löven, men tvärtom var jag upprymd, hoppfull och glad. Året är 1970, månaden är november, dagen är trettio; Hatay-provinsen, Yayladağı-distriktet Sebenoba Village... Och i hjärtat av sydöstra regionens kommenterade jord, skulle jag uppleva en hjärtekälla med barn med granatäppelkind på det där grova landet, en kantorsdag, som hade färgen som en gyllene färg. öra på Diyarbakir-solen.

Jag placerade mina saker i ett enkelrumshus på fyra pelare. Jag hade två andra lärarkompisar i byn. Jag tillbringade större delen av min dag med dem. Han springer med eleverna i skolan, skrattar med dem som skrattar, tar tag i hakan på dem som gråter med min tumme, lyfter upp dem; Jag brukade försöka förstå varför de grät från sina elever. Om det fanns en elev som skrev poesi skulle han definitivt ta med den och visa den för mig. Jag läste, och ibland lade jag till vers till det han skrev. Jag såg ljuset från ljusa dagar på huden där färgen av apelsin och granatäpple var blandad, och jag kunde lukta dem som en lotus som jasmin. Och fyra år gick som en doft...

Mitt andra uppdrag; Elazig-provinsen, Palu-distriktet, Bağgulu by... En bergsby med den vackraste våren efter långa och hårda vintrar. Det är som en taggig ros som förtrollar människor på somrarna med de behagligaste dofterna av Mircan Plateau. Skola när jag går till byn

282

UTBILDNING-EN-DU

och hans logi var under uppbyggnad. Rektorn placerade mig i ett enkelrum. Mittemot huset där jag slog mig ner fanns en slätt med tröskplats och två pilträd. När skolan öppnade ställde jag upp de gamla skrivborden och tavlan under pilträdet, som gungade när skolan var under uppbyggnad. Jag undervisade där tills jag flyttade till den officiella byggnaden. Skolbyggnaden byggdes mitt i byn Bülbül med femton hushåll och byn Bağgülü. Om jag inte har fel så var jag den åttonde eller nionde läraren som gick där, men det skulle tränas för första gången i den officiella byggnaden. Förutom flagga, elevloggbok och säl var det ett par gamla svängbänkar jag fick. När jag flyttade till boendet närmade sig vintern. Jag började snabbt organisera skolan. Denna magnifika byggnad, lyxiga bord och bänkar som dök upp för bonden väckte sympati för staten.

När jag kollade loggen fanns det inget kvinnligt studentrekord. Jag kunde inte uppnå det första året. Distriktsguvernörens och grundskolans rektors försök gav inte heller resultat. Vi bråkade med chefen. De lyssnade inte på den juridiska aspekten av saken.Det var också några som sa: "Här passerar bara bergslagar." Men jag tröttnade inte på att berätta, jag tröttnade inte på det. Genom att läsa verserna i Koranen och haditherna förklarade jag att "den som vet och de som inte vet är inte samma sak" och att kunskapen är obligatorisk för både män och kvinnor. Jag förklarade vikten av läskunnighet och kunskap. Eftersom det inte fanns någon moské och imam i byn berövades de religionsundervisningen. Slutligen, under det andra året, välsignades jag med glädjen att skriva in sex kvinnliga elever och göra det möjligt för dem att fortsätta i skolan.

Skolan hade bara ett klassrum. Det mest magnifika hörnet jag har förberett; Det var fasaden med Atatürk-fotografiet, den turkiska flaggan och kartan över Turkiet. Strålande ögon från Nizamettin till Hayati, från Fehmi till Resul... Men hårda, hårda attityder, odisciplinerade beteenden, ibland skygghet och blyghet... Brist på plats, brist på byggnader och skrivbord, väldigt få av de tjugofem eleverna kunde läsa , skriv och skriv för att det hindrade utbildningen från att fungera smidigt. Hårt arbete väntade mig.

283

FINAL MAHNI från Candlelight

Men ett utmärkt bygg- och undervisningsverktyg inspirerade mig och mina elever och föräldrar entusiasm och spänning.

En annan sak var vintern i Baggulun. Nätterna var oändliga. De träffas i ett hus varje kväll; underhållning och lekar arrangerades. Men i åratal har samma spel tröttnat på byborna. På min begäran och med uppmuntran av två eller tre bybor öppnade jag en läskunnighetskurs med tolv vuxna. På snöiga nätter hade vi lektioner vid tavlan under fotogenlampans sken. Någon skulle hålla lampan mot tavlan och jag skulle jobba med två elever i tur och ordning.

Den vintern var tuff och lång. Djuren har slut på mat. mjöl hemma; gas, olja, te, socker är slut, rören är slut. Getter som dog av svält fångades vid benen och kastades. Vargarna, med ögonbindel av hunger, strövade omkring i byn, skolan och logi på natten. Mina behov var också över, jag letade efter lösningar, jag sa att det är svårt. Det var ofattbart att öppna en väg under två meter snö med en väghyvel eller en schaktare. Jag har hört att det finns snömaskiner. Jag forskade, tre nya snömaskiner kom till Elazig för första gången. Så många distrikt och hundratals byar väntar på hjälp från dessa maskiner. Skulle de ge dessa maskiner? Var han stark nog att öppna våra vägar? Jag kontaktade lärarna i grannbyn. Jag såg att de var för upptagna med att leta efter en lösning.

-Jag sa, låt oss gå till guvernörens kontor med rektorn - Han sa okej, lärare.

Så vi tog vägen till Elazig med tre rektorer. Eftersom snön är frusen under de mycket tidiga morgontimmarna finns det ingen sjunkning. Det var därför vi gav oss iväg tidigt och började gå smack dab.

Vi insåg att snömaskiner kan vara väldigt kraftfulla. Genom att förbereda en petition sa han att fodret och maten var slut.

284

UTBILDNING-EN-DU

Vi bad om akut hjälp genom att skriva att klaffen dog och att den smittsamma sjukdomen hade börjat. Snömaskinen, som drog iväg 07.30 på morgonen dagen efter, kunde nå min by först 19.30 på kvällen, men vägarna i endast tre byar kunde öppnas. De tog mulen, hästen och hästen från byborna, som förutspådde att vägen från kardantypen skulle stängas igen inom kort, och tog vägen till Kovancılar och Palu. Behoven togs lika mycket som de mottogs, resten återstod. Två eller tre dagar senare var vägen från snöstormen platt med snö på samma sätt. Byborna började gråta.” Åh, min lärare, min lärare...” Femton dagar senare gick han till provinsen igen med en rektor, med samma lärarkompisar, och igen med en petition, tiggeri och vädjande, Baggulu, snömaskinen.

Vi lyckades få byarna Bülbül, Yenidam och Değirmentaş på väg. Den som bad för staten, nationen och oss hade inga gränser.

Jag åkte till min pappas hus på februarilovet. På väg tillbaka från semestern fick jag veta att snön hade fallit värre. Vägarna var helt avstängda. Men jag var tvungen att gå tillbaka till mitt jobb.

Jag gick till Palu distriktsguvernörens kontor. Jag bad distriktsguvernören om en jeep.

-Hur kan jeepen ta sig dit, sir? Han sa.-Det är Emirhan by vid den sjätte kilometern. Ta dig dit-

Jag kan, sir. Vi kan gå längre än till fots.– Nej, lärare, det går inte, vi har redan en jeep.

varken. Den ena gick för att reparera, den andra till Karakoçan-distriktet. Du kommer tillbaka. Du kommer tillbaka när vädret är bra. Jag är din handledare, jag ger dig några lediga dagar till.

-Nej, sir. Efter att jag sa att jag ville öppna min skola och träffa mina elever så snart som möjligt, kom jag till Kovancı's. Jag såg ett par bybor där och frågade dem om de ville åka till byn.

-Hodja, är du galen, du kan inte gå i det här vädret. mycket snö

285

FINAL MAHNI från Candlelight

det finns. Nu är vädret klart men opålitligt. De sa att om vi fångas i snöstormen kommer vi att drunkna, vi kommer att frysa ihjäl.

Men vad någon än säger så tänkte jag gå till min gravida fru med ett gevär i ena handen och en elefant i den andra. Jag skulle gå även om snön inte lyssnade på snöstormen. Två bybor som såg att mitt beslut var slutgiltigt:

- Vi lämnar dig inte ensam så här. Vi måste komma. Annars, sa de, blir du uppäten av vargen, eller så fryser du någonstans.

Det var halvmulet när vi gav oss iväg. Efter att ha gått i uppskattningsvis fyrtiofem minuter började det snöa. Vinden blåste. När vi gick var det som om luften blev hårdare av trots. Slutligen minskade sikten när avståndet minskade.

-Mästare, ska vi gå tillbaka? De sa.-Efter att ha gått hela den här vägen, finns det en väg tillbaka? Emirhan

Eller låt oss kasta oss i byn Bilar och vila där. Vi fortsätter om vädret blir bättre.

-Vi kan inte åka till byn Emirhan. Vi kan inte komma ur vägen, vi är i fara. "Om vi går ner till bäcken är det en bäckkrok och vi kan följa bäcken för att nå Bilar utan att gå vilse", sa någon.

När vi sa "Okej", gick vi ner till bäcken och fortsatte. Vintern var över oss i allt sitt våld. Även om vi var väldigt bra klädda, höll vi nästan på att frösa av kylan. Trots att jag hade handskar på händerna såg jag att mina fingrar inte fungerade lätt, och till och med det var väldigt svårt att röra sig. Min dam var arg. Jag drog i hans arm och sa gör ett försök. Om det kom ut en varg undrade jag om jag kunde ladda geväret och skjuta. Jag ville testa, tyvärr var mina händer och fingrar nästan frusna. Jag tittade på min klocka, den fungerade inte. Jag frågade min frus tid och hon arbetade inte heller. Jag frågade byborna, de sa att deras klockor hade stannat. Så klockorna var frusna. Min fru kunde knappt gå. Jag var tvungen att göra motstånd. Jag var på väg en gång, min skola

286

UTBILDNING-EN-DU

Mina elever väntade på mig. Meningen med livet; knuten i kylan, snöstormen, snön och vinden, ansträngning, tålamod och styrka var de enda giltiga sakerna.

Hundar kunde höras på avstånd. Jag spetsade öronen. Dessa röster kom bara från tio, femton minuter. Byn De-mek var nära.

-Tack och lov, sa någon. Bakom dimman ser byn ut som en arkeologisk ruin.

började springa. Jag kände att jag gick in i en fantasivärld. Jag kunde inte längre tänka på det förflutna.

"Låt oss gå till Celal Aghas herrgård", sa en av medpassagerarna. Celal Agha är inte agha. Han har en stor herrgård som hans hjärta, tre söner och en svärdotter. Oavsett om han vet det eller inte, går varje passagerare och varje gäst till hans herrgård. Han är en generös man. När vi kom till herrgården hälsade de genast på oss. Medan vi försökte gå in såg vi att vår längd och skor inte lossnade och att de frös med sockorna.

De sa: "Okej, kom bara in, isen kommer snart att smälta, gå ut." Efter att vi kommit till oss själva tog de oss till rummet med spisen. Efteråt ställde de fram bordet med muffins, börek, filobröd och stekt kött. Denne man, vars hjärta är lika brett som hans hus, hade inte extraordinär rikedom, men han var rik på hjärtat och full av ögon.

Ena sidan av herrgården var full av damer den kvällen, och den andra sidan var full av herrar. Det är en tradition, när en gäst kommer välkomnas de, lekar och underhållning anordnas den kvällen och legender berättas. Enligt deras plats ville de lära sig nya saker av gästerna.

Tidigt på morgonen lämnade vi Celâl Ağa för hans barn och Bilar med stort tack för deras vänlighet och gästfrihet.

Efter Bağgulu, med min fru och barn, bodde jag i byn Eğridere i Bornova-distriktet i Izmir, delat med dural

287

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag har två år till av prövningar att tillbringa i ett enkelrum med råttor. Även där hade jag vatten att dricka och service att göra. Baggulu by var nu långt borta. Jag hade lämnat medan deras vägar hölls på att omorganiseras och dricksvatten var på väg att tas om hand. De byggde också en moské av sten och lera. Imamen utsågs också. Vi arbetade tillsammans en kort tid. Den viktigaste första kampen vi någonsin haft var titelfallet.

Under de två år som jag arbetade under hot från illegala organisationer under åren då höger-vänsterkonflikten och anarkin ökade i intensitet i byn Bornova Eğridere, hänvisade jag eleverna till gymnasieutbildning efter grundskolan för första gången. 5 km från stadens centrum, där ljudet av färjor kan höras från hamnen i Alsancak. Tyvärr hade byn, som ligger på avstånd, inte ordentlig väg och el. Jag tilldelades Küçükkaya grundskola, som då var en central by i İzmir, som nu är en del av Güzelbahçe-distriktet, och utförde min plikt där också.

Jag tillbringade sju underbara år i byn Küçükkaya. Sju år då tjänsten gav frukt med dialog och samarbete från trion av lärare, muhtarer och imamer. Byvägen förkortades nio kilometer. En utmärkt moské och minaret byggdes. Skolans trädgård fick en magnifik skönhet. Jag gick därifrån efter att ha ätit frukten av mullbären och aprikoserna som vi vaccinerade med framlidne farbror Ömer Ali, och persikan som jag planterade från fröet. Jag hade inga doktors-, ingenjörs- eller advokatstudenter från den byn, men den röda färgen på flaggan var broderad på hjärtan och halvmånen och stjärnan på ögonen som en kärleksblomma. Men efter att jag lämnat byn började bussträningen. Byns skola stängdes. Ljuset i byn slocknade. Våra ansträngningar försvann på sätt och vis gradvis.

Efter att ha arbetat som Buca Ahmet Kutsi Tecers provinsskolechef under läsåret 1985-1986 tillbringade jag tre år på Uzundere Primary School i Konak. Trötthet och besvär från mina år som lärare, biträdande rektor och skolchef i Uzundere; mina elever, som är de lärare jag har tagit från olika delar av elevhemmet under de senaste månaderna,

288

UTBILDNING-EN-DU

Han fick en viktig dimension, en mening med sina bokstäver som höll honom vid liv. Jag fick den största andliga belöningen i mitt liv. Av dessa elektroniska brev tillhörde det som gav mig en svalka och en lättnad i mitt hjärta Aslı Gül Kaya, som för närvarande undervisar i turkiska i Yalova. Tack Asli...

Jag kommer inte att prata om chefens plikt vid Konak Eşrefpaşa Zafer Curriculum Primary School i 5 år, 7 månader, full av söta minnen som aldrig kommer att glömmas, och tjänster att vara stolta över. För det är en separat artikel, tillräckligt för att vara en bok. Mimar Kemalettin grundskola, där jag nu arbetar och jobbar för 2:a gången, har blivit en plats som drivs av illvilliga människor som vill lugna mig, trots att det är i kvarteret där mitt hus ligger. Hans historia är lång, anledningen är sorglig.

I flera år har jag alltid haft äran att vara den enda skolan som flaggar i avlägsna bergsbyar, och att veta att en nål och ett papper från staten är mer värdefullt än mitt liv. Jag älskade september eftersom skolor kommer att öppna. Skolor kommer att öppnas i många fler september, barn kommer att fylla vår trädgård. De kommer att andas Turkiet i klassrummen. Deras huvuden kommer att vara beväpnade med kunskap. Och i många år till kommer jag att säga mina kära elever, mina barn. När jag säger hejdå till en gammal kropp med vitt hår i håret och rynkor i pannan, kanske den största av allt gråten kommer att hålla mig kvar...

289

FINAL MAHNI från Candlelight

Ekar en DRÖM I HOPPENS VALLEY

Halil TUTEN

Årstiden är höst... månaderna är september... himlen luktar regn...

Medan vinden spelade den gröna färgen, bleknade rosorna som var trötta på kärlek sakta i höstsäsongens grepp och tog farväl av livet... Det var som om det fanns en efterkrigströtthet i hela naturen...

Under en säsong som denna lyssnade jag på flaggradion för Cypern, Baby Homeland, i byn till mina farfar i K.Maraş, på taket av jordhuset med en dörr med utsikt över bergen, medan vindarna doftade av timjan smekte mitt hår. Ett tag hörde jag via radion att en litteraturlärare skulle anställas för att arbeta i den turkiska republiken norra Cypern på kontraktsbasis. Jag insåg att det jag hörde i det andra tillkännagivandet av radion var sant och spelade omedelbart in telefonnumret som gavs. Jag borde ha kontaktat dem utan att slösa tid. För det hade gått några månader sedan jag tog examen från fakulteten, men jag hade inte kunnat få jobb än. Jag ville inte vara en börda för min familj längre. Det var därför jag bestämde mig för att åka till K.Maraş igen tidigt på morgonen. Ärligt talat var detta en fantastisk möjlighet för mig.

Den kvällen åt jag de hennainfunderade tunnbröden som min mormor tillagade i ekglöd och rätterna hon delade på vårt bord med mer aptit.

290

UTBILDNING-EN-DU

När det var dags att gå och lägga mig frågade jag mina farfar om lov och myste in i bröstet på min mjuka och rena säng som fint skum. Sömnen var precis framför mina ögon. Men innan han jagade mig hade jag fantasier om läraryrket. För läraryrket har alltid varit färgen på mina drömmar... Det var mitt ödes bästa gåva till mig... Det var en passion, en passion, en kärlek i mitt hjärta...

Den morgonen, medan solen klädde hennes färgglada klänning broderad med guldtrådar på husen i min by, gav jag mig iväg till K.Maraş...

När jag kom till staden tog jag upp ämnet till min familj. Efter att ha fått deras samtycke ringde jag Cub Vatan Cypern.Sekreteraren ringde och fick mig att träffa utbildningsministern. Vi diskuterade villkoren med ministern och kom överens. Sedan påbörjade jag passförfaranden. Eftersom ministern ville att jag skulle komma omedelbart slutförde jag mina förberedelser så snart som möjligt.

När det var dags att lämna min familj kom en sorg över alla. Min mammas ögon var fyllda av tårar. Jag vet att det inte var lätt för honom. Jag kom från ett främmande land, nu skulle jag till ett annat land. Medan jag kysser min mammas händer;

- O mitt seende öga - O hav av medkänsla, barmhärtighet själv - O min mor, som är den mest uppriktiga och entusiastiska bönen i mitt hjärta, är ledsen -

Jag, inte varje adjö är "adjö". Jag kommer definitivt under terminsuppehållet. Vänta... sa jag och gick.

En trött septemberkväll 1986 tittade jag på omgivningen från däcket på färjan jag gick ombord i Mersin Port. Jag seglade mot ett helt nytt liv med vinden som luktade mossa i håret, kärlekssånger på mina läppar och fräscha förhoppningar i mitt hjärta...

Ja, säsongen kanske var höst, men mitt hjärta kvittrade. För nu är jag i Istanbul, landet av oändlig poesi där rosor regnar från de där rosenvända himlarna; All kunskap jag fick på Bokstavsfakulteten och den som jag lade ner i mitt hjärta

291

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag skulle till Yav-ru Vatan Cypern som kontrakterad litteraturlärare för att dela tusen och en skönhet i tusen och en färg med mina elever i det fräschaste steget i mitt läraryrke...

Det fanns en obeskrivlig entusiasm inom mig... Som alla lärare kommer jag att vara en idealistisk lärare-

Jag skulle skydda de unga sinnena från okunnighetens gropar och vara deras guide... Eftersom att se barns kroppar inte betyder att se deras hjärtan, skulle jag vara hjärtans och sinnens klimat...

Och jag skulle vara ett ljus som skulle förvandla de deprimerade ögonblicken till gryningens ljus... Jag skulle vara ett elixir som gav mening, färg och substans till mina elevers liv så att de inte skulle smälta bort som sockerte i mitt i denna flyktiga tid...

Kort sagt, jag skulle vara en kärleksman som fick i uppdrag att erövra hjärtan, en blixt i mörkret, ett eko av drömmar i hoppets dal...

Jag ville att de inte skulle blåsa galet mitt i livet som en obestämd vind som inte vet vilken sten de ska slå huvudet på...

Jag ville fylla landets barns bröst med andan och stoltheten över att vara son till en stor historia, som inte har getts till någon nation i världen, som en vårvind... Från Oğuz Kağan, Fatih Sultan Mehmet, vår Yunus Emre och från personen som förvandlar en nations utrotningskatastrof till tillvarons lycka; Jag ville prata om Gazi Mustafa Kemal Atatürk med tillgivenhet... Jag ville prata om vårt Çanakkale-epos, en av våra martyrer som offrade sina liv för att ge liv till både vårt moderland och vårt babyhemland.

"Mitt språk kommer efter min religion." med Mehmet Akif Ersoy, som sa: "Denna tunga är min mammas mjölk i min mun." sa Yahya

292

UTBILDNING-EN-DU

Jag ville upplysa de yngre generationerna om sanningar, filtrerande värderingar och skönheter i vår vackra turkiska, som Kemal Beyatlı också fokuserade på noggrant...

Jag ville gjuta mitt hjärtas harmoni i dikter, stavelse, ord för ord, rad för rad... Jag ville att orden som strömmade ut ur min tunga skulle bli vackra melodier och ge en vårbris till unga hjärtan... Och jag ville berätta historier för mina elever med smaken av kastanjer...

Jag borde ha nämnt allt detta för att deras förhoppningar om framtiden inte skulle hamna i fantasins avgrund. För att de är våra unga människor som är den vackraste och mest ädla metallen i världen. Den där ungdomen livets guldålder... En sång som inte faller i ord... Ett klart vatten som flödar ljust på framtidens morgon eller en halmväg på nätter med fullmåne... En dröm... Det var en skönhet...

Med alla dessa tankar och drömmar anlände jag till Cypern... Gazi Famagusta tidigt på en lördagsmorgon.

Mitt namn tillkännagavs från färjan som närmade sig dess hamn. I sällskap med en skötare var jag den första som gick av färjan (utan att mina resväskor genomsöktes). Dessutom kom en geografiinspektör för att hämta mig i sin privata bil. Vi träffades... Vi omfamnade... Sedan gick vi till hans hus. Hans fru lagade en utsökt frukost åt oss. Vi båda pratade och åt frukost tillsammans. Självklart frågade jag också var jag skulle jobba vid den här tiden. Han berättade också för mig att jag skulle börja mitt jobb på Yenierenköy High School nära Dipkarpas-regionen i G. Famagusta...

Efter frukost drack vi vårt kaffe och begav oss till Dipkarpas-regionen. Inspektör Erol Bey både körde och visade platserna där han hade kämpat mot grekerna under fredsoperationen 1974 och berättade ivrigt om vad han hade gjort. Han sa till och med att han hade en skottskada i höger ben. Ärligt talat, att prata med en veteran gjorde mig också upphetsad...

293

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag vet inte hur lång tid vår resa tog, men vi nådde Yenierenköy mot lunchtid. Jag borde ha fått besked i förväg att jag skulle vara där eftersom skolans rektor och biträdande rektor väntade på oss. Trots att det var en semester var de både i slips och kostym...

Om jag ska vara ärlig så var jag väldigt glad över att bli uppvaktad av en inspektör och sedan av skolans rektor och biträdande rektor på ett sådant planerat schemalagt sätt... Dessutom var till och med mitt boende ordnat.

Vi åt lunch den dagen hemma hos biträdande rektor. Hans fru, som var naturvetenskapslärare på samma skola, hade tillagat alla olika rätter som var unika för Cypern och förde dem till bordet. Trots att jag var väldigt hungrig kunde jag inte äta mycket, förmodligen för att jag var lite blyg.

Den natten bodde jag som gäst i den assisterande chefen Özgür Beys hus. På söndagen bosatte jag mig i huset som visades upp för mig. Eftersom Yenierenköy var en grekisk plats från förkrigstiden, var huset jag bodde i ett gammalt grekiskt hus som användes som skolbostad. Den hade också en öppen spis och ett badkar. Jag blev också förvånad över den naturliga skönheten i denna region. Det hade en lugnande atmosfär.

Jag tillbringade söndagen med att vandra runt och försöka lära känna den. Men jag har alltid tänkt på måndag. För att skolor öppnade den dagen. Dessutom skulle Raif Rauf Denktaş, som också var barndomsvän till vår skolrektor och var republikens president vid den tiden, också närvara vid invigningsceremonin. Min rektor sa till mig detta. Det var därför min upphetsning fördubblades.

Jag gick upp tidigt i måndags. Jag åt min frukost. Jag fick min rakning. Jag bar min nya kostym som jag tog med från K.Maraş. Jag kammade mitt hår. När morgonvindens hennafingrar smekte mitt hår gav jag mig av till skolan. Det var en ny spänning i mig den dagen...

294

UTBILDNING-EN-DU

Det var höst, men jag kände mig som en fräsch vårgren i blom. Fåglarna flirtade i mitt hjärta...

När jag kom fram till skolan såg jag att alla elever stod i kö. Lärare stod också tillsammans i ett separat hörn. Talplattformen sattes upp precis intill Atatürkbysten. Det skulle uppenbarligen bli en öppningsceremoni. Eftersom ingen kände mig och jag inte kände någon, åt jag ensam på ett separat ställe. Förutom min skolrektor och vice rektor visste ingen vem jag var eller varför jag var där... Mitt hjärta bultade...

Varför dök president Rauf Denktaş och rektor Bey upp på skoltrappan? De kom också och vilade sig nära predikstolen. Sedan sjöngs nationalsången.

Presentatören bjöd in talmannen till talarstolen för sitt öppningstal. Jag hade bara sett honom på tv och tidningar tidigare.

Denktaş höll ett imponerande tal om utbildning och träning. Sedan höjde han rösten och använde de mest minnesvärda fraserna i mitt liv:

-Vi bad om ett vapen från vårt hemland, Turkiet, och de gav det... Vi bad om kulor, de gav oss... Vi ville ha blod, de gav oss... På uppdrag av våra lärare och elever hälsar vi honom välkommen till Baby Homeland Cyprus... och klev av pallen.

Helt plötsligt vände alla elevers och lärares ögon mot mig. I det ögonblicket var mitt hjärta så överlyckligt, så svällt att jag inte visste vad jag skulle göra, hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga.

Jag tror att det var det ögonblick då jag upplevde min själs djupaste upphetsning...

Är det inte det ögonblicket!... Du vet, med alla lärare och elever-

295

FINAL MAHNI från Candlelight

Ögonblicket när folkets ögon slog sig på mig... Du vet, dagen då de där fräschaste och spirande ögonen kom in i mina ögon som en blyg gasell... Det var då mitt hjärtas gardiner öppnades för första gången i ett heligt yrke som att lära ut... -min bild har blommat ut så här..

Den dagen, på Yenierenköy High School, vaknade jag inte till en ny dag, utan till ett nytt liv, jag drömde om gräsets friskhet...

I slutet av programmet kom först lärarna och sedan eleverna och skakade hand med mig. Längtan strömmade ur elevernas ögon. Det mest spännande ögonblicket av detta möte för mig var ögonblicket jag träffade Rauf Denktaş i chefens rum. Jag kysste hans hand och han klappade min rygg och strök mitt hår. Han signerade också sin bok, Råd till unga, och gav den till mig i present. Önskar mig framgång i mitt uppdrag.

Detta yrke passade mig precis som röda kostymer rosor, blå kostymer hav och gröna kostymer löv. Jag visste och kände det.

Åh, herregud... vad vackert... vad vackert är det här läraryrket...

Nu har år och år gått... Men jag har fortfarande inte glömt värmen från den första dagen, de första blickarna blandade med leenden, det första hejsan och de första händerna som klämdes.

Redan nu spelar sammansättningen av en kärlek som hör till den första dagen av mitt läraryrke i mitt hjärta...

296

UTBILDNING-EN-DU

JAG BEHÖVDE LEVA JAG LEVA

Dursun YESILOGLU

Jag heter Dursun YEŞİLOĞLU, född 1968 i Karabük-yum. Jag är det äldsta barnet i en familj med sex barn. Jag avslutade min grund-, gymnasie- och gymnasieutbildning i Karabük. 1989 tog jag examen från Gazi University, Bolu Education High School, Department of Classroom Teaching.

Jag gifte mig i augusti året jag tog examen. Skolan var över, men jag var ännu inte lärare. Jag misslyckades på det första färdighetsprovet jag gjorde. Detta gjorde mig väldigt ledsen. Jag hade inga ekonomiska problem, men jag ville ändå bli lärare så snart som möjligt.

Jag tog lektioner i naturvetenskap och religion på Karabük Yenişehir Secondary School och Imam Hatip High School och trafiklektioner på en privat körskola. Även om dessa distraherade mig, tillfredsställde de mig inte.

I slutet av samma år tog jag färdighetsprovet för andra gången. Jag väntade otåligt på resultatet och bad. Under den första månaden 1990 blev resultatet tydligt. I resultatdokumentet som kom stod det att jag vann och blev tilldelad Kahramanmaraş. Kahramanmaraş låg väldigt långt ifrån oss, det är en 12-13 timmars resa, dessutom med transit. Men ändå var världen min.

Jag avslutade omedelbart mina förberedelser och gav mig ut för att se min tjänstgöringsplats. Jag började jobba på centret. Min arbetsplats är en stadsdel som heter "Dokanlar" i byn Kaynar i centrum. Vi gav oss iväg, efter att ha kört på asfaltsvägen i cirka två timmar svängde vår bil in på en grusbergsväg. Gå, gå, vägen tar inte slut.

297

FINAL MAHNI från Candlelight

Bilen var på besök i många byar, lastade och lossade passagerare.Vi gick upp till en höjd av 1300 meter och sedan började nedstigningen. Efter en resa på cirka två timmar kom jag äntligen till min by.

Jag hittade rektorn, vi pratade. De visade mig var jag skulle bo. De har delat upp ett gammalt klassrum som inte längre går att använda, det finns ingen toalett, badrum, kök, det finns ingen annan plats att bo på. Byggnaden är gjord av jord, det är ett hål här och där. Det gick att se utanför genom hålen. De gjorde ett litet fönster. Eftersom den inte har använts på länge är den full av damm, jord och musspillning.

På vintern är vägen till byn stängd, korrekt transport kunde inte göras på 3-4 månader. Det brukade vara så att elen var avstängd i 15-20 dagar. Det finns inget som heter telefon i byn eller i närheten. Ingen från byborna har en tv. Det är en zon av fullständig deprivation.

En tanke slog mig. Hur ska jag ta hit min fru, hur ska vi stanna? Livsförhållandena är väldigt svåra, människor är olika. En märklig plats på toppen av berget. Dessutom är min fru gravid i femte månaden. Kommer jag ensam är vägen för lång, jag kan inte komma och gå ofta. Dessutom kan jag aldrig leva ensam av naturen. Med dessa tankar i åtanke åkte jag till min hemstad.

När jag kom hem var det en bitterljuv glädje inom mig. Jag började på mitt lärarjobb som jag älskade väldigt mycket, men förutsättningarna var väldigt svåra. Jag berättade lite för min fru om situationen. Han bestämde sig för att följa med mig oavsett vad.

När det var dags gjorde vi våra förberedelser och gav oss iväg. Vi landade säkert i Maras den 11 februari. Men hur är det med byn!... Vi kom till stationen och de berättade att byvägen varit avstängd i några dagar. Vi vet ingenstans, vi känner ingen, är vi kvar i mitten? Vi lämnade våra ägodelar i deposition och började leta efter en lösning på egen hand. Den dagen var Maras befrielsedag. Vi tittade på underhållningen på gatan och vandrade runt lite. Sedan letade vi och hittade MGV. När vi förklarade vår situation för vännerna där hjälpte de oss. En lärarvän tar oss till sitt hus-

298

UTBILDNING-EN-DU

Vi var gäster på det i två dagar. Damen i huset var också lärare, och vi blev upprörda eftersom vi trodde att vi störde dem. Medan du undersöker en bil i terminalen; Jag träffade en bybo som tillbringade sommaren i byn vi skulle till och tillbringade vintern i Marash.

Mannen var en mycket bra person. Läraren i min by kan inte bo någon annanstans. Han tog oss insisterande till sitt hus och sa vilken dag vi väntar på. En familj på sex barn, deras hus är smalt och har en spis. Damen tittar på mig, jag tittar på henne. De lämnade oss inte, de tror att vi inte gillar huset, vi är rädda för att vi ska slå sönder dem, och vi bestämde oss för att stanna med tanken på att vi snart är borta i alla fall.

Vi var tvungna att stanna i Maraş i tio dagar och sa att vägen kommer att öppnas idag, imorgon kommer vägen att öppnas. Vi brukade köpa, äta och dricka tillsammans. Vi hjälpte dem. Men vi ville släppa vägen så snart som möjligt. Äntligen fick vi beskedet att vägen var öppen. Vi gav oss iväg direkt. Vi ville nå byn så snart som möjligt. Bilen satt fast på vägen en sekund, folk höll på att ta sig ur bilen, knuffade den bakifrån, drog den framifrån med rep, reparerade vägen med hackor och flyttade bilen där den slutade. Med andra ord, vi färdades med en myras hastighet. Så det var midnatt, vi kom till Kaynar, men det var långt kvar till vår by. Går inte bilens hjul ner i ett dike? Vi har fastnat i Allahs berg. Det fanns inga andra passagerare än vi i bilen. Mitt i natten, kolsvart, iskallt. Toppen av berget visste vi aldrig, främmande människor. Min frus rädsla och krångel syns i hennes ögon. Jag är också rädd, men vad kan jag göra när jag är hjälplös?

Chaufför: - Sir, jag har en haklapp här. Tillbringa natten där-

Lim sa: "Vi tar hand om det på morgonen." Vad betyder bibi? Det är första gången vi hör.

Min fru sa: Jag åker ingenstans, jag stannar i bilen. Man; Han tog oss till sin bibi ifall du skulle frysa i bilen till morgonen.

299

FINAL MAHNI från Candlelight

"Bibi" betyder fortfarande, vi lärde oss det också. Vi gick in i huset, de satte två sängar i mitten av huset 7 kanske 8

Barnen sitter bredvid varandra och sover. Det är tydligt från värdarnas ögon att de vaknar ur sömnen. Föraren förklarade kort situationen. När damerna såg att min fru var gravid tände de omedelbart spisen för att du var kall, de kastade en stor tallstock i elden. De bäddade bredvid spisen och lade damen i säng. De ordnade också en säng åt mig i rummet. Med den tröttheten sov vi gott till morgonen.

Vi kunde inte flytta bilen nästa morgon. Hjulet är fruset i gropen. Mot lunchtid skulle en lastbil till vår by. De slängde grejerna och oss i flaket på lastbilen. Ännu en svår resa.... Lastbilar hoppar på varje grovhet, våra väskor och vi flyger upp i luften.Jag kramade min fru hårt av rädsla för att barnet ska ramla och att något ska hända min fru. Men förgäves, den här gången hoppar vi båda upp i luften. Vi är i situationen, kommer du att skratta eller gråta?

Fint i alla fall! vi kom till vårt hus. Min fru tittade på mig som om hon skulle säga vad det här är. Men tack och lov sa han ingenting. Den dagen var vi gäster hos rektorn. Dagen efter började vi jobba tidigt för att städa vårt hus och vi ordnade huset för gott. Vi använde skoltoaletten som toalett och bar vatten från byns källa. Vi använde delningssidan som kök och vi brukade bada i handfatet. Bilar kom med vårt bröd när vägen var öppen. Förresten, min fru, som aldrig visste hur man bakar bröd, lärde sig att göra bröd. Han lärde sig, men tills han lärde sig hade hundarna i skolans trädgård en fest.

Dagarna då min klassstorlek var full var väldigt få. På vintern kunde mina elever i avlägsna kvarter inte komma från snön. På sommaren fanns det de som inte kunde komma eftersom de var tvungna att valla getter. Det snöade så mycket att de stängde vattenvägen för hjordar av getter. Vi kunde ta oss från en plats till en annan tack vare de snötunnlar som gethjordarna gjorde.

300

UTBILDNING-EN-DU

Jag brukade åka till Maraş en gång i månaden för att få min lön och för att få våra månatliga behov, som min fru förberedde som ett epos. Om bilarna inte kom så skulle vi ner till asfalten på 2-3 timmar utan att ta en genväg. Därifrån tar du en bil till Maraş.

Allt detta var väldigt svårt för min fru och mig, som aldrig hade sett byliv förut, men vi vande oss vid det. Byborna var mycket goda människor, redo att hjälpa till i alla frågor. De gjorde sitt bästa för att inte locka främlingar, de saknade inte vår olja och mjölk. Vi gjorde vårt bästa för dem. Det fanns inga hälsoinrättningar i byn eller i närheten. Min fru, som hade en sjuksköterskeutbildning, tog hand om sina patienter och gick till deras förlossningar. Så det gick tre månader.

Min fru är nu gravid i åttonde månaden. Hans krämpor hade börjat. Ambulanspersonalen från centret undersökte min fru. Att bebisen är nere, att han kan falla, att han inte ska arbeta... sa de. Det var omöjligt för mig att ta hem honom under dessa förhållanden.

När jag gick ner för att få lön ringde jag mina svärföräldrar. Jag berättade vad ambulanspersonalen sa. Tidigt nästa morgon begav jag mig till Karabuk för att hämta min svärmor. På kvällen mötte min svärmor mig på vägen.

-Min son, min dotter ringde. Han mådde inte bra, han lyckades landa i Maraş, han låg på sjukhuset, sa han. Jag blev förvånad. Det gick inte att landa i Maraş. Efter allt på det sättet vände vi direkt tillbaka utan att ens se min bror. Vi kan inte hitta en plats i bilarna på grund av slutet av Ramadan och semestern. När vi förklarade vår situation tog en av bilarna oss, tack och lov. Jag gick hela vägen stående. Jag var redan trött, men jag brydde mig inte. Jag tänkte på min fru, vägen till byn var stängd, hur kom han ner för den vägen som till och med jag var tvungen att gå ner för? Hur var hans tillstånd, hur hittade han sjukhuset, något hade hänt och de berättade inte för mig? Vad mer som gick igenom mitt sinne Vi kom för att be och be att jag hoppas att han mår bra. Stress på vägen

301

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag blev sjuk. Jag är säker på att jag gick ner två kilo den natten. Så fort vi landade i Maraş skyndade vi oss till sjukhuset. Jag hittade min fru

det verkade. Sammandragningarna innan hon födde blev allt vanligare. När hon såg oss kramade hon och grät. Jag hade sett honom säkert, eller så hade jag glömt de besvär jag hade lidit.

Min fru blev sjuk kvällen jag gick. Tärningarna sprack, och barnets vatten började rinna av. Hon var förvirrad över vad hon skulle göra, hon förberedde sin nattväska och nödvändiga material vid födsel. Han bad till morgonen för att vägen skulle öppnas. Eftersom hon var gravid i åttonde månaden var hon rädd att barnet skulle dö. På morgonen öppnades vägen som tack och lov varit avstängd i flera dagar och bilen kom. Det var ingen annan kvinna i bilen än min fru. Eftersom hon var rädd om jag skulle föda barn i en bil, lyckades hon ta sig till Maraş på de vackra vägarna. När hon kom till sjukhuset sa läkaren att barnet inte kunde höra hennes röst och att barnet kan ha dött. Vårt första barn, min fru älskar honom även i magen, hon ville träffa honom så snart som möjligt och hålla honom i famnen. Vi var väldigt upprörda, men det var inget vi kunde göra annat än att vänta på förlossningen. Två timmar senare tog de min fru till förlossningen. Efter en smärtsam väntan fick jag den goda nyheten att jag har en son. En liten bebis på 2 750 gram levde och vid god hälsa. De lade den inte ens i badkaret. Vi tackade Gud. Men vårt äventyr var inte över. Vi kom till hållplatsen efter sjukhuset, och vägen stängdes av igen. Vi bodde hemma hos byborna där vi bodde för 2-3 dagar sedan. När vägen klarnade återvände vi hem med samma svårigheter. På vägen min svärmor;

"Jag har aldrig varit på ett plan, nu känns det som att jag är på ett plan," sa han.

Vår stig var så dålig att den var väldigt smal och en klippa på ena sidan. Det var som om vi tittade på byarna nedanför från ett flygplan.

Min svärmor skulle bli chockad av att se huset. Vad är det här, var ska jag bo? Barnet föds för tidigt och är svagt, han blir sjuk här ….. eller något. Inget val, samma 35 dagar

302

UTBILDNING-EN-DU

Vi tillbringade tillsammans i rummet. Barnet blev inte sjuk, men en dag hade vi en gäst och vi drack te.Min fru öppnade dörren och tittade ut eftersom det var rök där inne. Skulle inte en orm nära två meter passera precis bredvid dina fötter? Ormen kom in, min fru skrek. Kvinnan i förlossningsperioden svimmade. Ska vi ta itu med honom eller ormen? Vi var vana vid att leva med möss, men ormen var för mycket. Vi dödade ormen med gästen och kastade ut den. Byborna som hörde vår röst kom till oss. När vi hörde om situationen; Varför dödade du den där ormen? Om du bara hade kastat ut den, skulle de inte säga att han har en fru och kommer att hämnas? Jag tror inte på det, men kom och berätta för min fru och svärmor. Vi kom hem tidigt på morgonen.

Jag är tillbaka på jobbet efter semestern. Jag ville åka till min hemstad igen under pausen.Snövägarna är stängda igen, bilen kan inte komma till vår by. Den avgår från en by ungefär en timme bort. Vi bestämde oss för att gå hela vägen dit, byborna skickade oss inte ensamma ifall något skulle hända dig. Vi gav oss iväg med en bybor tidigt på morgonen. Vi nådde byn med stor svårighet från klippkanterna och sjönk ner i snön, men vi var för sena. Bilen lyfte och klättrade uppför backen. Vi ser honom, men han kan inte se oss. Vi ropar, vi visslar, men förgäves. Vi skulle behöva gå tillbaka när byborna bredvid oss sa att om det fanns en spegel skulle jag lämna tillbaka bilen. Min fru gav mig spegeln i sin handväska. Mannen riktade spegeln mot solen och riktade strålarna mot bilens fönster. Vi såg att minibussen kommer tillbaka. Jag blev både mycket förvånad och väldigt glad över detta arbete.

Efter att ha tjänat i Maraş ett tag blev jag tilldelad byn Akbaş i distriktet Çerkeş i Çankırı. Vägarna i denna by letade inte efter den andra. Min enda tröst var att det låg nära min hemstad. Han har ett fint boende, men den förra läraren tog inte hans tillhörigheter. Så fort mannen är borta kan vi inte använda boendet. De placerade oss i ett tomt hus i byn. Ungefär en månad senare kunde vi flytta till boendet.

303

FINAL MAHNI från Candlelight

Vi var lyckliga nu, min fru väntade vårt tredje barn. En vintermorgon blev min fru sjuk. Den här bebisen hade bestämt sig för att komma tidigt och igen var vägarna stängda på grund av snö. Vi satte oss genast i vår bil och gav oss iväg. Efter en stund var bilen på vägen. Jag gick till en närliggande by och bad om hjälp.En bybo plockade upp oss med sin traktor och förde oss till nivån. Vi kom till asfaltvägen, men min fru var väldigt obekväm, det är en timme innan vi kommer till Karabük, exploderar inte bildäcket? På vinterdagen stannade vi på vägen med två barn och en dam som skulle föda. Det var svårt att inte undra varför, herregud, allt hittar mig. Jag gick på vägen och började leta efter hjälp. En minibuss stannade, 3-4 man klev ur den. När jag förklarade min situation hjälpte de till, vi bytte genast hjul och gav oss iväg.

När vi kom till sjukhuset sa läkaren igen att bebisen kanske var död Ännu en mardrömsliknande väntan... Till slut sa vår tredje son hej till världen på ett säkert sätt. Återigen förbarmade sig Gud över oss och såg på oss. Några dagar senare återvände vi till byn.

Allt var bra. Ramadan närmade sig. Vi åkte till min hemstad under semestern. Tidigt på Eid-morgonen ringde telefonen. Jag sa nej, jag hoppas det, och svarade i telefonen. Byns chef i telefon:

- Hodja, du måste komma till byn omedelbart. Han sa att de krossade fönstret på boendet.

Hoppa på! Jag skyndade mig tillbaka till byn. Jag gick in i logi, och vad ser jag; Tv:n, stereon, mattorna, överdragen är borta. Det blåser vindar i deras ställe. De tog till och med antennen från taket. Som du kan se kom objudna gäster in i huset, och de gick inte tomhänta. Ovanpå allt detta, byborna;

Säger de inte tack för att de inte vill ha pengar genom att kidnappa barnen? Skulle du dö, skulle du döda?

Nu är jag lärare på Karabük Kazım Karabekir Primary School. Jag vet inte vad jag ska göra efter det här

304

UTBILDNING-EN-DU

Men jag kan inte glömma vad jag gick igenom tidigare. Nu, när jag hör några av mina vänners förebråelser i enkla frågor, tror jag att de inte vet värdet av vad de har.

Ändå aldrig; Herregud, varför hittade allt mig? Kunde jag inte börjat arbeta i en mer bekväm miljö, vad gjorde jag i bergen, i de eftersatta områdena? Vad var mitt fel? Jag klagade aldrig.

Jag tror att det jag har upplevt har mognat mig och fått mig att inse värdet av det jag har. Nu kan jag vara nöjd med de små sakerna. Jag säger att jag INTE BEHÖVDE LEVA ALLA DESSA SAKER.

305

FINAL MAHNI från Candlelight

BLI LÄRARE

Tugay KOÇAK

-Säg sanningen, Huseyin, vi kommer inte att göra dig något. -Jag gjorde det inte, lärare. Vi säger berätta sanningen och du försöker fortfarande ljuga

du fortsätter. Det verkar som att jag behöver prata med dig på ett annat sätt. Någon annan; -Huseyin, säg sanningen och bli av med den. Eller så blir du slagen. -Herregud, jag gjorde det inte, lärare. En rad med ett tiotal lärare som sitter i lärarrummet

Han förhörde Hüseyin med Frågan fortsatte med liknande ord. Men varje gång Hüseyin sa att jag inte tog det, min lärare, gjorde jag det inte. Alla sa att han hade begått liknande brott tidigare och blivit identifierad. Jag tittade på långt håll.

Hussein gick i 5:an. Han såg omtumlad och trött ut, som om hela livets tyngd låg på hans axlar. Det var ganska svagt. Han var smal nog att blåses bort av en stark vind, hans ansikte var blekt. Han tittade ständigt i marken. Han drog hela tiden på näsan. Han andades djupt och djupt och blinkade växelvis mellan sina två ögon som en fästing. Han stammade som svar på frågor. Det var uppenbart att han var rädd. Han fortsatte att dra ihop fingrarna med sina smutsiga händer knäppta på naveln. Jag verkade höra hans hjärtas slag där jag satt. Det var som att jag såg en sorglig film. Jag lutade mig fram och frågade en vän till mig som hade jobbat på den skolan länge.

306

UTBILDNING-EN-DU

-Vem är det här? -Garip Hüseyin, kallar de det. Han sa att han har en lite lång hand. Jag ville veta vad som pågick. "Han stal pengar från en klasskamrat igår." sa läraren ar-

cadas. Samtidigt ökade intensiteten i förhören. En lärare

Han reste sig och ropade -Skämtar du med oss? Du gick in i den klassen

på jobbet. Så vad gjorde du? Du förstår inte, vi säger att vi inte ska göra någonting.

Hüseyin, blinkade med ena ögat och stammade igen -"Ja, jag förstår, lärare." sa. I det ögonblicket, som om alla lärare hade vunnit en formidabel seger -

de var lättade. -Tja, Huseyin, du har förstört vårt välstånd, min son. En sak för dig

Vi sa att vi inte kommer att göra det. Här är vad du sa? Vi gjorde det inte, förstår du.

Det var som om en vikt hade lyfts från Husseins axlar. Han slappnade av, till och med hans andning förändrades. Han blinkade mindre nu och stammade mindre när han pratade.

-"Tja, Huseyin, vad gjorde du med pengarna?" sa direktören.

Hussein; -"Märare, jag köpte lite choklad, kex, chips-

jag var Jag köpte också en leksak. Jag köpte en bebis till min bror också." han sa och berättade länge och länge hur han aldrig tjänade pengar.

Något fångade min uppmärksamhet i Husseins bekännelse. Det var som om Hüseyin hade ett konstigt nöje när han berättade för dem. Han talade genom att blunda länge. Han avslutade med ett hemligt leende på läpparna.

Det aktiva namnet på förhöret är Mustafa;

307

FINAL MAHNI från Candlelight

"Tja, Huseyin, vi förlåter dig den här gången. Men gör inte något sådant igen, då behandlar vi dig inte så!" Han skickade ut Hüseyin ur rummet.

En konversation började efter det.” I själva verket borde sådana barn inte överbelastas. Det är normalt, hennes föräldrar separerade. Hans mamma gifte sig med en annan man, uppenbarligen ger de inte pengar till barnet. Det var därför han gjorde det”, sa en lärarkompis.

"Sådana tillvägagångssätt är viktiga i modern utbildning, bror. Om vi slår den här ungen, skulle han göra det igen. Men det är bra, han kan inte göra det längre." sa en annan.

Även våra mycket välmenande vänner; De sa till och med att det skulle vara bättre om vi ger det här barnet fickpengar varje månad. Idén med fickpengar välkomnades också. Alla började till och med säga hur mycket pengar han kunde ge per månad. Efter att pengarna som skulle ges var fastställda var alla ifred. För vi hade gjort allt som kunde göras som lärare. Vi var bekväma. Vi var i fred.

Dagen efter kom vännen vars pengar stulits in i lärarrummet i all hast.

-"Vänner, stulna pengar hittades igår." sa. Vi frågade sanningen i saken. -När prefekten ser pengarna på bordet, någon

Han lade pengarna i en bok i skåpet så att han kunde köpa dem. Då kom hans pappa och bad om lov. Hans lärare gav också tillstånd till presidenten. När de insåg att pengarna hade stulits kunde sanningen i saken inte förstås, eftersom han inte var klasspresidenten. Det enklaste svaret på frågan om vem som tog det fanns i klassrummet. Konstigt Hussein. För den dagen kom Hüseyin in i klassrummet och togs ut av vakterna.

Jag var frusen i det ögonblicket. Varje ord, varje stavelse, varje bokstav i manuset Huseyin skrev för att förklara hur han spenderade pengarna kom till mig som en slägga. Vilken typ av fantasi var det som skrev det här manuset? Eller vilken längtan det var. Eller en massa obesvarade frågor som jag inte kan förstå.

308

UTBILDNING-EN-DU

Jag kunde inte bli av med Hüseyins inflytande och hans manus på länge. Kanske listade Hüseyin vad han inte kunde och vad han ville göra. Kanske var det anledningen till den där bilden av lycka som han bar när han berättade den för mig. Även om det var en dröm. Han hade spenderat alla dessa pengar.

Det var då jag insåg att att vara lärare inte bara handlar om att förlåta. Att vara lärare är också att lyssna. Att vara lärare är också att tro. Och att vara lärare är att vara allt.

Det var då jag insåg att; Att vara lärare är inte lätt.

309

FINAL MAHNI från Candlelight

TÖMT BORD

Nesrin RIK

Medan vi var studenter på universitetet studerade vi olika turkiska accenter. Jag ville se de turkiska republikerna med en längtan kvar från mitt studentliv. Jag ville väldigt gärna höra deras språk, som jag läser i böcker, med mina öron, för att se geografin, traditionerna och sederna de lever i. Det här var ingen tur.

I och med Sovjetunionens upplösning förklarade de turkiska republikerna sin självständighet en efter en. Åren av längtan är över.

Studenter från Azerbajdzjan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan... började komma till vårt land för att studera. Gazi University Faculty of Communication, där jag arbetade som turkiska språkinstruktör, hade studenter som kom därifrån. De hade lärt sig Turkiet turkiska genom att studera i ett år. Det fanns spår av deras egen dialekt i deras uttal.

Vår intimitet med mina elever ökade gradvis. Jag ansåg det som min plikt att ta hand om dem och anstränga mig för att göra dem mer framgångsrika i sina klasser. Vi skulle prata länge om deras hemstad, deras sätt att leva, deras seder och traditioner, deras intryck av Turkiet och deras liv i Ankara under timmarna utanför klassen. Med de gratis stadsbussarna på fritiden hade Ankara ingen plats kvar för dem att besöka. Som en turistguide kände de till Ankaras upp och ner. Jag tyckte om att lyssna på Ankara från dem och läsa den från Tanpınar. Precis som vi undrade över dem, undrade de över oss. De antog våra traditioner, seder och kulturella värderingar väldigt snabbt.

310

UTBILDNING-EN-DU

Jag bjöd in mina elever på middag på en Eid al-Adha. Så att de både kan se vår semestertradition och äta hemlagad mat i en varm hemmiljö. Min kazakiska student Torgın och min azerbajdzjanska student Vügar tog över organisationen av detta arbete. Hur många studenter från de turkiska republikerna skulle komma till oss den tredje dagen av semestern. Jag gav adressen. Jag beskrev vilken buss jag skulle ta. Vid den tiden bodde vi i Polatlı-distriktet i Ankara. Vi kom överens och gick.

Jag gick upp tidigt den tredje dagen av Eid. Jag städade huset. Jag lagade de bästa rätterna åt oss. Vi reserverade den bästa delen av offerköttet för dem. Jag dukade bordet. Jag började vänta på att de skulle komma med spänning, precis som ett semesterbarn. Klockan är tre, klockan är fyra, varken inkommande eller utgående. Jag började undra om något hade hänt dem. Vid femtiden kom ett telefonsamtal. Det var Vügar i telefonen. "Sir, jag är ledsen. Men vi kan inte komma." sa. Varifrån? När jag frågade honom sa han: "Lärare, vi pratar när du kommer till skolan, snälla förlåt oss" och lade på luren. Jag blev förvånad över vad som hade hänt. Jag var så upprörd att jag skapade tusentals scenarier i mitt huvud av vad som kan hända. I det ögonblicket ville jag att semestern skulle ta slut och jag ville genast gå tillbaka till skolan. När jag gick i skolan kom de alla till mig i ett tillstånd av förlägenhet. De ville inte berätta så mycket sa de, min lärare har inget med dig att göra, de kunde inte komma.

De kunde inte stå ut med min envishet och förklarade varför de inte kunde komma. De kunde inte komma eftersom de inte hade pengar att köpa biljetter. De lånade till och med de symboliska pengarna av någon. Kokande vatten hällde över mitt huvud. Något fastnade i min hals. Mina ögon fylldes av tårar. Det föll mig aldrig in att dessa barn inte skulle ha pengar. Hur kunde en människa leva utomlands utan pengar, jag började gnälla och bli arg på mig själv. "Du bjuder in barnen och du frågar inte om du har pengar för resor." ordspråk. Mest av allt, mina elever, som jag försökte lära känna på nära håll och trodde att jag var intresserad av,

311

FINAL MAHNI från Candlelight

Det berörde mig att jag inte kunde förstå att de hade haft ont om pengar länge. Att inte kunna lägga märke till det synliga bakom det synliga... Jag försökte ge pengar. De skrattade åt mig, ”Märare, vi är vana vid att leva så här. Stadsbuss, mat och boende är gratis.

Det täcks av din stat. Det är därför vi inte behöver så mycket pengar." sa de.

Senare flyttade vi till Ankara, de flesta av mina elever kom och åt hemma hos mig. Men ingen av dem kunde få mig att glömma det tomma bordet.

Från den dagen, detta bittra minne, bortglömda namn, ansikten som gradvis började försvinna, små minnen de tog med mig från sina länder, då och då, "Jag undrar vad de gör nu?" tanken fanns kvar.

Som poeten sa, hälsningar från mig till alla turkiska provinser, till alla som talar turkiska i världen...

312

UTBILDNING-EN-DU

Fyrtiofem minuter

Ahmet BEYAZKUŞ

Jag började den längsta dagen i mitt liv, som jag trodde aldrig skulle ta slut, med spänning och längtanskänsla. Jag hade kommit till Siirt den 17 november 1992 från Fındık Village, Güçlükonak-distriktet i Şırnak-provinsen, där jag arbetade, för att träffa min nyfödda dotter och min familj, tillsammans med İrfan, som vi arbetade med, på byns minibuss illegalt. Eftersom vi befann oss i beredskapsregionen åkte vi fram och tillbaka med en konvoj under kontroll av soldater. Den här gången kom vi till Siirt oannonserat eftersom dagen för konvojen inte var klar.

Att arbeta eller bo i denna region fortsatte med att ta vissa risker.

När vi kom till Siirt gick vi till Health Education Centre och försökte få en rapport. Min vän İrfan kom först till läkarens sida och när läkaren frågade honom vad som var fel började İrfan stamma. Eftersom dörren stod på glänt kunde jag se inuti. Jag frågade genast om lov, gick in, angav vår tjänstgöringsplats och sa att jag arbetade som rektor och behörig lärare. Jag bad att vi inte skulle ha några hälsoproblem, att vi skulle åka till Kayseri och att vi skulle få en rapport åt honom. Trots att läkaren var lite irriterad så gav han rapporten, vi tackade och gick glatt.

Vi arbetade i provinsen Şırnak, men transportproblemet var svårare för oss än terrorism. När vi vill åka till Şırnak för tjänste- eller affärer, väntar konvojen.

313

FINAL MAHNI från Candlelight

Vi kom till Siirt i nordost där vi var 80 km. Vi bodde där den dagen eftersom tiden hade gått och tidigt på morgonen skulle vi till Şırnak, 96 km söderut, genom att ta en taxi över Eruh. Eruh, Kaymakam, som ligger på Şırnak-motorvägen, skulle vara säker om vi korsade Çeşme-platsen före middagstid, annars skulle det vara farligt. Om vårt arbete tog längre tid när vi gick, skulle vi stanna där den natten och återvända på samma sätt på morgonen nästa dag. Vi försökte att inte åka så mycket som möjligt, eftersom varje tur och retur var med denna svårighet. Vår begäran från läkaren berodde på detta.

Efter att ha fått rapporten gick vi glatt till busstationen och försökte köpa biljetter. När vi fick veta att det var två resor till Kayseri klockan 13:00 och klockan 15:00 köpte vi vår biljett från Ankara-bussen klockan 15:00. Vi kom till busstationen för att göra våra andra saker och kliva på bussen fram till avgångstiden. När vi klev på bussen syntes busspassagerarnas glädje i deras ansikten. Alla var glada över att återförenas med sina nära och kära. Med dessa känslor tog vi plats på bussen och bussen flyttade. Vår buss stannar ofta vid platserna längs vägen, och tidsförlusten på dessa hållplatser störde oss och de andra passagerarna ganska mycket. För bussägaren eller föraren innebar dessa besök att tjäna pengar.

När vår buss anlände nära Batman Dam stoppades den av gendarmerna vid checkpointen. Vi och alla som bodde i det området var vana vid dessa rutinmässiga stopp och kontroller. Dammen var till höger, den historiska Malabâ-di-bron var till vänster. Jag tittade på den historiska bron med dess mystiska utseende i mörkret, jag förlorade min distraktion med din herres röst och gav min identitet till gendarmen. Tjänstemän eller andra personer från väster i regionen välkomnades och behandlades med särskild uppmärksamhet. När jag sa att jag var lärare gav jag genast tillbaka min legitimation och tackade soldaten som önskade honom god resa.

314

UTBILDNING-EN-DU

Vår buss flyttade igen. Vädret var mörkt och omgivningen var omöjlig att urskilja. Vår buss hade avancerat 8 km från checkpointen, när lågorna dök upp framför oss var vi alla exalterade. Vår reservförare sa att folkmassan framför kunde vara ett rån. Alla började dölja vad som fanns på dem. Jag hade också lönerna för fem vänner som vi jobbade med. Jag tänkte skicka den till deras adress från Kayseri. Våra löner den dagen var dubbla med det extraordinära bidraget, som vi räknar som dubbel lön. Jag gömde en del av pengarna under locket under sätet, en del i cigaretthållaren, en del under mina strumpor, och en liten summa låg kvar i fickan. Medan vi gjorde dessa i all hast stoppades vår buss vid terroristernas tecken. När dörrarna öppnades steg två terrorister på bussen och sa med ordentliga miner att de var PKK-krigare, de gjorde vägkontroller och att vi borde ta ut deras legitimation. En dam satt bakom föraren. Han tog först legitimationen från honom och frågade vad han höll på med. Damens tal avbröts, hon upprepade frågan flera gånger, damen kunde inte svara, hon tog legitimationerna för personerna som satt på tredje och fjärde plats och frågade vad de gjorde med den andra terroristens varning, var inte för sent, titta på de andra. De sa att de var lärare och åkte till Ankara. När terroristen nedan kallades doktor, var de lärare, chefen för terroristgruppen nedan (vi fick veta senare att han var doktor Baran): "Ladda ner dem!" sa. Jag satt på bakre raden, han tittade på min legitimation och sa åt mig att gå av också. Min vän İrfan och hans fru låg där bak. De tog inte ner İrfan och tog ner hans fru. Vi var fyra lärare som gick ner. Det fanns en lärarkompis längst bak, min skolkompis från Kırşehir och även Oktay Kırdök från Kayseri svikit mig inte, jag var väldigt glad för hans skull. De laddade inte ner Oktay till İrfan på nedervåningen, tack och lov." Jag sade. Bredvid bussen stod en annan terrorist och ställde triviala frågor till oss och då gick han 10-15 meter ifrån oss och kastade en fiskelina.

315

FINAL MAHNI från Candlelight

Vi diskuterade alternativ med våra vänner att vi skulle utnyttja mörkret och försöka fly, annars skulle vi gömma oss i bagageutrymmet bakom bussen. Vi gav upp den här tanken när İrfan sa att det skulle vara meningslöst att springa till kullen på vår högra sida, att vi kunde sopas bort, att de som rymt tidigare dödades på samma sätt. Vi pratade med föraren och insisterade på att han inte skulle lämna oss.

Strunt i det, en av vännerna som klev av bussen sa: "Vad har vi för nöje i den här världen?" När vi märkte att hans mun luktade lite alkohol förstod man att kompisens liv inte var normalt. Bizim İrfan sa, "Ge mig en cigarett och låt mig röka." sa han. Den andra vännen påminde oss om att recitera Ayetel Kur-si, som inte tappar hoppet om Allah. Vi läste Ayetel Kursîs sju gånger, jag vet inte om den andra alkoholiserade vännen också läste den, men han gned handen i ansiktet och muttrade. Han kanske bad. Ett tag blinkade de senaste dagarna av mitt liv framför mina ögon som en filmremsa. Jag trodde att jag skulle dö och började göra redovisningen efter detta. Jag tänkte på min mamma och min nyfödda dotter, som jag skulle dö utan att se henne. Allt detta hände på drömlika sekunder. Vi gjorde allt detta när terroristen som väntade på oss hade kommit och gått. Medan vi gjorde dessa pratade vi med terroristen då och då och hade en söt diskussion. Vi brukade säga att vi som lärare inte skadar någon.

Vid ett tillfälle frågade jag vännen som påminde oss om att läsa Ayetel Kursi där han tjänstgjorde. Vännen sa att han var guide och filosofilärare i Rahîmiye Yur-du i Siirt. Sir, vi har en elev som studerar på ett handelsgymnasium, sa jag, skulle det inte vara okej om vi tog honom dit? Jag sa att studenten var framgångsrik och behövde, och att vi fick dem undervisade genom att möta deras behov med vänner. Jag försökte ihärdigt övertyga honom om att han inte skulle skämmas när han fördes till sovsalen. Lärarkompisen sa plötsligt: ”Lärare! Blev vi av med det men tog hand om studenten? När han skrek var ansiktsuttrycket på de andra vännerna detsamma.

316

UTBILDNING-EN-DU

Medan vi funderade på dessa saker fördes de som lossats från andra fordon till baksidan av Turkish Petroleum Exploration Partnership TIR, som brann framför oss. Jag fick senare veta av nyheterna att några av dessa deporterade dödades. Alla på vår buss följde oss med nyfikenhet och spänning. Den mest spännande var utan tvekan Irfans fru. Fyrtio minuter hade gått sedan vi sänktes, när bussen "Vantur Seyahat" närmade sig baksidan av vår buss. Terroristen som väntade på oss gick till bussen för kontroll. Jag sa till mina vänner att det här är en möjlighet, låt oss gå på bussen direkt. Vi kom överens och klev på bussen. När vi kom på sa jag till honom att det var lämpligt att vi satt där bak istället för på samma ställen, att vår vän med slips skulle ta av sig slipsen och İrfans glasögon, det gjorde de direkt. Jag satt på samma ställe, personen bredvid mig gav mig en cigarett. Han sa något som en tröst och sa att min upphetsning skulle gå över och att jag kunde lugna ner mig.

Fram till dess hade vi inte känt någon rädsla, speciellt jag. När jag klev på bussen darrade jag överallt och hade svårt att prata. Jag kunde inte hålla mina darrande ben med händerna, jag hade svårt. Jag kunde senare utvärdera att mitt lugn fram till det ögonblicket inte var normalt och att jag var i chock. Lite senare steg en annan terrorist på bussen och frågade föraren om bussen var kontrollerad. Vår chaufför sa med mycket lugn röst "liten", vilket betydde ja. På samma sätt var det vår räddning. När terroristen klev av bussen sköts en salva upp i luften från backen till höger, som jag sa, låt oss fly. Eld kom ut från ändarna på tunnorna. Vi bad när vi fick veta av vår chaufför att denna eld betyder att festen är över, samlas omedelbart. Alla sprang för att komma bort från platsen, fordonen började fly från sidofältet, vi gjorde likadant. Ingen tänkte bogsera den brinnande lastbilen på vägen. När bussen fortsätter på sin normala väg, polispansrar och gendarmerifordon

317

FINAL MAHNI från Candlelight

Vi såg det komma. Polisen stoppade vår buss vid checkpointen nära Diyarbakır-Silvan-distriktet. Passagerarna började bli arga på polisen som klev på bussmuseet. När han sa att terrorister stoppar oss bakom, vi är i livsfara, och ni försöker kontrollera oss här, klev polisen ner från bussen utan att kontrollera. Vi var väldigt sena, men vad skulle vi annars uppleva med livet som gavs av den frälste Gud? När vi närmade oss Diyarbakir blev jag lugn. I rasten drack vi te och tröstade varandra med lärarna som var nedsänkta och Oktay som inte var nedsänkt baktill. Jag sa till Oktay att jag var glad att de inte tog ner dig. Han sa, "De laddade inte ner det eftersom mitt ID säger "Er-zurum -Narman". Han sa att han hade en normand i ID eftersom hans far föddes medan han arbetade som lärare i Erzurum. Jag sa till min vän som åkte till Ankara att jag skulle stanna till i sovsalen på vägen tillbaka och prata länge om studentfrågan och att jag menade det på allvar. Lärarkompisen sa med ett leende, okej, du insisterade på terroristens sida, och vi skrattade tillsammans med de andra vännerna.

Jag anlände till Kayseri vid midnatt. Vi kunde inte sova som familj förrän på morgonen.Anledningen till min sena utveckling var att jag berättade om händelsen om och om igen. På morgonen var det första man skulle göra att offra och distribuera qurban, tack och lov. Jag kan inte tacka den Allsmäktige nog för att få oss att glömma terroristerna och låta oss andas.

När vi återvände till Siirt en vecka senare var det första vi skulle göra att besöka Rahimiye Yurdu. När jag presenterade mig och frågade om min lärarkompis vars namn jag inte kommer ihåg för tillfället, insåg jag att alla kände mig på grund av vad min vän berättade för mig. Folket i elevhemmet frågade min lärare, pratade du verkligen om din elev när du blev gripen? Jag berättade exakt vad vi gick igenom och vad vi pratade om. Lärarna som var där med min lärarkompis tog hand om vår elev i tre år. Vår elev, Şerif, skämde inte ut oss och lärarna som tog hand om honom och arbetade hårt. METU filosofi

318

UTBILDNING-EN-DU

Han studerade institutionen och nu undervisar han. Detta gör mig och alla andra glada.

Jag tror att en lärare kan tänka på utbildning som ett krav för sitt yrke i alla svårigheter. Om två lärare möts i en gemenskap vänder ämnet och eleven och läraren kommer till utbildning.

Jag tror också att det faktum att jag pratar med en annan lärare om elevhemsfrågan och framtiden för en elev när terrorister slår ner oss och ifrågasätter oss är en indikation på att denna fråga har blivit undermedveten som lärare.

319

FINAL MAHNI från Candlelight

SNÖDOPP OCH LÄRARE

Halil YUCEL

Efter en kort militärtjänstgöring på en månad i Burdur skulle jag arbeta i Ağrı som militärlärare. Jag har aldrig varit i Ağrı. Närmare bestämt hade jag inte sett längre än Tokat, min hemstad. Jo, detta land, detta hemland tillhörde oss alla, vi var redo att tjäna vart det än var. Låt oss se vilka överraskningar som väntar oss. Efter att ha gjort alla förberedelser började vi vänta på vår buss. Äntligen kom det förväntade ögonblicket och vår bil var i rörelse.

… När vår bil sakta närmade sig vår destination,

Det växte som en lavin av spänning. Som tur var kom vi fram till Erzurum efter en lång tid. Vi var tvungna att åka från Erzurum till Ağrı. Vi hittade en bil direkt och gav oss iväg igen. Vår bil var full. När vi kom fram till Khorasan var det bara två personer kvar i bilen. Efter en kort paus satte jag mig tillbaka i bilen. Vad var det? Den andra passageraren befann sig inte i bilen. Jag började tänka, "Den här bilen skulle inte gå till Ağrı bara för mig"... Hur som helst, den andra vännen satte sig i bilen utan att tänka för mycket. Senare skulle vi bo i samma rum i lärarens hus med den här kompisen. Efter tre eller fyra timmar anlände vi till Ağrı. Mitt obehag, som pågått sedan igår kväll, började kännas mer och mer outhärdligt. Dessutom, när jag hanterade officiella procedurer i Ağrı... Jag tog dekretet och kastade mig in i Patnos Lärarhus.

320

UTBILDNING-EN-DU

Så fort jag kom in i rummet kastade jag mig direkt på sängen. Så jag somnade till morgonen. Efter att ha bott i Patnos på lördag och söndag; Veckans första dag skulle jag till Doğansu, som ligger vid foten av Süphan, min nya tjänstgöringsplats. Jag hade gjort alla mina förberedelser dagen innan, och till och med lärt mig bilarnas ankomst- och avgångstider. En bil går var femtonde minut.

När jag gav mig iväg i måndags insåg jag att det inte alls var fallet, trots att jag väntade på en bil på vägen i en hel timme så kom ingen. Under tiden hade jag konstiga tankar. Helt plötsligt kom jag till mig själv med ljudet av traktorn som slutade bredvid mig. Jag skulle åka med den här traktorn till byn jag skulle till. Jag var inte främling för traktorn, var inte min barndom redan tillbringad på traktorn?

Det var en sak som störde mig idag. Mitt obehag var fortfarande inte över. Och vinden täckte hela min kropp med all sin kraft, den tog mig nästan fången i sina armar, den gjorde mig illa av all sin kraft.

Till slut kom jag till byn där jag skulle jobba. En moské vid ingången till byn, poppelträd som omger den, hus gjorda av envånings lertegel... Skola, polisstation och hälsocentral är alla tillsammans...

Skolan bestod av tre separata enplansbyggnader. Jag träffade chefen och vänner. Efter en kort pratstund sa chefen:

-Sir, du kan börja veckan om du vill, sa han.-Nej, lärare, jag måste börja så snart som möjligt. Självklart borde jag börja, Aliler, Fatmas, Ayşeler väntar på mig-

han sjöng. Denna stäpp, detta karga land längtade efter en droppe vatten. Jag var tvungen att ge liv åt dessa unga plantor...

Det var kväll. Våra vänner ringde mig efter att jag hade en god grillstek, vi var arton totalt. Bylärare med doften av glädje och lycka i ansiktet... Jag älskade plötsligt dessa vänner, denna söta by... Det fanns inga spår av min sjukdom längre. Nästa dag går du in i den första lektionen.

321

FINAL MAHNI från Candlelight

Det gjorde jag, jag var så exalterad. Jag var i obeskrivliga känslor, det var morgon och jag var på väg till skolan. Det passade inte in i mig. Trettio par ögon väntade i klassrummet... Det var ett skevt sken, ett oskyldigt leende i ögonen. Den här blicken som tog mig bort, ansiktena som luktade jord, dessa barn var mina. Det fanns nästan femhundra plantor i den här skolan. Jag var tvungen att plantera dem alla en efter en, trots detta karga land. Vi var tvungna att vara snödroppar, vi var tvungna att lyckas genom att övervinna alla svårigheter. Vi borde ha gett honom mat i trots, oavsett vår längd...

Vårt enda motto var att arbeta, att arbeta hårt. Vi hade ingen annan utväg än att jobba. Jag blev väldigt ledsen och förvånad när jag hörde att det inte fanns något bibliotek i den här skolan, som har nästan femhundra elever.Jag sticker hål i snön och sträcker mig mot solen. Svart vinter kan inte avskräcka mig. Varje snöflinga som faller på marken lär mig något. Jag hämtar min kraft från min sol, jag blundar och drömmer om sommaren. Jag vet att det är slutet på vintern. Jag hoppas att solen går upp från kullarna. Jag har inga svårigheter. För att tålamod är mitt nästa steg.”(1)

Dagen efter frågade jag direktören var biblioteket var. Jag ångrade att jag frågade eftersom det inte fanns något bibliotek i en skola med nästan femhundra elever. Jag blev förvirrad. Hur som helst, det tog inte lång tid för mig att återhämta mig. Varför kom vi hit? Sa vi inte att undervisning kräver uppoffringar? En tanke kom genast upp i mitt huvud. först öppnade jag mitt sinne för rektorn. Efter att chefen godkänt kavlade vi upp ärmarna. Dessutom lovade Patnos distriktsguvernör Osman Tunç oss att han skulle stödja oss på alla sätt och hjälpa oss med böcker. Nu hade vi bara en tanke: att upprätta ett bibliotek... En bok, en snödroppe... Är du redo att göra snödropparna gröna i Doğansu, som ligger vid Süphans kjolar?

322

UTBILDNING-EN-DU

Vi var på väg med lösenord. Det skulle vara en vinst för oss om vi också vinner en bok. Vi skrev brev till alla nationella tidningar. Vi misslyckades vid första försöket. Vi var redan förberedda på detta. Vi var envisa att övervinna alla hinder på denna väg. Vi lovade, för vi är en snödroppe. Utmaningen var vårt öde. Varje problem har blivit en del av lösningen för oss. Den här gången började vi med att skriva brev till krönikörer som tog med läsarens tankar. Jag kommer aldrig att glömma att vårt första brev publicerades i en av tidningarna daterad 1 januari 2003. Vi trodde inte våra ögon...

Vi läste den artikeln i tidningen många gånger, igen och igen... Nu hade telefonsamtalen börjat. Hjälpord kom från andra sidan av luren. Vi har fortfarande inte helt förstått allvaret i händelsen. Efter ett par veckor började våra brev publiceras i nationella tidningar. Våra telefoner ringde inte. Så småningom började böcker komma i paket och vårt ansvar började öka dag för dag.

Det var som om jag var i en drömvärld, o Herre... Anatolien sprang för att hjälpa denna söta by i öst, som hade blivit en enda kropp. Varje vinter hade en vår. Förlossningsvärk hade börjat i Doğansu. Solen hade blinkat till oss en gång... Det var sådana oförglömliga stunder att ord inte skulle räcka till. Orhan Veli sa också: "Jag visste inte innan jag hamnade i detta problem att låtar inte räcker för så vackra ord..."

Herregud, vilket stort intresse det var... jag visste inte vilket jag skulle berätta om. Lådor fulla med böcker hade kommit från Istanbul.Två av våra systerelever som studerar i 4:e och 6:e klasserna i grundskolan startade en kampanj i sin egen skola. Regnet gav överflöd till dessa karga länder.Vår lärare Meliha Koyuncuoğlu, som också arbetade i Samsun, arbetade som en soldat i sin egen skola och kastade ljus över dessa unga plantor som växte i mörkret. Jag vet inte vilken jag ska berätta?

323

FINAL MAHNI från Candlelight

Vad sägs om Beylerbeyi NCO School?Vi är tacksamma för dem alla här. Och många obesjungna hjältar...

Nu har solen börjat gå upp igen i Doğansu, leenden som tappat smaken har kommit till rätta, blicken har blivit färgglad... Själar har kommit till liv i Doğansu... Mörkret har tagit dagens plats. Förhoppningarna förnyades ett efter ett, folk började dagen med hej.

"Hej, sol född med hopp Hej, bror som växer med kärlek Hej, stigande berg, strömmande bäck, lysande måne Nygrönt planta, båge som får pilen att morra Hej, hej"(2)

Lektioner har lärts i sagornas land. Vattnet hade hittat sin väg en gång...

Sekretessridån hade lyfts i den här byn, allt var i sin ordning, allt var på sin plats.

Det fanns två snödroppar, som jag aldrig kan glömma. Den första av dessa var Bahar. Jag rådde mina elever att föra dagbok. Jag kollade då och då i mina elevers dagböcker. Allas dagbok hade nått en viss nivå. Under tiden blev Bahars mamma sjuk och kom inte till skolan på en hel månad. Han stannade med sin mamma på sjukhuset i en månad som sällskap. En månad senare kunde min elev komma till skolan. Under tiden kollade jag mina elevers dagböcker. Den här eleven till mig som heter Bahar tog med sig sin dagbok och lade den på bordet. Jag bytte till den andra studenten utan att titta på Bahars. Under tiden våren:

-Märare, du tittade inte på min. Bahar, du har inte varit i skolan på en månad. bredvid din

Jag får se nästa gång.

324

UTBILDNING-EN-DU

-Okej, lärare. Jag förde dagbok på sjukhuset i en hel månad. På så sätt lindrade jag min tristess och fullföljde mina läxor. Sa du inte redan...

Jag hörde inte mer efter det. Hela min kropp var plötsligt extatisk. Var var jag, vad gjorde jag eller var jag inte i den här världen? O Herre, ge mig visdom... Eller drömde jag bara? Ja, det här skulle ha varit en dröm, nej älskling, jag var i en dröm. Jag var nästan utanför klass och dansade med änglar i himlen. Jag flög över den här världen, gick in i Alices underland och erövrade Babylons palats. Jag hade hittat Ala-addins magiska lampa, jag hade förstört de fyrtio haremen.

-Lärare, har du något, vad hände? Jag kom till mig själv med detta Bahars ord. Ja, jag var i klassrummet och det var ett faktum. Något sådant kunde inte hända. Hur kunde jag ha avslutat den här kursen? Gud hjälp mig...

Jag höll sakta på att besinna mig när en elev vid namn Fecri kom till mig och sa:

- Lärare, jag hade en poesi-anteckningsbok, kan du kolla? - Självklart, Fecri. Han granskar sin diktbok och å andra sidan till Fecri: - Varför skrev du inte dina poeter under dessa dikter? -Märare, alla dessa dikter är mina... -... -Vad sa du? -Det är min egen lärare... Vad hände med mig idag? Mitt hjärta slår snabbare-

jästen hade börjat, den slog oavbrutet som om den hoppade ur sin plats. Jag skulle gå från hjärtat. I detta avlägsna hörn av Anatolien

325

FINAL MAHNI från Candlelight

det var för mycket. Jag kunde inte tro vad jag gick igenom. jag är galen

var borta. Antingen var jag inte mig själv eller så var de här sakerna inte verkliga.

"Kvittensgul, granatäppleröd höst, som jag omfamnar lite mer för varje år..."

Dessa dagar pratade jag med mig själv. Jag började titta på en fläck med matt ögon. Min kropp skakade som en patient med malaria. Mina ögon var förolämpande som om de skulle hoppa ut ur mina uttag.

-Lärare, är du obekväm idag? -... -Eller gillade du inte mina dikter? -... Jag började sakta komma till besinning. Det här är ljudet, det här är träet

klass, dessa elever... Det här var en klass. Ja, det här var ett klassrum, jag var mitt i klassrummet. Mina fötter började komma tillbaka. Jag kunde inte sätta ett ord på tårarna i ögonen. Det var som om de längtade efter att komma därifrån.

-Ahmet, titta, vår lärare gråter. -Nej, gråter några lärare?

Jag såg ingen lärare. -Jag också... Mitt barn gråter, lärarna gråter också...

arvingarna till denna heliga väg, profetens arvingar, som lägger till hans tid och vad han ropar...

Jag började prata med mig själv igen.

”Mehme gläd dig, huvudet är högt Gläd dig även om vi dör, även om vi återvänder hem

326

UTBILDNING-EN-DU

Tro inte att det här hjulet kommer att finnas kvar på högen. Imorgon är verkligen vår, självklart är den vår.

Nu. Målet har uppnåtts. Istanbul erövrades. Majnun har återförenats med Leyla. Ferhat genomborrade bergen. Dessa händer, dessa händer? Var det de små händerna som erövrade mig? Håller den här handen en penna i min elevs?

Hur turkiska kom till liv på detta språk... Atatürk: "Lärare, den nya generationen kommer att bli er verk."

När han sa det, menade han det? … i Underlandet var slutet nära. Dagar månader, månader-

Åren gick och äntligen var min mandatperiod här över. Dessa länder, där jag tjänstgjorde som militärlärare, har alltid påmint mig om snödroppe. Att klara av svårigheten är att tro i första hand, sedan att arbeta, att arbeta, att arbeta.

Jag böjer mig respektfullt inför lärarna som bidrog till denna väg. Jag gratulerar alla mina lärarvänner på lärarens dag och önskar framgång på denna heliga väg.

OBS: Dikterna (1) och (2) tillhör min elev som heter "Fecri Yavi".

327

FINAL MAHNI från Candlelight

ATT VARA BARN MED ETT BARN

Tahir MEDELHAVET

I dessa dagar när vi tittar på händelser som händer våra barn på TV varje dag, gratulerar jag dig till att du anordnar en tävling om minnen från oss pedagoger.

Eftersom dessa händelser är de som är födda ur brist på utbildning, okunnighet och brist på kärlek.

Våra lärares vackra minnen kommer återigen att visa oss svårigheten, skönheten, betydelsen och kärleken i deras tjänst.

Jag skulle vilja förmedla mina iakttagelser av mitt femton år av yrkesliv med ett minne, titta på det från ett barns ögon. Jag tror att hemligheten med utbildning är att vara barn med ett barn.

Är det inte ett barn? Det är lätt för oss att säga släpp det. Men för att förstå dem är det nödvändigt att se den här världen, dess kunskaper, regler och mänskliga relationer igen från människors synvinkel som vi ser ner på och som vi kallar barn.

För när vi växer upp faller vi in i en kvävande logik att leva ett tryggt och riskfritt liv. Men barnen förkastar denna logik. Livet är bra för dem och det är lite humoristiskt.Här är ett minne från mina första år som undervisning: När jag sa åt barnen att vara en blomma så att de kunde lyssna väl, Hasan, som satt på en av de bakre raderna, lutade sig inte tillbaka som sina andra vänner och lade båda händerna mot halsen och öppnade dem. Vad hände med Hasan, varför öppnade du händerna när jag sa det?

328

UTBILDNING-EN-DU

Säger de inte att mina löv är min lärare? Barn vet allt, men genom att ignorera dem bevisar de det för oss på ett humoristiskt, spelbrytande sätt.

Det är inte lätt att prata med ett barn. För att komma överens med honom, för att få det du vill, måste du tänka som han, prata som han, spela samma spel. Så det finns inget sötare för honom än dig. Det viktiga här är inte vad vi förväntar oss av honom, utan vad han förväntar sig av oss. Om vi kan göra dem kommer vi att övervinna problemen lättare.

Låt oss vara ett barn med ett barn. Låt oss titta på den här världen med lite humor. Låt oss släppa lös barnet i oss alla och vara blyga inför livets oklarheter. Om vi inte gör det, frågar jag dig, kommer detta liv att dras till dig?

Låt oss älska våra barn. Vårt allt är för dem, de är vår framtid.

329

FINAL MAHNI från Candlelight

MÖTESLINJE

Fahri HOŞAB

September är den första månaden av haza. September är tiden då löven börjar gulna, länderna svalnar inuti, tyllmolnen visar sitt ansikte på den blå himlen. Men den här månaden, trots hösten, vars tecken börjar dyka upp utanför, blommar en vår i ditt hjärta. Även på marken blommar ditt hjärta. För du är läraren!

Skolorna öppnar en septembermorgon. Ringsignaler, som den himmelska rösten som förebådar ett aprilregn, ger bördiga regn till hjärtan; hopp gror i bröstet. Läraren-eleven vänder sina ansikten och blickar mot nya mål med en ny insats och ny entusiasm. Den här våren är lätens källa; detta regn, detta regn är regnet från dygdens himmel. *

Det var ännu en septembermorgon. Vi började en ny promenad med ringsignalerna. Dessutom hade jag precis blivit utsedd till min nya skola. Ett nytt år, en ny skola, nya förhoppningar, ny entusiasm och nytt nöje... Det var sjätte året i mitt yrkesliv. Min nya uppgift var en anatolisk lärargymnasium. När jag gick i skolan tog jag min kursplan med ny entusiasm. Förutom kursen "Religiös kultur och moralisk kunskap", som är min grenkurs, fick jag även kursen "Introduktion till utbildning".

De åren gavs utbildning i gymnasieskolor enligt meritsystemet Min nya skola är en internatskola och de flesta eleverna

Han kom från olika städer, från utanför provinsen. Vi började ta lektioner. Första skoldagarna, eftermiddag

330

UTBILDNING-EN-DU

När jag lämnade en av klasserna jag gick tidigare och gick ner till korridoren där administratörerna fanns på bottenvåningen, kom en kvinnlig student fram till mig och sa till mig:

"Sir, går du kursen Introduktion till utbildning?" sa.

"Ja frun. Här, skulle du säga något?" Jag sade. Med lite tvekan:

”Sir, jag är sistaårsstudent. Jag är den enda från seniorerna som inte gick den här kursen. Jag förklarade min situation för min vice rektor som gjorde läroplanen: 'Prata med din lärare, om han håller med, ta kursen från honom; men du är den enda studenten, jag kan inte betala din lärare för kursen du har gått.”

Eleven var tydligen orolig för att läraren inte skulle kunna ge lektionen eftersom avgiften inte skulle betalas.

”Vad heter du, min dam?” ”Aliye, min lärare.” ”Aliye, tack för ditt liv. Avgiften spelar ingen roll.

Det viktiga är att hjälpa dig. Du kan ta lektionen." "Tack så mycket lärare." sa han, avslappnad och leende

Den första veckan i skolan satt läroplanen inte bra. ny himmel

Det har skett revideringar. Introduktionskurs gavs till en annan lärarvän.

När dagarna och veckorna började gå, vädret började bli kallare och sedan lite kallare, lärarna och eleverna värmde upp till skolan.

*De två sista lektionerna, den sjunde och åttonde timmen, återstod. Din dag

Kände den söta tröttheten och gick mot klassen där jag skulle gå på lektionen. Det var molnigt ute. Ett lager av mörkgrå moln täckte himmelkupolen. Duggregn, skolhus-

331

FINAL MAHNI från Candlelight

Det var att tvätta grenarna och löven på tallarna som omgav tallarna, få deras färger att glänsa och polera den nålade men eleganta grönskan.

Jag gick in i klassrummet, eleverna reste sig, jag önskade dem en bra lektion, de tog plats. Klassrummets lampor tändes eftersom vädret var molnigt. Att undervisa i den här miljön ger ibland ett smakprov på ett gammalt samtal vid eldstaden. Jag fick en överraskning i klassen. Aliye, som tidigare hade gått kursen Religiös kultur och etik från en annan lärare i grenen, hade sin inskrivning i min klass och nu gick hon klassen i den här klassen.

Vi började lektionen. Några frågor kom först, jag gav dem svar. Sedan gick vi över till dagens ämne. Som ett samtal, den sjunde timmen, sedan är rasten och den åttonde timmen över.

När Aliye lämnade klassen gick han fram till mig med snabba steg, tog tag i mig vid dörren och sa:

"Mästare, kan vi prata lite?" "Visst, vad menar du!" sa han. Jag sade. Först folkmassorna, som blev trånga och började öka i buller,

Vi var tvungna att gå från ridoren till hallen där båda korridorerna på våningen vi låg på öppnades. Vi gick in i vardagsrummet och hittade en lämplig plats att prata på.

"Så här, min fru." Jag sa: ”Märare, en vän i klassen kommer att säga till dig att ha ett sunt äktenskap.

Han frågade villkoren för äktenskapet, vilket är ett av kraven för att kunna gifta sig, och du svarade. Det finns dock vissa personer som inte följer dessa villkor. Är nu barnen födda från dessa oäkta?”

Aliyes fråga var hård. Jag förstod av hans frågestil och hans uppträdande att frågan inte var en fråga-svar-fråga. Som jag förstår det var det något som inte passade Aliyes sinne, hon ville prata och diskutera dem. Jag tittade på honom så här; ansiktsuttryck och blick är frågande och hud-

332

UTBILDNING-EN-DU

det var kiting. Jag kände också detta: Det här var en startfråga. Underlåtenhet att ge ett tillfredsställande svar på denna fråga skulle ha lett till ytterligare frågor och slutligen diskussion. Tydligen ville Aliye uttrycka sig på ett klandervärt sätt och avslöja några av sina övertygelser och påståenden som hon tyckte var korrekta. I det här fallet, vad en lärare skulle göra var att lyssna på eleven lugnt och förklara saken på ett ljuvt språk. Efter att ha lyssnat på hans fråga försökte jag svara på den:

"Min fru, enligt vår tro kommer varje barn till världen rent och oskyldigt. Inget barn kan klandras för sina föräldrar. Dessutom gör människor ibland en del arbete ofullständigt på grund av okunskap. Inför Allahs åsyn, vars barmhärtighet är oändlig, kan vissa misstag som härrör från okunnighet vara ursäkter och kan förlåtas. Man bör alltid vara hoppfull om hans nåd."

Vid svaret stannade Aliye en stund, stirrade i marken och höjde sedan huvudet. Hans ansiktsmuskler slappnade av, hans blick lugnade. Medan jag väntade på hans nya fråga sa han utan vidare följande mening med all sin uppriktighet:

”Hodja, jag är en alevi.” ”Vad trevligt! Vi var bröder och jag är sunni.” Aliye, som ville gå in på ett annat ämne, sa att denna dom var emot henne.

"Hur så?" han såg ut. För att rensa frågetecknet i deras blick fortsatte jag:

”Är inte vår Gud en?... Är inte vår bok och vår profet en?... Tror vi inte på samma saker? Kommer vi inte från samma källa från det förflutna till nuet, delar vi inte samma land, samma öde, samma historia, samma framtid? Allt detta för att befästa vårt broderskap; Är inte dessa gemensamma värderingar tillräckligt för att vi ska kunna älska varandra?"

Aliye lyssnade på mig med höjt huvud och log och sa: "Lärare, vi pratar om olika saker i miljön där jag växte upp.

lol..." sa han.

333

FINAL MAHNI från Candlelight

"Vad pratar de om? Till exempel...” ”Bra saker talas inte om sunnier.” ”Det finns också bra saker med alevis i den miljö där jag växte upp.

Det fanns de som inte talade. Skulle jag vid den tiden ha utvärderat mina alawitiska bröder enligt de berättelser som berättats av människorna omkring mig; Borde jag ha känt dem på det sättet?.. Däremot känner jag Alevis som en grupp som värdesätter människor och har goda mänskliga relationer... Ja, hur kom jag till denna slutsats? Jag reste, jag såg, jag fick veta. Medan jag studerade på universitetet i Konya hade jag en Alevi-vän från Kütahya; Ali. Han var en person som ägnade stor uppmärksamhet åt sina böner, bön, fasta och andra religiösa förpliktelser. Kanske var han en bättre muslim än jag. Det finns de som gör fel i varje sektor; emellertid kan individers misstag inte tillskrivas massorna.”

Aliye verkade höra nya och annorlunda meningar. Å ena sidan lyssnade han noga utan att blinka, stirrade då och då i marken och begrundade för stunden.

"Dessutom, hur är kunskapskulturnivån för de människor som förringar sunniterna för dig och alawiterna för mig? Hur är deras syn och horisonter? Dessutom är jag lärare; du är elev vid Anatolian Teacher High School, du är framtidens lärare. Vi ska inte förstå frågorna utifrån några hörsägenrykten, några rykten som talas i mitten och irra omkring, och vi ska inte bilda oss en uppfattning på det här sättet. Vi måste vara nyfikna, sanningssökande människor. Först då kan han finna sanningen; Vi avviker inte och avviker inte. Annars kommer vi att hamna under skulden och ta ansvar.”

"Ja, herre, du har rätt..." Samtalet mellan oss förvandlades till en konversation, dessutom,

det blev mörkare. Vi började sakta ner för trappan. Men nästan varje steg på vägen stötte vi på ett nytt problem. Det tar några minuter för oss att gå ner för varje steg.

334

UTBILDNING-EN-DU

talade. Han lyssnade på mig med alla sina goda avsikter, och jag försökte bara säga till honom vad som var känt för att vara sant med all uppriktighet:

”Till exempel finns det ett rykte bland några sunniter; De säger, 'Sätt dig inte vid Alevi-bordet, de kommer att få dig att äta dåliga saker.' Du bor i det avsnittet, du vet att det inte finns något sådant. Vissa alawiter säger också "Yezid!" för att fira sunniterna med ett tungt adjektiv. Sunniterna godkänner dock inte Yazid, Walid och Umayyads politik i den historia de representerar. En Karbala-katastrof skadar såväl sunniter som alawiternas hjärtan. Dessa två exempel visar att dessa grupper inte känner varandra väl. Om de undersökte varandra väl, gick till frågans historiska rötter och försökte förstå varandra, så matades alevis och sunniernas förståelse av islam från samma källor i Anatolien; att kärleken till Ehl-i Beyt kom i förgrunden endast bland alevis; Koranens bud om samma kärlek till Ahl al-Bayt, Hz. De kommer att se att profetens indoktrinering och att den har en viktig plats bland sunniter...

”Återigen lägger Alevis stor vikt vid imamer som Zeynelâbidin, Cafe-i Sadık, Muhammed Bakır från Âl-i Beyt och andliga guider som Ahmet Yesevi, Hacı Bektaş-ı Velî, Yunus Emre och Mevlana. Dessa personligheter har samma värde för sunniter. Personligheterna och mujtahiderna som sunniterna tar som sin guide borde också vara av värde för aleviterna. Det viktiga är dock inte bara att älska deras namn och bilder. Låt oss öppna och läsa hans verk. Jag undrar om deras förståelse och sätt att leva stämmer överens med vårt sätt att leva?

”Tja, lärare, varför uppstod denna separation?” ”Alevismen var faktiskt en sufirörelse från början.

är stark. Denna sufiorganisation har tränat många helgon i sin historia. Sufismen, från historia till nutid, har lett Hz. Den hade också en viktig plats i den sunnimuslimska strukturen, som var baserad på profetens sunnah. till sextonde århundradet

335

FINAL MAHNI från Candlelight

Vi ser att alevier och sunniter matas från samma källor. För att fastställa detta faktum är det tillräckligt att jämföra dikterna från de alevi- och sunnipoeterna vid den tiden.

”Det första skälet till separationen är rent politiskt; Den är baserad på kampen mellan Shah Ismail, en sunnitisk härskare på 1500-talet, med den osmanske härskaren Yavuz Sultan Selim. Det finns en situation där den används i ett politiskt syfte.

"Tyvärr, även efter republiken, fördes de enkla skillnaderna mellan sunniter och alevier till den politiska arenan av främmande makter och de försökte använda båda grupperna för sina skändliga syften. Din farfar och min farfar blev trots allt förolämpade på varandra. Om de inte hade kommit till matchen, om de inte hade blivit förolämpade, min kära. Finns det någon anledning för nya generationer att fortsätta denna meningslösa fråga som har gått i arv från det förflutna till nuet? Nu är det dags att ta bort dessa enkla och konstgjorda separationer, att integrera och slå samman. För förnuft och barmhärtighet kräver det. Av denna anledning har människor med sunt förnuft från alla samhällsskikt ett stort ansvar.”

"Tja, lärare, hur är integrationen och sammansmältningen du nämnde?"

"Aliye, jag föddes av sunnitiska föräldrar och du till alevi-föräldrar. Detta är i slutändan den Högste Skaparens val. Vi föredrog inte sunniismen och alawismen i vår barndom; våra föräldrar, vår miljö föreslog. Är det möjligt för en person att helt bryta sig loss från sin miljö och sin kultur?... Det är det inte! Är inte detta ett slags öde för oss? Efter att ha fastställt detta faktum är vår plikt inte att försvara den kultur vi tillhör; är att söka sanningen och fakta...

”Sunnismen är sättet att förstå och leva islam. Vi sa att den är baserad på Profetens Sunnah... Alevism betyder också Hz. Börjar inte Ali med kärlek? Jag, Mr. Han älskar profeten väldigt mycket, följer hans väg och älskar sin farbror, följeslagare, svärson och svärson.

336

UTBILDNING-EN-DU

Hz. Jag älskar Ali också. Sedan är jag en sunni-alawit... Du är också Hz. Du älskar Ali väldigt mycket. Du ska kunna leva som han och älska dem du älskar. Som ett resultat har Hz. Du måste också kunna älska profeten. Då måste du också vara en alawitisk sunni. Enligt min åsikt är det i princip ingen skillnad mellan en uppriktig alawit och en uppriktig sunni.

”Bedi-uzzaman, en av Ahl as-Sunnahs viktiga guider, nämner att alevier är människor av kärlek och att de har en naturlig självuppoffring. Vill du inte att alawiternas kärlek och självuppoffring ska förenas med sunt förnuft och hängivenhet till religionen bland sunniterna, så att alla kan dra nytta av varandras goda egenskaper? Alltså, vilken underbar fusion och integration uppstår, eller hur?”

Vi gick ner för trappan en efter en och pratade med varandra. Vi gick genom den långa administrativa korridoren på bottenvåningen och pratade och stannade till slut vid dörren till lärarrummet. Det här uppriktiga samtalet var oändligt. Vår skolchef avslutade sitt pass, låste dörren till sitt rum och gick ut: "Vad är det för djupa samtal på kvällen?" Han gick förbi oss, log och böjde huvudet, med ett ansikte som för att säga hejdå. Aliye öppnade ett annat nummer med en ton som återspeglade uppriktigheten i hennes hjärta:

"Sir, jag tog mycket av din tid. Men jag skulle vilja ta upp en fråga till med dig. Det finns olika grupper idag. Jag gillar inte vissa av dem. De ingjuter sina egna idéer i människor."

"Se, Aliye, om människor agerar med sina känslor och ilska, kan de inte fatta de rätta besluten; inte kan nå rätt mål. När allt kommer omkring tillhör du och jag, alla, en grupp eller ett segment. Människor ska kunna se på varandra med tolerans inom gränserna för rätt och lag. Hat är en känslomässig attityd. Hat är blind, precis som kärlek är blind.

337

FINAL MAHNI från Candlelight

Konversation kan inte se en väns fel, och hat kan inte se skönheten i någon som vi inte betraktar som en vän. Plikten för en person som är ute efter sanningen är att inte handla med sina känslor och ilska, utan med sitt sinne, logik och sitt samvete."

”Herre, du har rätt; men var jag än ser en huvudduk, jag hatar den!”

"Aliya, du är Hz. Älskar du Fatima?” Han tittade meningsfullt på mitt ansikte: ”Självklart gör jag det, lärare!” ”Aliye, Hz. Hade inte Fatima huvudduk?" Hon böjde huvudet med ett generat leende: "Hon bar huvudduk, lärare." "Aliye, om jag var du, var skulle du ha en huvudduk?

Om jag ser Hz. Jag minns Fatima.” Han lyfte på huvudet, ett leende som helt accepterade problemet.

"Ja, sir!" sa han självbelåtet och, som för att uttrycka sin respekt med kroppsspråk, tillade han och lutade huvudet åt höger:

"Sir, tack så mycket. Det var en riktigt trevlig pratstund. Jag är ledsen, jag tog dig tid. Hoppas vi ses igen... God kväll på dig."

"God kväll till dig också, om du har några problem så väntar jag igen."

När han lämnade mig läste jag den frid som spred sig från hans hjärta till honom själv från hans ansiktsuttryck. Han tog utsidan av sin vänstra hand i sin högra handflata och med huvudet lätt framåtböjt gick han ner för trappan till utgångsdörren och gick därifrån. Vilken respektfull student hon var! Detta samtal hade fått fram pärlan i honom. En lojal person kom till möteslinjen med en halvtimmes samtal och gick därifrån med ett humör fullt av tillgivenhet och respekt. Jag erbjöd honom bara ett gäng sanningsenliga ord som jag sa från mitt hjärta med händerna på mitt sinne. I gengäld rev han murarna som omgav hans hjärta och bevisade sin förmåga att kommunicera och offra.

338

UTBILDNING-EN-DU

Jag lämnade akten och boken i handen i mitt skåp på lärarrummet och gick ut. Tallarna i skolträdgården, på vilka en lätt dimma lagt sig över dem, fick ett helt annat utseende med ljuset från belysningslamporna. Detta landskap ingav en mystisk frid i den mänskliga själen i den mörknande skymningen, som om det innehöll viskningarna av ett förväntat evangelium.

Kvällen kommer att fördjupas och bli natt; kanske natten skulle bli mörkare. Låt det vara! Hur mörkt det än var, skulle det vara slutet på detta mörker. Hon skulle mödra en skymningsfödelse, skänka en ny gryning till jorden. Den gryningen skulle höja sitt huvud och gå upp, en ljus sol som skulle fylla och mätta jorden med sitt ljus och föra fram färger, mönster och former till ytan. Dessa tankar, den inre sången av hopp och förväntan, var den harmoniska texten av en djup bön.

*Aliye tog examen fyra månader senare när första terminen var över. Han hade kommit för att besöka skolan i maj. Skolba-

Jag såg det och sa: "Titta vem som är här!" Jag gick mot honom. Han kom till mig med ett leende. Inget mindre än hans respekt och uppriktighet. "Välkommen." Jag sade. Medan vi frågade om vårt tillstånd kom en kvinnlig student fram till oss och log. "Vem är det här?" Jag sade. "Min bror, lärare, Zehra. Han är i förberedelseklassen.” sa. Vi hittade en lämplig plats i skolträdgården och satte oss ner och hade ett varmt samtal en sval majkväll.

Nästa år gick jag Zehras klass. Hon var en respektfull, uppriktig, leende student med samma karaktär som sin storasyster. Jag brukade skicka hälsningar till Aliye när hon gick på semester. Slutligen tog Zehra också examen.

Det är år sedan jag såg dem. Som alla doktorander skulle jag också vilja se dem. Vilken vacker sak att se att plantorna du arbetat hårt för en dag blir verklighet!

339

FINAL MAHNI från Candlelight

TROTS ALLT

Ayla OZBAL

Pojken, som såg ut som en stor bebis med sin överutvecklade kropp, lekte med ett skräp i handen i det lilla avloppsvattnet som passerade precis intill skolträdgården. Han var så oskyldig, så kärleksfull, bland leran som spreds över hans händer och ansikte! Medan jag försökte förklara med mina fruktlösa ansträngningar att han inte borde spela där, kunde jag läsa det jag inte kunde förstå i hans ögon som en text skriven med stora bokstäver. För att distrahera din uppmärksamhet från det smutsiga vattnet, med all min söthet;

-Hej, jag heter Ayla, vad heter du? När jag frågade honom, - sa Fatii. Fatih är närvarande vid den mest grundläggande punkten i mitt liv två år senare.

Jag visste inte då att han skulle vara där, att jag skulle vara fäst vid honom med kärlek.

Med huvudet nästan utstickande från axlarna var Fatih som en söt docka gjord av tyg. Det var som om gyllene förgyllning stänktes på ändarna av hennes ögonfransar, som kröktes upp mot himlen från toppen av hennes ögonlock. Medan du fläktar ansiktet med varje ögonblick, kan du förvänta dig att ögonfransar och förgyllningar faller när som helst. Kanske var det på grund av dessa stjärnor, dessa förgyllningar som hennes hud var så ljus. Hundratusentals små vilda prästkragar med gula löv och vita löv i ögonen, som var färgen på en oodlad åker, såg trötta, generade och lite fräcka ut. Skam eftersom begreppet skam inte utvecklades hos honom.

340

UTBILDNING-EN-DU

var också. Annars skulle han inte ta ner byxorna offentligt, lufta ut tjejkjolar och göra saker som vi anser vara skamliga, som om han vore en belöning för sig själv. Fatih upplevde sina känslor som andra barn, ännu mer entusiastiskt. Trots alla hans hinder ville han tala, och hans läskiga tunga blockerade hans vilja som en stor bäck. Orden som växte inuti hans mun som en jäst deg blev meningslösa mellan hans läppar, hans ansträngningar var alltid förgäves, även om han desperat lade hela kroppen på orden. frågar Fatih, men glömmer svaret han fick innan han vänder ryggen till. Vi slösade bort minuter, till och med timmar, på en fråga och ett svar. Hans oskuld gjorde mitt hjärta ännu mer osjälviskt. Hans ansikte, som jag undersökte i varje detalj, verkade till hälften uttryck och till hälften uttryckslöst. Medan de skrattade och pratade verkade härmar samlas på ena sidan. "Kan han ha haft ansiktsförlamning?" Även om jag frågade mig själv då och då, insåg jag att bara jag uppmärksammade denna detalj när jag delade den med andra människor.

När jag såg honom i trädgården med sitt blå förkläde första dagen i skolan blev jag förvånad eftersom jag inte visste att han var sju år. Hans rörelser och tal liknade inte alls ett barn i skolåldern. Det året var en stor besvikelse för alla runt Fatih. Han blev slagen, knuffad, hånad, berövades många saker, berövades många saker. Han var stolt över det han gjorde utan att veta att det var skamligt att göra det som äldre barn lärde honom. Fatih var mer problematisk än någon förälder eller till och med lärare skulle önska. I början av året skickades han till vägledningscentralen och enligt förslaget därifrån togs han till dagis. Det innebar att jag skulle vara med i en förstaårsinkluderingsgrupp nästa år och jag skulle lära ut den. Fatih var nervös, rovlysten, krigförande, till och med farlig. Folk sa sarkastiskt till mig, låt oss se vad du ska göra nästa läsår. Nästa utbildning med stora förkunskaper och ännu fler fördomar

341

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag väntade på året. Med det jag hört, sett och visste fram till nu tog jag fram strategier mot Fatih och tog min vakt.

Jag började ett nytt läsår, som kommer att bli den största upplevelsen i mitt liv, vars sommarlov är över. Fatih gick runt i trädgården med händerna i fickorna och slog sina nya skor på stenarna och ibland bollarna som kom till hans fötter, på samma sätt som en stor man. Det var uppenbart på hennes sneda gång att hon bar sina skor baklänges. När klockan ringde och eleverna ställde sig i rad väntade Fatih bredvid sina gamla vänner, hans lärare sa:

-Det här är inte din plats. "Du är nybörjare", sa han, "men i tankarna var han nybörjare förra året.

Det skrevs att för nu borde det vara två. Han ville inte vara bland barnen som var yngre än han själv, och med sin upprörande envisa envishet stod han bredvid sina vänner. Om armén hade kommit hade de inte kunnat ta honom därifrån. I väntan på att hans lärares instruktion ska skyddas och stå i kö säger hans lärare:

– Nej, jag är inte din lärare längre. "Det här är din lärare", vacklade han när han pekade på mig. För honom var jag någon på gatan, på skolgården, som han tillbringade hela kroppen för i två meningar som han knappt kunde forma. Nu hade jag blivit hans lärare. (I hans värld kunde alla bara ha en roll, men. Läraren ska alltid finnas som lärare, som mamma som vän och som vän.) Jag kunde ana otryggheten i hans ögon. Han var rädd och tillbakadragen. Fatih, som jag försökte le och trösta med ett leende, höll inte min utsträckta hand ihärdigt, utan drog sin kropp bakåt. Med ledning av hans familj och tidigare lärare var det väldigt svårt för mig att komma in i klassrummet, och för mig började mardrömsdagar.

Under den första månaden påminde klassrumssituationen om ett slagfält. Trots att jag agerade lugnt började jag sakta bli trött. Fatih tog all min tid, det blev omöjligt för mig att kontrollera honom. Oförmåga att hantera andra barn på ett adekvat sätt

342

UTBILDNING-EN-DU

Jag levde mitt problem utan en lösning inom mig. Alla försiktighetsåtgärder som vidtogs för Fatih blev otillräckliga med hans nya upptäckter, och det utmanade mig dag för dag. Han tog ständigt något i munnen utan att säga bitterljuvt, mjukt och hårt, och innan han hann fånga det, höll tsaren snabbt på att svälja det med händerna som slog mot bröstet.

- Är det inte smärtsamt, Fatih? När jag säger varför äter du det här,- Det är inte bittert, det är en kärring. Jag antar att det här barnets smaksinne inte fungerade heller.

Rädslan för förgiftning kommer mer och mer in i mig för varje dag, men ingenting hände med Fatih, som nästan svalde det jag inte kunde rädda, än mindre att äta. (Färgen måste ha vant sig vid att färga lekdeg.)

Vi lärde oss en ny plugg i klassen. Medan eleverna läste meningen bröt Fatih plötsligt tystnaden, drog i örsnibbarna och började skrika samtidigt. Ett ögonblick blev vi rädda eftersom hela klassen inte kunde förstå vad som hände. Eftersom vi ofta upplever sådana plötsliga händelser i klassrummet, började jag lära mig att neutralisera dem med tiden.

"Kom igen killar, låt oss imitera Fatih", sa jag. Jag och hela klassen skrek och drog i våra örsnibbar. Några sekunder senare, när jag sa medicin, tystnade alla, inklusive Fatih.

Låt oss läsa detta kvitto nu. Vi har gjort det här många gånger. Vi skrek, vi höll tyst, vi läste kvitton. Vi skrek, vi höll tyst, vi läste kvitton.

Vi lärde oss faktiskt ett nytt spel den dagen. Först drog vi i öronen och skrek, sedan gjorde vi medicin och läste kvitton. Jag vet inte vad de skulle säga till oss eller till mig om någon utifrån såg det.

Jag agerade som om jag inte brydde mig om Fatih, jag fick honom inte att känna att det han gjorde var onormalt.(Faktiskt visste jag inte att jag verkligen brydde mig ännu.) Han pratar med barnen i den andra klassen , han är förstående och kärleksfull mot Fatih.

343

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag sa till dem att de skulle närma sig honom, att de säkert skulle bli väldigt upprörda om de hade en bror som han, och att de skulle behandla honom som en äldre bror eller syster. Låt oss älska honom, låt oss spela honom, inte lära ut dåliga saker osv. Eftersom jag visste att ord inte är särskilt effektiva i livet, var jag redo att vara en modell för barn i detta avseende. Jag var lugn mot Fatih. Jag hade tålamod. Även om han ställde samma fråga dussintals gånger, svarade jag på den dussintals gånger. Under rasten snurrade alla barn, Fatih och jag runt i trädgården som en vindflöjel. Med tiden lärde sig barnen att inte utesluta Fatih. Och Fatih blev van vid dem, de vande sig vid Fatih.

En dag, på en livsstudielektion: - Killar, en ed är en ed. vi varje dag

Vi läser vår ed i trädgården, men du vet inte än. Låt oss spela låtsas. Jag sade.

De var jätteglada. Alla stod på tavlan och fick sina vänner att läsa vår ed. När det var Fatihs tur reste sig rummet som de andra och kom till mitten av klassen, och han stod nära mig som om han ville skyddas. Jag är böjd. Jag tog deras hand och riktade in våra ögon:

- Fatih, jag kommer att stå bakom dig nu. Först kommer jag att säga det, sedan kommer du att upprepa vad jag sa högt till dina vänner, och dina vänner kommer att upprepa vad du sa. Har vi ett avtal?

– Okej, sa min lärare. Och denna dag-

vi har gjort det. Med tiden stärktes Fatihs memorering, och de andra eleverna hade redan lärt sig. Fatih, som inte vill få hjälp längre, protesterar till och med mot stödet som kommer när han sitter fast, genom att krama mig,

-Jaaaaaaa, prata inte, han var min lärare. Under de kalla vintermånaderna både roade och fick oss att skratta med minnesspelet. En dag när jag var i tjänst bad jag en av mina elever att läsa vår ed tillsammans med hela klassen.

344

UTBILDNING-EN-DU

Han höjde handen och sa: "Sjung inte, jag är lärare." Med viss spänning och viss rädsla kallade jag Fatih vid min sida. Han klättrade upp på det översta steget på stegen, med händerna vid sidorna, redo. Med sitt halvt uttryckta ansikte, med tungan växande i munnen, med sina oskyldiga ögon, med stjärnornas förgyllning på huden;

Gunadinnnn aaaakadaslaaaa. (God morgon vänner) Han startade vårt minne. Till en början tilltog sedan det lätta skrattet, och jag varnade strängt för att allt skulle bli mer allvarligt.

-Tüüüküüüümmmmm (jag är turk)-Doğuuuuyuyummmmm (jag har rätt)-Fungerar mymmmmmm. (Jag jobbar hårt)

Varje ord som kom ut ur hans mun verkade syfta på ett ord, men det förstods inte särskilt väl. Det enda stället han blev förvånad var när jag tyst viskade till honom att han skulle tro att vi spelade skolspel som leken i klassrummet och han skulle krama mig och jag blev livrädd. Men Fatih fortsatte sin läsning med all allvar i sin plikt. När ceremonin var över applåderade alla elever och lärare Fatih. Detta barn, som kallas bråkmakare, som är ett stort problem bortom ett problem, som inte är tillräckligt smart, vars beteende är brutet, som pushas och utestängs, har nått en synlig framgång. Jag var stolt. Både med mig själv och med honom.

Jag minns dagarna när han höll huvudet i händerna och sa vuuuumaaaa ööött-tmeninm (min slaglärare). Han ville inte att det skulle göra ont, han tittade in i mina ögon med rädsla som om han tiggde, hukade sig i ett hörn. Fatih hade ont överallt, hemma, i skolan, på gatan. Han sa alltid vuuumaaaa (slå inte). Han lärde sig med tiden att mina händer inte sträcktes ut för att slå honom. Jag blev då och då förvånad över det tålamod jag visade lika mycket som någon annan. Det fanns för många ögonblick att räkna när jag var vid bristningsgränsen och när jag trodde att mitt hjärta skulle explodera. Ibland skulle vänner säga att du har Hazrat Omars tålamod, av Allah. Jag vet inte vem som hade tålamodet med mig, men Fatih

345

FINAL MAHNI från Candlelight

Han kände att jag värderade honom, att jag älskade honom och att han var fäst vid mig dag för dag. Jag ägnar alltid min fritid utanför lektionen åt honom. Jag köpte små presenter och gläds åt hans märkliga självglädje. Jag delade med mig av mina drömmar, fick oss att drömma, vi drömde med slutna ögon, vi målade våra drömmar, vi köpte färgglada bilar, vi byggde långa hus, vi samlade röda och gröna äpplen från äppelträd. En dag kom hans mormor till skolan. Jag såg tacksamhet, tacksamhet, respekt och tack i de tårögda ögonen. Hemma, "Tycker du om din lärare?" När de frågar.

-Jag älskar min lärare till min moster. (Jag älskar lika mycket som världarna.) Han sa. Jag älskar honom lika mycket som världen.

Han lärde sig inte markerna, men han visste. Månader senare började han känna igen ord också. Fatih skulle utvecklas. Det höll redan på att utvecklas kraftigt. I gruppaktivitetsklassen lärde jag ut leken att öppna dörren och chefen för köpmannen. Han blev en av de två eleverna vid dörren i Fatih. Jag döpte henne till banan och hennes vän körsbär. När sången sjungs och den tredje råttan sitter fast i dörren skapar Fatih inget alternativ för eleven han vill ska komma bakom sig! "Muss? Muss?" frågade han. Men de andra eleverna hade lärt sig att hans vän var ett körsbär, och de stod alla på rad vid körsbärsdörren. Fatih var upprörd.

-Jaaaa, min lärare meeen yaaaa, i kaaad. (Jag var ensam.) sa han.

-Oroa dig inte, Fatih, jag kommer precis bakom dig. När jag sa det blev han lite uttråkad. Spelet var över och det var dags för grindarna att tävla. Mot tio andra elever använde Fatih och jag all vår kraft, men vi var ändå besegrade. Jag föll. Fatih föll över mig.. Fatih;

-Min lärare har ramlat, sa han. De andra barnen kastade sig på marken och vi började alla skratta. detta spel

346

UTBILDNING-EN-DU

När vi spelade igen några dagar senare stod Fatih för dörren igen. Den här gången hette han äpple och hans väns var päron. Fatih, som inte visste sitt fullständiga namn:

-Vad är jag, läraren, frågar han, och eftersom äpplet glömt sitt svar utan att vända sig om, frågade han återigen med stor oro: "Vad var jag, min lärare?" Han fick aldrig veta att det var ett äpple den dagen. Och till råttan som satt fast i varje dörr, "Musss? Muss?" han stannade. Fatih var sådan. Han lärde sig, ibland var han fast vid vissa ord och vissa beteenden i dagar, och ibland glömde han det direkt.

Fatih och jag var som två stjärnor omgivna i det kosmiska universums kärleksring. Det fanns tillit, engagemang och medkänsla mellan oss. Det här fungerade för Fatih, precis som det fungerade för mig. Han sa: "Min oo-chuck tog mig hem." Jag tänkte ta med honom hem, göra pommes till honom, bjuda honom på juice och köpa glass. Men Fatih ville ha mer, att stanna och sova bredvid mig. Öppen för kärlek. Den kärlek jag gav var uppenbarligen inte tillräckligt. Även om jag sa att han skulle få tillstånd av sin mamma, att han kunde komma hem till mig, men det var inte rätt för honom att stanna, var han inte övertygad.

Vi är på semester nu. Jag saknar honom. Jag känner att du väntar otåligt på mig. Jag är med detta barn som står i centrum för mitt liv i ett år till. Det kommande året kommer att bli bättre både vad gäller inlärning och förvärvande av beteende. Han har lärt sig att sätta tandkrämen på borsten, även om han ätit den innan. Han lärde sig att säga tack, att be sin vän om förnödenheter. Han lärde sig att inte bära sina skor ut och in. (Jag belönar dem också ofta genom att putsa deras trasiga skor.) Min lärare lärde sig att komplimentera henne genom att säga: "Du är väldigt trevlig, min lärare." Hon lärde sig att turas om, hålla hand med sin kompis och gå utan att springa till sin klass. Han lärde sig att inte skrika, att dela med sig, att sjunga sånger. Han borde dansa till låten "Ali Babas Farm" med sin lärare, och viktigast av allt, han borde inte äta annat än mat.

347

FINAL MAHNI från Candlelight

lärt mig. Jag är säker på att hans intelligens kommer att utvecklas långsamt, om än långsamt, och han kommer att lära sig att leva sitt liv på egen hand utan att förlita sig på andra. Jag går bakom ögonen. Vem kommer att läsa den? Vem ska ta hand om honom? Jag önskar att jag hade lite mer tid. Jag kommer att älska den här pojken, som sticker näsan mot fönstret för att visa sig för sin lärare när han går genom gatan, på andra platser och tider.

Fatih är en person som jag kan kalla den största upplevelsen i mitt liv. Detta barn, som lär sig sent och svårt för sin ålder och behöver specialundervisning, utvecklades och blev vackert av kärlek som andra levande varelser i universum. Första gången jag letade efter anledningar att älska honom var jag alltid besviken. Sedan lärde jag mig att älska utan anledning, till och med att älska trots alla dåliga förhållanden. Trots allt växte min syn på kärlek fram med Fatih. Detta barn, som knuffades och misshandlades, blev utfryst av samhället för att han inte var som de andra. Dagarna när alla gick ut föll det inom mig också. Och jag älskar honom ändå.

348

UTBILDNING-EN-DU

BLI LÄRARE

Behice ALTINOK

Min dröm om att lära ut började när jag gick i grundskolan. Efter min mamma var den som jobbade hårt för mig min lärare. Jag kammade mitt hår framför spegeln, pratade som min lärare, imiterade hans rörelser. Jag öppnade dörren till vardagsrummet i vårt hus och sa "God morgon killar, sätt dig" och satt vid bordet i den tomma hallen och undervisade mig själv. På gatan spelar jag alltid leken "lära" med mina grannkompisar, och i det här spelet var jag min lågstadielärare "Latife Teacher".

Att vara lärare har varit en passion, en längtan, ett mål för mig sedan barnsben. För min framtid; Jag hade förberett min hållning, mitt hår, min planbok, redan i min barndom...

Jag klättrade alltid upp för livets trappor med denna dröm. Som Ahmet Haşim sa: "En hög med löv på mina kjolar"... Jag tänkte ge dessa informationsgröna löv till mina barn och elever, som är törstiga efter utbildning och kunskap, sida för sida, rad för rad... Deras torra och Enfärgad värld är kunskapens och vishetens gröna. I spetsen på svarta tavlan, med min vita krita i handen, skulle jag radera okunnighetens mörker från små hjärtan. Jag kände den skarpa lukten av kritdamm med varje andetag och sa "Kom igen killar, låt oss börja lektionen" med en upprätt och bestämd hållning. Jag skulle mata mina ögon med lust och gnistra i mina elevers ögon och känna solarna som skulle lysa upp morgondagens horisonter.

349

FINAL MAHNI från Candlelight

Det är rätt! Allt var för vetenskapsarkitekterna som skulle forma framtiden. Inför finalen, sömnbrist, anpassa din trötta kropp till några centimeter i fullsatta minibussar på provdagar... Före tentan, "Gud hjälp mig!" Faktum är att även i hans bön gömdes en bön för de där små händerna och de oskyldiga ögonen.

Ja, med det här provet skulle min destination som lärare bestämmas. Kanske var detta det sista steget jag skulle ta för att bli lärare sedan min barndom... Ett steg senare, min svarta tavla, mitt skrivbord, min planbok; viktigast av allt, mina elever, vars hjärtan är varma, konkreta och livliga, som kommer att säga "lärare", väntade på mig. Jag tog examen från avdelningen "Kindergarten Teaching". Det var dags att föda upp de små illrarna. När han kommer ut från provet, "Jag undrar, spelar jag lärare igen?" Jag tänkte ett ögonblick... Det fanns en oändlig glädje och frid inom mig. Denna spänning blandad med min glädje fick mig att rysa från ögonblick till ögonblick. Jag undrar i vilket hörn av mitt land, i vilket land, väntade mina vallmo på mig?

Äntligen har den dagen kommit. Ja, mina fingrar som vandrade i glasklockan hade valt min skola.” Konya Tuzlukçu Martyr Cemalettin Şekerci Primary School”... Vilken typ av plats var det, hur var mina elever? Jag kom hem och tittade på den tomma salen där jag hade föreläst i flera år. Och sedan i spegeln..." Adjö, mitt uppdrag har gått någon annanstans." Jag skulle säga. Den väntade på mig, mina vallmo vars små hjärtan darrade av spänning. De skulle imitera mitt hår, min väska, min föreläsning. Vad jag än lärde ut så skulle de säga mina ord imorgon. Allvaret och skönheten i mitt ansvar hade omringat mig. Och på morgonen begav jag mig från Konya till Tuzlukçu. Jag visste inte exakt om näsduken i min handflata var blöt av glädje eller för att jag skulle lämna min familj. När jag klev på bussen tittade jag på vägen som sträckte sig framför mina ögon. De streckade linjerna tog aldrig slut. Jag borde ha träffat eleverna nu-

350

UTBILDNING-EN-DU

mig. Jag tog Tuzlukçu-minibussen från det gamla garaget i Akşehir. Bredvid mig stod en enorm mattvävstol. Jag hade ingen aning om var eller hur jag skulle landa. Vägen blev längre och längre, den stora slätten tycktes smälta samman med horisonten. Efter ett tag sa minibusschauffören:

-Här, det här är skolan du ska gå ner till, lärarinna! Jag blev förvånad över hans ord. Hur konstigt! Min skola, som jag hade saknat i flera år, stod framför mig nu. Jag tvekade ett ögonblick, silhuetten av skolan jag såg framför mig blev vackrare i mina ögon när jag kom närmare. Jag knackade på rektorns dörr och gick in. Tidigare knackade jag alltid dörr som elev, nu knackade jag på som lärare. Jag var nu lärare. Jag är stolt. Med djup tacksamhet tänkte jag för mig själv, "Bra gjort för mig".

Efter att jag träffat rektorn sa jag att jag ville se min klass. Det var ett stort klassrum med tre fönster mot skolans västra fasad.

Skolans rektor: - Vi har några brister, fru Hodja, men du kom hit med dem-

Jag hoppas att vi kommer att slutföra det tillsammans, sa han.-"Självklart, lärare, jag ska göra mitt bästa", sa jag ett ögonblick...

Denna mening var den första meningen i "jag", en lärare, i hans lärarliv. Det sammanfattade i princip allt jag skulle göra som lärare. Jag ville säga att jag skulle göra vad som helst för mina elever, så mycket jag kunde, med svett som rinner nerför pannan.

Skolchef: – Femton elever har anmält sig, min lärare, Muhtar Bedi

"Pumpa Shoppers barn kommer också att skrivas in i skolan på måndag," sa hon med sitt barnbarn. Ja, just det! Skolorna skulle öppna på måndag. Herregud, jag bad att måndagen snart skulle komma, insha'Allah. Jag var väldigt nyfiken på alla mina elever.

Efteråt fortsatte vi att turnera min skola med rektorn, det var en gullig tvåvånings gulmålad skola.

351

FINAL MAHNI från Candlelight

Det är bara det att putsen på dess yttre yta har ramlat av lite. Men låt det vara! Jag sa till mig själv att med skönheten i hjärtan och ansikten på mina små vallmo kommer det att lysa starkt där också... Jag kände det här med hela mitt väsen.

Efter att ha sagt hejdå till rektorn gick jag ut till skolans trädgård. Röster kommer ur mina skor, "Välkommen, lärare." verkade säga. Jag var glad, jag var självsäker. På söndagen skulle det bli ett stort möte.

Jag väntade...jag vaknade tidigt på söndagen. Det var som om tiden rann ut. Huset jag hyrde i Tuzlukçu var litet och väldigt sött, jag hade också två rumskamrater. Ayşe och Rabia var anställda i Tuzlukçus byar Konarı och Kundullu. På söndagen pratade vi alltid med dem om vad vi skulle göra imorgon. Sedan pratade vi om våra universitetslärare och våra skolor. Det var ganska sent på natten. Vi kunde inte sova av spänning.

På morgonen väcktes vi av ljudet från mobiltelefonen. Vi tog våra vackraste och renaste kläder ur resväskorna. Mina vänner skulle vänta på byns skåpbil. Jag lämnade dem och gick till min skola. Det var elever som gick med mig på vägen. Två dagiselever gick med sina röda förkläden bland sin storasyster och bror i blåa förkläden. I det här tillståndet såg de ut som vallmo som blommade på fälten och vid slätterna. Faktum är att vi gick mot ljuset, mot solen, mot morgondagen, som blommor som vänder mot solen tillsammans. Vi var alla medvetna om detta. Jag och mina elever...

Med det i åtanke trappade jag upp mina steg lite mer. Det var tio minuter innan klassklockan ringde. När jag kommer till skolan:

_Där, sa jag. Dessa röster, de här skriken, de här bråken är vad jag letar efter! Jag kommer att lära dem sanningen. Väl inne kommer de att lära sig att älska, att dela, att inte skada varandra. De kommer att sitta på samma rad, de kommer inte att trycka! Ett ögonblick tittade jag på dagiseleverna. Rektor:

352

UTBILDNING-EN-DU

-När du säger att din lärare kommer, tittar de alla på mig. Jag märkte genast det blyga men glada uttrycket i mina illrars ögon. Jag log.

-Hej killar, sa jag bara, jag ville krama och kyssa dem alla. Jag ville vända mig till dem och ropa:

-Hej mina illrar! Min morgondag, jag ska lära dig vad jag än har lärt mig, oroa dig inte...

Lite senare ringde klockan. Andra lärarkompisar kom också till mig. Vi sjöng stolt vår nationalsång och vår ed. Jag tittade på mina elever i ögonvrån. De vickade med munnen och höll för hårt om sina väskor. Efteråt gick alla elever in i tur och ordning. Mina lärare vänner lämnade mig också och sa "bra lektioner". När jag kom till dörren till mitt klassrum tvekade jag. Det här var inte dörren till vardagsrummet i vårt hus... Små hjärtan som andades, tänkte och förstod väntade på mig. Jag tog ett djupt andetag och sa "Basmala". Jag öppnade min klassrumsdörr. Mina elever satt i små stolar och tittade på mig med förvånade ögon. Deras föräldrar som stod bredvid dem, efter att ha träffat mig, gick ut en efter en. Upprymd i ett andetag:

-Hej killar, jag heter Behice lärare; "Kom igen, säg mig vad du heter", sa jag. De talade alla i tur och ordning: Jag heter Dilek, jag heter Eren, jag heter Ümmü, jag heter Mehmet, jag heter Ayşe, jag heter İhsan...

En av mina elever, Eren, kunde inte uttala bokstaven "r", han sa "Egen". Han sa det så sött att jag kysste honom. Naturligtvis, de andra... Vi blev vana vid varandra direkt med våra elever. Ingen av dem grät och ville inte gå hem. De hade med sig sin sax, papper och kartong. De visade stolt varandra. Efteråt spelade vi en lek med "stolsryckning" tillsammans; Vi hoppade, vi hoppade. Det var som om vi kände varandra för flera år sedan. obeskrivligt men kändes mellan oss

353

FINAL MAHNI från Candlelight

det fanns ett band, de var mycket trötta; de var väldigt törstiga. De ville dricka ur sina vattnare. Den dagen lärde jag mina elever att ta ledigt. Min studentönskemål:

-Vi hämtar vattnet från brunnen, lärare, det finns en brunn i vår trädgård; Ska jag ta med den till dig också? sa. Jag med :

"Okej, låt oss se!" sa jag. Eren:-Min lärare, vårt hus ligger väldigt nära den Andre! vi alltid

"Vi spelar tillsammans, vi bråkar aldrig", sa han.

Jag berättade för mina elever om dess funktion... Den dagen gick väldigt snabbt, även den veckan... Varje dag,

Det gjorde mig väldigt glad att berätta för mina elever om nya och korrekta saker...

Jag gjorde mig redo för att gå till skolan på fredag. När jag gick mot skolan såg jag min elev Eren. Han sprang mot mig och samtidigt ropade han:

-Min lärare, Dike föll i brunnen, min lärare-sperma föll i brunnen!

Det var oklart vad han sa. Men jag antar att "önskan föll i brunnen." sa han.

För ett ögonblick tappade jag bort mig själv. Det var som om en domning hade spridit sig från min hjärna till hela kroppen.

-Född! Önskan föll i brunnen! Jag sade. Det var då jag började gråta.

-Jag önskar att jag hade sagt, ta inte med kallt vatten. Jag sprang till vänster och höger, sa herregud, vad ska jag göra nu, och snyftade samtidigt.

Jag tog Eren med mig och började gå mot Dileks hus. Eren försökte komma ikapp mig och sprang mer.

354

UTBILDNING-EN-DU

Efter en stund kom jag fram till Dileks hus. Snabbt öppnade jag trädgårdsporten. Till Eren:

-Var är brunnen? Jag frågade honom Eren sa: "Här är min lärare i tjuren." I trädgården, öppen mun, stor-

Det fanns en manbrunn. Jag önskar väl på grund av mig

Jag började gråta för att jag önskar att jag inte ville ha det vattnet.

Jag räknade. Dileks mamma och pappa, som hörde min röst, kom till mig.

-Vad hände, lärarinna, varför gråter hon vid brunnen-

tror du? frågade de.-Jag ville inte ha vatten. Men han sa att vattnet var för kallt. Di-

Hur kunde jag ha vetat att leken skulle falla ner i brunnen! säger hon och darrar på samma gång. Dileks mamma och pappa var väldigt lugna. Dileks pappa:

-Slappna av, lärarinna, jag blev förvånad när hon sa att Dilek gick i skolan.

Gick Dilek i skolan? Jag frågade. Jag torkade tårarna från ögonen och tittade på Eren.

Eren sa: -Dik föll i brunnen, sir. Denna motsägelse

resonerade i min hjärna! Dileks pappa: -Vår ko ramlade ner i brunnen igår, lärarinna, eren

Jag tror att han försöker berätta det för dig, han var här också. Vi räddade kon från brunnen, eller hur, Eren? sa.

Eren:- Ja, vi räddade den andra! sa.

355

FINAL MAHNI från Candlelight

Jag har aldrig upplevt en sådan sorg och lycka på samma gång i mitt liv. Eren uttalade ordet "ko" som "önskemål". Jag kramade Eren gråtande. Efter att ha vilat en stund och återhämtat mig gick jag tillbaka till skolan. Dilek och mina andra elever var väldigt glada över att se mig. Men jag var mest glad över att se Dilek. Den dagen var en vändpunkt i mitt liv. Då tänkte jag för mig själv: önskan kanske inte föll i brunnen. Men från och med nu skulle jag försöka förhindra att mina elever hamnar i gropen av okunskap och okunnighet. Oavsett var de växte upp i mitt lands land behövde de sina lärare. Efter den här händelsen blev jag mina elevers ljus. Jag har alltid presenterat och berättat för dem glimten av sanna och vackra saker.

Med detta medvetande har jag burit livets vatten till alla mina illrar i kärlekens hink i fyra år, och jag känner deras doftande doft. De öppnar sig åt alla håll och målar varje del av de torra fälten med kärlekens och kunskapens färg. Hör du också deras söta doft?...

356

UTBILDNING-EN-DU

YAYLI ERHAN

İbrahim KÖSE

Det var nitton åttiotre år i Reyhanlı, det gröna barnet av vita bomullsfält.

Jag arbetade. Skolan jag jobbade på var "Reyhanlı Secondary School" som den hette då. Under det andra året av min undervisning var jag en ny lärare som såg världen i rosa färger och var full av servicekärlek.

"Det var förmodligen klass 3-G", sa han i ett av sina lägsta klassrum i skolans söderläge korridor. Jag skrev en turkiskkurs. Jag ville inte bli lurad i klassen, som var ett fyrtiotal personer. Jag delade ut papper, läste och förklarade frågorna och började manuset.

Å ena sidan eleverna, som är tysta, med böjda huvuden, skrapiga pennor, å andra sidan jag. De gör sin del, eller hur? Vad ska jag göra? Ska jag gå mellan bänkarna, stå framför brädan eller sitta vid skrivbordet och i stolen? Jag dricker inget av det. Mitt hjärta vill ha något helt annat, något annat.

Mitt i klassrummet står jag framför tavlan och tittar åt höger. Jag får ögonen på mig på första raden framför bordet. Jag tittar igen och igen. Jag tittar alltid på raden utan att se eleverna sitta på raden. Då och då går jag till bänken och lägger handen på den. Sedan går jag runt i klassen och kommer tillbaka till min plats.

En önskan är en önskan inom mig. Jag vill explodera till ytan som ett frö under marken. Denna begäran ligger ur mina händer

357

FINAL MAHNI från Candlelight

Han ringer mig som en kompis som tar tag och drar. I åratal fascinerar den mig som pelargonblommorna som försöker hitta en sax i krukan inom mig och en dag blommar röd.

Klassen fortsätter att skrivas. Jag tror att jag inte ska fuska, men mina ögon ser ingen. Jag känner en gnagande längtan, en längtan närma sig. Låt mig kalla denna känsla i mig begär, du kallar det impuls; Jag säger begär, du kallar längtan, vad du än säger. Namnet är inte så viktigt, men det har stor effekt på mig. Min själ vill definitivt uppleva denna ukde inom mig. Det är som att jag har levt i flera år för att hitta detta ögonblick, för att förverkliga denna önskan. Eller så valde jag undervisning för den här känslan.

Jag vet mycket väl vad denna önskan inom mig är. Jag vet också om det är sant eller falskt. Men jag visste inte att det under alla dessa år brann en askabränd eld inom mig. Jag känner att den här elden, som jag nu inser, kommer att flamma upp.

Jag vet faktiskt var denna begäran kom ifrån. Det spelar ingen roll var den kommer ifrån! Det viktiga nu är att uppfylla denna önskan, som är min själs önskan.

Jag tittar på raden framför bordet igen. På natten skriver eleverna precis som Istanbul sover. Pennor vibbar, ögon vibrerar, mitt hjärta vibrerar. Jag rådfrågar förnuftets sultan en sista gång, "Jag kan inte tänka nu." Han säger.”-När Ms Duygu talar, håller jag käften.” säger. Jag ansöker om min känsla fru. Han säger ja ja du måste. Det är inte bara han, det är nästan så att alla mina känslor vill att jag ska göra det. Hani "När du säger kärlek faller pennan ur din hand." åh, något sånt.

Jag gick sakta till bänken framför skrivbordet. För att motivera mitt beteende ropade jag först till k

(PDF) SON MAHNI med levande ljus - ebs.org.tr · EĞİTİM-BİR-SEN PUBLIKATIONER SON MAHNI Minnen av undervisning med levande ljus - DOKUMEN.TIPS (2023)